Lagstiftarens intentioner beträffande LVU - har det slagit rätt ?
Föredrag vid NKMR's symposium den 12 juni 1998
Av Rune Torwald.
|
Rune Torwald är fd riksdagsman och farfar. |
Jag slutade min aktiva medverkan i Riksdagens lagstiftning 1985 efter 15 år, men tror mig ändå ha en viss uppfattning om lagstiftarnas (politikernas) intentioner, så som de framgår av dels 6 Kap Föräldrabalken och dels Lag (1990:52) om vård av unga (LVU) eftersom jag även några år i slutet av 1980-talet suttit med i Länsrätten och bedömt några mål.
Låt mig inledningsvis översiktligt återge de svenska lagtexterna i förut angivna lag avseende Föräldrabalken:
1§ Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har förordnat vårdnad till annan.
6 a § Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall avseende särskilt fästas vid barnens behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
och i avseende på LVU:
1§ Insatser skall ges i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare (grundregel) (om den unge är under 15 år, även utan hans samtycke) .
2 § För undantag krävs "påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling". (Jag bortser då från unga drogmissbrukare).
6-9 §§ Ordförandebeslut i Socialnämnd skall inom en vecka anmälas till Länsrätt och där behandlas inom nästkommande vecka. Inom fyra veckor från omhändertagandet skall ärendet omprövas. Så snart som det är uppenbart, att det inte längre finns skäl för omhändertagande, skall detta upphöra.
11§ Vården skall alltid inledas utanför den unges eget hem (ex-vis på ungdomshem).
21§ Anges reglerna för värdens avslutande.
Mot denna bakgrund kan jag inte finna annat än att lagstiftaren verkligen ansträngt sig att skydda barnet/ungdomen och respektera föräldrarnas inflytande på situationen.
Men hur kan det då komma sig, att både jag - och uppenbarligen även ni - tycker att det då och då blir helt fel i den praktiska tillämpningen. Jo, kanske därför att man inte beaktar Västgötalagens konstaterande på 1200-talet: "Bättre god domare, än god lag!"
Enligt min uppfattning blir det många gånger problem (fel) av bl a följande skäl:
a/ tjänstemän på skilda nivåer har en övertro på lagens bokstav och förbiser vad som angetts i förarbetena,
b/ partiska utredningar baserad på utredarens från början instinktiva uppfattning om skuld etc och därför finner det onödigt att lyssna på eller kontakta t o m föräldrar och nära anhöriga med god kännedom om det barn/den familj etc som är föremål för utredning,
c/ obenägenhet att lyssna på politiker/lekmän med stor egen personlig erfarenheter av aktuella spörsmål. Jag känner till fall där kontrollinstanser velat utdöma viten, därför att nämndledamöternas majoritet inte velat omedelbart vidta de åtgärder, som den föredragamde tjänstemannen (ogift, utan egna barn) föreslagit. Men, de krånglande politikerna utgjordes förstås av lågstatuskvinnor, dvs s k hemmafruar i 50-årsåldern med mångårig erfarenhet av barnuppfostran etc, som i det aktuella fallet betvivlade att ett omhändertagande skulle vara till barnets bästa.
Jag skulle vilja referera till ett fall där jag tillsammans med familjeterapeuten Berit Nilsson från Stockholm kommit att bli ganska djupt engagerad tillsammans med den aktuella församlingens kyrkoherde Gunnar Kampe.
På mycket svaga grunder hävdade utredande socialtjänstemän att det förelåg bevis för att en styvfar skulle ha gjort sig skyldig till incest med ett äldre halvsyskon till sina egna barn med sin dåvarande hustru.
Vi har full förståelse för att en sådan misstanke krävde snabba och radikala åtgärder. Mot detta reagerade inte heller mannen men när polisutredningen klarlade att man inte funnit skäl för åtal, släpptes han.
Hustrun uppmanades att skilja sig från mannen, söka ny bostad mm, om hon inte skulle gå miste om vårdnaden av sina tre barn med den här aktuelle maken. Hon hade redan fråntagits vårdnaden av sina två äldsta flickor och denna överflyttades på den make hon några år tidigare skilt sig från.
Mamman ansåg att det inte framkommit något, som stödde misstanken om incest från den nuvarande makens sida, och som alltså var fader till de tre yngsta barnen i familjen, varför hon begärde, att man skulle återkalla beslutat om tvångsomhändertagande av de två äldsta flickorna, eftersom dessa saknade sin mamma liksom mamman dem.
Men här blev det tvärstopp utan närmare motivering.
Berit och jag, och sedan kyrkoherden och jag dels var för sig och dels tillsammans har på olika sätt försökt pressa Socialnämnden att medverka till en återförening av familjen, eftersom vi inte har stött på något som talar till nackdel för den misstänkte styvfadern.
Vi har bl a noterat att vare sig utredande tjänstemän eller socialnämndsledamöterna har träffat mannen i fråga. Inte heller har man velat ta kontakt med en socialsekreterare i en annan förvaltning, som vid den aktuella tidpunkten bodde grannar med den drabbade familjen och gav familjen de bästa vitsord. Samma gäller morföräldrar och en moster. Inte finns det rimlig anledning att tro att de skulle vilja att en person misstänkt för incest skulle få bo samman med de två styvbarnen. Till dags dato har vi inte lyckats få till stånd en omprövning baserad på förhör med tidigare ej hörda personer, något som naturligtvis är till stor nackdel för hela familjen men främst de två äldsta flickorna, som går miste om en "nära kontakt med sin mamma". Kyrkoherden och jag kämpar vidare - och hoppas på en lycklig lösning inom en inte alltför avlägsen framtid.
Jag slutar här - men finns det några frågor, så är jag beredd svara efter bästa förmåga!
Powered by AIS