Datainspektionen_lansrattens_dom

LÄNSRÄTTEN I BESLUT Mål nr 9590-00 E
STOCKHOLMS LÄN

KLAGANDE

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter 855102-0053

Box 8077

424 12 OLOFSTORP

MOTPART

Datainspektionen

Box 8114

104 20 STOCKHOLM

ÖVERKLAGAT BESLUT

Datainspektionens beslut den 19 maj 2000

Diarienummer 741-2000

SAKEN

Tillsyn enligt personuppgiftslagen (1998:204), nu fråga om avvisning

BAKGRUND

Datainspektionen (fortsättningsvis DI) har den 19 maj 2000 i en skrivelse till Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter (fortsättningsvis NKMR) uttalat i huvudsak följande. DI kom genom ett klagomål att uppmärksammas på att NKMR på en webbplats under en så kallad SÖK-tjänst, publicerat bl.a. namn och bild på barn som tvångsomhändertagits med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Den aktuella SÖK-tjänsten har enligt information som lämnas på webbplatsen nyligen inrättats och riktar sig till föräldrar vars barn har tvångsomhändertagits och i vissa fall även placerats i, för de biologiska föräldrarna, hemliga fosterhem. Ändamålet med behandlingen är enligt NKMR att de biologiska föräldrarna skall kunna få information om var barnen befinner sig och/eller hur barnet har det i fosterhemmet. Enligt NKMR har behandlingen skett med de ifrågavarande personernas samtycke. Enligt 21 § personuppgiftslagen är det, oavsett samtycke, förbjudet för andra än myndigheter att behandla personuppgifter om bl.a. administrativa frihetsberövanden. Av lagens förarbeten framgår att härmed bl.a. avses att någon har varit föremål för tvångsingripande enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. DI konstaterar att NKMR, genom den aktuella SÖK-tjänsten, behandlar personuppgifter i strid med 21 § personuppgiftslagen. Frågan om samtycke saknar därför betydelse i ärendet. Det förhållandet att uppgifterna dessutom gjorts allmänt tillgängliga via Internet innebär att behandlingen även strider mot förbudet i 33 § personuppgiftslagen. DI förutsätter att NKMR beaktar vad som ovan har sagts och omedelbart upphör med den aktuella behandlingen av personuppgifter om tvångsomhändertagna barn. Med hänsyn till förfarandets allvarliga karaktär avser DI att översända ärendet till polismyndighet för kännedom och eventuell åtgärd. I och med denna åtgärd kan tillsynsärendet avskrivas. DI avskriver ärendet.

DI mottog den 25 maj 2000 en skrivelse från NKMR, i vilken NKMR begärde att DI skulle lämna en besvärshänvisning till beslutet av den 19 maj 2000. DI uppfattade NKMR:s skrivelse som ett överklagande av beslutet av den 19 maj 2000 och överlämnade därför skrivelsen och handlingarna i ärendet till länsrätten.

Länsrätten har den 30 maj 2000 inhämtat att NKMR önskar få DI:s beslut av den 19 maj 2000 sakprövat hos länsrätten.

Ytterligare skriftväxling har förekommit.

SKÄL FÖR BESLUTET

Tillämpliga bestämmelser m.m.

I 45 § första stycket personuppgiftslagen anges följande.

Om tillsynsmyndigheten konstaterar att personuppgifter behandlas eller kan komma att behandlas på ett olagligt sätt, skall myndigheten genom påpekanden eller liknande förfaranden försöka åstadkomma rättelse. Går det inte att få rättelse på något annan sätt eller är saken brådskande, får myndigheten vid vite förbjuda den personuppgiftsansvarige att fortsätta att behandla personuppgifterna på något annat sätt än genom att lagra dem.

I 51 § personuppgiftslagen anges att tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag om annat än föreskrifter får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Av 2 § personuppgiftsförordningen (SFS 1998:1191) följer att Datainspektionen är tillsynsmyndighet enligt personuppgiftslagen.

I förarbetena till personuppgiftslagen (prop..1997/98:44 s. 103) sägs bl.a. följande.

Tillsynsmyndigheten kan på olika sätt få reda på att personuppgifter behandlas eller kan komma att behandlas på ett olagligt sätt. Sådan information kan komma fram i samband med ett tillsynsbesök, framgå av kontakter med ett personuppgiftsombud eller av insänd anmälan om behandlingen eller av ett klagomål från Lex. någon registrerad eller konkurrent. I sådana fall bör myndigheten i första hand försöka att åstadkomma rättelse genom påpekanden eller liknande förfaranden. Men går det inte att få rättelse på annat sätt, bör myndigheten kunna vid vite förbjuda den personuppgiftsansvarige att fortsätta att behandla personuppgifter på annat sätt än genom att lagra dem. Om saken är brådskande, bör tillsynsmyndigheten genast kunna gripa in på detta sätt.

Länsrättens bedömning

I målet aktualiseras frågan om DI:s beslut att på anförda skäl avskriva tillsynsärendet utgör ett överklagbart beslut. Inom förvaltningsrätten gäller som huvudprincip att talan får föras endast mot slutliga beslut. Beslut under beredningen av ett ärende är i regel inte möjliga att överklaga annat än i samband med det slutliga avgörandet. Rätt att överklaga ett beredningsbeslut föreligger, i avsaknad av särskilda författningsbestämmelser, endast i de fall då beslutet har mer påtagliga direkta rättsverkningar mot parter eller andra.

Av 51 § personuppgiftslagen följer att beslut av DI om annat än föreskrifter får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Av 2 § personuppgiftsförordningen framgår att DI är tillsynsmyndighet enligt personuppgiftslagen. Dess nu ifrågakomna beslut har meddelats inom ramen för DI:s tillsynsverksamhet och har utformats dels som ett påpekande från DI att viss av NKMR:s behandling av personuppgifter sker i strid mot personuppgiftslagen, dels en uppmaning att denna behandling omedelbart skall upphöra och dels som ett överlämnande till polismyndighet. DI har i 45 § personuppgiftslagen givits ingripandemöjlighet i form av förbud vid vite mot en olaglig personuppgiftsbehandling, sedan DI dessförinnan genom påpekanden eller liknande förfaranden försökt åstadkomma rättelse.

DI:s ställningstagande i det aktuella skedet är därmed inte att se som ett slutligt beslut. Beslutet kan i stället ses som ett fullgörande av den skyldighet som genom 45 § första stycket första meningen personuppgiftslagen åläggs DI. Till stöd för denna bedömning lägger länsrätten vidare det citerade uttalandet i förarbetena och dessutom att DI, om den konstaterar att rättelse inte har skett, har möjlighet att använda de befogenheter som följer av 45 § första stycket andra meningen personuppgiftslagen.

Det ställningstagande som kommer till uttryck i den ifrågakomna skrivelsen utgör således inte ett överklagbart beslut. Överklagandet skall avvisas.

BESLUT

Länsrätten avvisar överklagandet.

HUR MAN ÖVERKLAGAR,

Eskil Nord ed