Samhället behandlar barn godtyckligt

Samhället behandlar barn godtyckligt

Av Brita Sundberg-Weitman

Missförhållanden bör utredas av Europarådsorgan, anser Brita Sundberg-Weitman

• I

  regeringsförklaringen förutskickades tillskapandet av en myndighet, en barnombudsman. Men problemet med barn som far illa i Sverige är knappast att det finns för få myndigheter med uppgift att se till barns intressen. Utöver redan existerande myndigheter finns organisationer som Bris och Svenska Rädda barnen. Och domstolarna har i vårdnadsmål och s k LVU-mål inte att se till någon annans intresse än barnets.

  Ett problem är däremot att de myndigheter som finns i alltför stor utsträckning agerar godtyckligt och styrs av ovidkommande privata uppfattningar och känslor. Nödställda barn lämnas, om fallet bedöms som hopplöst eller otacksamt, åt sitt öde medan andra skötsamma barn kan omhändertas på den grund att föräldrarna visar dem för stor respekt och därigenom förorsakar problem för skolan.

   

  Fall för Europakommissionen

  Ett annat problem i sammanhanget är att de sociala myndigheterna inte har några svårigheter att - ibland kanske efter något sökande - hitta experter som stöder dem i domstolarna, samt domstolarnas ofta kritiklösa hållning till svagt underbyggda expertuttalanden. Problemet förvärras av att knappast någon expert finns tillgänglig för föräldrarna; praktiskt taget alla experter på området lever i symbiotiskt förhållande med byråkratin.

  Det allra värsta problemet är kanske ändå behandlingen av barn som myndigheterna skilt från sina föräldrar. Det problemet har, ehuru det varit mycket tyst därom i Sverige, återspeglats i ett flertal fall som anmälts till Europakommissionen för mänskliga rättigheter.
  
  En av de senaste domarna av Europadomstolen som publicerats är från den 25 februari i år och handlar om en pojke, född 1974, som inte förrän efter ett självmordsförsök fick gehör för sin önskan att få leva i fred hemma.

  Medborgarrättsrörelsen (MRR) har nyligen skrivit till regeringen om fosterbarnens rättslöshet i Sverige. Det finns anledning befara att anmälningar om vanvård, misshandel eller sexuella övergrepp inte utreds när de gäller barn för vilkas vård myndigheterna är ansvariga.

  Den 24 april i år (1992) dog en tvångsomhändertagen 14-årig pojke, enligt modern på grund av att de som svarade rör hans vård nonchalerade hans handikapp som epileptiker.

  MRR påpekar att när föräldrar inte får umgås med sina fosterhemsplacerade barn blir barnen för sitt skydd mot missförhållanden i fosterhemmet beroende av den ansvariga socialsekreteraren. Att ingripa mot missförhållanden i fosterhemmet innebär för henne en prestigeförlust; det är mänskligt om hon värjer mot uppgifter som innebär att hon genom sitt val av fosterhem har gjort en missbedömning.

   

   

  Ett JK-Ärende

  Ett fall som MRR hänvisar till och som väl illustrerar hur prestigen kan få styra är ett ärende hos justitiekanslern (JK).

  Bakgrunden var att utrikesdepartementet (UD), biträtt av en socialnämnd och en kommunjurist inför Europadomstolen för mänskliga rättigheter hade försvarat bl a nämndens val av fosterhem för en tvångsomhändertagen flicka.

  Det hade senare uppdagats att fosterfadern, när målet behandlades av Europadomstolen, stod åtalad för sexövergrepp mot en annan fosterdotter. UD:s representant hade nu beskyllts för att ha vilselett Europadomstolen genom att förtiga åtalet, och det hade föranlett honom att JK-anmäla att socialnämnden och juristen (då befordrad till kammarrättsråd) hade vilselett honom.

  I sina svar till JK hävdade både kammarrättsrådet och socialnämnden att åtalet mot fosterfadern för övergrepp mot denna foster dotter inte hade någon relevans för frågan om fosterhemmet var lämpligt för den fosterdotter det gällde i Europadomstolen. JK nöjde sig med att konstatera att denna bedömning inte var självklar och avskrev ärendet.

   

  För utredning

  MRR har till regeringen framhållit att den nu måste gripa an dessa problem och att ett utredningsuppdrag inte kan anförtros någon instans med anknytning till vare sig sociala myndigheter, barnpsykologer, barnpsykiatriker eller rättsvårdande myndigheter i Sverige. Att dessa kategorier är hemmablinda finns det alltför många bevis på.

  Därför har MRR föreslagit att uppgiften anförtros åt något Europarådsorgan, t ex den s k tortyrkommittén, som nyligen har framlagt en rapport från ett besök i Sverige i maj 1991. Besöket skedde i syfte att undersöka i vad mån häktade och fängslade personer utsätts för omänsklig eller kränkande behandling i Sverige och att, i förekommande fall, ge råd.

  Rapporten är mjukt och diplomatiskt avfattad och ger goda och vänliga råd om vad som kan göras för att komma till rätta med de allvarliga missförhållanden som kommittén avslöjar. Den är en tänkvärd illustration till hur mycket bättre förutsättningar ett internationellt organ har än de nationella att se klart och utan förutfattade meningar.

   

  Fosterbarns rättslöshet

  Fallet Daniel - Varför åtalar inte JO?

  Rättsstaten åter

  Tillbaka till Artikelindex