Sverige och barnkonventionen

Av Annette Westöö, Göteborg

Hemkommen från ett symposium i NKMR:s regi går jag flera dagar runt uppfylld av sorgsna och arga tankar. Förkortningen NKMR uttyds Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter och är namnet på en organisation som kämpar för familjers och enskildas rättssäkerhet i de nordiska länderna. Ska det verkligen vara nödvändigt? I de nordiska länderna?

Ja, det är tyvärr nödvändigt. Vårt land har den högsta andelen tvångsomhändertagna barn i hela världen. Ingreppen görs mer som regel än undantag på mycket lösa grunder, och gör i majoriteten av fallen mycket mer skada än nytta. Symposiets vittnesbörd om maktmissbrukande socialtjänstemän och förtvivlade familjer lämnar ingen oberörd. Tänk dig ett spädbarn som slits från sin egen mormors famn några timmar efter födseln.  En liten grabb som gråter förtvivlat i pappas armar under den minimala besökstiden, och till slut lyfts därifrån med våld. Föräldrar som plötsligt en dag berövas sina barn och får befängda anklagelser kastade mot sig av socialen, eller – ännu värre – inte får veta anledningen. Till slut måste jag påminna mig om att jag befinner mig i mitt eget Sverige år 2010, och inte någon sovjetrepublik på 70-talet.

Än en gång slås jag av kontrasten mellan Sveriges image som föregångslandet för barns rättigheter, och den bistra verkligheten. Sverige bryter på punkt efter punkt mot den barnkonvention vi i internationella sammanhang talar så varmt om. Där betonas på flera ställen barnens rätt till sin familj. Det står också tydligt att barn inte ska utsättas för godtyckliga ingrepp i sitt familjeliv, att barn inte ska skiljas från sina föräldrar mot deras vilja (utom i extrema fall som vid vanvård och övergrepp), och att barn som ändå skiljs från sina föräldrar har rätt att upprätthålla ett personligt förhållande till dem.

Ett annat exempel är mer banalt, men var det som fick mig att för första gången reflektera över –  och dra lite på smilbanden  åt   – den svenska diskrepansen mellan bekännelse och handling på barnkonventionens område: ”Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att disciplinen i skolan upprätthålls på ett sätt som är förenligt med barnets mänskliga värdighet och i överensstämmelse med denna konvention” (art. 28). Formuleringen har med all säkerhet kommit till för att ge barn ett rättmätigt och i många länder klart välbehövligt skydd mot lärares våld. Men notera att texten faktiskt tar för givet att disciplinen ska upprätthållas. Utan att göra någon svartmålning av svensk skola kan man väl konstatera att den lämnar en hel del i övrigt att önska när det gäller ordning och reda. Rapporter om stök, mobbning och trakasserier har blivit vardagsmat, och det förefaller som att svenska skolbarn ofta utsätts för sina kamraters våld och godtycke. Hur väl harmonierar detta med konventionens ord om att alla barn ska skyddas från övergrepp, och att de svagaste barnen ska ha det starkaste skyddet?

Allvarligast är dock att Sverige kränker barnets mest basala rätt av alla: Rätten till liv. Konventionsstaterna erkänner att varje barn har en inneboende rätt till liv, och skall skyddas före och efter födseln. I Sverige är du emellertid rättslös större delen av din vistelse i livmodern. Varje år nekas mer än 35 000 barn att födas. Om Sverige inte ens respekterar ett barns rätt att leva, hur mycket är då det övriga myckna talet om barns rättigheter värt?

Vårt land har tagit avstånd från flera judisk-kristna tankar som jag tror är nödvändiga för att bygga ett civiliserat samhälle. Vi har förkastat idén om familjen som samhällets urcell, och i mångt och mycket utvecklat ett förakt för den kärlek och struktur familjen erbjuder individen. I individualismens och relativismens namn har vi monterat ned respekten för vuxenvärlden. Detta är i grund och botten inget annat än ett förkastande av Guds ordning, den design som en kärleksfull Gud gett människan för att hon ska få ett gott liv i harmoni med sig själv och andra. Och det som jag tror sårar Guds fadershjärta mest är att vi förlorat själva grundsanningen om vår egen existens: Människan har värde och värdighet därför att hon är skapad av Gud i Hans avbild.

Hade vi hållit fast vid Guds sanningar skulle vi nog inte ha ett samhälle där barn betraktas som någon slags statlig egendom. Vi skulle inte behöva se grova kränkningar av familjelivet. Vi skulle inte ha en ung generation som växer upp i inre och yttre kaos. Vi skulle inte behöva leva med vissheten om att vårt land dödat en miljon av sina egna medborgare, och fysiskt och psykiskt misshandlat betydligt fler.

Hårda ord? Kanske. Men jag vet att när de upprörda tankarna stillats, och några av dem kommit på pränt, finns det bara en sak kvar att göra: Att knäppa sina händer och be till Livets Gud om förbarmande över vårt land och våra små. ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.”

Barnens rätt i samhället

Av Annette Westöö, Göteborg

Tillbaka till Artiklar