KÄMPA FOR RÄTTVISA!
|
Kjell Lundqvist är undersköterska. Han drivs av en stark rättvisepatos och han är aktiv inom antidrog koalitionen.
Nedanstående artikeln är tidigare publicerad på bakomslaget till STOPPA KNARKET 4/92, Stoppa Knarket!:s temanummer "Tvångsomhändertaganden - Svenska staten sanktionerar slavhandel med barn".
Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.
|
Det är politikerna i socialnämnderna som fattar de formella besluten om tvångsomhändertaganden. Men ärendena bereds på socialkontoren, och det är där som maktfullkomligheten många gånger tar sig helt bisarra uttryck.
"1§. Den som är under 18 år skall beredas vård med stöd av denna lag, om det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom och, är den unge har fyllt 15 år, av honom själv.
Vård skall beredas den unge om
1. brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling eller
2. den unge utsätter sin hälsa eller utveckling rör allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat därmed jämförbart beteende."
Detta är inledningsparagrafen i Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. 12§ står:
"Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av länsrätten efter ansökan av sociainimnden. Ansökan unges förhållanden, tidigare vidtagna åtgärder och den vård som socialnämnden avser att anordna."
Ingenstans i lagen nämns med en ord att det finns något som heter socialchef, socialsekreterare, socialarbetare, hemvårdsassistent mm. Ändå har debatten om tvångsomhändertagande av barn till stor del handlat om åtgärder vidtagna av någon av dessa yrkeskategorier. Alla inblandade uppfattar med rätta socialkontoret som maktcentret för åtgärder enligt LVU. Detta beror på att socialnämnder och länsrätter nästan alltid följer förslagen från socialkontoret och dess tjänstemän.
Socialsekreterarnas roll
Det är svårt att för en utomstående förklara det tänkesätt eller den ideologi som ligger bakom socialsekreterarnas och socialkontorens handlande. Ett citat ur en doktorsavhandling, "Bättre beslut" av Ingrid Claezon, ger en skrämmande inblick i hur det kan gå till. Exemplet gäller Umeå:
"Jag är övertygad om att tillämningen på placeringsresurser är en betydelsefull faktor då socialsekreteraren börjar tänka i termer av omhändertagande. Inte minst blev detta uppenbart då jag blev varse ' rekryteringen' av ungdomar till ett kollektiv. Denna försiggick enligt följande.
'Rekryteringsgruppen' bestod av representanter för familjehemsgruppen och distriktsgrupperna, dessa anmodade socialsekreterarna att i mai månad göra en genomgång av sina 'barnavårdsärenden' för att söka efter någon ung person som kunde vara aktuell för placering på kollektiv. Dessa socialsekreterare träffar senare rekryteringsgruppen samt personal från kollektivet och granskar 'kandidaterna'. Därefter utses 'ordinarie' ungdomar som skall placeras på kollektivet, via ett tvångsomhändertagande, samt 'reserver'. Det åligger handläggande socialsekreterare att se till att beslut om omhändertagandefattas i socianämnd och länsrätt senast i juni. Placeringen sker något senare på sommaren. Det råder minst sagt delade meningar om den här metodens lämplighet och ur socialrättslig synpunkt är den självfallet mycket tveksam." (Min bet.)
Här tvångsomhandertas alltså barn för att skaffa klienter till ett kollektiv - inte for att något hänt som förvärrat deras egen situation!
Tjänstemannens utredning, som formellt skall klargöra för politiker och domstolar om ett omhändertagande är nödvändigt, blir i stället en partsinlaga för att motivera ett redan fattat informellt beslut. Så är också fallet i övriga ärenden. Socialsekreteraren "tycker" att ett tvångsomhändertagande är nödvändigt och sedan görs en utredning för att motivera tyckandet. Detta vållar heller inga svårigheter ty lagparagraferna har karaktären av generalklausul, dvs lämnar fältet fritt för fria tolkningar som kan passa in på alla familjer i Sverige.
Tänkandet bakom
Grunderna för ett sådant agerande är tanken att "samhället" alltid är en bättre fostrare än familjen. Samhället har experter. Samhället har resurser. Därfor vet och kan samhället bäst. Detta är en ideologi som har sin grund i Alva Myrdals skriverier på 30-talet. Hon ville och arbetade för att alla barn skulle uppfostras av samhället och att familjens inflytande skulle utplånas.
Detta tänkande rättfärdigar alla tvångsomhändertaganden och ger myndigheterna ett maktmedel utan motstycke mot alla medborgare under en stor del av deras liv: först under uppväxten tills de fyller 20 år och sedan under den tid de har barn hemma som inte är vuxna.
För att komma till rätta med detta problem är det nödvdndigt med en annan inställning. Att splittra familjer är alltid ett nödfallsingrepp och skall ses som ett sådant. Familjen är samhällets viktigaste institution. Därför måste familjen skyddas och stärkas. Där fostras de kommande generationerna bäst.
Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn
Kidnapping av barn är ren business
Fallet Ulf Enerström - En politisk het potatis
"En skamfläck för svensk demokrati"
Powered by AIS