Välj ditt språk
Välj ditt språk
|
Sven-Erik Berg, morfar, samhällskritiker, författare och poet har skrivit brevet nedan med anledning av Morgan Johanssons uttalande i Göteborgs-Posten där han anklagar den nya regeringen som har varit vid makten sedan den 6 oktober 2006 i följande ordalag "Regeringen sviker barnen". Här följer ett utdrag ur Sven-Erik Bergs e-mail till NKMR: " Hej! Lördag 2007-02-10 har jag via regeringskansliet skickat tolv (12) likalydande skrivelser (bifogas) till följande personer: Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Maud Olofsson, Göran Hägglund, Lars Ohrly, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand, Maria Larsson, Morgan Johansson, Mona Sahlin, Göran Persson samt Lena Nyberg (BO). Även G-P har delgivits skrivelsen. Var och en skrivelse har åtföljts av min bok I skrivelse till kommunstyrelsen och ekonomichefen i Nordmalings kommun har jag pekat på konsekvenserna av "barnexport" till andra kommuner: Direkta kostnader för utredning, ersättning till fosterhem, arvoden till social- nämndens ledamöter, uteblivna statsbidrag som hamnar i andra kommuner och konsumeras där, barnbidrag som går samma öde till mötes, försämrat underlag för skola och förskola, negativ påverkan på ålderspyramiden i kommunen etc. Även Socialnämnden har uppvaktats då de ännu inte formellt avslutat ärendet Tina Berg, efter 8½ år. (Jämför socialtjänstlagen, LVU, beträffande upphörande av vård, 21 §)." |
2007-02-09
Till
Statsminister Fredrik Reinfeldt
103 33 STOCKHOLM
Beträffande sveket mot våra barn och ungdomar.
Morgan Johansson (s), förre socialtjänstministern, har kritiserat den sittande regeringen för ”svek mot barnen”. De som sviks är enligt Morgan Johansson de unga som omhändertagits av socialtjänsten.
Det verkliga sveket mot barn och ungdomar står ändå herr Johansson och hans parti för. Av de dryga 20.000 barn och ungdomar som idag finns placerade på institution eller i fosterhem, har det stora flertalet placeringar skett under perioder med socialistiskt styre. Det bör också nämnas att det är just en socialdemokratisk majoritet som etablerat det system som i praktiken utvecklats till att vara en synnerligen osmaklig och omfattande miljardindustri.
Undersökningar och tillgänglig statistik talar ett klart och entydigt språk.
”Vård av unga” är generellt sett förödande för den enskilde individen och för familjen. Fler och fler människor i mogen ålder träder fram och vittnar om de fruktansvärda livsöden som drabbat dem – på grund av socialtjänstens påtvingade ”vård”. ”Vård av unga” har de senaste årtiondena, till ofantliga kostnader, skapat tusentals trasiga vuxna individer.
Över hela vårt land avslöjas fall efter fall där socialsekreterare i egenskap av utredare lägger fram ”utredningar” som är undermåliga, ofullständiga partsinlagor och som omöjliggör en objektiv och rättvis bedömning i beslutande instanser.
Med åsnors envishet fortsätter det socialdemokratiska partiet att förespråka denna klart destruktiva familjepolitik. Något märkligt är att ingen politisk majoritet vågar fördöma och ta avstånd från den här avarten av vård. Måhända är det för att så många grupper är helt eller delvis beroende av detta geschäft för sin sysselsättning och försörjning?
Socialdemokraterna vill satsa på en permanent höjning av statliga anslag med 27 miljoner och ett tillfälligt anslag om 449 miljoner som kommer att stärka tillsynsmyndigheternas och fosterhemmens ställning. Det finns tydligen inga som helst tankar på att stötta och stärka ställningen för den naturliga, biologiska familjen, trots att sådana åtgärder skulle ge väsentligt mer tillbaka per satsad krona.
Pengar löser inte de problem som blir följden av den barbariska hantering som officiellt benämns ”vård av unga”. Åtskilliga barn/ungdomar, vilka tvångsplacerats av socialtjänsten, får sina liv förstörda, när de tvingas tillbringa sin uppväxt i 5, 10, ja kanske ännu fler fosterhem. Den relativa trygghet som trots allt fanns i den biologiska familjen har ”vårdats” bort. Samtidigt sitter maktgalna och empatilösa tjänstemän och hävdar att de agerar ”för barnets bästa”.
En satsning på 449 miljoner kan aldrig lindra verkningarna av det faktum att barn far illa av att behandlas som en handelsvara. Det behövs ingen handlingsplan och inga långa utredningar för att förstå detta.
I den mån det finns ambitioner hos våra styrande att skapa bättre förutsättningar för barnen, så kan man börja med en lagändring som går ut på att även socialsekreterare skall kunna åtalas för uppenbara brott mot socialtjänstlagen och andra lagar.
Givetvis skall det också införas grundliga tester för den som söker sig till socionomutbildningen, så man på ett tidigt stadium kan sortera bort personer som visar psykopatiska tendenser.
Genom att vidtaga dessa klart befogade ändringar, torde man kunna minska antalet okynnesomhändertaganden högst väsentligt.
Var vänlig observera att det handlar om våra barn, vår framtid. Fosterhemsbarn är klart överrepresenterade då det gäller kriminalitet, psykiska störningar självmord etc.
Vinstmaskinen
Av Annika Larsson och Åsa Bolmstedt
Utsatta barn har blivit miljardindustri
Dinapengar.se
Placera barn har blivit industri
Av medborgare med insikt
Inte bara Oskarshamn
Av Sven-Erik Berg
Arvodesprutningen.
|
Nedan följer en inlaga till Kammarrätten i Jönköping av jur. kand., med. lic. Siv Westerberg, Göteborg, i anledning av att Länsrätten i Östergötland hade beslutat om en rejäl nedsättning hennes arvode och underkänt de kostnader som hon så som ombud och offentligt biträde hade i ett mål om tvångsomhändertagande av barn. Inlagan återges här med Siv Westerbergs benägna tillstånd. |
Kammarrätten i Jönköping
Box 2203
550 02 Jönköping
Ang mål med Er beteckning 1787-2001 r 16 ang ersättning till offentligt biträde i LVU-mål; klagande jur.kand., med.lic. Siv Westerberg
Jag får härmed komplettera mitt tidigare ingivna överklagande.
Till att börja med vill jag framhålla att jag har en utomordentligt stor erfarenhet av att vara ombud för föräldrar i LVU-mål. Denna erfarenhet omfattar inte bara ett stort antal LVU-mål i svenska förvaltningsdomstolar utan även ett flertal mål mot Sverige i Europadomstolen i Strasbourg.
Jag torde vara den jurist i hela Europa som fått flest mål admissible i Europadomstolen. Därvid är att märka att endast c:a 3 % av till Strasbourg anförda klagomål från hela Europa blir admissible.
Flertalet av de mål som jag fått admissible har varit svenska LVU-mål och Sverige har i dessa mål dömts för kränkning av föräldrarnas och i vissa fall även barnens mänskliga rättigheter. Jag har varit ombud för föräldrarna och i vissa fall även för deras barn i Strasbourg.
Jag vill framhålla att Europadomstolen innan ett ombud godtages som ombud i Europadomstolen gör en prövning av ombudets kompetens och att Europadomstolen i samtliga mina mål godkänt mig som ombud. Mina huvudmaner har även beviljats allmän rättshjälp från Europarådet.
Europakonventionen är ju numera svensk lag och Europakonventionens text finns tryckt i svenska lagboken. Om man ser på de prejudicerande rättsfall som anges efter de olika artiklarna finns på inte mindre än 13-14 ställen hänvisning till domar i Europadomstolen, där jag varit klagandeombud.
Samtliga de huvudmaner som jag varit ombud för i LVU-mål mot Sverige i Strasbourg har innan de anlitade mig haft någon annan svensk jurist eller advokat som offentligt biträde i de svenska domstolarna när deras barn tvångsomhändertogs enligt LVU. Huvudmanerna har varit missnöjda med vederbörande offentliga biträdes arbete och därför bytt till mig som ombud och även bett mig föra deras mål vidare till Strasbourg.
Det faktum att samtliga de LVU-mål mot Sverige, som jag fått admissible i Strasbourg har lett till fällande dom mot Sverige i Strasbourg talar för att det för offentliga biträden i Sverige "normala" sättet att driva LVU-mål i svenska domstolar är felaktigt och att det istället är mitt sätt att driva LVU-mål, som är det korrekta sättet. Med många svenska offentliga biträdens "normala" sätt att sköta LVU-mål menar jag offentliga biträden, som underlåter att besöka de biologiska föräldrarnas hem, underlåter att taga del av samtliga handlingar i familjens akt på socialbyrån, underlåter att införskaffa ens ett enkelt läkarintyg när föräldrarna grundlöst av motparten beskylles för att lida av psykisk sjukdom eller psykiskt handikapp och underlåter att närvara och biträda huvudmanen när socialnämnden sammanträder och behandlar ärendet.
Jag utvecklar ovanstående utförligt därför att huvudanklagelsen mot mig som föranlett länsrätten att reducera min kostnadsräkning till cirka hälften av det jag helt korrekt debiterat (och utförligt tidsredovisat) synes vara att jag har utfört mer arbete än vad förvaltningsdomstolarna är vana vid att ett offentligt biträde för föräldrarna gör i LVU-mål.
Jag menar att ett LVU-omhändertagande av barn är en för hela familjen fullständigt katastrofal åtgärd, som ofta leder till livslång olycka för både föräldrar och barn. Åtgärden leder ej sällan till en livslång separation mellan barnet och dess föräldrar och övriga släktingar. Och leder tyvärr ej sällan till att barnet efter att under sin uppväxttid ha sänts runt mellan olika miserabla fosterhem och barnhem hamnar som vuxen inom kriminalvården eller mentalsjukvården.
Ett LVU-omhändertagande är alltså en mycket allvarligare och ödesdiger händelse för en hel familj med långt mer ödesdigra följder för familjemedlemmarna än vad en brottmålsrättegång mot en man som begått ett våldsbrott är även om han riskerar ett flerårigt fängelsestraff. För den mannen kommer så småningom ut ur fängelset och kan börja ett nytt liv.
Men för LVU-barnen gäller att barndomen går inte i repris. Många LVU-drabbade familjer har fått sina liv irreparabelt förstörda för all framtid genom ett felaktigt LVU-beslut.
I det läget skall domstolen givetvis inte genom nedskärningar i det offentliga biträdets kostnadsräkning försöka förhindra att det offentliga biträdet gör en optimal insats för att huvudmanen skall få optimal möjlighet att få sina intressen tillvaratagna.
I uppmärksammade brottmål redovisar ju ofta massmedia vilken kostnadsräkning den offentliga försvararen lämnat in och fått godkänd. Man kan då konstatera att det tydligen för människor som begått och erkänt allvarliga våldsbrott anses av domstolarna att den offentliga försvararen skall tillåtas lägga betydligt mer arbete på målet än vad ett offentligt biträde tillåtes lägga ner i ett LVU-mål, i vilket skötsamma föräldrar grundlöst anklagas för att icke ha skött sitt barn.
Jag är styrelsemedlem i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers Rättigheter i de Nordiska Länderna. Genom mitt ideella arbete i NKMR har jag tät kontakt med andra jurister och advokater, som liksom jag är kritiska till svenska domstolars tillämpning av LVU och som liksom jag engagerar sig mycket starkt i sina LVU-mål och lägger ner mycket arbete på sina uppdrag som offentliga biträden för föräldrar i LVU-mål. Genomgående för oss alla som arbetar på det sättet är att vi får våra arvoden mycket kraftigt nedskurna av domstolarna, ofta liksom i rubricerade mål nedskurna till hälften. Vi kan inte frigöra oss från intrycket att ett av syftena med detta kan vara att förmå LVU kritiska advokater och jurister att avstå från att åtaga sig uppdrag som offentliga biträden i LVU-mål. För vem kan i längden fortsätta driva ett eget företag när man endast får betalt för hälften av det arbete man utför?
Ur rättssäkerhetssynpunkt är nyssnämnda syfte med arvodesreduceringen givetvis inte acceptabelt.
Vad min huvudman beträffar har hon förklarat sig utomordentligt nöjd med mitt arbete och missnöjd med de offentliga biträden hon tidigare haft. Dessa offentliga biträden har inte talat mycket med henne, icke besökt hennes hem, icke träffat hennes barn och icke tagit del av socialbyråns akt. Dessa tidigare offentliga biträden har ju heller icke uppnått något av det som min huvudman yrkat.
Vad mig beträffar har jag visserligen inte fått bifall till min huvudmans talan i länsrätten. Men bara kort tid efter länsrättens muntliga förhandling beslöt socialnämnden låta vården i fosterhem upphöra och under pågående LVU-vård placera barnen hos deras far. Detta är enligt min och min huvudmans mening ett mycket stort och viktigt steg på vägen att vi får bifall till vårt yrkande om LVU-vårdens upphörande. Eftersom barnen mycket bestämt förklarat att de vill bo hos sin mor och barnen nått den ålder då deras vilja skall beaktas är detta ett viktigt steg mot återförening mellan mor och barn.
Jag menar att det har varit mitt engagerade arbete i målet i nära samarbete med min huvudman som fått socialmyndigheten och fosterföräldrarna att inse att tvångsvården i fosterhem enbart varit till skada för barnen.
Jag har alltså med mitt engagerade arbete uppnått något som de tidigare offentliga biträdena inte alls uppnått.
Till min stora förvåning finner länsrätten i sin dom (sidan 12 sista stycket) att min resa till Boxholm den 8-9 mars 2001 skulle vara obehövlig!!!
För att visa att så ej är fallet vill jag först redovisa hur min huvudman kommit i kontakt med mig. Min huvudman hade "chattat" på internet och därvid kommit i kontakt med en universitetslärare i juridik i Lund. När min huvudman via denna internetkontakt berättade vad hon och hennes barn drabbats av genom LVU rådde denna universitetslärare omedelbart min huvudman att taga kontakt med Siv Westerberg. Min huvudman gjorde så och redogjorde i ett brev till mig för sin situation.
Det var allt jag visste om fallet när jag började arbeta med det.
Menar nu länsrätten att resan till Boxholm 8-9 mars var onödig? Menar länsrätten att jag skulle infunnit mig i socialnämdens sammanträde i Boxholm den 21 mars utan att ha någonsin träffat min huvudman och utan att ha gått igenom handlingarna på socialbyrån, utan att ha besökt hennes hem (en stor del av kritiken från motparten rörde ju hennes hem) och utan att ha träffat hennes barn? Hur skulle jag i så fall inför socialnämnden på något sätt kunna tillvarataga min huvudmans intressen?
Jag använde tiden i Östergötland den 8-9 mars synnerligen effektivt. Jag är så kallad snabbläsare; har alltså en oerhört hög läshastighet jämfört med flertalet andra människor. Detta var värdefullt eftersom akterna på socialbyrån rörde sig om flera decimeter höga travar med handlingar. I rubricerade mål bör när det gäller tidsåtgång beaktas att det rör tre barn och tre akter och tre ärenden istället för ett barn.
Jag besökte alltså socialbyrån för läsning av akterna och min huvudman var med hela tiden. Detta var viktigt ur effektivitetssynpunkt eftersom jag direkt kunde fråga henne vad som var sant och vad som bara var helt grundlösa anklagelser i socialakten.
Av bitter erfarenhet vet jag att om jag förlitar mig på att jag från socialmyndigheten begär och får kopior av akten blir jag ofta grundlurad av socialmyndigheten. Socialmyndigheter underlåter då ofta att kopiera de handlingar, som är komprometterande för socialmyndigheten. Min värsta erfarenhet därvidlag är det numera världsberömda Olsson-målet, där Sverige dömts två gånger i Europadomstolen i Strasbourg för kränkning av makarna Olssons mänskliga rättigheter. I det målet hade jag, när makarna Olsson först anlitade mig, mycket ordentligt gått upp på socialbyrån och läst alla handlingar tillsammans med makarna Olsson. Men jag hade underlåtit att fortlöpande göra återbesök på socialbyrån för att se vad som tillkommit i akten. Jag förlitade mig felaktigt på att socialmyndigheten i enlighet med sin skyldighet att hålla den enskilde underrättad skulle kommunicera mig och/eller makarna Olsson alla viktiga nytillkomna handlingar.
Men socialnämnden gjorde tvärtom och underlät att kommunicera för socialmyndigheten komprometterande handlingar.
När Olsson-målet i september år l987 var föremål för muntlig förhandling i Strasbourg rådde följande situation: Fosterfadern till makarna Olssons dotter stod under åtal i en svensk domstol för sexuellt utnyttjande av en annan tonårig fosterflicka. Trots detta fanns flickan Olsson kvar i fosterhemmet för fortsatt tvångsvård. Att fosterfadern stod under åtal (vilket fanns uppgifter om i socialakten!!) hade socialmyndigheten helt underlåtit att upplysa mig och makarna Olsson om. Socialmyndigheten hade även underlåtit att upplysa svenska statens ombud i Europadomstolen, ambassadör Hans Corell, om den saken. Socialmyndigheten hade givetvis även underlåtit att upplysa Europadomstolen om att fosterfadern stod under åtal.
Genom mit "detektivarbete" flera år senare avslöjades det hela !!
Sedan dess läser jag alltid originalhandlingarna på socialbyrån och det var en viktig arbetsuppgift för mig vid mitt första besök i Boxholm.
Jag hann vid detta av länsrätten såsom onödigt ansedda Boxholmsbesök även besöka min huvudmans hem Jag kunde konstatera att det där rådde en för en barnfamilj med husdjur normal hygien och ordning. Jag hann även träffa barnen, som var hemma på permission och höra deras uppfattning att de ville flytta hem till sin mor.
Jag menar att det hade varit ett allvarligt fel i min yrkesutövning att inte träffa min huvudman, inte besöka hennes hem och inte läsa socialakten.
Införskaffande av läkarutlåtande om min huvudmans psykiska hälsotillstånd när hon av motparten grundlöst beskylles för att ha psykiska störningar betraktar jag som en rutinåtgärd, uppenbart nödvändig för att tillvarataga min huvudmans intressen. Det handlar inte om en omfattande utredning när jag uppdrager åt en erfaren psykiater att vid ett enda besök undersöka min huvudman.
Jag betraktar alltså införskaffande av ett sådant läkarintyg under ovan angivna omständigheter som en självklar rutinåtgärd av den typ som icke kräver samråd med domstolen. Vad beträffar Dr Levays arvode anser jag det vara lägre än vad en sådan undersökning brukar faktureras inom den offentliga sektorn. När jag gör denna bedömning bör man beakta att jag med tanke på min specialisering på medicinsk juridik praktiskt taget dagligen sysslar med infordrande av läkarutlåtanden från både privat och offentlig sjukvård.
Jag menar att såsom situationen var hade det varit ett allvarligt fel av mig att inte omgående ombesörja ett läkarintyg som visade att de grundlösa beskyllningarna om psykisk störning hos modern var just grundlösa.
I alla mål i domstol skall enligt Art 6 i Europakonventionen jämvikt råda mellan parterna. Jag erinrar om att det i LVU-mål är vanligt att socialmyndigheten initierar omfattande barnpsykiatriska undersökningar innefattande ett flertal besök hos psykolog och barnpsykiater. Om i det läget jag såsom offentligt biträde inte kan få initiera ett enda besök hos läkare för min huvudman blir det inte jämnvikt mellan parterna.
Det kan aldrig ha varit lagstiftarnas mening att det offentliga biträdet inte skulle få initiera ett enda för bevisningen helt nödvändigt läkarbesök när intyget utfärdas till en taxa som synes ligga lägre än taxan i den offentliga sjukvården.
Vad beträffar infordrande av utredning från professor Skånland erinrar jag om att ett viktigt skäl för det ursprungliga tvångsomhändertagandet av då 2-åriga J var motpartens påstående om bristande språkutveckling. Inget som helst sakkunnigutlåtande fanns som stöd för detta motpartens påstående.
I det läget var det givetvis oerhört angeläget att genom ett sakkunnigutlåtande få utrett om det finns samband mellan omsorgssvikt och bristande språkutveckling. (Något sådant samband finns ju inte enligt Professor Skånland, en bedömning som i ett liknande fall godtagits av en norsk domstol. Domen finns bland de handlingar som ingivits i samband med professor Skånlands vittnesmål i länsrätten).
Att en domstol anser det obehövligt med en domstolens sakkunnig i en viss fråga betyder på intet sätt att det skulle vara obehövligt med en parts sakkunnig i samma fråga. Jag vill här göra en jämförelse med socialförsäkringsmålen. Där händer det ju relativt ofta att domstolen avslår en parts begäran att domstolen skall förordna en domstolens sakkunnig. Skälet till avslag, som oftast inte preciseras, kan ju vara att domstolen anser att de läkarutlåtanden som dittills ingivits är så tydliga och uttömmande att domstolen själv utan svårighet klarar tolkningen av dem. Detta innebär emellertid inte alls att den klagande parten inte skulle ha behov av att lämna in ett eget sakkunnigutlåtande. Den enskilda sjuka person som i ett socialförsäkringsmål inte kan styrka sitt påstående om exempelvis varaktig arbetsoförmåga med ett läkarutlåtande torde ha mycket små möjligheter att få bifall till sin talan.
Sammanfattningsvis är min huvudman helt nöjd med min arbetsinsats och den har lett till ett stort steg framåt på vägen mot bifall till min huvudmans yrkande. Jag har endast företagit åtgärder som varit helt nödvändiga för att tillvarataga min huvudmans rätt på ett optimalt sätt. Jag har utfört mitt arbete med skicklighet och omsorg. Att jag som offentligt biträde omsorgsfullt förbereder mig inför varje muntlig förhandling och inte litar till en genomgång jag gjort flera veckor tidigare anser jag vara både min rättighet och skyldighet som offentligt biträde.
Med hänvisning till ovanstående skall jag givetvis få ersättning för det arbete jag nedlagt och de kostnader jag haft.
Arvodesprutningen – Advokat Lennart Hanes inlaga till Regeringsrätten
Domarkåren förbjuder effektivt försvar
Limiting the Rights of Attorneys and Denying the Right to Counsel
Kammarrätten i Jönköping
Ang mål med Er beteckning 1786 (möjligen 1787? V g se nedan)-2001 r 4 ang ersättning till offentligt biträde i LVU-mål, klagande Min huvudman.
Såsom ombud för Min huvudman får jag härmed ingiva nedanstående inlaga.
Ett par dagar före den muntliga förhandlingen i kammarrätten i mål 1786-2001 r 4 erhöll jag meddelande att min begäran om muntlig förhandling rörande mål 1787-2001 r 4 , alltså mål rörande Siv Westerbergs överklagande beträffande arvode, hade avslagits. Siv Westerberg förelades att senast den 19 septembr 2001 skriftligen utveckla talan.
Vid den muntliga förhandlingen i mål 1786-2001 framförde jag som ombud för Min huvudman att jag var väl medveten om att jag skulle framföra mina egna grunder skriftligen senast den 19 september 2001. Jag påpekade att även Min huvudman själv hade överklagat det faktum att Siv Westerberg ej fått yrkat arvode. Jag frågade rätten huruvida även Min huvudman fick möjlighet utveckla sin talan skriftligen senast den 19 september 2001 och fick jakande svar på detta.
Jag är inte helt klar över om Min huvudmans överklagande rörande arvodet skall handläggas i mål 1786-2001 eller 1787-2001, därav uttalandet i rubriken.
Jag vill först utveckla talan beträffande Min huvudmans talerätt. Enligt art 6 i Europakonventionen skall Min huvudman ha möljlighet klaga till domstol i angelägenheter som rör hennes civila rättigheter. Frågan huruvida hennes offentliga biträde får sitt rättmätiga arvode eller inte rör i allra högsta grad Min huvudmans civila rättigheter. Alla åtgärder som Siv Westerberg har vidtagit har skett i samråd med Min huvudman. Om hennes offentliga biträde förvägras ersättning för sitt arbete riskerar Min huvudman i framtiden att hennes offentliga biträde vägrar vidtaga vissa av min huvudman såsom nödvändiga ansedda åtgärder under motivering att biträdet ej kan få betalning för det arbetet. Än värre är att min huvudman riskerar att ett biträde som får mindre än hälften av yrkad ersättning nästa gång det blir aktuellt med ett mål i detta LVU-ärende vägrar åtaga sig uppdraget. Saken rör alltså Min huvudmans civila rättigheter i högsta grad
Min huvudman har tagit del av det som Siv Westerberg har anfört i sin egen inlaga av idag och hon instämmer på alla punkter i det som Siv Westerberg anför.
Min huvudman har alltså varit missnöjd med det oengagerade arbete som de tidigare biträdena utfört och mycket nöjd med Siv Westerbergs arbete. Möjligheten för min huvudman att få fortsatt samarbete med Siv Westerberg är i högsta grad avhängig av att Siv Westerberg får betalt för sitt arbete och därmed beröres min huvudmans civila rättigheter och hon bör ha talerätt.
Göteborg den 19 september 2001
Siv Westerberg
Jur.kand., med.lic.
Ombud och offentligt biträde
Ruby Harrold-Claesson
2005-02-01
Nämndemannen
Adress
Angående: Mål nr XXXX-04
Undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ombud i ovan angivna målet för fadern, vill härmed tacka dig för den klarsynthet och integritet som du har visat vid författande av din skiljaktiga mening. Du är den enda nämndemannen som vågade rösta mot lagmannen. De andra bara följde med. Systemet ska ha sin gång och krossa fadern och hans familj. Ett par fosterföräldrar som enligt din skiljaktiga mening är välbeställda, ska få sin försörjning tryggad, på bekostnad av fadern och hans familj.
Som du säkert redan vet har lagmannen BB vid tre olika tillfällen vägrat att förordna mig som offentligt biträde för fadern. Enligt honom skulle avståndet mellan Göteborg och Örebro vara för långt. Faktum är att jag mellan 1998 – 2002 har varit offentligt biträde i olika mål i länsrätten i Örebro. Då var det ingen som reagerade mot avståndet till Göteborg och så vitt jag vet har inte avståndet mellan Göteborg och Örebro ökat sedan dess.
Domen i detta mål avspeglar den rättsosäkerhet som råder i det här samhället. Föräldrar som hamnar i socialtjänstens blickfång blir utsatta för allsköns förtal, falska anklagelser och rättsövergrepp av såväl socialtjänsten som personalen i förvaltningsdomstolarna. Faderns grundläggande mänskliga rättighet till en opartisk rättegång så som garanteras i Artikel 6 i den Europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna har satts ur spel. Det här fallet är inget undantag. Fadern fick inte ha det ombud som han själv valde. Och han hade inte råd att betala mig, så jag kunde inte komma eftersom jag inte kan arbeta gratis och betala ur egen ficka för att försvara andra mot justitiemord i de svenska domstolarna.
I egenskap av ordförande i Nordiska Kommittén för mänskliga rättigheter - NKMR - För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna, kan jag informera dig att jag har kommit i kontakt med åtskilliga hundratals liknande fall. Jag vill därför hälsa dig välkommen att avlägga besök på NKMR:s hemsida (www.nkmr.org) där vi publicerar på åtta språk. Jag vill särskilt göra dig uppmärksam på förordet till Birgitta Wolfs bok "Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn" skrivet af fd lagmannen i Solna tingsrätt, Brita Sundberg-Weitman. URL:et till artikeln är: https://www.nkmr.org/index.php?option=com_content&id=746&catid=174&view=article
Tack än en gång för visat civilkurage.
Med vänlig hälsning
Ruby Harrold-Claesson,
Jur. kand.,
Ordf. i NKMR
10 november 1999
Norska Amnesty
Övre Vollgate 13
Postboks 702 Sentrum
N-0106 Oslo
Norge
Jag är en 15-årig svensk flicka, som skriver och ber om Er hjälp mot den förföljelse som jag sedan 6 år tillbaka utsätts för av svenska socialmyndigheter och polismyndigheter. Orsaken till förföljelsen är att jag är av den åsikten att jag vill bo hos mina egna föräldrar, som jag älskar över allt annat. Svenska socialmyndigheter (Socialmyndigheten i Mariestad, Socialkontoret Mariestads kommun, 542 86 Mariestad, Sverige) har tvångsomhändertagit mig mot mina föräldrars vilja. Svenska myndigheter anser att familjen har ingen betydelse och att föräldrar kan ersättas av en kontaktperson från socialmyndigheten och ersättas av fosterföräldrar, som tar fosterbarn enbart för att tjäna pengar på dem.
Bakgrunden till det hela är följande: En gång då jag var 9 år gammal, var jag arg på mina föräldrar, därför att de inte låtit mig vara med på min morfars begravning. Jag gick då till min lärarinna och beklagade mig över mina föräldrar. Och för att ytterligare göra intryck på lärarinnan hittade jag bl a på att mina föräldrar inte gav mig någon frukost innan jag gick till skolan på morgonen. Lärarinnan började då fråga mig om jag också varit utsatt för sexuella övergrepp hemma.
Nu var det så, att jag vid den tiden som lekkamrater hade haft ett par flickor som var ett par år äldre än jag. Dessa flickor visste väldigt mycket om sex. Mycket mer än andra barn i den åldern och de hade för mig berättat mycket om sådana saker. Så när lärarinnan frågade mig om jag varit utsatt för sexuella övergrepp, så såg jag en möjlighet att hämnas på mina föräldrar för att jag inte fått vara med på min morfars begravning. Så då fantiserade jag snabbt ihop en historia och berättade för lärarinnan med många detaljer att jag hade haft samlag både med min pappa och med min 15-åriga bror.
Följderna av detta mitt barnsliga tilltag var fruktansvärda. Lärarinnan gick direkt till socialmyndigheter och polis. Polisen grep både min pappa och min bror. Min pappa dömdes mot sitt nekande (de var ju helt oskyldiga). Min pappa dömdes till 2,5 års fängelse och min bror tvångsomhändertogs av socialtjänsten, dvs han sattes på en anstalt för kriminella ungdomar där han tillbringade flera år. Jag kan tillägga att de övriga ungdomarna på den anstalten som var kriminella var utomordentligt förvånade över att min skötsamma bror var inlåst där.
Men mitt eget straff för mitt dumma tilltag blev ännu värre.
Jag tvångsomhändertogs omedelbart av socialmyndigheterna. Först blev jag inlåst på en barnpsykiatrisk klinik och sedan fördes jag till ett fosterhem.
Efter kort tid gick det ju upp för mig vad jag hade ställt till med genom den påhittade historien om sexuella övergrepp så nu försökte jag tala om för socialarbetarna att jag hade hittat på hela historien men det var ingen som ville tro på mig då.
Det här fosterhemmet var förfärligt och efter några år så tröttnade fosterföräldrarna på mig och jag fördes till ett barnhem. Sedan dess har jag under sex års tid skickats runt mellan några fosterhem och barnhem. I Sverige är det så att fosterföräldrar tar fosterbarn enbart för att tjäna pengar på dem. När man dessutom som jag nu är i tonåren så använder fosterföräldrarna en som arbetskraft i hushåll eller lantbruk.
Mina föräldrar har gjort allt vad de kan i domstolar och socialmyndigheter för att få tvangsvården av mig upphörd. Jag får ytterst sällan träffa mina föräldrar och då oftast bara under övervakning av socialarbetare. Socialmyndigheterna försöker på alla sätt bryta banden mellan mig och min familj. Mina föräldrar är skötsamma personer som bor i ett eget hus på landet.
Som exempel på socialmyndigheternas förfärliga metoder kan jag berätta följande. När jag var 12 år gammal tilläts jag en gång träffa min mamma och min lillebror för några timmar under övervakning av en socialarbetare. Jag tog då upp min 7-åriga lillebror i knät och kramade honom. Socialarbetarna skrev sedan i sin rapport att min lillebror därvid hade rört vid mina bröst och att detta var ett sexuellt övergrepp från min 7-åriga brors sida mot mig och därför borde jag inte få någon kontakt mer alls med min familj!!!
De barnhem och fosterhem jag varit placerad i har varit förfärliga inrättningar. Fosterföräldrarna är personer som tar fosterbarn enbart för att få de skyhöga fosterbarnsersättningar som numera utbetalas. Jag utnyttjades till arbete i hushållet i det senaste fosterhemmet och även i det lantbruk fosterföräldrarna hade. I det sista fosterhemmet tvingades jag dessutom att på lördagar eller söndagar utföra det arbete i en annan ladugård än fosterföräldrarnas egen, som fosterfadern som ladugårdsförman hade betalt för att göra.
Jag har flera gånger lyckats fly från dessa förfärliga barnhem och fosterhem. Delvis har jag då lyckats hålla mig gömd hemma hos mina föräldrar, delvis på andra ställen. Men efter någon tid har socialmyndighet och polis hittat mig och med våld släpat ut mig från mitt föräldrahem.
Sedan jag för några månader sedan tillfångatagits efter en flykt från fosterhemmet spärrades jag in på en anstalt för svårt psykiskt störda kriminella och narkotikamissbrukande tonåringar. Anstalten är blandad för både pojkar och flickor. Varje fånge har visserligen eget rum men dörren till rummen går ej att låsa. Till de absurda reglerna på anstalten hör att det är förbjudet att använda pyjamas eller nattlinne och alltså flickorna tvingas sova med bar överkropp. Jag ligger alltså på natten halvnaken i sängen och är livrädd att plötsligt någon av de svårt störda tonårspojkerna ska kliva in i mitt rum genom den olåsta dörren. Under min näst sista flykt, som varade flera månader (och då jag ej vågade söka upp mitt föräldrahem som jag visste övervakades av polisen), så gick jag ner 7 kilo i vikt och var svårt medtagen när jag tillfångatogs. Men jag tilläts ej söka läkarvård.
Vi intagna på anstalten tvingades att utan skyddshandskar städa de gemensamma toaletterna, vilket ju är ett livsfarligt arbete med tanke på att många kriminella ungdomar är infekterade med HIV och hepatitis.
För några månader sedan lyckades jag fly från anstalten och håller mig nu gömd undan förföljelsen av socialmyndigheter och polis.
Jag är en skötsam flicka och jag önskar inget hellre än att få bo hos mina egna föräldrar, som är världens bästa föräldrar. Jag om någon vet ju att min pappa och min bror är helt oskyldiga till det de blev dömda för, för det var ju jag som i min barnsliga dumhet med min påhittade historia blev orsaken till allt detta.
Jag vill inget hellre än att gå i skolan men jag vet att om jag skulle gå till skolan skulle polisen omedelbart gripa mig och spärra in mig på anstalten igen.
Jag har aldrig begått något brott. Jag förföljs helt enkelt för min åsikt att jag vill bo hemma hos mina älskade föräldrar. Svenska staten däremot vill slå sönder vår familj.
Hjälp mig!!!
Eftersom jag håller mig gömd så får jag be Er att Ni sänder svar till mig antingen under mina föräldrars adress (jag håller telefonkontakt med dem) och den är alltså Charlott Johansson, c/o Birgitta och Sven-Erik Johansson, Torpegården, Friel, 530 30 Tun eller sänder svaret till vår familjs juridiska ombud, Jur. kand. Siv Westerberg, Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB, Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg. Mina föräldrar eller juristen Siv Westerberg vidarebefordrar brevet till mig.
Med vänlig hälsning
Charlott Johansson
Di
Från: MIME:
Skickat: den 24 mars 2000 09:08
Till: DI
Ämne: Brott mot personuppgiftslagen?
ENVELOPE.TXT
Är följande "uthängning" av LVU-omhändertagna barn med både namn och bild, som jag funnit på nätet, förenlig med personuppgiftslagen?
https://www.nkmr.org/soktjanst.htm
https://www.nkmr.org/soktjanst_charlott_johansson.htm https://www.nkmr.org/soktjanst_rebecca_hansson.htm
Om detta strider mot personuppgiftslagen är min förhoppning att DI:s Tillstånds- och tillsynsenhet kommer att agera i frågan.
M. v. h.
"Tipsaren"
......................................................