Samhället är en usel förälder - Lyssna till barnen!
Av Ruby Harrold-Claesson,
jur kand
Debattredaktör Lasse Hansson begärde att
manuskriptet skulle kortas ned vilket gjordes vid två tillfällen. Det dröjde
långt mellan kontakterna med redaktören och till sist ringde han den 2
februari under eftermiddagen och meddelade att det hade gått så lång tid att
det inte var särskilt meningsfullt att publicera repliken. |
Fd
socialförsäkringsminister, numera ordförande i Bris och Stiftelsen Allmänna
Barnhuset, Ericastiftelsen samt i Nätverket för barnkonventionen, Ingela
Thalén, har skrivit i en debattartikel den 2/1 i Sydsvenska Dagbladet att man
ska "Lyssna
till barnen".
I artikeln konstaterar Ingela Thalén att många barn i samhällets vård far illa.
Men, dessvärre drar hon en helt felaktig slutsats av sitt konstaterande. I
stället för att vilja ge de "utsatta" barnen större och bättre
möjligheter att växa upp i sina egna familjer - något som hon hade kunnat göra
om den politiska viljan funnes när hon var statsråd och
socialförsäkringsminister - förespråkar hon att Sverige bör starta ett
reformarbete med utgångspunkten att säkerställa fosterbarns och
institutionsplacerade barns rätt till en god uppväxt.
Ingela Thalén utgår från fosterhem och institutionsplaceringar av barn - inte
en naturlig uppväxt i den egna familjen. Familjen - inte staten - är samhällets
grundsten. Och det är känt att staten är en usel förälder. Att många barn i
samhällets vård far illa är en sanning utan modifikation. Debatten om
1950-70-talets barnhemsbarn som Dokument Inifrån satte igång genom dokumentären
"Stulen barndom" och även Uppdrag
gransknings reportage om den systematiska misshandeln som de tvångsintagna på
Ekbackens behandlingshem i Kalmar län har utsatts för - fram till 2003 - visar
hur illa barn som uppfostras i samhällets regi far även i dag.
Det är glädjande att Ingela Thalén anser att debatten förtjänar att tas på
fullt allvar. Men, varför har man inte velat lyssna tidigare? Eller har inte fd
statsrådet fått höra talas om Vetlandafallet som utspelade sig 1957 där statsrådet Ulla Lindström förklarade vid ett inspelat samtal, att
"den här familjen är ju tattare och håller ihop som en klan!"? Eller fallet Alexander Aminoff, som
också nådde regeringskansliet och föranledde att Olof Palme sammankallade de
utländska korrespondenterna i Stockholm för att dementera och bortförklara
saken efter att tidningen Der Speigl
hade döpt om Sverige till "Barn-Gulag"?
Föräldrarna till fosterbarn och institutionsbarn har
i decennier försökt göra myndigheterna och politikerna uppmärksamma på den
misshandel och de rättsövergrepp som barnen har varit utsatta för, men deras
klagomål har viftats bort. Ingela Thalén berömmer att både socialdepartementet
och Socialstyrelsen engagerar sig för de f d barnhemsbarnen. De har ju inget
val. Skandalen är ett faktum. De numera vuxna fosterbarnen har organiserat sig
och kräver upprättelse och skadestånd.
Sedan 1980-talet har Sverige vid åtskilliga tillfällen blivit fällt i
Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg och tvingats betala
skadestånd till offren - just pga tvångsomhändertaganden och
fosterhemsplaceringar av barn. Det var jur. kand. med. lic. Siv Westerberg som
genom Olsson v. Sverige (1988) och Olsson 2 v. Sverige (1992) satte Sverige på
kartan som en stat som kränker sina medborgares mänskliga rättigheter till
privat- och familjeliv.
Under förhandlingarna i Europadomstolen undanhöll Sveriges advokat Hans Corell,
som sedermera blev vice generalsekreterare i FN, uppgifterna om att
fosterfadern i hemmet där Olssonflickan var tvångsplacerad stod under åtal för
sexuella övergrepp på ett annat fosterbarn. När det uppdagades viftades
uppgifterna bort med påstående om att det var ett annat fosterbarn som var
offret!
Det är lovvärt att Ingela Thalén frågar hur dagens fosterbarn och
institutionsplacerade barn har det. Det var på tiden! Hon skriver att hon är
rädd att Sverige om tjugo år kommer att möta dem med samma förvåning,
indignation och ursäkter som vi idag anser att 50-talets barnhemsbarn
förtjänar. Det är just av den anledning som NKMR i vår skrivelse (20/12) till
socialförsäkringsministern har begärt att den påbjudna kartläggning av
förhållandena för fosterhems- och institutionsplacerade barn och ungdomar skall
även omfatta nutiden.
Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers
rättigheter i de nordiska länderna grundades i november 1996. Organisationen
grundades bl. a av Siv Westerberg och andra jurister och professionella som har
arbetat med tvångsomhändertagande av barn. Redan då var vi medvetna om den
systematiska misshandeln - såväl administrativt som fysiskt, psykiskt och även
sexuellt - som fosterbarn utsattes för.
År 2003 var temat för NKMR:s Symposium "Det är i fosterhem som barn far illa". Bland föredragshållarna märks Martin Hongisto, styvfar
till Alexander Aminoff, som berättade om den misshandel som Alexander utsattes
för och Siv Westerberg som gav "Några
exempel på vad fosterbarn berättar om vanvård, misshandel och övergrepp i
fosterhem". Vittnesmålen var och är
entydiga: När samhället griper in blir barnen utsatta för allsköns övergrepp.
Ingela Thalén skriver att en fosterhemsplacering är och har oftast föregåtts av
traumatiserande händelser. Ja, vilket barn skulle inte bli traumatiserat av att
en armé av socialarbetare, poliser och låssmed bryter sig in i hemmet och
sliter honom eller henne ur sin mors trygga och kärleksfulla famn? Det är just
det som utspelar sig vid många tvångsomhändertaganden.
Av Ingela Thaléns artikel framgår att det
finns en Bris rapport från 2000. Men vad har Bris gjort för de
tvångsomhändertagna barnen? Som ordf. i NKMR har jag fått många telefonsamtal
från föräldrar till tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barn och från
barnen själva att de har ringt till Bris men ingen ville ens lyssna på dem.
Detsamma gäller Amnesty International.
Sverige skulle kunna ha de bästa förutsättningarna för att erbjuda alla barn en
god uppväxt - om bara de klåfingriga socialbyråkraterna kunde lämna familjerna
i fred. Fd socialministern Lars Enqvist
var medveten om detta. I en intervju med i P1:s Studio Ett den 17 november 2001
sa han följande:
"Även om 20 % av de barnen som placeras saknar föräldrar (...) så vet
jag att många placeras trots att det faktiskt skulle kunna finnas ett
alternativ, att stanna hemma, i fall man kunde ge det stöd till familjen, till
mamma eller pappa och till barnen, som socialtjänstlagen tänker sig. Detta är
så enkelt att man faktiskt måste slås för att kommunen satsar pengar på detta."
Detta uttalande till trots är tvångsomhändertagandena och
fosterhemsplaceringarna i ständigt ökning.
Avslutningsvis lade Ingela Thalén fram några
förslag som ingalunda är familjecentrerade. Jag fokuserar på de första tre. Hon
vill att :
* Relationen med ett familjehem måste bli tryggare. Den skall inte kunna
sägas upp med ett telefonsamtal.
* Vårdnadsöverflyttning bör övervägas tidigare och oftare än
idag.
* Utred adoption för de barn som inte väntas få en
föräldra-barn-relation med åtminstone en av sina föräldrar.
Hennes utgångspunkt borde ha varit:
* Förstärkning av resurserna till svaga familjer för att de ska kunna hålla
ihop.
Föresatserna i LVU är att ett omhändertagande borde vara den sista åtgärden i
en rad av olika åtgärder. Om personalen vid socialkontoren följde lagens bud
skulle de förkastliga bestämmelserna om vårdnadsöverflyttning och förslaget/lagen
om tvångsadoption kunna utmönstras ur lagen eller användas i absolut
undantagsfall.
Samhället är en usel förälder.
Ni måste lyssna till barnen. Det som samhället erbjuder är inte det som barnen
eller deras familjer vill ha. Sverige
måste sluta att kränka barns och deras föräldrars mänskliga rättigheter till
privat- och familjeliv.
Göteborg, den 11 januari 2006
Fallet Alexander.
Föredrag av Martin Hongisto
Bättre
stöd till familjer kris
Av Gitti Takolander
Tillbaka till Artiklar
Powered by AIS