OMHÄNDERTAGEN – ÖVERGIVEN
|
|
Jag heter Doris Liinanki och ska berätta lite om och kring min bok Omhändertagen övergiven.
Nu är det inte mitt efternamn på boken för jag har bytt och tagit min mammas flicknamn Liinanki, vilket i sig inrymmer en upprättelse för min mamma som var född i Pajala och för alla andra tornedalingar. De blev utsatta för ett enormt övergrepp på sina mänskliga rättigheter. De förbjöds nämligen att få tala sitt eget modersmål i sitt eget hemland. Det står inte en rad i historieböckerna om hur hela norra Sverige tvingades byta språk och lägga sitt eget modersmål, finskan på hyllan i den stora försvenskningsprocessen som beordrades av försvarspolitiska skäl och pågick i flera generationer. Barnen fick stryk om de talade finska i skolan, men det var ju det enda språk de kunde! Detta kallades för ”direktmetoden” och var mycket effektivt.
Lärare, poliser, domare, tulltjänstemän och andra högt uppsatta personer skickades upp från södra Sverige. Många skämdes snart för sitt finska språk och för sina finska namn, tom så mycket att de högg av sina rötter och bytte efternamn till ”Eklund” eller ”Stjärnström” eller nåt annat som lät svenskt och bra. Det räckte också som skilsmässo-orsak om någon av parterna undanhållit att han/hon faktiskt kunde tala finska.
Ända fram till 1956 var det tillåtet att slå barn om de råkade säga nåt ord på finska i skolan. Men hotet om agan levde kvar länge efter det. När jag var 6 år hälsade jag på min mormor o morfar i Pajala. Min yngsta moster var lika gammal som jag och gick i lekskolan. En dag skulle jag få följa med henne dit. På kvällen innan fick jag många och allvarliga förmaningar om att INTE prata finska i lekskolan i morgon. Jag fattade ingenting, men det var lugnt för jag kunde ju ingen finska. Det skulle dröja 40 år innan jag förstod vad hon menade.
År 2000 läste jag in svenska B på KOM VUX och skulle som avslutning skriva en rapport om något språkligt problem. Jag valde då att skriva om tornedalsfinskan som var aktuell just då för att det skulle komma att klassas som ett av våra fem minoritetsspråk. Inte förrän DÅ förstod jag varför min lilla moster varit så orolig för att jag skulle råka prata finska i lekskolan när vi var små. Och äntligen förstod jag också varför min mamma aldrig lärde mig sitt modersmål meänkieli, alltså tornedalsfinska, och gjorde mig tvåspråkig.
Mitt namn är alltså numera Doris Liinanki med dubbel i och jag bär det med stolthet.
Ja detta var min inledning och en lång parentes runt mitt namnbyte, men jag tycker ändå att det är lite relevant till frågan om mänskliga rättigheter även om det är historia. (Den här inledningen ströks på symposiet pga. tidsbrist)
Nu till min bok Omhändertagen - Övergiven som också handlar om myndigheters övergrepp på den lilla försvarslösa människan.
Det är alltid tragiskt när ett barn av någon anledning inte får möjlighet att växa upp med sina föräldrar. I över 50 år har jag gått omkring och trott att i Sverige har vi en superbra inrättning som kallas socialtjänsten och där tar man hand om alla barn som inte kan bo hemma och ger de stackars barnen ett kärleksfullt hem. Och för sådär 40 - 50 år sen så hade vi en massa barnhem där föräldralösa barn fick sitta i knä på snälla tanter med stärkta vita förkläden. Jag hade nästan kunnat stå upp och slagit mig för bröstet av stolthet över att vara svensk.
Nu, efter närmare 50 intervjuer med människor som faktiskt har växt upp i total inre ensamhet bland hundratals barn på olika barnhem eller som illa behandlad slav i nåt fosterhem (ofta bondgårdar) så har jag totalt ändrat åsikt om Sveriges förträffliga socialtjänst. Och det var ju inte alls bara föräldralösa barn som hamnade på barnhem, som jag trodde. Många gånger var det barn till ensamstående mödrar som slet för att klara försörjningen för sina barn. Då kom socialtanterna och sa att hemmet var för torftigt och tog barnen ifrån den förtvivlade mamman.
Hon fick i och för sig valmöjligheten att skriva på ett frivilligt omhändertagande och då kunde hon få lov att hälsa på dem. Om hon däremot inte skrev på så skulle man ta barnen ändå och inte tala om för mamman var man gjort av dem. Inför detta ultimatum var valet enkelt för en mamma som älskade sina barn. Hon skrev naturligtvis på och därför finns det inte så många dokumenterat tvångsomhändertagna barn från den tiden. Det kunde tom hända att mamman tvingades att sterilisera sig för att få träffa sina barn igen. För att sen göra det lite extra svårt för henne så spred man ut syskonskaran över hela Sveriges land. Bodde familjen i Göteborg kunde hon få ett barn placerat i norrland, ett i Skåne och ett på Gotland.
Det här är i och för sig historia, men jag har träffat på en familj som ställdes inför samma valfrihet för ett par år sedan. ”Om ni inte bråkar nu utan låter oss ta barnen så blir dom SOL placerade och då får ni hälsa på dom, men om ni inte vill lämna barnen ifrån er så lägger vi ett LVU med besöksförbud på dom!” Det kallar jag inte för valfrihet.
Inför det här symposiet fick jag frågan om det skulle vara ett frågetecken efter min boktitel. Jag hade långa diskussioner med mig själv och med min omgivning när titeln skulle spikas och jag valde till slut att inte ha något frågetecken. Anledningen är att boken inte handlar om lyckade placeringar. Jag är ganska säker på att barn som på 50- 60 talet spreds för vinden långt från sin mamma och sina syskon kände sig övergivna eftersom man strypt möjligheten för dem att kunna träffas regelbundet.
Jag har pratat med en man som togs från sin familj. Han bodde i trygghet med sin ensamstående mamma. Problemet var att de bodde tillsammans med mormor o morfar och det hade framkommit att morfar söp. Pojken placerades långt ifrån sin familj, naturligtvis. Men man hade glömt att ta reda på att fosterpappan också söp och här fanns ingen mormor som tog hand om honom på dagarna. Det här omhändertagandet genomsyrades av olika övergrepp och fylla. Jag skulle tro att han kände sig övergiven, inte av sin mamma, men av myndigheterna som såg till att han inte fick ha någon kontakt med sin familj.
En kille klarade inte av skolan. Man skyllde naturligtvis på att det måste vara nåt fel i hemmet. Efter en sväng på barnpsyk sa man att pojken hade en för nära bindning till modern, så han togs från sina föräldrar som aldrig hade slagit honom och han placerades i ett fosterhem där han blev brutalt misshandlad. Det var väldigt viktigt att föräldrarna gick på terapi och utredde sina släktträd medan sonen piskades blodig i fosterhemmet! Efter många år konstaterades att han hade Aspbergers syndrom, men då var han redan helt förstörd. Han hade blivit runtflyttad mellan olika institutioner under 25 år och till sist inlåst på ett kronikerhem där han blev nerdrogad med hästdoser av Mallorol. Den här medicinen gav honom väldigt högt blodtryck och hjärtrubbningar som han får ha resten av livet. Han hade blivit så hårt tvångsmedicinerad under så lång tid att det tog två år att få ut medicinen ur kroppen. Svårt att säga vem som var mest övergiven, pojken eller föräldrarna och av vem? Pga att vare sig skolan eller barnpsyk hade uppmärksammat hans handikapp slogs hela deras familj i spillror.
Jag har träffat en tjej i 30 årsåldern vars pappa förgripit sig på henne under hela uppväxten. Vad hände när hon berättade? Hon blev omhändertagen och samtidigt övergiven av HELA sin familj! Nu när hon är vuxen försöker hon bearbeta det hela genom att skriva dikter. Här är en av dem:
Du borde dö, du borde få lida.
Jag borde vilja slå dig. Jag borde vilja skrika åt dig.
MEN det är inte så enkelt, för en del av mig älskar dig.
Du är ju ändå min far
Det här fenomenet att familjen vänder offret ryggen är inte ovanligt. Jag har just nu kontakt med en 17 årig tjej. Vi brukar prata på msn. Hennes bror förgrep sig på henne under 6 års tid. När hon äntligen berättade hamnade brodern i fängelse och själv kom hon till ett utredningshem. I julas tog föräldrarna hem sonen från fängelset medan flickan fick fira jul alldeles ensam. Jag är rätt så säker på att hon kände sig övergiven, trots att hon var omhändertagen. Plötsligt utan förvarning, just när hon hade hittat nya kompisar, blev hon flyttad från Stockholmstrakten till ett HVB-hem i Norrland där hon inte kände en människa. Där besökte jag henne och hon hade den mest sönderskurna arm jag sett i hela mitt liv! Hon har inte haft besök av sina föräldrar sen hon blev omhändertagen. Hon är helt övergiven och i det här fallet inte av myndigheterna, utan av sin familj som inte klarade av chockbeskedet att sonen utövat incest på sin syster. Det jag inte kan förstå är varför offret är den som ska omhändertas och inte får bo hemma längre. Det gör ju att hon definitivt blir straffad för nåt hon inte har skuld i.
Så jag tycker mig ha kommit i kontakt med lite andra konsekvenser av omhändertaganden än LVU-fall på oklara grunder där föräldrar strider för sina barn ända till Europadomstolen. Det finns så mycket tragik vid sidan om längs vägen, som aldrig kommer fram. Och alla barn har inte föräldrar som orkar sätta sig upp mot myndigheterna och kräva sin rätt.
Tyvärr tror jag att det stora flertalet av befolkningen inte har en susning om hela omhändertagande problematiken, vare sig förr eller nu. Visst, det har kommit ut en del böcker, skrivits lite i tidningar och samhällsprogram i TV har tagit upp speciella fall, men vidden av problemet har inte förankrats hos allmänheten, det är jag helt övertygad om och det märker jag också på folk som har läst min bok. De är helt chockade både av att få läsa om hur barnhemsbarnen hade det och om hur barnen lider idag i sina placeringar.
Och jag behöver bara gå till mig själv. Det här har varit en tuff resa för mig, från att vara lyckligt ovetande till att få ta del av så många människors tragiska livsöden. Särskilt kluven blev jag när det mitt i alltihop plötsligt stod en tonårig flicka på min tröskel med en bag i vardera handen och helt enkelt bara flyttade in. Hon var redan utplacerad, men trivdes inte och det var inte gjort i en handvändning att övertyga socialen om att hon skulle få bo hos mig istället. Först gick en månad i obeslutsamhet och sen blev hon nätverksplacerad. Därefter fick jag genomgå en utredning med djupintervju för att få vara familjehem. Jag gick också en kurs som delvis bygger på Pride-modellen. Den ska ge självinsikt och vi fick se en del väldigt bra filmer om hur det känns att vara omhändertagen och hur det är att vara mamma på avstånd. Det jag saknade på kursen var tips om hur man ska hantera olika situationer som kan dyka upp. Det kändes onödigt med, i mitt tycke, lite fåniga övningar som att plocka egenskapskort och berätta varför vi tagit just det kortet. Tidsutfyllnad anser jag att det var och ville hellre haft konkreta råd.
Så jag jobbade alltså åt socialen parallellt med att jag dagligen skrev om deras maktövergrepp på enskilda människor, både från förr och i nutid. Det var faktiskt en lite märklig situation. Men vi jobbade medvetet på att återupprätta föräldrakontakten och efter ett år kunde hon flytta hem igen. Det jag tycker är viktigast när man har hand om andras barn är att man klarar av att också ta föräldrarna till sig och upprättar en bra kontakt med dem.
Anledningen till att jag började skriva den här boken var att jag fick en ren förfrågan från en man som hade varit på Vidkärrs barnhem och på Skärsbo barnhem och några år på sjön också. Han ville att jag skulle skriva om hans liv och jag tyckte att det lät spännande. Men när vi träffades och han skulle berätta så kom han inte ner i sitt Svarthål. Han berättade med inlevelse om sitt sjömansliv, men så fort vi närmade oss barnhemstiden knöt det sig för honom. Varje gång vi hade pratat mådde han jättedåligt och fick stoppa i sig extra många tabletter. Vi fick ta hjälp av andra som varit placerade på samma barnhem. Jag annonserade på ”Samhällets styvbarns” hemsida efter andra personer som växt upp på barnhem och ville medverka i min bok. Då fick jag samtal från en hel del irriterade människor som undrade om deras liv inte var intressant för att de varit i fosterhem där de lidit obeskrivligt. Därför blev halva boken en antologi med fristående berättelser.
Vad händer när tvångsomhändertagna barn som lidit i sina placeringar växer upp? Vi har här resultatet i vår hand. Efter alla intervjuer kan jag konstatera att jag inte har träffat på en enda som mår bra idag. Överdödligheten är konstaterat 1/3 högre än för människor som har fått växa upp med sina föräldrar. De som inte redan har dött en naturlig död eller rent av tagit livet av sig, är nu någonstans runt medelåldern. Många, många knaprar piller eller dövar den inre smärtan med sprit. Det som var gemensamt hos snart sagt alla jag pratat med, var bristen på tillit till sina medmänniskor. Många litar inte ens på den de lever ihop med. Och tilliten till myndighetspersoner är så gott som obefintlig.
Medan jag gjorde mina intervjuer kom det emellanåt små visdomsord som jag antecknade. De visar tydligt på att tiden inte alls läker alla sår:
Det är 40 år sen, men det gör vansinnigt ont än
Jag kan inte få något förtroende för auktoritära personer. Då är det svårt mitt i en ångest att öppna sig för en psykolog.
Nuet skvalar förbi, medan jag är kvar på hemmen
Jag har svårt att bosätta mig. Jag flyttar och flyttar
Det svåra är att andra inte fattar att det påverkar mig än
Nuet dränks av dået. Man är inte här och nu, utan där och då
Det är en smärta inom mig. Jag kan inte öppna dörren till min smärta
De försöker att leva ett normalt liv, men det är svårt, för att inte säga omöjligt eftersom de ofta är sjukskrivna eller förtidspensionerade pga förslitningsskador av för hårt arbete vid för unga år eller lider av psykiska besvär som svåra depressioner, onormal rädsla, fobier, panikångest, dåligt självförtroende, tvångstankar, sömnproblem, självmordstankar.
Kent Sänd medverkade i TV dokumentären Stulen Barndom. Han jämförde situationen med den som krigsdrabbade flyktingar befinner sig i. När de har sluppit ifrån kriget försöker de leva ett normalt liv. Äktenskap, familj med kanske flera barn och försörjningsbörda tar all tid och energi. Minnena trängs tillbaka. Men när barnen har vuxit upp och flyttat hemifrån och fabriken man jobbar på kanske lägger ner, då kommer ofta upplevelserna ikapp. Ensamma dagar hemma blir långa och minnena får hur mycket tid som helst.
- DÅ kommer depressionen, sa Kent till filmteamet.
Ingen visste då hur dåligt han egentligen mådde. Tre veckor senare var han död.
Han orkade inte leva, så han tog sitt liv och befriade sig själv från sin själsliga plåga.
En man jag talat med åkte länge omkring med ett snöre i bilen – OM han skulle vilja hänga sig, och en slang – OM han istället skulle vilja gasa ihjäl sig. Frun höll på att förgås av skräck varje gång han gav sig iväg i bilen. Men så fick han Cipramil av farbror doktorn och bara han äter dom resten av sitt liv så kan han leva NÄSTAN normalt.
Ja, det här var ett litet axplock av symtom många tvingas leva med för att de har varit omhändertagna under sin barndom och lidit i sina placeringar.
Jag är bara USK och har inga större medicinska kunskaper, men som jag ser det så finns det INGENTING som indikerar att barn som tvångsomhändertas idag kommer att slippa må dåligt när de kommer upp i medelåldern, där vi nu har barnhems- och fosterbarnen från 40- 70 talet. Jag blir jättelycklig om jag har fel på den punkten. Barndomen sätter sina spår – så är det bara. Ungarna mår dåligt redan idag. I nyhetsutsändning förra veckan meddelades att 4500 ungdomar fanns placerade på HVB-hem förra året. Man har konstaterat att ungdomar som har varit på HVB-hem har högre dödlighet och högre kriminalitet, oftare blir tonårsföräldrar och oftare döms till rättspsykiatrisk vård. De har inte samma chans att klara sitt vuxenliv som sina jämnåriga kamrater som inte varit omhändertagna.
Men ibland behöver man ta hand om barn som far illa
i sina hem. Det vi då ska tänka på är att omhändertagandet INTE blir entydigt
med att bli övergiven. Därför måste vi gemensamt stå upp och föra barnens
talan. Och jag vill avsluta med att rikta ett innerligt varmt tack till NKMR
som går i spetsen för detta.
TACK så mycket!
Omhändertagen Övergiven
Av Doris Kaleva
NKMR:s symposium & årsmöte, 23 augusti 2008
Powered by AIS