Rapport från rättegången mot diplomatparet från Malaysia

Rapport från rättegången mot diplomatparet från Malaysia

Av Elisabeth Scheffer, jur kand - 2014-02-26

Hafidzah Yusuff, Noor Werza Hurtado och
Elisabeth Scheffer i Solna tingsrätt.

Då mitt andra barn var baby firade hon sin första jul i Malaysia. Mitt första intryck av landet var att det var mera "Christ-like" än jag någonsin hade upplevt hemma i Stockholm. Jag köpte en söt baby-hätta i rosa med spets till henne som hon senare hade på sina första baby-foton som vi tog i ateljé i Kuta Kinabalu och som hon senare bar på vid sin barn-välsignelse i Sverige, i Eksjö.

Det kom en liten grupp ungdomar i det tropiska mörkret på Borneo och sjöng "Christmas Carols" utanför vårt fönster på gatan i den mindre ort i provinsen Saba, där vi bodde hos vänner. På Mac Donalds i Hong Kong som vi hade besökt tidigare under vår sydostasienresa hade man "kristen julmusik" - antagligen amerikansk/engelsk. Det hade jag inte hört förut i Stockholm i vart fall inte på stan. Jag talar nu slutet av 80-talet.

Våra vänner hade plastgran med fina dekorationer, vi åt och sjöng sånger - det kändes minst lika mycket jul som "hemma".

En dag gjorde vi en utflykt för att titta på orangutanger, Orang-Utan - mannen från djungeln. Vi hade inte gått länge förrän en orangutangunge hade kastat sig om min hals och höll sig fast om den med sina långa håriga armar! Det var då jag blev helt säker på att jag inte härstammade från aporna. Detta var min omedelbara reflektion, i ett för mig utsatt läge.

Samtidigt började min son som var ca två år att skrika från sin ”ryggsäck” där han satt i den lilla bärstol/säck jag hade på ryggen, då han såg orangutangens långa armar om min hals!

Var pappa var vet jag inte, han var i alla fall utanför synhåll av händelsen och jag stod där med en orangutangunge dinglande på min gravida mage och min son i bärstol på ryggen och jag kunde knappt röra mig. Tyngden av orangutangungen var större än att jag lätt skulle kunna ta några steg framåt.

Den hade tydligen fått moderskänslor för mig och hade utvalt mig till fostermamma för en stund i djungeln.

Efter vad som kändes som en evighet hördes en visselpipa och ett rop från en man som kom springande, antagligen en djurskötare i reservatet - och genast då orangutangungen hörde hans röst släppte den min hals och jag kunde gå vidare - min son blev lugn igen!

Igår satt jag hela dagen i Solna tingsrätt för att lyssna till de videoinspelade vittnesmålen, polisförhören med två av de fyra malaysiska diplomatbarn som varit omhändertagna enligt LVU i Sverige, men som genom beslut av UD, enligt Grundlagen kan utrikesministeriet fatta sådana beslut då främmande makt är inblandad, lät barnen åka hem till släktingar i sitt hemland.

För det första var det intressant att se att barnen av förhörsledaren inte ville berätta om vad som hade hänt förrän den kvinnliga förhörsledaren/polisen övertygat dem om att allt som sades stannade i rummet och att inte föräldrarna någonsin skulle få veta vad barnet sagt. Ett av barnen hade ju skrivit ett brev där han uttryckt sin kärlek till sina föräldrar trots den "hemlighet" som rådde i familjen.

Därefter spelas videon upp - ja det är ju flera - timmar, dagar har vi nu lyssnat på förhören med barnen. Och intet ont anande berättar barnen deras "hemlighet" att det har hänt saker i familjen som inte varje barn i deras respektive klasser behöver uppleva i sina respektive familjer, men dessa malaysiska barn blev lurade av det svenska rättssystemet att tro att inget av vad de sa skulle komma fram till deras föräldrar.

Så sitter vi timma ut och timma in och ser dem berätta, inte lättsamt och inte utan tvekan, om de händelser som många äldre nu levande i Sverige själva varit med om, inklusive vad väldigt många fosterhemsplacerade barn fått uppleva - nämligen att bestraffningar har utdelats i form av slag med en flat hand eller ibland med en pinne eller plastgalge. Det låter fruktansvärt - och jag försvarar det inte - men det känns märkligt att så många timmar, mer än 20 timmars videoinspelningar spelas upp, tas om och om igen, vari minsta detalj modern eller fadern gör, mjölkas av förhörsledaren ut ur barn efter barn …

Tänk om en sådan påkostad rättegång hade hållits för alla de svenskt etniska barn och för de barn av andra etniciteter i Sverige som under stor plåga har genomlidit sin barndom och som försökt tala med socialsekreterare om deras situation i foster- eller HVB-hem men där socialen d v s svenska myndigheter aldrig brytt sig om barnens egna orosanmälningar - därför att barn kan ju inte tas på för stort allvar och så farliga som barnen uttrycker att förhållandena är i fosterhemmen så kan ju inte detta tas på allvar. Så får barn efter barn utstå total kärlekslöshet, övergrepp, barn dör i fosterhem i fem gånger högre utsträckning än i det biologiska hemmet - och samhället tar det med en axelryckning - jo, en offentlig ursäkt med pompa och ståt - ja men inga videoförhör med professionella förhörsledare liksom den som kostats på i det oändliga för en familj från annan stat.

Varför? Det är vad många frågar sig som följer rättegången. Finns här motiv av annat slag? Att sända ut signaler till immigranter i Sverige - att "så här går det om ni inte följer vår fina aga-lag!" Det kanske är bättre att inte göra sig besväret att komma till Sverige!? Eller är det en ensam ung åklagarinna som ser en chans till befordran och få sitt namn inskrivet i historien genom rättegången mot malaysierna?

Det är en ganska bekväm tillställning, eftersom barnen redan är ute ur landet. Det i sig hade aldrig hänt med svenska och av annan etnicitet i Sverige LVUade barn - de hade aldrig lämnats tillbaka till deras biologiska nätverk dvs släkt. Istället skickas de enligt en Trotskistisk människosyn som råder inom svensk socialtjänst så långt som möjligt bort från deras sociala nätverk och biologiska familj - så att inte längre någon närhet till deras gamla familj kan upprätthållas. Då kan socialtjänsten därefter till nästa runda i förvaltningsrätten efter sex (6) månaders tvångsomhändertagande, påstå att barnen knutit an så fint till sina fosterföräldrar, att man anser att det är för barnets bästa att det stannar i den "nya" familjen. Ju mindre barnen är desto mera sant blir det, oavsett en ensamstående moders tårar och böner till socialtjänsten att släppa hennes barn och att hon skulle få stöd i hemmet. Stöd i hemmet, då mor- och farföräldrar kanske inte längre är i livet eller annat socialt nätverk sviktar - allt utom moderskärleken sviktar - och hennes omsorg. Istället stirrar sig socialtjänsten sig blind på att modern har ekonomiska svårigheter - hjälp henne då - att hon haft en knarkande man - som hon haft svårt att frigöra sig från - stöd henne då med annat boende, hjälp barnen att få ha kvar sin moders kärlek och närhet!

Och låt för Guds skull ingen tjäna pengar på hennes barn! Det blir ju plötsligt bra business för kommunen att få 37500 kr av statliga medel för varje LVUat barn - mamman som behövde stöd är ju inte värd särskilt mycket "white trash" så ta då hennes barn så har hon i alla fall gjort någon samhällelig nytta - för någon annan! På det sättet byggs en del fina hästgårdar i Sverige, med pengar från barn som blivit omhändertagna. På dessa gårdar har också en ung flicka dött då hon inte fick sjukvård i tid. Det privata vårdbolaget hann inte fram i tid, för att fosterföräldrarna tyckte hon kunde gå ut i stallet och mocka fast hon hade ådragit sig en allvarlig infektion med hög feber som hon senare avled av ensam på sitt rum. Därutöver fick hon ligga död i timmar innan någon upptäckte henne. Då hade hon bett om hjälp i dagar utan att få någon. Men hon var ju bara "samhällets barn". Hennes egen mor hade flera gånger ringt fosterhemmet och påpekat att dottern behövde vård, men eftersom en förälder liksom barnet räknas som icke tillförlitligt hade hennes ord inte tagits ad notam.

Den malaysiska familjen, är däremot en diplomatfamilj. Tyvärr var diplomatens kontor beläget utanför ambassaden och då räknade inte rättsstaten Sverige hans arbetsplats på ett kontor i Stockholm som malaysiskt territorium - och därför kunde hans diplomatiska immunitet ifrågasättas och polis kunde komma och häkta mannen på kontoret. Samma sak med modern, fast hon anhölls i deras hem.

Varje gång de går in i rättegångssalen kommer de in med handklovar, varje gång innan de sätter sig får de dem upplåsta av vakter som ständigt finns i närheten. De behandlas som brottslingar som har gjort ett av de värsta brott som kan begås i Sverige av föräldrar mot barn, nämligen grov fridskränkning. BrB 4:4a 1 st.

Detta är ett helt tabubelagt ämne i Sverige sedan 35 år tillbaka då vi alla är överens om att aga i alla former är förbjudet i Föräldrabalken 6 kap som är kopplad till och kriminaliserat genom Brottsbalken 3 kap. Vad lagen ville åstadkomma, var i första hand att de 5 % av alla barn i Sverige som skadas allvarligt genom våld i hemmet skulle få ett starkare skydd, och dels fanns det ett pedagogsikt syfte, att lära svenskarna att aldrig någonsin använda fysiskt våld mot sina barn.

Dessa syften var vällovliga. Från början var ca 10 % av alla föräldrar i Sverige emot lagen och efter ytterligare 35 år är 90% för lagen och ser den som helt naturlig. Lagens pedagogiska syfte har uppnåtts men har lagen kommit tillrätta med det man allra helst av allt ville att den skulle åstadkomma?

Enligt Pernilla Leviner vid Stockholms Universitet utsätts fortfarande 5% av alla barn i Sverige för allvarligt fysiskt våld i hemmiljön. Denna grupp har inte förändrats i storlek.

Däremot har staten skärpt plikten särskilt för myndigheter såsom förskola, skola, vårdinrättningar m fl att göra orosanmälningar till socialtjänsten, vilka inte behöver bevisas för att ligga till grund för ett omedelbart omhändertagande om en socialtjänsteman så beslutar.

När beslutet väl har underställts förvaltningsrätten, gäller en socialtjänstemans ord såsom sannolikt. Sannolikt innebär på juridiskt språk, sant, och i och med detta sätts det rättsliga systemet ur spel då de som är förordnade att granska att socialtjänstemännens arbete inte i tillräcklig utsträckning gör detta eller använder sin moraliska plikt att göra det, eftersom systemet tillåter mer eller mindre passivitet av de av förvaltningsrätten tillförordnade advokaterna som är förordnade att tillse att den processen följer lag. En socialtjänstemans utredning ifrågasätts eller granskas inte - förutom av vissa kunniga jurister. Detta i och med att en socialtjänstemans ord i praktiken och genom nuvarande lagstiftningen gäller för sant. Inte ens en jurist som har vunnit LVU-mål mot Sverige i Europadomstolen kan med allt sitt kunnande, även om han försökte, skulle komma igenom med sin argumentation emot sociala myndigheter.

Detta sätter hela syftet i Europakonventionen införlivad i svensk lag, Artikel 6 "Rätt till en rättvis rättegång" med offentlig förhandling och inför en oavhängig domstol ur spel, och varje ärende kan snabbt gå vidare till nästa instans som fortfarande går på socialtjänstens utredning från första till sista instans om prövningstillstånd mot förmodan skulle medges till Högsta förvaltningsdomstolen f d Regeringsrätten vilket är i princip uteslutet. 97% av alla förhandlingar i Förvaltningsrätten dömer på socialtjänstemännens ord och utredningar. De föräldrar eller den förälder som fråntas sina/sitt barn, har inte någon reell talan i rätten, då det är de som lider av "omsorgssvikt" eller har "samarbetssvårigheter" med socialen - de kanske har vägrat en 24-timmars - dvs att en för dem helt okänd person får komma hem och vistas i familjen och göra anteckningar om familjens beteende under 24 timmar - och då man vägrat detta, för man tycker det är obehagligt - då är vägen öppen för ett LVU och föräldrarnas förmåga är ifrågasatt. Man har då inte först prövat enkla insatser såsom hemtjänst i form av praktisk städhjälp, hjälp att handla, dvs avlastning för oftast helt uttröttade ensamstående småbarnföräldrar, vilket fanns på 70-talet i form av "hemmahosare". I jämlikhetens namn skulle ju pappan ta "föräldraledigt" för att avlasta den nyförlösta mamman - men om det inte finns någon pappa eller andra närstående?!

Det finns också särskilda hem för utredning av "föräldraförmågan" vilka liknas av flertalet som placerats på ett sådant med sina barn - där socialtjänstemän tittar på föräldrars och barns beteende i en för dem helt onaturlig miljö med stark kontroll - där de flesta föräldrar, oftast mammor vet att de är dömda på förhand - och minsta lilla ögonrörelse antecknas - i den s k BBIC utredningen - är skrämmande läsning. Föräldrar själva som kommit ut med sitt/sina barn i behåll och inte förlorat det/dem till LVU - kallar dessa hem för "koncentrationsläger" med enda skillnaden att man fick mat där.

Föräldrarnas och barnens ställning är således mycket svag i varje instans inom förvaltningsprocessen och barnen företräds av en av förvaltningsrätten förordnad barnadvokat, som oftast aldrig har träffat barnen, utan bara läst socialtjänstens utredning - och som definitivt aldrig (?) förhör barnen med hjälp av polisexpertis och om barnens egen upplevelse av förhållandena i hemmet. Varför får inte barnen i den ordinarie förvaltningsprocessen tillfälle att säga sitt - så länge de är stora nog att kunna prata - precis som de malaysiska diplomatbarnen får göra?

Eller sker det en särbehandling av den malaysiska familjens barn - därför att de faktiskt har en högre diplomatisk status om än inte immunitet?!

Visst kan någon invända - man måste skilja på brottmålsprocess och förvaltningsprocess. Och ja, naturligtvis - men i båda processerna handlar det om barn och barnets rätt att få uttrycka sin mening i rättsprocessen, i enlighet med Artikel 12 i FN:s Barnkonvention. Den är helt undertryckt i förvaltningsprocessen. Därför ger i så fall brottsmålsprocessen ett större skydd för barnen.

I de allra flesta fall i förvaltningsprocessen används kriteriet påtaglig risk för barnet i hemmiljön. I detta s k miljö kriterium i Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 2 § är det alltså inte fråga om våld emot barnet av något slag. Det som man däremot tittar på är att barnet kan ha bevittnat våld -oftast mot modern från en fader som missbrukar eller att paret ifråga eller den ensamstående föräldern har svag ekonomi så att familjen är beroende av socialbidrag.

På dessa miljökriterier menar socialtjänsten att det är bättre att omhänderta barnen. Således blir det en ny underklass i Sverige som klassas som ovärdiga föräldrar i landet, medan nya utses som samhället menar är mycket bättre för barnen - då bl a den ekonomiska situationen genast förändras i och med alla statliga pengar som regnar ner över fosterfamiljen/HVB-hemmen. Det är inte ovanligt att det nya "familjeförhållandet" innefattar en dyrbar utlandssemester för skattepengar, och igen körs de biologiska föräldrarna över om de skulle vägra att skriva under deras barns ansökan om pass. Nu har alltså barnet det bättre ekonomiskt, och eftersom socialnämnden utsett ny "familj" till barnet mår barnet bra.

Är det så? Att skiljas från sina föräldrar, anses inom Röda Korset och andra organisationer som arbetar i krig, som ett stort trauma och man ställer stora resurser till buds för att återförena familjer och släktingar.

Varför då denna hysteri i Sverige att ena minuten omintetgöra föräldrar och sociala nätverk i anslutning till en redan nedklassad familj medan man i nästa andetag gör allt för att återförena barnet eller barnen med sina släktingar på krigsskådeplatser. Andra barn i familjer i Sverige även i s a s "bättre familjer" läs "ekonomiskt starkare" kan också lida av posttraumatiska stressyndrom på grund av händelser i deras egna familjer vilka är att likna vid krigssituationer, men får ingen hjälp, då dessa familjer inte är att anse som intressanta ur socialtjänstens synvinkel.

Ponera att föräldrarna eller en förälder som ett omhändertaget barnen kommer ifrån har störningar av något slag fysiskt eller psyksikt, socialen älskar ju att sätta psykologdiagnoser på hysteriska mammor som gråter eller svär över socialen för att denna tagit deras barn - dessa mammor måste "uppvisa ett stabilt psyksikt mående" i minst sex månader från deras senaste utbrott i sorg eller vrede på socialkontoret.

Därvid kan socialtjänstemännen göra anteckningar om utbrottet och så räkna tiden. Om modern uppsöker psykologhjälp under den tid hennes sorg över sitt förlorade barn varar, så kan detta räknas som bevisning att mamman alltså inte har uppvisat ett "stabilt psykiskt mående" - eller motsatt om hon inte vänder sig till psykolog/psykiatrin under denna sin värsta sorgetid i livet - kan socialen anteckna att modern inte velat ta emot hjälp från samhället och således inte varit "samarbetsvillig". Ett moment 22 som är att likna vid de stalinistiska rättegångar som Sverige fördömt och fördömer i diktaturregimer. Metoder som är helt legaliserade inom socialtjänsten i Sverige, men naturligtvis bakom sekretess och annat fördunklande som förekommer då man alltid kan hänvisa till sekretessen. Mor- eller farföräldrar anses för övrigt för gamla att ta hand om sina barnbarn och att en moster eller faster är för ung ingår i mönstret.

Inte ens barn- och äldreministern har tydligen förstått det djupa dunkel som råder inom dessa förslutna rum i Sverige och som ges så mycket pengar att det vore idé att Anders Borg tog sig en titt på det läckande systemet före valet. Det borde enligt propositioner och intentioner vara ett läkande system - - men i och med den totala handlingsfriheten för tjänstemännen blir detta en spelplats för dyra åtgärder och oproportionerliga insatser emot RF 2:12 och allt utan någon som helst verklig insyn eller statlig kontroll.

Mycket enklare hjälp skulle kunna ges till framför allt de ensamstående till socialtjänstens godtycke utlämnade mödrar med svag ekonomi och ofta låg utbildning. Ett enkelt rov för myndighetens makttörstande socialtjänstemän som oftast är kvinnor i en lite högre social ställning än de kvinnor de är satta att hjälpa.

Att de 5 % barn som verkligen far illa genom fysisk och psykisk misshandel i sina biologiska hem i Sverige idag inte får den hjälp de har rätt till - och som lagen mot aga inte förmått skydda dem för - är en skandal i Sverige och att barn omhändertas på mycket lösa grunder men med ett skyddande system där varken barnens röst eller de kämpande föräldrarnas hörs är både orättfärdigt och olagligt.

Sverige borde ta tag i sina egna problem och dränera i sina egna sumpmarker innan man statuerar exempel med en diplomatfamilj från Malaysia - ett land som ligger så långt från den svenska horisonten att svenska myndigheter ser det om uteslutet att ens en krusning på den så lugna ytan i "landet lagom" ska kunna ses.

Det gäller ju "dom" och inte "oss". Och så alienerar vi oss från problemen och lägger ännu ett barnärende till handlingarna och klappar oss själva på axeln och berömmer oss av hur bra vi är.

"Klappa på axeln" - det var symtomatiskt igår i ett av de långa videoförhören - då polismannen som var en kvinna om och om frågade ett av barnen, nu 11 år gammal - "Var slog dig din mamma?" "På skuldran - nej, på axeln…"

Och så fick de malaysiska föräldrarna tillsammans med oss andra sitta och se det videoförhör där förhörsledaren - en kvinnlig polis - hade lovat barnet dyrt och heligt att föräldrarna aldrig skulle få se eller få veta vad han berättade.

Journalister från Malaysia, vi åhörare, och föräldrarna samt stora delar av diplomatiska kåren från Malaysiska ambassaden sitter med i rättssalen. Endast tolk och en observatör från Sverige deltar förutom rätten.

Förundersökningsprotokollet med videoinspelningarna nedskrivna ord för ord, över 600 sidor, finns som en offentlig handling som vem som helst har möjlighet att ladda ner som pdf-fil och läsa själv.

Här råder ingen sekretess utan den malaysiska familjen blir ett skådespel som vem som helst kan gå och betitta. Och det är tydligen skillnad på folk och folk, i Sverige, om man nu inte var medveten om det tidigare.

Malaysiskafallet - Den Malaysiska familjen i Stockholm