Tvångsomhändertagande av barn - Är detta nödvändigt i ett civiliserat, demokratiskt samhälle?
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand, Ordf. i NKMR
|
Artikeln är tidigare publicerad i Aftonbladets diskussionsforum "Diskutera" den 12 december 2002. Inlägget har nr 258.
|
Åtskilliga personer är upprörda över fallet som presenterades i Uppdrag-Granskning i går kväll. Det var en mycket lämplig dag - de mänskliga rättigheternas dag - att ta upp frågan om tvångsomhändertagande av barn och familjesplittring genomförd av statsapparaten. Det onödiga ingripandet i den unga familjens privatliv utgör en kränkning av Artikel 8 i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna. Omhändertagandet av barnet utgör en kränkning både av Europakonventionen och FN:s Barnkonvention Artikel 16.
Men som praktiserande jurist arbetar jag med åtskilliga fall som det som presenterades i Uppdrag-Granskning. Och som ordförande i NKMR får jag dagligen kontakt med föräldrar som har råkat ut för liknande rättsövergrepp.
För Er som ännu inte har kommit i kontakt med NKMR kan jag upplysa om att NKMR är den enda internordiska kommittén som arbetar för skydd av familjers rättigheter och för skydd av barn mot onödiga tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar.
Jag hälsar Er välkomna att besöka NKMR:s hemsida på Internet. URL:et är: https://www.nkmr.org.
Artikelsektion är full av artiklar som handlar bl. a om just sådana rättsövergrepp som paret i Uppdrag-Granskning 2002-12-10 har varit utsatta för. Överst finns en artikel ”För dumma” för att ha barn där det finns en sammanställning av ett antal artiklar som rör just de rättsövergrepp som togs upp i Uppdrag Granskning. Därtill finns andra artiklar, bl. a ett fall av förtäckt adoption i Kumla, som utgör extraläsning i ämnet.
Beträffande Västrumsgården kan jag upplysa om följande:
1 - äldsta dottern i GT-artikelserien "Kampen om barnen. Götenefallet. En artikelserie i Göteborgs-Tidningen den 9 14 och 22 november 2002" utreddes på Västrumsgården.
2 - En kvinna från Kalmar, (se Mamman som "kidnappade" sin egen son: Efter tre år är såren fortfarande oläkta. Av Jan-Olov Persson i NKMR:s Arkiv 1) och hennes 12-årige son, kom också till Västrumsgården. Pojken kidnappades i sin skola i början av januari 2002 och fördes till Stockholm. Sedan dess har han inte tillåtits många kontakter med sin mor.
Jag känner också andra jurister vars klienter mot sin vilja har tvingats till utredning på Västrumsgården.
Socialen vet att de kan beställa utredningar från Västrumsgården.
Domarjäv
Jag hade hjälpt kalmar-modern när socialen i Nässjö hade tagit hennes barn i början av 1990-talet. I april 2001 när socialen ville tvångsomhänderta den nu 12-årige pojken ville hon ha mig som offentligt biträde. Domaren förvägrade henne hennes mänskliga rättighet, garanterad av Artikel 6 i Europakonventionen, att få företrädas av det ombud som hon själv valt. Domaren som intervjuades i Uppdrag Granskning har inte mitt förtroende. Han erkände dock att han inte hade kontrollerat uppgifterna i socialens utredning. Det gör de ju aldrig! Domarna som går socialtjänstens ärenden vägrar förordna kritiska jurister som ombud för föräldrar som blivit utsatta för socialtjänstens godtycke.
Själv brukar jag göra jävsinvändningar mot domarna, men den svenska domstolshierarkin är mycket okänslig beträffande jäv.
Förtäckt adoption
Karin och hennes man fick ha sin son i tre månader - Uppdrag Granskning berättade inte något om fosterföräldrarna och ekonomin bakom fosterhemsplaceringarna. Mina klienter, paret i Kumlafallet (jfr. ovan) fick inte en chans. Deras lilla flicka togs redan på BB. Jag har gjort polisanmälningar mot socialtjänsten med anledning av deras illojala användning av LVU-lagen, men åklagaren beslutade att inte ta upp fallet. Jag gjorde både en JK-anmälan och en polisanmälan mot domaren som avskrev målet utan att iaktta kommunikationsreglerna, men inte heller de anmälningarna ledde till någon åtgärd.
Vi i NKMR fortsätter med vår opinionsbildning mot barnstölderna i Sverige och de nordiska länderna. Fallet Karin och Lars är bara toppen på isberget!
Frågan som vi måste ställa oss är följande: Är dessa tvångsomhändertaganden av barn nödvändiga i ett civiliserat, demokratiskt samhälle?
Svaret måste bli ett rungande NEJ!
Läs gärna:
Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn. Av Brita Sundberg-Weitman
Sven Hessles inlägg till Alexander Aminoffdebatten i SvD
Powered by AIS