Fosterfamiljen gjorde honom till slav
Av Andreas Utterström, journalist
|
Den återges här med författarens och redaktörens benägna tillstånd. |
Fosterfamiljen gjorde honom till slav.
Han kunde gå hungrig i flera dagar och fick sova bland kalvarna.
– Den kärlek som andra fick som barn saknar jag helt, säger Peter Lindberg som nu stämmer Stockholms stad för att ha stulit hans barndom.
Inne i den stora gården sitter familjen och äter sylta, revbensspjäll och Janssons frestelse. Samtidigt som paret och deras tre döttrar firar jul ligger fostersonen i ladugården och fryser.
Han har, enligt föräldrarna, burit sig illa åt och straffas genom att låsas ute. För att värma sig sover han i höet bland kalvarna. När hungern sätter in mjölkar han korna.
– Av allt jag har blivit utsatt för har det här tagit mig hårdast. När jag låg där, då grät jag.
Förening för fosterbarn
Omkring 40 år senare sitter Peter Lindberg, som i dag är 55 år gammal och driver ett gatukök i Nässjö, hemma i sin ljusa skinnsoffa i Aneby och berättar om sin barndom.
Han är talesman för den nystartade föreningen Stulen Barndom som i dag har ett hundratal medlemmar. De som härstammar från Stockholm ska tillsammans göra en grupptalan och stämma staden för att de på olika sätt råkat illa ut i sina fosterhem.
– Visst är det bra om vi får en ursäkt, men det räcker inte. Vi talar om miljonskadestånd – så illa har det gått för många av oss. Medlemmarna i föreningen berättar om både misshandel och sexuella övergrepp. Folk har blivit psykfall och det måste någon ta på sig ansvaret för.
Ensamstående mor
För Peter Lindberg började problemen i mitten av 1950-talet.
Han växte upp i Stockholm tillsammans med sin mor. Hon var ensamstående och hyrde ett rum hos en äldre dam. Fadern var okänd.
Redan tidigt fick modern problem med sonen. Peter Lindberg var hyperaktiv och rastlös samtidigt som modern alltid kände sig trött och uppgiven. I dag hade han kanske fått diagnosen damp och modern hade klassats som deprimerad. Men de läkare som under mitten av 50-talet undersökte honom om och om igen framstår – för den som läser journalerna i dag – som helt villrådiga.
– Vid ett tillfälle berättade min mor för en diakonissa att hon funderade på att ta livet av både sig själv och mig. I stället för att hjälpa henne så skickade man iväg mig.
Sexåring på tåget
Peter Lindberg sattes, när han var 6,5 år gammal, ensam på ett tåg från Stockholm till Jönköping. Med sig hade han en liten väska med ett äpple och en banan i och runt halsen hängde en namnlapp. Fyra timmar senare var han framme.
– Konduktören hjälpte mig av och där stod mina fosterföräldrar och väntade. Sedan åkte vi till deras gård.
Den första tiden var allt bra.
Sedan började helvetet.
– Varje morgon innan skolan var jag tvungen att jobba i ladugården. När jag kom hem var det likadant. Läxor blev aldrig lästa.
Han fick gamla och slitna kläder. Mockandet gjorde att han stank så mycket att ingen i skolan ville vara i närheten av honom.
– Min fosterfamilj kallade min mor för hora och sa att hon var lösaktig. Själv var jag en Stockholmjävel som skulle lära mig att arbeta.
Peter Lindberg fick bo på ett loft i hallen. Han blev bara insläppt i resten av huset för att äta i och ibland för att titta på tv.
Stryk fick han aldrig. Fosterfadern hade i stället en annan bestraffningsmetod – han låste ytterdörren. Då fick Peter Lindberg sova i ladugården.
– Ibland kunde det gå flera dagar innan jag fick mat. Då gick jag över till grannen för att få något att äta.
Söndag har talat med två kvinnor som periodvis bodde i närheten. De bekräftar delar av hans historia, men hade inte anat att det var så illa.
Lastade gödsel
Med åren jäste hatet mot fosterfadern. Arbetet i skogen och bland djuren gjorde Peter Lindberg stark och konflikterna med familjen blev allt hetare. I journalen står det att han en gång slog ner fosterfadern efter att ha blivit nekad pengar till en bil. Själv minns han förloppet helt annorlunda:
– Jag hade lastat gödsel och gubbjäveln tyckte att det var för mycket. Då gav jag honom en jävla smäll så att han for rätt ner i gödselstacken. Det har jag ångrat många gånger, men i dag tycker jag att jag gjorde rätt.
Efter ständiga konflikter blev han flyttad från familjen och hade olika jobb, men återvände till gården från och till eftersom han inte hade någon annanstans att ta vägen.
Ingen hade insyn
När fosterfadern dog i början på 80-talet fanns Peter Lindbergs namn inte med i dödsannonsen. Då bröt han den lilla kontakt han hade med fosterfamiljen.
I dag blir Peter Lindberg rasande när han tänker tillbaka på sin barndom. Han är mest upprörd över myndigheternas bristande kontroll. Journalerna är fulla av detaljer från hans liv – men han avfärdar det mesta som rena lögner.
– Ingen har frågat mig om någonting. Läser man det här tror man att det var mig det var fel på. De har pratat med mina fosterföräldrar och nöjt sig med det. En enda gång träffade jag en inspektör. Min fosterfar ville köra mig till psyket, men ändrade sig när han insåg att han då skulle bli av med gratis arbetskraft.
På frågan om han har några goda minnen från åren på bondgården skruvar Peter Lindberg på sig. Han tar en klunk kokkaffe och funderar en stund.
– Ja, vad skulle det vara? Kanske att jag fick följa med gubben när han skulle på auktion. Det tyckte jag om.
Hade du någon kontakt med din biologiska mor?
– En gång rymde jag till Stockholm för att träffa henne, men annars hade vi ingen kontakt. Hon fick inte ringa till gården. Med tiden fick hon psykiska problem som gjorde det svårt att träffas.
Hur hade du reagerat om din fosterfar sökt upp dig och bett om förlåtelse?
– Då hade jag nog tagit emot den. Hade han bett om ursäkt kunde vi ha dragit ett streck över det som hänt. Då hade det inte legat och grott i mig och gjort mig så ilsk. Ibland vaknar jag på nätterna och funderar över varför just jag råkade ut för det här.
Andreas Utterström
***
Ur Peter Lindbergs journaler
Journalanteckning 21-23/11, 1955:
”Pojken är alldeles tokig i karlar. Han bråkar med dem så att en väninnas man måste vila sig i två timmar sedan pojken gått.”
Journalanteckning 2/6, 1956:
”Temperamentsfull. Mycket svår och besvärlig, enligt modern. Går ej att beskriva, måste ses. Verkar alltid orolig.”
Inspektionsrapport 15/4, 1957:
”I hemmet finns tre flickor i åldern 16-20 men ingen pojke och Peter har tagits emot med varmt intresse. Han synes också ha acklimatiserats ovanligt väl. /…/ Följer ’farsan’ i hälarna hela dagen oavlåtligt pratande och frågande om allting.”
Journalanteckning 23/3, 1966:
”Peter har en tid varit oerhört arbetsam för fosterföräldrarna. Uppstudsig, trotsig och arbetsovillig. Fosterföräldrarna grät vid besöket och var rådvilliga hur de skulle bete sig med Peter. /…/ Peter är en charmig pojke men verkar vara för åldern mycket omogen. Mycket varma och förstående fosterföräldrar.”
Anmälan till barnavårdnämnden 27/5, 1966:
”Han vägrar att hjälpa till med något på gården och han vill inte söka arbete i Jönköping. Peter är omogen och svår att tala förnuft med. /…/ Peter topprider och hotar dem med att han ska sätta eld på gården om han inte får precis som han vill.”
Journalanteckning 15/9, 1969:
”… vid ett tillfälle slog han ner fosterfadern då han ej fick 2 000 kronor till en bil. ’Ge mig 2 000 annars prickar jag ner dig, gubbjävel’. Det senare verkställt!”
***
Norska fosterbarn fick stora skadestånd
Hundratusentals svenskar adopterades bort. Nu kan de få upprättelse.
Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter, NKMR, ska hjälpa Peter Lindberg och de andra fosterbarnen som adopterades bort från Stockholm att stämma staden.
Om tre, fyra månader beräknas stämningsansökan lämnas in till tingsrätten.
– Jag känner inte till någon annan grupptalan mot en kommun. Det är här något unikt, säger Ruby Harrold-Claesson, ordförande i NKMR.
I Norge har samma fråga varit uppe för debatt och där betalades skadestånd på hundratusentals kronor ut till drabbade.
– Kommunerna har valt att skicka iväg barnen i stället för att ge familjerna stöd. Hade man lagt en bråkdel av pengarna på familjerna i stället för på fosterhemmen hade barnen klarat sig mycket bättre, säger Ruby Harrold-Claesson.
Efter dokumentären ”Stulen barndom”, som handlade om svenska barnhemsbarn och som visades i SVT i november, hörde många av sig med skrämmande berättelser. Det gjorde att folkhälso- och socialtjänstministern Morgan Johansson gav Socialstyrelsen i uppdrag att undersöka omfattningen. Senast den 31 mars ska en första granskning vara klar, men den gäller enbart barnhemsbarnen.
Andreas Utterström
Britta Svensson: Barnhemmen finns fortfarande kvar
Stulen barndom.
Förhållandena i forna barnhem skall granskas - äntligen!
Politisk krangel og uenighet forlenger lidelsene til barnehjemsofrene
Av CRIJO
STJÅLET BARNDOM - Del II
Av Jan Hansen
Powered by AIS