Om välgörenhetens villkor

Om välgörenhetens villkor

Av Lennart Hane

Statlig (kollektiv) välgörenhet har sedan några decennier blivit alltmer bullrande propaganda för partier respektive politikerna. Det är kanske välgörenheten som legitimerar eller åtminstone glorifierar deras existens och växande numerär.

Det är inte bara fråga om enbart röstfiske inför kommande val, utan även mera närgånget, exempelvis att som välgörenhetsobjekt bidra till eller sörja för välgörarens sysselsättning dvs försörjning terapier, rehabilitering och olika s. k projekt fortsätter som om deras misslyckanden ej existerar, medan däremot privat välgörenhet, som många gånger sker i det tysta och utan krav nedvärderas och nedsvärtas.

Den sociala omtanken och omsorgen har monopoliserats och professionaliserats ingalunda av en slump utan för att förläna en mask av medmänsklighet och samhörighet med svaga och utsatta och samtidigt ge en försörjning.

Socialarbetarna som en politisk armé finns beskrivet i "Can Social Work Survive" av Colin Brewer och June Lait, som skildrar de berörda förhållandena i England.

I betydande utsträckning återfinns dessa tankar hos Alf Ronnby i hans avhandling "Socialstaten - Till kritiken av socialteknokratin". Hans tes är att professionalismen består i lönearbete, som sökt sig allt groteskare yttringar där verksamheten styrdes mot att definiera olika problem såsom grundval för deras egen försörjning. Att lösa problemen liksom att inse deras harmlösa proportioner blev sekundärt rent av skadligt med sådana fackliga ambitioner. Professionalismen yttrade sig i att de uppbar lön.

I denna situation framträder socialarbetarnas angrepp mot ensamstående mödrar, särskilt de med invandrarbakgrund genom många gånger obefogade omhändertagande av deras barn. De fattiga eller utslagna grupper, som tvingats eller lockats att söka ekonomiskt bistånd löper risker som de med fog icke räknat med, icke ens i sina mörkaste stunder.

Uppvaktade politiker liksom de politiska partierna tycks ihärdigt förneka problemets existens, säkerligen pressade av socialbyråkratins makt. Än ynkligare framträder domstolarnas, trots konstitutionens krav om saklighet och den europeiska konventionens skydd för grundläggande mänskliga rättigheter och markerade krav om skydd för familjelivet, motbjudande villighet att sanktionera övergreppen i stället för att skydda barn och föräldrar däremot. En av förklaringarna härtill är såsom påpekats på sistone i den juridiska fackpressen, nämligen att den juridiska analysmetoden och det juridiska betraktelsesättet utmönstrats i nyare lagstiftning inom allt fler rättsområden även exempelvis såsom påpekats i socialrätten.

Barnets bästa uppges vara en vägledande "regel" för att separera ett barn från dess hem och allt annat som det har så kärt. Det kan dock finnas många motstående intressenter som kan påstå att just deras ståndpunkt uttrycker barnets bästa. Skyddet för barnets och förälderns samhörighet kan med barnets - bästa rekommendation enkelt förintas med även prestigestyrda ambitioner eller pur maktglädje. Domarkåren är onekligen ute på en farlig seglats med den beskrivna ' ledstjärnan. Det låter kanske tilltalande att barnets bästa är ledstjärnan i domstolsprovningen om barnets framtid och utveckling. Men om nu denna ledstjärna är politisk demagogi uppstår frågan om domstolarna kan bemästra detta fenomen som egentligen är väsensfrämmande för deras yrkeskunnande. Svaret ger sig självt. Domstolen faller ur sin roll som värn för de medborgerliga rättigheterna och marginalisera sig själv till ett slags politiskt exekutiv.

Barnmålen blir skenrättegångar

Dags att avskaffa odemokratiska maktstrukturer

Svensk familjepolitik på väg mot totalitarism

Lagtexten öppnar vägen för socialbyråkratins psykologer

Tillbaka till Artikelindex