Tonårsrevolt i socialstaten

Tonårsrevolt i socialstaten

Av Lennart Hane, Advokat.

Det börjar som ett relativt enkelt fall. En 15-årig flicka vill flytta hemifrån mot sin moders vilja. Relativt snabbt har 34 personer, avlönade med skattemedel, kopplats in på ärendet.

Får en socialförvaltning göra det möjligt för en tonårsflicka att bo i egen lägenhet trots att modern både kan och ville sin dotter den omvårdnad, trygghet och goda uppfostran som Föräldrabalken förutsätter? Frågan prövades i en tvist om ekonomiskt bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen.

Regeringsrättens beslut meddelades den 3 april 1992, nr 2094-1990. Länsrätten, den första domstolsinstansen, menade att dotterns bestämda vilja till eget boende skulle medföra en skyldighet för socialdistriktet att ge barnet den hjälp hon behövde för att bo på egen hand. Kammarrätten i Göteborgs och Bohus län ändrade emellertid länsrättens dom och fann att biståndet ingripit i moderns rätt och skyldighet enligt 6 kap 11 § Föräldrabalken och att sådana inskränkningar i vårdnadshavarens beslutsrätt kan ske endast med uttryckligt stöd i lag. Socialdistriktet överklagade men befanns inte a någon klagorätt.

6 kap 11 Föräldrabalken lyder: "Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren skall därvid i takt med barnets stigande ålder och utveckling, ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål."

En konflikt som just nu pågår handlar om en 15-årig flicka som revolterar mot sin mamma och som därför inte vill bo hemma. Jag kallar modern Sonja och dottern Karin. (Också andra namn som förekommer här nedan är fingerade.)

Karin har med anledning av konflikten varit inlagd fyra veckor för observation på en barnpsykiatrisk klinik. Av utlåtandet som följt framgår att man "har inte kunnat finna uttryck för psykisk störning. Under Karins tid på avdelningen har vi sett att Karin ar van att ta ansvar och att hon är duktig i det hon företar sig, hon är på många sätt mogen för sin ålder."

Sonja skildras i samma dokument så: "tycker mycket om sin dotter och har många positiva omdömen om henne. Enligt Sonja fungerade allt mycket bra till för cirka ett år sedan. Sedan blev Karin som förbytt och vi uppfattar att Sonja ofta känt sig maktlös.

Så här började det när myndigheterna blev involverade i Karins konflikt med sin mamma:

En dag i mars i år uppsökte Sonja socialförvaltningens ungdomsgrupp och berättade att hon och Karin på senaste tiden hade haft konflikter hemma. Några kvällar senare ringde Sonja ungdomsgruppen och bad om hjälp; mor och dotter hade bråkat och Karin hade sprungit ut utan ytterkläder. Sonja berättade att hon förgäves försökt prata, lirka, be, lyssna, men inget hjälper dottern blir bara aggressiv. Sonja misstänkte att Karin skolkade och hamnat i fel gäng med sprit och drogmissbruk.

Gruppledaren vid kommundelsnämnden beslöt "att bifalla jour placering av Karin hos jourfamiljen Bettan i Molnstad under två månader". Sonja var inte tillfrågad men fick sen en natt, efter att ha ringt runt, besked från socialjouren att Karin befann sig hos en fostermor i Molnstad. Det var inte fråga om något beslut om omhändertagande enligt lagen om vård av unga (LVU).

Sonja besöker socialkontoret och möte en ung kvinna, som lovar att tala med Karin. Sonja ringer nästa dag socialkontoret och får besked att vänta till efter påsk.

Sonja väntar. Karins födelsedag äger rum utan någon kontakt mellan henne och mamman. När Sonja efter påsk ringer socialchefen, säger denne att Karin är omhändertagen med Sonjas medgivande!

Sonja protesterar och påminner om att hon bara har sökt hjälp med att ta hand om sin dotter. Socialchefen upplyser henne att man inte kan tvinga en tonåring att bo hemma eller att gå till en barnpsykiatrisk klinik, om hon inte själv vill det. Socialchefen tycker det är konstigt att Sonja inte förstår detta.

Av sina grannar får Sonja veta att Karin har varit i hennes hem tillsammans med ungdomsgruppen, och senare får Sonja veta att den unga kvinnan på socialkontoret hade lämnat sitt tillstånd till detta besök i Sonjas hem. Sonja upplever det som hemfridsbrott och undrar om en socialsekreterare verkligen har rätt att tillåta andra att gå hem till henne. Karin bor ju inte hemma nu.

Sonja får reda på att Karin har varit berusad i påsk och tar kontakt med fostermodern. Det svar hon får är att det inte är konstigt att Karin dricker sig berusad i den situation hon är, och förresten har inte Sonja några bevis. (Hon har faktiskt bevis.)

Sonja kontaktar syster Vera på Barnpsykiatriska kliniken. Syster Vera tycker att en tonåring som agerar som Karin borde läggas in på låst avdelning med stöd av personalen dygnet runt. Ett förtroende borde byggas upp och därefter Skulle orsaken till Karins beteende utredas på ett professionellt sätt. Tonåringen borde också få veta att det inte går att uppföra sig hur som helst mot sina föräldrar. Föräldrasamtal och föräldrastöd borde utgå hela tiden med målet att barn och föräldrar skall mötas igen på ett vettigt sätt. I sitt fosterhem kan Karin inte få någon som helst professionell hjälp Det ar ju enbart en bostad. Karin måste bli ifrågasatt, anser syster Vera.

Från socialförvaltningen och ungdomsgruppen får Sonja just inte höra något positivt. Hon skall ändra sig, försöka förstå, möta Karin på halva vägen, inte skylla ifrån sig. Inte ens fel att två träter.

Sonja är besviken och oroad över att ingen kontaktar henne. Hon måste själv jaga information.

Sonja ifrågasätter enträget socialtjänstens rätt att omhänderta Karin och pekar på att hon som förälder inte har gjort något fel. Hon blir upplyst om sin rätt att avbryta placeringen men vet inte hur hon skall få hem Karin, när Karin vägrar.

Gång på lång ställer sig Sonja frågan varför ingen hjälper Karin och henne med något alternativ. Frågan kvarstår: när och hur skall Karin förmås komma hem? I maj och juni har Karin kontakt med barnpsykolog men avbryter själv kontakten: "Det gav inget".

Den 4 augusti sammanträder socialförvaltningen representerad av tre socialsekreterare med mor och dotter, som har var sin advokat. Då beslutas att utredning av Karin skall ske på barnpsykiatriska kliniken.

Vid nästa sammanträde deltar samma personer som vid förra mötet samt en kurator från barnpsykiatriska kliniken. Kårin vill inte flytta hem och finner utredningen jobbig och värdelös. Hon menar att hon inte känner sig mogen ännu att flytta hem utan vill ha "eget boende", vilket förutsätter att hon får en egen lägenhet. Kuratorn konstaterar att det inte föreligger några psykiatriska grunder för omhändertagande och skiljande av mor och dotter med tvång. Mötet utmynnar i att Sonja skall bilda sig en uppfattning om Karins boende i en privat institution med sex problematiska tonåringar. Ungdomarna skall själva bädda sina sängar, städa sina rum och vara inne kl 23 på vardagarna. På helgerna får de göra vad de vill.

Karin skulle få pengar för inköp av en basgarderob samt 280 kr i veckan i fickpengar. På detta hem för sju tonåringar arbetar sex till sju anställda utöver en i köket.

Delägare och ansvarig för hemmet är en f d socialchef som säger till Sonja: Karin och du kan inte bo ihop så osams som ni är.

Sonja uttrycker sin besvikelse över att ingen tycks vilja att hon och dottern skall bli sams och undrar vart föräldastödet tog vägen - för att till sist fråga sig om hon som mamma har någon viktig roll alls.

Hur historien slutar vet ingen. Karin bor nu på hemmet för problematiska tonåringar. Justitieombudsmannen utreder. Kanske får mor och dotter råkas inför länsrätten. Kanske kommer de att återförenas.

Inför ovissheten om framtiden för mor och dotter har Karins storebror funnit förklaringen: Karin är dum i huvudet.

Det finns emellertid en annan förklaring. I konflikten mellan mor och dotter har 34 personer engagerats som är avlönade med skattemedel: 7 anställda på det hem där Karin nu bor, 6 socialsekreterare (varav en gruppchef, en socialchef och en ordförande), 5 fältassistenter i socialförvaltningens ungdomsgrupp, 1 skolsköterska, 1 skolläkare, 2 fosterföräldrar i fosterhemmet i Molnstad, 1 psykolog, 2 kuratorer och 3 mentalskötare vid psykiatriska kliniken i Molnstad, 2 psykologer vid BPU i hemstaden, 2 assistenter vid socialjouren, 1 församlingsassistent vid Karins konfirmationskyrka samt ytterligare 1 rådgivare verksam vid en privat men statsunderstödd förening för familjers rättigheter.

Härtill kommer Sonjas advokat och Karins advokat. Sonjas advokat och rådgivaren från föreningen för familjers rättigheter är de enda i denna skara som förespråkar återförening mellan mor och dotter i det egna hemmet.

Den i övrigt påfallande uniforma skaran är inriktad på arbete med Karins mentala hälsa och utveckling. Trots att hon ju enligt det barnpsykiatriska utlåtandet inte hade befunnits ha någon psykisk störning och bedömdes som både duktig och mogen för sin ålder.

Till Pågående rättsfall

Tillbaka till Artikelindex

Tillbaka till Hemsidan