Välj ditt språk
Välj ditt språk
Brev till Socialministern
|
Sven-Erik & Ingrid Bergs brev till socialministern återges här med brevskrivarnas benägna tillstånd. Följande uppgifter lämnas om brevskrivarna: Makarna Berg har fört en tre år lång kamp mot de sociala myndigheterna för att få hem sitt barnbarn som omhändertogs enligt LVU. Makarna Berg dömdes av Umeå tingsrätt den 2 april 1998 för förtal av socialsekreterarna som handlagt omhändertagandet av deras barnbarn. Domstolen dömde morföräldrarna att betala skadestånd till socialarbetarna.Makarna Berg överklagade domen. Den 17 september 1998 beslutade Hovrätten för Övre Norrland att meddela makarna Bergs prövningstillstånd. Fortsättning följer. |
1998-11-23
Till
Socialministern
Givetvis inser vi att en nyutnämnd socialminister har ett späckat program. Det år ju ett mycket omfattande verksamhetsområde som lyder under socialdepartementet. Vi anar att det kan bli fråga om långtgående prioriteringar bland de frågor som pockar på uppmärksamhet.
Det är naturligtvis inte vår uppgift och inte heller vår ambition att försöka styra och ställa i socialministerns ämbete. Ändå finns det ett område där vi vill framhålla vikten av snara och kraftfulla förändringar. Vi medborgare som lever på gräsrotsnivå får emellanåt uppleva hur småpåvar bland myndighetsutövare å det grövsta missbrukar lagar och förordningar för att tillfredsställa egna intressen. Socialtjänsten i vårt land tar varje år flera tusen barn från deras naturliga miljö bland biologiskt anhöriga och placerar dem hos vilt främmande människor (inte sällan vänner och bekanta till handläggande tjänstemän inom socialtjänsten).
Officiellt åberopar handläggande socialsekreterare Socialtjänstlagen, LVU samt "barnets bästa" för att genomföra dessa familjesplittringar. Dessvärre nödgas vi konstatera hur åtskilliga socialsekreterare utnyttjar lagarna för egna syften och för fosterhemsföräldrars behov och intressen.
Föräldrar, ofta ensamstående mödrar, som är ekonomiskt beroende av socialtjänsten "utreds" under skandalartade former. Föräldern trakasseras och bearbetas på sätt som påminner om avancerad psykisk tortyr samt utsätts för hot och tvångsåtgärder. Sedan står det i befintlig dokumentation att vederbörande har fått "hjälp och stöd" och att detta har skett "i samförstånd" med den utredda personen. Journaler och rapporter vimlar av sakfel, förvanskningar och direkta lögner.
"Utredningen" är ensidigt hållen och upptar i huvudsak eller uteslutande sådana faktorer som kan vändas till den förälderns nackdel. Där det inte finns något att anmärka på, där konstruerar handläggaren dylika saker. Med denna "utredning" som underlag beslutar berörda instanser att skilja barnet från den förskräckliga släkten.
Det är alltså hos den enskilde socialarbetaren de brutala övergreppen begås. Socialsekreterare i Nordmalings kommun har de senaste åren systematiskt "förmedlat" barn. Sistlidna sommar har den ena av dem lyckats placera fyra syskon i 3 (tre) olika fosterhem.
Med förenade krafter har två socialsekreterare i maskopi med en desperat och egoistisk fosterhemsmamma lyckats stjäla tre år av vårt ena barnbarns liv och med tydligt uppsåt att beröva oss barnbarnet för gott. Vi har nödgats föra en svår och kostsam kamp i över tre års tid mot mycket bångstyriga socialarbetare för att få hem vårt barnbarn. Socialsekreterarna har hela tiden fortsatt att sätta sig över gällande lagar samt obstruerat mot domstolsbeslut. Trots rader av erinringar från tillsynsmyndigheter och trots mängder av bevisbara lagbrott från socialsekreterarnas sida, fortsätter dessa ogenerat sin handel med andras barn. De kan åtminstone tills vidare under beskydd av överordnade och dåligt insatte förtroendevalda fortsätta sin grymma verksamhet.
Då vi öppet agerat i tidningar, TV och på annat sätt har vi fått kontakt med flera 10-tal familjer över hela Sverige som råkat ut för samma skandalösa och lagvidriga behandling.
Under 1997 placerades cirka 7000 svenska barn utanför den egna biologiska familjen. En betydande del av dessa placeringar har möjliggjorts på grund av fruktansvärda övergrepp från handläggande personal inom socialtjänsten.
Det måste föreligga något grundläggande fel i systemet, när enskilda tjänstemän kan missbruka våra lagar på detta av avskyvärda sätt och ändå undgå straff. Staten Sverige har ju också fått en lång rad erinringar, från internationellt håll för brott mot antagna konventioner beträffande mänskliga rättigheter.
Vi utgår ifrån att socialministern känner till statistiken för fosterhemsplaceringar. Det är dock, av lätt förklarliga skål, inte lätt för en socialminister eller för någon annan på regeringsnivå att känna till den skandalartade och kriminella verksamhet som döljer sig i den statistiken. Vi finner det därför vara av största vikt att på detta sätt lyfta fram problemet.
Totalt lär det i dagsläget finnas cirka 20000 fosterhemsplacerade barn. Nästan hälften av alla fosterhemsplaceringar avbryts för att de inte utfallit väl.
Här finns det en mycket angelägen arbetsuppgift för en socialminister. Vi kan inte, i en stat som kallas civiliserad, tolerera en omfattande människohandel. Ärendet bör få dubbel prioritet.
Med vänlig hälsning
Sven-Erik Berg Ingrid Berg
Rigmor & Sture Perssons brev till Riksåklagaren Klas Bergenstrand
|
Den under 1998 i samband med sin skilsmässa falskt sexanklagade och sedermera frikände fd kammaråklagaren Stefan Holmlin tog sitt liv den 5 april 2002. Jur. kand. Rigmor Persson, Stefan Holmlins mor, har givit NKMR tillstånd att publicera nedanstående brev som hon sände till Riksåklagaren Klas Bergenstrand, angående falska anklagelser om incest och oskyldigt dömda män i Sverige under millenniumskiftet 1990 - 2000, statsfeminismens och den moderna häxprocessens tidevarv. |
Riksåklarmyndigheten
Att: Klas Bergenstrand
103 27 Stockholm
Den 20 maj 2002
Stefan Holmlin, fd kammaråklagare, ett offer för falska anklagelser gällande sexuella övergrepp och undermåliga och ensidigt gjorda förundersökningar.
Den 5 april 2002 tog Stefan Holmlin sitt liv, han blev 42 år gammal och hade arbetat som kammaråklagare i Trollhättan till och med den 9/9 1998 den dag han hämtades av polisen på väg till sitt arbete.
Rättssystemet utnyttjade de yttersta gränserna för att skada en människa för livet. Det är ett väl känt faktum att en människa som utsätts för exceptionell kränkning och fråntas all sin värdighet och respekt med stor sannolikhet löper en mycket stor risk att senare begå självmord. Precis detta hände Stefan Holmlin, han blev oskyldigt anklagad för sexuella övergrepp.
I en vårdnadstvist om den lilla dottern anmälde fd hustrun på falska grunder Stefan Holmlin för sexuella övergrepp, våldtäkt, olaga hot, misshandel mm . Det märkliga var att hustrun även anklagat och dokumenterat i sin dagbok, att Stefan Holmlin vid fyra tillfällen försökt att kväva sin lilla dotter, varvid det första tillfället skulle ha ägt rum samma dag mor och barn kom hem från BB i augusti 1997. Trots att alla brottsanklagelserna avsåg år 1997, lämnade fd hustrun den 5 månader gamla dottern i Stefan Holmlins vård vid olika tillfällen under hela våren 1998 efter deras separation. Men detta faktum fick inte vare sig polis eller chefsåklagaren Staffan Söderberg att fråga sig huruvida brottsanmälan gjord av fd hustrun nio månader senare kunde äga sanningens prägel. Stefan Holmlin åtalades överhuvudtaget inte för de fyra dokumenterade mordförsöken på dottern, vilket är mycket märkligt. Chefsåklagaren Staffan Söderberg vid Karlstadkammaren blev i oktober 2001 avsatt från sin tjänst som chefsåklagare, av orsaker som ter sig en aning dunkla.
Chefsåklagaren Staffan Söderberg förordnades av Riksåklagarmyndigheten att leda förundersökningen gällande åklagarkollegan Stefan Holmlin.
Den orättfärdiga rättsprocess som bedrevs mot vår son Stefan Holmlin hade stöd från Riksåklagarmyndigheten, biträdande riksåklagare Solveig Riberdahl och överåklagaren Birgit Thunved, Göteborg. Rädslan att man hade ett ”rötägg” i kåren satte Stefan Holmlins rättssäkerhet ur spel på flera punkter. I inledningsskedet, innan förhör hållits med Stefan Holmlin, uttryckte chefsåklagaren Staffan Söderberg till Stefan Holmlin ”Ditt fall blir stort”.Redan i det skedet ansåg chefsåklagaren Staffan Söderberg honom skyldig till brott enbart på fd hustruns anmälan. Var fanns förutsättningslösheten, objektiviteten och oskuldspresumtionen vid utredningen av det påstådda brottet från fd hustrun? Staffan Söderberg arbetade under hela förundersökningen med att söka få bekräftelse på brottsanklagelserna utan att vare sig lyssna till vad Stefan Holmlin hade att säga till sitt försvar. När han vid ett tillfälle påpekade detta faktum för Staffan Söderberg svarade denne ”Du sitter inte i den positionen nu att du överhuvudtaget kan utkräva någonting”.
Redan den 25/9 1998 föranledde Staffan Söderbergs agerande i processen advokaten Per E Samuelson att i en skrivelse till Vänersborgs Tingsrätt påpeka att ”åklagarens ståndpunkt i fråga om behovet av att förordna en vittnespsykolog med barnpsykiatrisk kompetens är inte bara märklig utan fast mer direkt felaktig och stridande mot lag.” Detta var bara ett exempel på denne åklagares mycket märkliga beteende under hela denna långa process.
I en intervju för Expressen säger Stefan Holmlins försvarsadvokat Per E Samuelson:
”Jag är kritisk mot att åtal väcks på så ofullständigt underlag. När en vuxen kvinna kommer med sådana allvarliga anklagelser är det viktigt att man utreder kvinnans tillförlitlighet. Det gjorde man inte i detta fallet. Här tog man hennes påståenden för goda utan närmare kontroll.” Stefan Holmlins fall påverkade Per E Samuelson mycket på många olika sätt.
”Det är ett mål jag är stolt över att ha drivit. Samtidigt är det en skrämmande insikt att det finns människor som säkert är dömda utan att någon har kollat om de verkligen är skyldiga”
Stefan Holmlin skrev flera A-4 pärmar med skrivelser till riksåklagare Klas Bergenstrand, biträdande riksåklagaren Solveig Riberdahl och överåklagaren Birgit Thunved i Göteborg med påpekanden om felaktigheter i den rättsprocess som bedrevs mot honom. Dessa skrivelser vann inte något som helst gehör. Alla anmälningar om felaktigheter i processen avskrevs. Chefsåklagaren Staffan Söderberg hade Riksåklagarmyndighetens och överåklagaren Birgit Thunveds fulla förtroende. Staffan Söderberg utfärdade att Stefan Holmlin skulle sitta häktad på fulla restriktioner. I den situationen har den misstänkte ingen som helst möjlighet att bemöta anklagelserna men Stefan skrev åtskilliga skrivelser till chefsåklagaren Staffan Söderberg, vilka ignorerades av honom.
Dessa restriktioner pågick över 3 månader, men Stefan Holmlin skulle komma att sitta häktad 219 dagar, nära 8 månader. Han genomgick två rättegångar i tingsrätt och en rättegång i Hovrätten i Göteborg med friande domar. Klarar någon människa som är oskyldig till brottsanklagelserna allt detta utan ett trauma som oftast visar sig när allt är över (posttraumatisk stress) och spillrorna av livet ska sopas ihop och en ny framtid ska skapas och man därtill är oskyldig ? Stefan Holmlin klarade inte detta, han hade under nära två år befunnit sig i något som kan betecknas som en krigszon och slagits för sitt liv. Kränkningarna mot hans person och som varande åklagare var för djupgående. Han rentvåddes så till vida att han fick frikännande domar, skadestånd av staten, hade ett stort socialt närverk, men människan Stefan Holmlin var, som han själv uttryckte det, mentalt märkt för resten av livet. Det faktum att Stefan Holmlin själv var åklagare till yrket förstärkte detta trauma hos honom, han ville fortsätta att arbeta med juridiken och arbetade vid sin död på en advokatfirma för att senare söka till Advokatsamfundet. Vi hans familj och hans vänner såg vilken kamp han förde för att komma tillbaka till livet igen, men trots allt stöd och all hjälp från många människor i hans närhet, orkade han inte kämpa längre och valde därför denna mycket tragiska utväg. Stefan uttryckte det så: ”Jag är som en skadeskjuten fågel av den orättfärdiga processen mot mig, jag orkar inte flyga längre.”
Den 5 april 2002 tog han sitt liv.
Dessvärre är inte Stefan Holmlin ensam om att bli falskt anklagad av fd hustru/sambo och lagförd för sexuella övergrepp i en vårdnads/ umgängestvist efter en separation. För hämndlystna kvinnor är en falsk incestanmälan det mäktigaste av alla vapen för att förhindra fadern från vårdnad / umgänge med barnet och samtidigt förstöra hans liv. Det fruktansvärda är att i allt för många fall blir modern trodd på sitt ord och rättsväsendet ifrågasätter inte om moderns anmälan möjligtvis kan bygga på falska grunder.
Advokaten Per E Samuelson skrev i en artikel i Advokaten 2/2000. Försvararen i sexmål måste göra egna utredningar. Han skriver ”att när det gäller sexbrott nöjer sig polis/åklagare med att kartlägga den subjektiva utsagan och underlåter mestadels att kontrollera huruvida den stämmer med den objektiva verkligheten. Följden blir att sexmål ofta är ensidigt utredda i fällande riktning då åtal väcks. Den åtalades version är ofta nagelfaren i detalj medan målsägandens inte alls är granskad. Det allvarliga är att bristen gäller just den del av utredningen som enligt HD är av direkt avgörande betydelse för utgången, nämligen målsägandens utsaga. Enligt min mening torde denna brist vara den vanligaste orsaken till felaktigt fällande domar”.
Dessvärre är Stefan Holmlin inte ensam om att ta sitt liv efter falska anklagelser om sexuella övergrepp. Han är inte heller ensam om att erhålla skadestånd efter dessa orättfärdiga processer i våra domstolar där alltför ofta processmaterialet bygger på mycket dåliga och ensidiga förundersökningar av polis och åklagare. Flera män har blivit oskyldigt dömda för sexuella övergrepp (gäller även andra brott) till långa fängelsestraff för att senare få resning i HD och friande domar. Skadestånden som utbetalas till dessa män efter flera mardrömsår i fängelse är rättsstatens ”plåster på såren” till dessa män, men hur ter sig livet mentalt för den anklagade, häktade, kanske dömde mannen efter detta?
Stefan Holmlin har i en skrivelse till Justitieutskottets ledamöter uttryckt följande:
”Vi är alla överens om målet att värna om kvinnor och barn samt att samhället skall ge allt tänkbart stöd till dessa när de har blivit utsatta för brott och lagföra förövarna så att de döms till fängelse eller får adekvat vård.
Dock gäller enligt 23 kap 4§ rättegångsbalken 'Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala mot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis som är till hans förmån tillvaratagas.'
Polis och åklagare gör i många fall det felet under förundersökningen att de okritiskt dokumenterar anklagelserna av kvinnan och söker sedan bekräftelse på dessa. Mannen betraktas redan vid anhållandet som skyldig till anklagelserna. Detta strider mot 23 kap 4§ i rättegångsbalken och oskuldspresumtionen i lag 1994:1219 och den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I många fall tar sig polis och åklagare friheten att under förundersökningen agera domstol och uppträder som om de varit åsyna vittnen till de påstådda brotten kvinnan anmält och nöjer sig med att kartlägga den subjektiva utsagan och underlåter att kontrollera den mot den objektiva verkligheten. Denna brist på objektivitet påverkar självklart i ett senare skede prövningen i domstol.”
Enbart det faktum att en hustru vid en separation och i en vårdnads/umgängestvist anmäler mannen för sexuella övergrepp, våldtäkt mm, så behöver det inte vara med sanningen överensstämmande. Den man som förnekar brott kan faktiskt vara oskyldig till påstådda brottsanklagelser av kvinnan i en sådan situation.
Rådmannen Bo Severin vid Lunds tingsrätt skrev i ett debattinlägg i DN den 24 oktober 1995:
”Vi saknar kunskaper om i vilken utsträckning människor är så lättsinniga att de utan betänkligheter av slarv lämnar för andra skadliga uppgifter. Vi saknar kunskaper om hur beredda människor är att avsiktligt ljuga inför polis och domstol. Vi förstår inte att vi med vårt sätt att ställa frågor kan förändra andra människors verklighetsuppfattning. Det händer hela tiden att våra mest välmenande utredare och förhörsledare förändrar både barns och vuxnas minnesbilder. Vi tillgodogör oss inte heller kunskaperna om hur flera människor kan samverka med att lämna oriktiga uppgifter. Kort sagt vi saknar kunskaper om människans förhållande till verkligheten och om lögnens mekanismer.”
De senaste dagarna har i media påtalats om undermåliga förundersökningar, utbrända och sjukskrivna åklagare med alldeles för stor arbetsbörda. Många åklagarkammare är underbemannade och man har på vissa åklagarkammare fått ta in pensionerade åklagare för att i någon mån utreda brott. Mot den bakgrunden kan man förstå de många gånger undermåliga förundersökningarna som för den misstänkte kan få förödande konsekvenser. När det gäller sexuella övergrepp på barn krävs att polis och inte minst åklagare som ska utreda dessa brott, besitter mycket stora kunskaper och kompetens om de olika mekanismer som styr en anmälan av dessa brott. En alternativhypotes redan i inledningsskedet att det kan röra sig om en falsk anmälan exempelvis vid en separation mellan parterna och/ eller i en vårdnads/ umgängestvist dem emellan. Det är viktigt att någon som gjort sig skyldig till sexuella övergrepp blir lagförd och dömd, men det är livsviktigt att en oskyldig inte döms till fängelse på en falsk anmälan. Detta sker i Sverige idag och detta faktum får förödande konsekvenser för den oskyldigt dömde men också för den oskyldigt häktade och senare friade.
Stefan Holmlin blev friad av en enig Hovrätt sommaren 2000, men för honom var de kränkningar av sin person och yrkesman han utsattes för av chefsåklagaren Staffan Söderberg, något Stefan Holmlin aldrig kunde förlika sig med.
Efter avslutad rättegång i Hovrätten i Göteborg i juni 2000 poserade chefsåklagaren Staffan Söderberg tillsammans med målsägarebiträdet advokaten Marianne Andersson och fd hustrun Cristeta Holmlin på trappan in till Hovrätten och lät sig fotograferas tillsammans av en fd sambo till Cristeta Holmlin. Efter avslutad fotografering kramade de om varandra innan de skildes åt. Denna händelse talar helt för sig själv men belyser i någon mån på vilken nivå hela processen mot Stefan Holmlin befann sig.
En öppen, ärlig, medkännande människa med ett mycket stort rättspatos bemöttes inte med den respekt mot andra människor han själv alltid var så mån om i sitt arbete som åklagare och denna respekt inbegrep även den tilltalade.
Stefan Holmlin blev ett offer för falska anklagelser om sexuella övergrepp i en vårdnadstvist och undermåliga och ensidigt utredda förundersökningar vid misstanke om detta brott. Vem ställs till ansvar för detta? Svar: Ingen, Stefan Holmlin begick ju självmord.
Vår familj har mist en son och bror, den 5 åriga dottern har förlorat sin pappa under mycket tragiska former. För oss finns bara en from förhoppning, att Stefans Holmlins död stämmer till eftertanke inom rättsväsendet och förändrar sitt sätt att arbeta och tänka vid utredningen av det misstänkta brottet gällande falska anklagelser om sexuella övergrepp. Förundersökningen och de därpå följande processerna i Stefan Holmlins fall kan troligen tjäna som riktmärke för hur man inte skall bedriva rättsskipning i rättsstaten Sverige. Utan en förändring av attityder, alternativhypoteser och utredningsförfarande inom rättsväsendet när det gäller dessa påstådda brott ter sig vår sons självmord som fullkomligt meningslöst.
Rigmor och Sture Persson
föräldrar till fd kammaråklagaren
Stefan Holmlin
Bifogas:
Minnesruna över Stefan Holmlin införd i Trollhättans tidning den 14/5 2002
Kopia till:
Justitieminister Thomas Bodström, Stockholm
Överåklagare Bitgit Thunved, Göteborg.
Fd. chefsåklagaren Staffan Söderberg, Karlstad.
Målsägarbiträdet, advokat
Marianne Andersson, Allmäna advokatbyrån, Göteborg.
Socialkontoret i Tanumshede, Annika Vestlund.
Rigmor Perssons brev till Justitiedepartementet maj 2002
Rigmor Perssons brev till Justitieministern Thomas Bodstrom november 2000
Rigmor Perssons brev till Justitiedepartementet
|
Den under 1998 i samband med sin skilsmässa falskt sexanklagade och sedermera frikände fd kammaråklagaren Stefan Holmlin tog sitt liv den 5 april 2002. Jur. kand. Rigmor Persson, Stefan Holmlins mor, har givit NKMR tillstånd att publicera nedanstående brev som hon sände till Justitiedepartementet, angående falska anklagelser om incest och oskyldigt dömda män i Sverige under millenniumskiftet 1990 - 2000, statsfeminismens och den moderna häxprocessens tidevarv. |
Justitiedepartementet
Att: Just. min. Thomas Bodström
103 33 Stockholm
Den 20/5 2002
Hur många fäder skall offras på ” incesthysterins altare” innan rättsväsendet ingriper ?
Refererar till mina tidigare brev dat den 16/11 2000 och 27/5 2001 ställda till justitieminister Thomas Bodström. I ditt svar till mig då svarade du bland annat att du inte kunde kommentera enskilda fall. Jag förväntar mig inte heller nu en kommentar om detta ”enskilda fall” angående vår familjs ofattbara tragedi att vår son fd kammaråklagaren Stefan Holmlin tog sitt liv den 5 april 2002. Trots, i hans fall, de friande domarna, skadestånd som ”plåster på såren” orkade han inte leva med de kränkningar mot sin person och som yrkesman han fått utstå under nära två år. Vi, hans föräldrar och syskon har med detta kastats ner i en sorg som är ordlös, hans dotter är utan en pappa. Sorgen tar sig också uttryck i en vrede mot ett rättssystem som trots Stefan Holmlins alla skrivelser till riksåklagare och överåklagare om alla felaktigheter som begicks under hans process, varje gång ignorerades fullständigt och avskrevs. Stefan Holmlin var oskyldig till alla de brott han anmäldes för av fd hustrun. Han är inte ensam om det, dessa orättfärdiga processer pågår år efter år, ingenting förändras angående ensidigheten i utredningen av dessa misstänkta brott.
Vem kan ställas till svars för att vår son inte orkade leva med dessa falska anklagelser och umgängessabotage från fd hustrun samt de därpå följande processerna ? Fd hustrun för falsk tillvitelse och bevisförvanskning eller chefsåklagaren i målet Staffan Söderberg för obefogat åtal ? (Chefsåklagaren blev den 15/10 2002 avsatt från sin tjänst vid Karlstadkammaren.)
Svaret är naturligtvis ingen. Man kan döda en människa på många olika sätt och ett av dem är att fullständigt tillintetgöra och kränka en människa med lagliga medel, men så länge man inte rent faktiskt håller i mordvapnet kan ingen ställas till svars för någons död.
Jag ställer samma fråga till dig Thomas Bodström som jag gjort i mina två tidigare brev;
Hur länge till dröjer det innan polis, åklagare, sociala myndigheter vid en anmälan från fd hustru/sambo redan i inledningsskedet av det misstänkta brottet, börjar arbeta med alternativhypotesen att det kan röra sig om en falsk anmälan från fd hustrun, när det pågår en vårdnads/umgängestvist dem emellan??
Hur länge till skall de mödrar som falskt anklagar fadern för sexuella övergrepp få använda sig av det mäktigaste av alla vapen, en falsk anmälan om incest och rättsväsendets alla resurser för att få ensam vårdnad om barnen och samtidigt förstöra livet för barnens far??
Dessutom, sedan fd makens liv slagits i spillror på uppenbara lögner, åtalas inte dessa kvinnor, trots att de rent faktiskt begått ett brott. Så länge rättsväsendet underlåter detta kommer en del av de kvinnorna att fortsätta att utnyttja rättssystemet för att uppnå ensam vårdnad om barnen och samtidigt ödelägga faderns liv. Men det var ju också meningen med den falska anmälan.
Rigmor Persson med familj
och mor till fd kammaråklagaren Stefan Holmlin
Bifogar:
Brev till Riksåklagaren Klas Bergenstrand
Rigmor Perssons brev till Riksåklagaren Klas Bergenstrand
Rigmor Perssons brev till Justitieministern Thomas Bodstrom november 2000
Rigmor Perssons brev till Justitieministern Thomas Bodström
|
Justitiedepartementet
Justitieminister Thomas Bodström
103 33 Stockholm
Särö den 16/11 2000
Angående falska anklagelser om incest och oskyldigt dömda män i Sverige år 2000.
Jag vill göra dig uppmärksam på ovanstående problem och ber dig att vidtaga åtgärder för att minimera riskerna för att män i rättssamhället Sverige år 2000 ska löpa risken att dömas oskyldigt för ett brott de inte begått. Eftersom du arbetat i flera år som försvarsadvokat har du kanske i ditt fd yrke stött på denna problematik. Min förhoppning att du är medveten om att detta sker i dag ligger just i att du arbetat som brottmålsadvokat i flera år och ännu inte är "byråkratiserad", vilket ofta följer med ett ämbete.
Att jag själv stött på denna problematik och vad jag anser, rättsskandal, beror på att min son född 1960 och kammaråklagare till yrket, råkade ut för dessa anklagelser av sin fd hustru i en umgänges / vårdnadstvist. Han blev hämtad av polis, anklagad och frihetsberövad och satt häktad 8 månader, lagförd i 3 rättegångar för att efter nästan 2 års psykiskt lidande i juni 2000 bli helt friad av en enig Hovrätt.
Vår familj, som till stor del består av jurister, dock ej inom rättsväsendet, trodde inte att detta var möjligt i Sverige, som vi dittills betraktat som en rättsstat. Fallet var och är uppmärksammat i massmedia och min son valde att gå ut med både namn och bild för att försöka peka på systemfelen som upprepas gång på gång i många incestmål, vilket han trots 10 år som åklagare, inte visste existerade inom rättsväsendet. Han har själv aldrig utrett sina mål på det sätt åklagaren i målet bedrev förundersökningen mot vår son.
I samband med häktningen, kom jag i kontakt med flera män som hörde av sig till oss och berättade att de blivit falskt anklagde av fd sambor / hustrur i vårdnadsprocesser, några av dem hade blivit anklagade av styvdöttrar och döttrar i tonåren. Några hade avtjänat sitt straff oskyldigt dömda, några hade friats i Tingsrätt och Hovrätt, andra hade blivit hämtade, anklagade och hörda av polis, men i brist på bevis släppts. Oavsett detta mister dessa män oftast kontakten med sina barn, då sociala myndigheter och BUP , trots frikännande domar, betraktar dessa män som pedofiler, "det gick bara inte att styrka". Deras liv är sönderslaget, flera av dem var egna småföretagare, flera av dem är socialt dömda av grannar och andra människor i omgivningen. Detta rör sig om män som arbetat ,varit goda fäder och samhällsmedborgare i hela sitt liv, aldrig varit i klammeri med rättvisan , inte ens haft en betalningsanmärkning.
Aktionsgruppen för falskt anklagade fäder (AFAF) är en förening som bildades av ekon. lic. Dan Ahlmark och Veterinären Mikael Hagman, efter att de själva blivit anklagade för incest på sina döttrar av hustru /sambo i en vårdnads/ umgängestvist. Mikael Hagman fick 4 års fängelse i Tingsrätt men friades av en enig rätt i Hovrätten.
Intentionerna är att göra politiker, myndigheter, massmedia mm uppmärksamma på problematiken och försöka förändra polis och åklagares sätt att angripa och utreda falska anmälningar om sexuella övergrepp
Gång på gång upprepas samma systemfelet vid förhör och utredning av detta brott, nämligen att kvinnan / flickan talar sanning, annars skulle hon inte anmäla brottet. Mannens argument lyssnar man inte på och förutsättningslösheten och objektivitetsplikten vid utredningen frångås oftast av polis och åklagare i dessa mål. Rättssäkerheten för den anklagade är minimal då man ej kan bortse ifrån att flera offentliga försvarare, som dels är okunniga om mekanismerna bakom en anmälan, och dels inte tillvaratar sin klients intressen i den grad som borde ske. Detta problem kan många av de anklagade männen vittna om, en alltför passiv försvarsadvokat. Brottet som sådant är så fruktansvärt och rör upp så mycket känslor av avsky hos alla dem som möts av detta brott, att flera av både polis, åklagare och andra inblandade i processen tycks fullständigt tappa sitt logiska tänkande och förnuft samt gör den misstänkte till pedofil på blotta anklagelsen. Polis och åklagare tycks i alltför många fall ägna sig åt att dokumentera brottsanklagelserna.
Jag är mycket väl medveten om att det förekommer sexuella övergrepp på barn inom och utom familjer det har förekommit i alla tider och ska beivras och bestraffas, men vilken man som helst är eller blir inte pedofil. På senare år har flera domar fått resning i HD och flera män har befunnits oskyldiga och stora skadestånd har betalts ut. Detta faktum urgröper tilltron till rättsväsendet och kostar skattebetalarna , staten mycket pengar , för att inte tala om det lidande det innebär för alla inblandade parter, inte minst för barnen.
Kompetensen inom polis och åklagarväsendet gällande falska incestanmälningar och den därpå följande utredningen, måste höjas betydligt, då det i dessa mål är av yttersta vikt, vilken attityd polis och åklagare intar redan från början och inte frångår sin objektivitet och förutsättningslöshet i utredningen och istället gör sig själva till domare. Polis och åklagare måste förstå problemet och mekanismerna bakom en falsk anmälan, en kunskap som idag i allför många fall är obefintlig och kan resultera i att en oskyldig döms till fängelse.
Docenten i straffrätt och forskare vid BRÅ, Hans Gunnar Axberger skrev i en artikel i DN i mars 1998 " Vårt rättssystem bygger på att inga oskyldiga döms." samt menar att med de låga beviskrav som råder i incestmål, löper man risken att döma en oskyldig. Under 90-talet har HD tagit emot 40 resningsansökningar i mål om sexuella övergrepp mot barn. Minst 4 domar har rivits upp.
"Det är väldigt mycket för ett system som är uppbyggt på att aldrig döma oskyldiga. I vårt rättsväsende kanske man skulle räkna med ett sådant här fall per decennium eller per 25 år. Här har man 4-5 fall på kort tid som ser ganska likartade ut. Det är katastrofer att det inträffar i rättsväsendet. Så länge vi bara tror kan vi inte döma en misstänkt." Enligt Hans Gunnar Axberger förekommer motsvarande låga beviskrav inte i någon annan brottskategori.
Advokaten Per E Samuelson skrev i en artikel i Advokaten 2/2000 Försvararen i sexmål måste göra egna utredningar. Han menar "att när det gäller sexbrott nöjer sig polis/ åklagare med att kartlägga den subjektiva utsagan och underlåter mestadels att kontrollera huruvida den stämmer med den objektiva verkligheten. Följden blir att sexmål ofta är ensidigt utredda i fällande riktning då åtal väcks. Den åtalades version är ofta nagelfaren i detalj medan målsägandens inte alls är granskad. Det allvarliga är att bristen gäller just den del av utredningen som enligt HD är av direkt avgörande betydelse för utgången, nämligen målsägandens utsaga. Enligt min mening torde denna brist vara den vanligaste orsaken till felaktigt fällande domar."
Justitierådet Torkel Gregow skrev i Svensk Juristtidning 7/96 bl a "det skall understrykas att det höga beviskrav som gäller i brottmål och främst i fråga om grövre brott bör tillämpas med stränghet i incestmål. Dessa mål kräver ofta ingående bedömningar och närmare övervägande om beviskravet är uppfyllt. Den domare som efter en sådan genomgång anser att det finns någon som helst tvekan om den åtalades skuld bör ogilla åtalet. I anslutning härtill kan påpekas att HD inte kan förväntas över lag eller ens i någon större omfattning korrigera fall då åtal har bifallits på alltför tunn bevisning. De bevisfrågor som uppkommer i incestmål har inte så ofta prejudikatintresse och resningsskäl föreligger sällan. Det innebär att sista ordet i allmänhet är sagt genom hovrättens dom."
Dessa uttalanden pekar på det stora ansvar som ligger på polis och åklagare vid utredningen av det misstänkta brottet. Görs utredningen med inställningen att endast dokumentera anklagelserna mot den misstänkte och målsäganden inte utreds och anklagelserna ifrågasätts, inte utreder den objektiva verkligheten, med andra ord, man "tror" på målsäganden man lägger sålunda målsägandens utsaga till grund för hela förundersökningen. Detta presenteras sedan i Tingsrätt för intet ont anande domare och nämndemän. Eftersom det ovan beskrivna oftast är det sätt på vilket många av incestmålen utreds är det av största vikt att den misstänkte har en försvarare med 100% engagemang i sin klient, som gör egna utredningar om polis och åklagare fallerar, för att i görligaste mån förhindra att den misstänkte blir oskyldigt dömd för ett brott som inte begåtts.
De kvinnor som falskt anmäler sina män/sambor, löper ingen som helst risk att själva bli åtalade för falsk tillvitelse eller bevisförvanskning gällande falska anmälningar om incest, för vilken åklagare driver en sådan utredning till ev åtal, det vore att indirekt erkänna att det förelåg ett misstag redan från början då man hämtade in mannen och ev häktade honom.
Jag skulle dock önska att de kvinnor som uppenbart anmäler på falska grunder skall ställas till svars för detta. Som det är i dag kan kvinnor använda sig av rättsväsendet för att effektivt förhindra mannen kontakt, vårdnad och umgänge med sina barn. De bevekelsegrunder som driver vissa kvinnor till en falsk anmälan kan vara hämnd, att få uppmärksamhet, ekonomiska skäl samt att få ensam vårdnad om barnen. Ämnet incest är så känsloladdat och vidrigt att man måste ta det på yttersta allvar helt riktigt, felet som begås är att mannen vid inhämtandet inte är misstänkt för brottet, han är redan dömd av polis och åklagare i många fall. Brottsanklagelserna dokumenteras och blir till en sanning.
Det finns inga vinnare i incestmål som drivs på falska grunder. Vi sidan av mannens oerhörda psykiska lidande och kränkning att bli oskyldigt anklagad och /eller dömd för detta vidriga brott far de inblandade barnen mycket illa. Sociala myndigheter initierar besöksförbud för fadern, i några fall får barnet träffa sin pappa enbart med kontaktman trots en friande dom. Många sociala myndigheter kväljer dom. Många av barnen får går i terapi på BUP för att bearbeta "övergreppen" som de inte har varit med om i verkligheten men som genom terapin blir en sanning. Många av barnen får genomgå kränkande läkarundersökningar. Hela processen och alla inblandade agerar så att barnet till slut tvingas tro att övergreppet ägt rum. Barnet vill vara till lags vid polisförhör, psykologutredningar och vid kontakt med sociala myndigheter. Det skyddsintresse som finns gentemot barnen blir i stället en mental våldtäkt på dessa. Inte minst ur denna synpunkt är det av oerhörd vikt att polis/åklagare vid en anmälan om sexuella övergrepp verkligen lägger sig vinn om att utreda den objektiva verkligheten så långt det bara låter sig göra, man måste från början ha en alternativ hypotes att det kan röra sig om en falsk anmälan. Här är det av vikt att polis/åklagare har den kompetensen och förstår problematiken med att falska anmälningar förekommer. Att så inte är fallet i dag visar bl a de många ansökningar om överprövning och resningsansökningar till HD. Den ofta undermåliga utredningen får i förlängningen svåra konsekvenser för de inblandade, inte minst för barnen.
För gemene man kan det vara svårt att förstå att en kvinna/mor kan manipulera sitt barn att berätta om övergrepp som aldrig ägt rum. Egentligen berättar barnet inte så mycket själv, det är vid förhör med polis/åklagare som barnet får ledande frågor och lotsas av många förhörsledare på ett felaktigt sätt att svara så att svaret tolkas som ett övergrepp. Hela situationen med videofilmning och upprepade förhör, ibland 4-5 stycken gör att barnet till slut lär sig sin "läxa". När videofilmen visas i domstolen känner av förståeliga skäl, rättens ledamöter endast avsky och förakt för den åtalade som i alltför många fall är oskyldigt anklagad för incest. Bilderna från videofilmen sitter kvar på näthinnan på rättens ledamöter.
Bevisbördan ligger på åklagaren, men i dessa mål ligger det på den åtalade att bevisa att han inte begått detta brott, en omvänd bevisbörda, och hur gör man det ? Ord står mot ord och några vittnen finns oftast inte till själva "övergreppet".
Oftast sitter mannen häktad på fulla restriktioner och har i många fall en försvarsadvokat som förhåller sig passiv. Ett inte ovanligt scenario tyvärr. Anklagelserna om övergrepp spänner i flera fall över flera år. Dessa anklagelser förekommer i flera fall när det gäller anmälningar som initierats av sociala myndigheter, skolsköterskor, kuratorer och BUP gällande styvdöttrar/döttrar i tonåren. En omöjlig uppgift för den åtalade att värja sig emot.
På 90-talet har flera män som dömts till fängelse för sexuella övergrepp på dotter/styvdotter fått resning i HD och i flera fall höga skadestånd betalats ut till dem. Detta visar på att det förekommer slarviga och dåliga förundersökningar. Eftersom både polis och åklagarväsendet omorganiserats och åklagarväsendet skall lägga vikten vid genomströmningen av mål, blir man som medborgare mycket rädd att rättssäkerheten får stryka på foten, när det på åklagarmyndigheten fokuseras på kvantitet, inte kvalitet på utredningarna.
Min man och jag har som föräldrar och medborgare skrivit om våra upplevelser när vår son råkade ut för falsk anmälning om sexuella övergrepp. Denna skrivelse samt en skrivelse från AFAF har sänts ut till flera riksdagsmän. Vår skrivelse ligger även på Internet (Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter,
www.nkmr.org under pågående rättsfall). Vår son, Stefan Holmlin, Dan Ahlmark och Mikael Hagman har varit i Stockholm och träffat några riksdagsmän för att redogöra för problematiken och de systemfel som upprepas gång på gång av polis och åklagare vid utredningen av incestmål.
Någon lagändring är vad jag förstår inte nödvändig, om domstolarna följer HD:s praxis gällande incestmål, problemet ligger i att man vid förhör och förundersökning inte utreder förutsättningslöst och iakttar objektivitetsplikten samt arbetar med en alternativhypotes att det kan röra sig om en falsk anmälan, man räknar inte ens med möjligheten, när mannen med emfas förnekar brott. Det ligger självklart även på domstolarna att följa HD:s praxis i dessa mål.
Jag är väl medveten om att sexuella övergrepp på barn är ett mycket allvarligt brott och en skyldig ska straffas. Vårt rättsväsende kan dock inte som nu sker, medverka till att män döms oskyldigt för detta brott på grund av okunskap och inkompetens hos dem som är satta att utreda sexuella övergrepp på barn. Kompetensen måste höjas hos polis och åklagare samt inpränta att de i många fall måste arbeta med alternativhypotesen att det kan röra sig om en falsk anmälan.
De inblandade barnen i dessa mål får genomgå traumatiska upplevelser vid utredningen, familjer splittras och män får sina liv ödelagda oavsett om han döms eller inte. Skammen och kränkningen att bli oskyldigt anklagad för sexuella övergrepp sitter i livet ut. Barnen som vi skulle skydda blir de stora offren vid sidan om mannen i dessa processer.
Med vänliga hälsningar
Rigmor Persson, Jur. kand.
E post :
Bifogas:
2 Brev utsända till riksdagsmännen och rättsvårdande myndigheter skrivna av Rigmor och Sture Persson samt Aktionsgruppen för falskt anklagade fäder (AFAF)
1 brev från en man, Christer Hurtig, som avtjänar ett långt straff, oskyldigt dömd för sexuella övergrepp på sin dotter.
Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexuella brott
AFAF:s skrivelse till samtliga åklagare, HD m.fl
Fallet Stefan Holmlin. Åklagare tilltalad, lagförd och frikänd
Incesthysterin och domstolarna
Psykologer medverkar i moderna häxprocesser
Varför tar svenska domstolar inte lärdom?
Children as primary losers when sexual abuse is falsely alleged: Two Swedish cases
Sexuella övergrepp på barn.
Leg. Psykolog, fil. dr. Lena Hellblom Sjögrens brev "Till ledamöterna i Riksdagens tvärpolitiska barngrupp" 31 jan-01
Hej!
Det här är ett brev till Dig från en medborgare, väljare och fyrabarnsmamma, psykolog, filosofie doktor och sakkunnigutredare sedan tio år i bl.a. sexualbrottmål och vårdnadsmål.
Jag skriver för att jag är oroad och förtvivlad över att det hittills inte gått att få någon att vilja se andra sidan av uppmärksamheten kring att barn utsätts för sexuella övergrepp.
Det är självklart att de barn som utsätts skall uppmärksammas, få hjälp - och att man i samhället skall göra det som är möjligt för att förebygga övergrepp av alla de slag mot barn.
Men det borde vara lika självklart att barn som inte utsatts för övergrepp, men behandlas som om de varit det, skall få hjälp och att man i samhället skulle göra det som är möjligt för att förebygga feldiagnoser, felbehandling och bestraffning av barn genom att skära av de kärleksband barnet har till biologiska familjemedlemmar.
Eftersom denna sida av övergreppsproblematiken, feldiagnosticeringen och dess konsekvenser, ej knappast uppmärksammats skriver jag. Glädjande är att socialstyrelsens regionala tillsynsenhet i Malmö tillsammans med länsstyrelsen i Skåne framfört kritik mot BUP:s utredningar och behandlingar. Rapporten som kom hösten 2000 har den talande rubriken "Vart tog barnet vägen?" Som riksdagsledamöter kan det kanske vara av intresse av att man i denna rapport konstaterar att hälso- och sjukvårdslagen åsidosätts (se artikel av barnpsykiatern Gunnar Höst i PsykologTidningen 2/01 med rubriken "Barnpsykiatrin och lagen.")
Är det någon av er ledamöter som är intresserad .. av att ta del av den vetenskap och den erfarenhet som finns om vad som kan leda till feldiagnosticering och felbehandling av barn - och till att barnet så att säga försvinner trots allt tal om barnperspektiv och barnkunskap? Om svaret är ja, kan jag sända litteraturreferenser, fallbeskrivningar och/eller komma och berätta.
Vänliga hälsningar med hopp om svar
Lena Hellblom Sjögren
PS.
Några frågor.I en skrift "Åtgärdsdokument om sexuella övergrepp" (utgiven av HOPP, BRIS och Sveriges Kvinnojourers Riksförbund) som bildade underlag för en konferens i riksdagen senhösten 2000 står på första sidan: Idag kommer ett flertal barn att utsättas för sexuella övergrepp. Men det är bara ett fåtal brott som uppdagas. Samtidigt lever hundratusentals vuxna kvinnor och män med skadorna efter de övergrepp de aldrig kunnat berätta om.
Hur påverkar det ett samhälle när åtminstone fem procent av befolkningen är utsatta för ett allvarligt trauma?
Först nu förstår jag varför
jag aldrig kunnat skara morötter på tvären
Vuxen kvinna.
Varför står det på dette viset? Vad betyder det?
1. Hur många barn är "ett flertal"?
2. Hur och varifrån vet man att "idag kommer ett flertal barn att utsättas för sexuella övergrepp"? Skulle denna uppgift gälla globalt? Sverige? Norden? Europa? Västvärlden?
3. Hur och varifrån vet man att "hundratusentals vuxna kvinnor och män lever med skadorna av de övergrepp de aldrig kunnat berätta om"?
4. Hur vet man att de skadats om de ej berättat? Syftar detta på ett uppskattat så kallat mörkertal? Är det i så fall ett mörkertal som antas gälla globalt? För Sverige? För Norden? För Europa? Västvärlden?
5. Varifrån kommer uppgiften om att "åtminstone fem procent av befolkningen är utsatta för ett allvarligt trauma"?
6. Åsyftas sexuella trauman? Eller räknas andra , trauman, som eldsvådor, trafikolyckor, överfall, inbrott, våldsbrott,. allvarlig eller plötslig sjukdom kan ge upphov till, in? Är det Sveriges befolkning det gäller?
7. Vad menas med "är utsatta"? Syftar formuleringen på att det är pågående allvarliga traumatiska upplevelser?
8. Hur definieras "ett allvarligt trauma" i detta "åtgärdspaket"?
9. Har texten fackgranskats av någon/några personer i de organisationer som nämns som samarbetspartners på sid 30, t ex. Landstingsförbundet, Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund, SSR, Skolverket, Svenska kyrkan, Värdförbundet?
DS.
På den anden side - 10 inlæg i pædofili-debatten