Socialtjänsten
- en skyddad verkstad.
Av Anita Ankarcrona, fil
dr
Anita Ankarcrona är fil dr, lärare vid Stockholms universitet och samhällsdebattör. Artikeln skrevs i början av 1999 och sändes till DN för publicering men redaktören vägrade att publicera den. Den återges med författarens benägna tillstånd. |
Är det en ren tillfällighet att socialdepartementets två stadsråd, Lars Enqvist
och Maj-Inger Klingvall, i en gemensam artikel om 2000-talets välfärdspolitik
(DN 2/2 1999) inte ens nämner socialstyrelsens generaldirektör Kerstin Wigzells
tidigare inlägg om socialtjänstens arbetsformer “Personalen skyddas - inte
klienterna”? (DN 26/1 1999)
Hon ger där en mycket dyster bild av socialtjänsten, av dess bristande
kunskaper, dess bristande klientperspektiv, dess bristande uppföljning av
resultat och nytta av de insatser den gör. En så allvarlig kritik från den
tjänsteman som är ytterst ansvarig för granskningen av socialtjänstens arbete
hade varit värd en kommentar från Enquist/Klingvall, i synnerhet som Wigzell i
sin artikel efterlyser en levande politisk diskussion i ämnet.
Men de två statsråden gör som våra stadsråd plägar göra; de presenterar en
(önske)lista över åtgärder som skall vidtas och mål som skall sättas samt
aviserar en kommitté av “framstående forskare på välfärdsområdet”, plus en
redan tillsatt “interdepartemental arbetsgrupp” för dagslägesanalys. Därmed
hoppas man uppenbarligen kunna kortsluta en debatt som riskerar komma den
socialdemokratiska livsnerven alltför nära; dvs en diskussion och genomlysning
av de sociala myndigheternas uppgifter, kompetens och arbetsformer.
Ej heller den borgerliga oppositionen förefaller särskilt engagerad i en fråga,
som till syvenes och sidst handlar om så grundläggande demokratiska värden som
respekten för den enskilda människan; hennes integritet och värdighet.
TV-programmet “Att ta ett barn” (28/2 1999) visade hur socialtjänsten, i välfärdsstaten
Sverige, i laga ordning (enl. LVU) genomför ett iskallt iscensatt barnarov
direkt från en förlossningsavdelning. Chockade TV-tittare trodde inte att detta
är möjligt i en fri demokratisk stat - men det finns dessvärre de som känner
igen sig. Alltför väl.
Hur länge skall detta få fortgå? Hur många TV-program skall visas, hur många
artiklar skall skrivas, innan regering och riksdag repar mod nog för att inse
att Sverige har en myndighet som med lagliga medel kan kränka och invadera
enskilda människors tillvaro?
Det tycks föreligga en fundamental felsyn i socialtjänstens sätt att betrakta
sig själv och sina befogenheter, i relation till behoven hos de människor den
skall “tjäna”. Dess ostörda framfart och självsvåldighet kan bero på att dess
verksamhetsfält är ett terra incognita, som mången kanske har
svårt identifiera sig med på ett lika självklart sätt som med t ex sjukvården
och åldringsvården. Alla kan vi bli sjuka. Alla kan vi gamla. Alla kan vi bli
“patienter”. Men vi har inte lika lätt att föreställa oss att vi kan bli
“klienter”. Att vi kan bli beroende av en samhällsinstitution som har makten
att i ett slag föröda vårt och våra barns liv.
Socialtjänstens klienter är “dom”. Sjukvårdens patienter är “vi”. Sjukvården
exponeras och ställs till svars. Socialtjänsten är dunkel och fri från
efterräkningar.
Socialtjänstens uppgifter måste preciseras och göras tydliga, samtidigt som
dess kunskaper måste förbättras. Kerstin Wigzell pekar på den bristande
kontakten mellan forskning och praktik, liksom det bristande
klientperspektivet. Personalen prioriterar sig själv framför dem som den
är till för.
Framgångsrika företag och organisationer gör marknadsundersökningar för att få
en så god kunskap som möjligt om sina kunders och intressenters behov.
Socialtjänsten borde göra det samma.
Socialtjänsten möter många människor: vid tvångsomhändertaganden, missbrukare,
misshandlade kvinnor och barn. Men den möter också många som den inte behöver
möta - och som inte skall behöva möta den, t. ex arbetande människor vars
nettoinkomst, pga av ett orimligt skattesystem, ligger under
socialbidragsnormen. Dock, som Susanna Popova skriver (SvD 2/2 99), söktes
socialbidrag av blott 20 procent av de år 1992 berättigade hushållen (700.000
st). Till båtnad för samhällsekonomin - och för den egna integriteten.
Av uteslutande ekonomiska skäl möter socialtjänsten också de arbetslösa som
står utanför a-kassan - av vilka många är invandrare. Deras ekonomiska livlina
borde, som många sagt (bl. a integrationsberedningen i Göteborgs kommun), kunna
hanteras av staten i stället för av kommunerna.
De sociala myndigheternas uppgift kan inte vara att ha makten över människors
liv, utan snarare att ge dem makten över sitt liv.
I stadsdelen Husby (socialdistrikt 17 Kista) där en majoritet av invånarna
har invandrarbakgrund, sökte socialtjänsten år 1996 (från Ytterstadssatsningen)
585.000 kr till en familjecentral* för att
“samlokalisera individ- och familjeomsorgen, den öppna förskolan, MVC och BVC”.
Man lyfte fram just personalens intressen och sade att man “kan dra nytta av
varandras kunskaper, kompetens och befogenheter” och säger rent ut att
“vinsterna av en samordning ses främst av de inblandade myndigheterna” och att
det därför “inte är realistiskt att förvänta sig att de boende i Husby själva
skulle ta initiativ till en ansökan om bidrag till en familjecentral...”
(ärende 001/121/96).
Varför skulle de göra det? Hade man överhuvudtaget frågat efter deras
önskemål? Om så vore, då hade man sannolikt kunnat lära sig mycket. Bl. a att
socialtjänstens närvaro och befogenheter kan upplevas som både hotfull och
integritetskränkande. Många har trots allt lämnat krig och diktaturer i
förhoppningen om att kunna skapa sig en ny tillvaro, som bygger på personlig
frihet och egen förmåga.
Det rör sig om komplexa kulturella sammanhang där socialtjänsten inte har
någon kompetens. Kompetensen finns hos “klienten”. Dennes identitet och
integritet måste gå före integrationen, ty integrationen kan inte ha
likriktning som mål. Solidariteten med den egna kulturen är en självklar
förutsättning för hemhörigheten i den nya.
I just Husby har f.ö föräldrar på eget initiativ engagerat sig intensivt i
bl. a skolfrågor, väl medvetna om att familjen och skolan är de viktigaste
institutionerna i barns och ungdomars liv.
Sådana “medborgarinitiativ”, som satsar på att stärka det personliga
ansvaret och det civila samhället, borde vara föremål för kommunens
ansträngningar - inte minst inom mångkulturella områden. De kostsamma och
ineffektiva insatserna från de sociala myndigheterna kan ersättas av den mindre
kostnadskrävande ambitionen hos varje enskild människa; att få styra och ta
ansvar för sitt liv.
Ingen kan kunna allt - ej heller socialtjänsten. Den borde återvända till sin
kärnverksamhet, dvs en humanitär samhällsinstitution som skall stötta och
hjälpa människor som behöver eller som ber om hjälp. Men socialtjänstens
verksamhetsområde är stort och diffust. Man fattar vittgående beslut inom en
rad mänskliga och sociala områden där det - i motsats till sjukvården - inte
finns någon etablerad akademisk kunskap.
Professor Hans L. Zetterberg har påpekat att varken psykologi eller
sociologi är predikativa vetenskaper med vars hjälp man kan ställa en säker
prognos om t.ex ett enskilt barns utveckling. Något som de facto sker i samband
med tvångsomhändertaganden av barn enligt LVU. Zetterberg säger att lagens
skrivning är sådan att socionomerna har fått en uppgift som helt enkelt är
omöjlig att utföra, inom ramen för deras professionella ansvar. Det "fordras
istället precisa lagregler uppställda av riksdagen, inte tunna ramlagar"
(DN 8.10.96)
Det är därför glädjande att Enquist/Klingvall i sin artikel lovar att LVU
skall ses över. Det är hög tid! Dess tänjbara gummiparagrafer har länge nog
lämnat fritt fram för godtycke och subjektiva tolkningar. Med tanke på hur
mycket smärta den orsakat - och orsakar - så borde den översynen göras snarast.
Den är trots allt en lag som griper djupt in i människors liv och som avgör
barns och familjers framtid.
Det vore också av såväl samhällsekonomiskt som medborgerligt intresse om
man samtidigt uppdroge åt kommunerna att granska de mångmiljardbelopp som
utbetalas till fosterhem, hem för vård och boende, jourhem, utredningshem etc.
Perspektivet bör då vara det av Kerstin Wigzell begärda: kvalitén på vårdare
och vårdinsatser samt en uppföljning av resultatet och nyttan för klienten.
Det är väl
bara att sätta igång!
Webbmasters kommentar
* Den 26 februari 2003 rapporterade
Trelleborgs Allehanda att kommunen hade invigt Örtagårdens
familjecenter - kommunens femte - och det ska fungera som en mötesplats för
barn och föräldrar där man kan få hjälp att komma i kontakt med kommun,
socialtjänst, mödra- och barnavårdcentral. Se Familjecenter
invigdes .
Hög tid att avskaffa odemokratiska maktstrukturer. Av Lisbeth Lindeborg
Många
omhändertagna barn i motbjudande geschäft. Av Anita Ankarcrona
Tillbaka till
Artiklar
Powered by AIS