Villfarelsen om den svenska rättssäkerheten.

Villfarelsen om den svenska rättssäkerheten.
Av Madeleine Ejdesjö

Problematiken med att i vissa fall av tvister ta rättsskyddet i sin hemförsäkring i anspråk samt svårigheten att erhålla rättshjälp, drabbar oundvikligen de sämre bemedlade i vårt samhälle. De som saknar ekonomisk förmåga att anlita ett juridiskt ombud står där mer eller mindre utlämnade till sig själva. Inlägg i debatten har definitivt inte saknats men jag hade förhoppningen att densamma skulle ta rejäl fart och att allt fler röster skulle komma att göra sig hörda. Detta scenario har tyvärr uteblivit och alldenstund likhet inför lagen och rättssäkerhet är fundamentalt i en demokrati ser jag mig nödsakad att dra mitt strå till stacken i denna diskussion, vilken med nödvändighet ständigt måste vara aktuell.

När det gäller ärenden av förvaltningsrättslig karaktär, till exempel när ett myndighetsbeslut har gått den enskilde emot, kan i normalfallet rättsskyddet inte tas i anspråk, rättshjälp utgår som regel inte heller. Ponera att en person utsätts för ett felaktigt myndighetsbeslut, vilket fattats av till exempel Försäkringskassan och vederbörande till följd av detta får sin sjukpenning indragen. Personen ifråga har fråntagits sin inkomst, får ingen rättshjälp, kan inte ta något rättsskydd i anspråk och har härigenom förlorat möjligheten att anlita ett ombud. Det är horribelt att tro att denna individ, utan att besitta några juridiska kunskaper, vid överklagande av ett myndighetsbeslut, skall kunna utifrån ett juridiskt perspektiv, förstå vad som är i sammanhanget relevant och kunna göra de rätta rättsliga övervägandena. Att ha rätt är en sak, att få rätt är de facto en helt annan sak.

I  LVU ärenden kan man få en jurist förordnad men endast ett fåtal arbetade timmar kommer i slutänden att vitsordas av domstolarna. Denna realitet sänder naturligtvis signaler till jurister vilka tar sig an sådana ärenden, att de endast kan lägga ned minimalt med arbetsmöda eftersom de inte kommer att få betalt för något mer. Juristernas närvaro vid möten med socialtjänsten med mera anses inte ligga inom uppdraget och arvode för sådant arbete utgår därför inte. Skall de personer som försatts i denna situation ha någon som helst chans att driva sitt ärende med framgång måste de därför anlita ett ombud som tillvaratar deras rätt utöver de timmar som domstolarna anser är tillräckligt.

 För att ges en rättvis möjlighet att hävda sin rätt gentemot myndigheterna måste det också finnas möjlighet för samhällets innevånare att i tillräcklig utsträckning anlita ett juridiskt ombud. Annars föreligger det förhållandet att många människor i vårt land befinner sig i ett tragiskt underläge och där rättssäkerhet endast är till för dem med tillräckliga ekonomiska resurser. Någon kan här komma att göra den invändningen att myndigheter och domstolar har ett utredningsansvar. Rent teoretiskt har såväl beslutsmyndigheter som förvaltningsdomstolar ett utredningsansvar som följer av den så kallade officialprincipen (se: Kommentar till Lag 1971:291 av Thomas Rolén; Karnov 2006, samt Strömberg; Allmän förvaltningsrätt upplaga 23:1; s 101). Beslutsmyndigheten skall ombesörja att erforderligt material samlas in och tillse att utredningen blir så fullständig som är möjligt. Myndigheten behöver dock inte ombesörja utredningen själv, det går utmärkt att delegera. Domstolen i sin tur har ansvar för utredningen i målen och skall leda desamma och inhämta behövligt material såsom utlåtanden etcetera.

 Detta kan framstå som betryggande men tyvärr fungerar det inte alltid så väl i praktiken. När det gäller en myndighet som fattat ett felaktigt beslut följer att myndigheten agerar såsom motpart gentemot den enskilde som drabbats. Detta ger knappast myndigheten ett incitament att lägga fram saken på ett sådant sätt att det gynnar vederbörande. Snarare är det ofta så att stor nit lägges på att försöka framställa den drabbade i dålig dager, vilket knappast är till någon sorts gagn för denne. Av domstolarnas utredningar finns i många mål mer att önska och i en del fall är det beklämmande hur lite som gjorts med tanke på det utredningsansvar som åvilar domstolen ifråga.  Möjligen saknas de resurser och förutsättningar vilka är nödvändiga för detta ändamål.

”Makten utgår ifrån folket och makten skall utövas under lagarna” heter det som bekant. Alla skall vara lika inför lagen och för medborgarna måste det finnas ett rejält skydd från att utsättas för myndighetsövergrepp. Många är de som antagligen lever i den villfarelsen att det i Sverige förhåller sig på detta sätt och det är så det skall vara i en väl fungerande demokrati, dock fungerar det i praktiken uppenbarligen långt ifrån tillfredsställande.

I vissa fall uppvisar enskilda tjänstemän stor uppfinningsrikedom och kreativitet när det gäller att gå den enskilde emot. Detta leder till katastrofala konsekvenser för många enskilda individer. Förutom själva kränkningen, vilken många upplever som en följd av detta, försätts härigenom dessa människor också i en situation av oacceptabelt underläge. Jag har träffat på ärenden av denna karaktär som är mycket upprörande. Felaktiga myndighetsbeslut fattas av enskilda tjänstemän som är så befängda att man med fog i vissa fall kan ifrågasätta dessas kompetens överhuvudtaget. Uppgifter hämtade ur anställningsmatriklar kan i förekommande fall göra vem som helst upprörd.

Det är under all kritik att individer skall kunna utsättas för sådan godtycklig och felaktig behandling utan att ges verktyg att kunna påverka sin situation gentemot myndigheten, Till ytter mera visso är det framförallt de förfördelade i samhället som drabbas, och det är just dessa som behöver ett extra starkt skydd. Den nuvarande regeringen har framfört intentionen om att värna om att minska antalet människor vilka befinner sig i ett utanförskap.

 Dessa människor tillhör de facto en sådan kategori där många upplever ett påtagligt sådant jämte maktlöshet samt avsaknad av möjligheter att kunna påverka den livssituation de hamnat i. Det är beklagligt och högst anmärkningsvärt att den rådande situationen ser ut som den gör.

Någon form av förändring behöver rimligtvis komma till stånd för att ge alla Sveriges innevånare en rättvis möjlighet att påverka sin rätt, även de som inte har en väldimensionerad plånbok och inte innehar någon större makt. Det är också av vikt att förändringen sker snarast, innan allt för många har tagits ur villfarelsen om den svenska rättssäkerheten. Detta kan i sin tur annars leda till att rättsväsendets trovärdighet undermineras, vilket knappast är en önskvärd händelseutveckling.

Fil Mag Madeleine Ejdesjö, Juristfirma Thomas Cohn, Sjöbo - 2011-09-07

Domarkåren förbjuder effektivt försvar

Av Max Scharnberg

Presentation av föredragshållarna vid NKMR:s symposium 2011

Programmet för NKMR:s symposium 2011

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida