Sverige nonchalerar umgängesrätten

Sverige nonchalerar Umgängesrätten

Flera svenska fall har förts upp i Europadomstolen för Mänskliga rättigheter

Av Siv Westerberg, jur. kand., med. lic.

I TV-dokumentären om femlingama Dionne (bilden) visades scener, som för den oinvigde föreföll makabra. Men även svenska fosterföräldrar har kallat på polis när föräldrar kommit för att använda sig av sin av domstol beslutade umgängesrätt.

Sverige har flera gånger dömts i Europadomstolen för kränkning av de mänskliga rättigheterna på grund av att Sverige hindrat umgänget mellan tvångsomhändertagna barn och deras föräldrar. Det skriver juristen Siv Westerberg, som handlagt en rad sådana fall inom landet och vid Europadomstolen. Nu krävs lagändringar och att de lagar som redan finns efterlevs, skriver Westerberg.

Jag har sett TV-dokumentären om de kanadensiska femlingarna Dionne. Åberopande att man ville hjälpa och skydda de små barnen skilde staten genom ett myndighetsbeslut de små barnen frän sina skötsamma och barnkära men fattiga och lågutbildade föräldrar.

För barnen blev det en katastrof som det nästan alltid blir när man tillåter vuxna människor att på det ena eller andra sättet tjäna pengar på barn.

Normal upprördhet räcker att förklara föräldrar olämpliga

Det värsta är att motsvarande saker händer i Sverige här och nu. Det vet jag eftersom jag är juridiskt ombud för föräldrar till tvångsomhändertagna barn.

I TV-dokumentären visades scener, som för den oinvigde kan förefalla makabra. Exempelvis när polisen med våld kastar ut fadern när han använder sig av den umgängesrätt han enligt myndighetsbeslut har.

Jag är inte förvånad. Även mina klienter har upplevt att fosterföräldrar kallat på polis när de kommer för att använda sig av sin av domstol beslutade umgängesrätt.

Vad jag omedelbart kände igen i TV-dokumentären var hur läkare och sjuksköterskor missbrukar sin auktoritet.

Jag känner igen från tvångsomhändertaganden av barn i Sverige denna olycksaliga övertro på att "experter" vet bättre än föräldrarna vad som är bäst för barnet. Och jag känner igen hur dessa "experter" och fosterföräldrar ser till att få sin försörjning genom arbete med de tvångsomhändertagna barnen.

Jag känner igen hur fosterföräldrar precis som vårdarna i TV-dokumentären ser till att umgänget inte fungerar. Så att precis som i TV-dokumentären barnen till slut inte ens känner igen sina egna föräldrar.

Och när föräldrarna blir upprörda över att myndigheterna tar deras barn ifrån dem, tar myndigheterna deras upprörd het som ett skäl att olämpligförklara dem som föräldrar.

Myndigheterna inser inte de katastrofala misstag som begås

I TV-dokumentären förekom en från början välmenande landsortsdoktor, som snabbt tog ledningen av vården av de små barnen. Såvitt jag kan förstå var han själv barnlös men barnkär. Han motsvaras i den svenska barnomhändertagande-businessen av en alldeles speciell grupp fosterföräldrar. Det är välutbildade och företagsamma äkta par i 30-35-årsåldern, som till sin besvikelse konstaterat att de inte kan få några egna barn. Deras högsta önskan är att få en liten gullig baby som de kan få behålla och uppfostra som sitt eget barn. De upptäcker snabbt att systemet är sådant att man dessutom kan få ett antal tusenlappar i betalt varje månad för att taga hand om ett sådant barn. Sådana företagsamma par ser till att som fosterbarn få en baby och de ser till att effektivt sabotera de biologiska föräldrarnas umgängesrätt. För att sedan med hjälp av socialmyndigheterna oftast framgångsrikt hävda att nu måste barnet få stanna hos dem eftersom barnet tar skada av att flyttas till föräldrar som barnet inte känner.

Varför har inte svenska myndigheter tagit lärdom av sådana internationellt kända katastrofala misstag som femlingarna Dionne eller flyttningen av finska krigsbarn till Sverige? Varför begriper inte svenska barnläkare och svenska politiker att inga aldrig så välutbildade barnsköterskor eller välbetalda fosterföräldrar någonsin kan ersätta den kärlek och omsorg som en biologisk mor ger sitt barn?

Sverige har hindrat umgänget mellan barn och föräldrar

Jag har som ombud för föräldrar och barn drivit flera sådana här fall till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Sverige har där flera gånger dömts för kränkning av de mänskliga rättigheterna på grund av att Sverige hindrat umgänget mellan tvängsomhändertagna barn och deras föräldrar. Svenska staten har betalat det utdömda skadeståndet - och fortsatt att hindra umgänget mellan barnen och föräldrarna!

Nu måste det ske en lagändring i Sverige, som gör det oändligt mycket svårare för socialmyndigheten att ta barn från föräldrarna. Lagen måste ändras så att det krävs bevis för att föräldrarna är olämpliga och inte som nu bara påståenden om den saken.

Och lagen måste ändras så att de socialvårdstjänstemän, som vägrar verkställa ett domstolsbeslut om umgänge alltid skall åtalas. En lagändring måste ske som gör att fosterföräldrar, som vägrar verkställa ett av domstol fastställt umgänge också kan åtalas. Och straffet för ett sådant brott skall alltid vara fängelse! Sådana fosterföräldrar bör omedelbart bli fråntagna fosterbarnet och de bör aldrig mer anförtros några fosterbarn. Och sådana socialvårdstjänstemän bör omedelbart avsättas från sina tjänster.

Det låter radikalt, men verkligheten för de i fosterhem boende barnen (vars biologiska föräldrar till allra största delen utgöres av skötsamma och barnkära människor) är långt mycket förskräckligare än de flesta svenskar känner till.

Må TV-dokumentären om femlingarna Dionne bli en väckarklockan i Sverige.

Tragedier vid tvångsomhändertaganden
Av Ruby Harrold-Claesson

Envis förälder riskerar sitt barn
Av Lennart Sjöberg 

Tillbaka till Artikelindex