Godtyckliga omhändertaganden förekommer

Av Lena Hellblom Sjögren, fil. dr, leg. psykolog

Kan föräldrar vara farliga for sina barn? Ja, då de själva är sådrogade, berusade eller så psykiskt sjuka så att de inte kan ta hand om barnen, grovt försummar, kränker eller utsätter barnet for övergrepp. Barn kan i sådana fall tas om hand med stöd av LVU", som till sin karaktär är både en skyddslag och en vårdlag.

"§2  Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande,   brister i omsorgen  eller något annat forhållande  i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas."

De första formuleringarna är inget att säga om. Men formuleringen "annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk for att den unges  hälsa eller utveckling skadas"  är en formulering som ger utrymme for godtycke. Den innebär att barn med stod av lagen kan tas om hand därför att en socialsekreterare  och/eller en barnpsykiater gör en subjektiv bedömning att det finns "risk förden unges hälsa och utveckling." Bedömningar är oftast både subjektiva och godtyckliga.  Men tyvärr är en socialförvaltnings och/eller en barnpsykiatrikers bedömning att en fosterhemsplacering är för barnets bästa tillräcklig grund för länsrätt och kammarrätt. Mig veterligt går de sällan emot de bedömningar som gjorts.  Endast undantagsvis gör domstolarna en egen saklig och opartisk utredning av   sakförhållandena. De förutsätter att den sociala utredning som gjorts är korrekt,  utförd av opartiska socialtjänsteman som inte har något annat för ögonen än barnets bästa, således ingen egen prestige, eller behov av att profilera sig, bli intressant i kollegors ögon,  eller utöva makt. Sådant är systemet. Detta system försvaras av de nio socialsekreterare som sin vana trogen agerade som kollektiv.

För att värna barnets rättssäkerhet och mänskliga rättigheter, framför allt rätten till familjeliv måste noggranna, opartiska utredningar av sakförhållandena göras. Jag  hävdar utifrån en lång rad forskningsrapporter och tolv års arbete som sakkunnigutredare i komplicerade vårdnadsmå1 och sexualbrottmål att de sociala  utredningarna har mycket stora brister.  Det vanligaste felet som görs är det så kallade bekräftelsefelet. Det innebär att den bedömning man intuitivt gör i kontakten med en hjälpsökande, söker man att bekräfta.  Uppgifter som stör denna bild sorteras bort, förnekas,  eller glöms bort. Vem blir mest lidande?  Jo, barnet.

Ett exempel: En sjuk mamma söker avlastning för att orka med sin son som både har epilepsi och hormonrubbningar på grand av en tumör i hypothalamus. Hon blir inte nöjd, utan klagar på de kontakthemsplaceringar och institutionsplaceringar som görs. Då bedömer socialsekreteraren, så som i Marianne Sigströms fall, att mamman är  barnets största problem. Daniel Sigström tvångsomhändertogs således vid elva års ålder och  placerades långt från sin mamma i ett så kallat kvalificerat familjehem. Det var dock ett helt olämpligt fosterhem (fosterfadern var före detta  heroinist, som  åkt fast for fortkörning med barn i bilen, fostermodern hade nyligen träffat  fosterfadern och just nedkommit med deras  barn, dessutom hade hon en son som hon fått då hon var 15 år och hade pojkar placerade hos sig, av vilka den ene utsatte Daniel för sexuellt övergrepp).

Då fosterföräldrarna lämnat huset och barnen de hade i sin vård och Daniel utsatts för sexuellt övergrepp flyttades Daniel till en före detta alkoholist. Hos denne dog Daniel knappt 14 år gammal efter ett flertal epileptiska anfall.  Hans medicinska vård hade försummats. Hans mors förtvivlade rop på hjälp och brev dar hon uttryckt oro hade tolkats som intrång och hon  som besvärlig.  Den 13 oktober i år skulle Daniel ha fyllt 25 år. Hans mor plågas av att han dog ensam och övergiven och i tron art hon inte brydde sig om honom, för det var vad han fått höra. Varje dag kränks hon på nytt eftersom dagarna och åren går utan att en enda myndighetsperson tillstår att de gjorde fel.

Barn i vårt land som omhändertas på godtyckliga grundar är tyvärr inte undantag. En förälder görs lätt till en farlig person för sitt barn. Det händer att barn likt Daniel "skyddas" från sin förälder, som därmed blir alltmer främmandegjord för barnet.  Efter en tid av tvångsseparation, när barnet efter att ha programmerats på detta sätt,   säger att det inte vill träffa mamma/pappa, används det som argument för ännu mer     inskränkta  umgängen,  förbud mot telefonkontakt, och så småningom kanske som argument för en vårdnadsöverföring. Följande citat är från en social utredning:

"Fostermamman har en förhoppning att Emma så småningom skall få en inre förmåga att kunna hålla sina personliga gränser.  Hon uppfattar att besöken av föräldrarna stört Emmas utveckling därvidlag."

Fostermamman uttalar således att den lilla flickan Emma, fyra år, hon har vården  om  mot betalning bör få "slippa"  kontakt med sina föräldrar.  Denna inställning påverkar Emma på ett  mycket negativt sätt. Men det tolkas av fostermamman och de barnpsykiatriker som understöder fostermamman - mot Emmas mamma - som att det är mamman som har en negativinverkan på Emma. Pappan var psykiskt sjuk, varför Emmas mamma sedan Emma var nyfödd haft omsorg om henne.

Mamman kan ha uppträtt olämpligt, aggressivt och frånstötande gentemot olika   hjälpare, myndighetspersoner, fosterföräldrar med flera. Detta kan emellertid inte forväxlas med hur hon i praktiken är som mamma till Emma. Det sker emellertid  genomgående,  här exemplifierat med utdrag ur den sammanfattande bedömningen från den tredje utredningen:

"Biologmodern måste hindras från att psykologiskt invadera familjehemmet.  Ett ex på sådant invaderande för henne är underkannande av de skor familjhemmet köpt till Emma. Biologmoderns telefonsamtal till Emma måste helt upphöra. Varje sådant telefonsamtal innebär nämligen ett intrång på Emmas gränser, där hon måste kämpa för att freda sig mot moderns intrång."

Ovan benämns en mors vilja att åtminstone få tala med sitt barn i telefon som  "moderns intrång" som barnet måste "kampa för att freda sig mot." Detta slags programmering av ett barn mot en förälder som sedan resulterar i barnets avståndstagande och egen svartmålning av föräldern kan resultera i något som  kallas föräldra-alienationsyndrom hos barnet (Parental Alienation Syndrome/PAS, se  www.rgardner.com).  Det skadar barnet för livet.

I stället för försvar för ett system med stora fel från socialarbetarkollektiv, skulle det vara bra om ansvarstagande socialsekreterare kunde stödja varandra i att arbeta för  opartiska och sakliga utredningar så som grundlagen påbjuder med tillämpning av en källkritisk utredningsmetodik (se Bo Edvardssons bok med denna titel). Det skulle kunna minska lidandet för ett stort antal barn, som nu utan grund fråntas både sina rötter och den föräldrakärlek som aldrig kan ersattas.

Kidnappning: en tortyr som skapar otrygghet. Av Ruby Harrold-Claesson

Tvivelaktiga barnomhändertaganden - Svar på tal. Av Donald Söderberg

Socialtjänsten har inte fel. Av Lena Hellblom Sjögren

Tillbaka till artiklar