Vad innebär umgängessabotage för de barn som hindras träffa sin far?

Vad innebär umgängessabotage för de barn som hindras träffa sin far?

Av Per Mindus, leg. läkare

Dagligen utspelas i Sverige gisslandramer som är grymmare än de som nyligen avslutats i Iran. Det gäller barn som efter föräldrarnas separeration hindras att träffa den förälder som inte har vårdnaden. Hittills har det i regel varit mödrarna som tilldömts vårdnaden, och umgängessabotage innebär därför oftast att barnet inte får träffa sin far. Resultaten av undersökningar om vilka skador detta kan medföra borde vara skakande 1äsning för alla som tror att fäder har mindre betydelse för barns utveckling. Umgängesproblem kan beröra läkaren såväl privat som professionellt, påpekar biträdande överlikare Per Mindus, psykiatriska kliniken, Karolinska sjukhuset.

Statistiska centralbyrån registrerade under 1979 13 776 skilsmässor mellan föräldrar med barn under 18 år. Härutöver förekommer ett okänt antal fall där "samboende" föräldrar till minderåriga barn separerar. Skilsmässa/separation medför alltid påfrestningar för barnen, inte minst för de ca 20 procent av alla barn som lever åtskilda från den ena föräldern. I en del fall beror detta på umgängesproblem.

En form av umgängesproblem kallas "hugskotts-umgänge". Den umgängesberättigade - en hemsk term som bara ger uttryck för förälderns men inte för barnets rätt till umgänge - önskar endast ett oregelbundet umgänge med barnet. "Omvänd umgängesvägran" föreligger när den umgängesberättigade får, men inte vill träffa barnet.

Man kan anta att båda dessa problemtyper medför negativa konsekvenser för barn, men systematiska studier saknas. Eftersom de inte kan lösas lagstiftningsvägen, saknas de dessutom i domstolsverkets statistik. Endast ca 20 procent av umgänges- och vårdnadsproblemen tas upp i domstol.

Stockholms tingsrätt dömde under 1977 i 884 icke-tvistiga vårdnadsmål. I 80 procent blev modern vårdnadshavare. Eftersom de flesta ensamma vårdnadshavare är mödrar innebär umgängessabotage mestadels förlust av fadern. Den nuvarande lagstiftningen kan inte komma till rätta med detta, vilket medför mycket allvarliga konsekvenser för barnen.

Skador av faderstorlust

Medan det publicerats hekatomber av litteratur över mödrars inflytande på barns utveckling, återfinner man i ett någorlunda välsorterat vetenskapligt bibliotek endast någon hyllmeter volymer som behandlar fäders roll. Redan på grund av denna snedfördelning är det mycket begärt att fäder ska ha tilltro till sin betydelse för barnen.

Man vill garna hålla med författaren till en av dessa böcker, när han i sin inledning skriver om "this vastly underworked and poorly explored field" och den "imbalanced focus on the mother's influence" som föreligger (se Lamb 1976). Men den litteratur som finns borde vara en skakande läsning för den som försöker slå sig till ro med tron att fäder har mindre betydelse än mödrar för barns utveckling.

Lamb t ex rapporterar att den intellektuella utvecklingen påverkades negativt hos barn som blev faderlösa. Särskilt markant var denna effekt hos pojkar, men även flickor påverkades. En annan forskargrupp (se Lynn 1974) rapporterade att fadersförlust, oberoende av orsaken, får svårare konsekvenser ju yngre barnet är när den inträffar, ju längre den varar och att pojkar drabbas ännu värre än flickor.

Beteendestörningar och sänkt prestation hos pojkar

Hos pojkar kan fadersförlust leda till beteendestörningar, svårigheter med kamrater och lärare, förlorad ambition, minskad fysisk aktivitet, sänkta prestationer ifråga om analytiskt (t ex matematiskt) och kreativt tänkande men även vad gäller verbal förmåga. Pojkarna får svårigheter med sin manliga identitet och med relationen till det motsatta könet. Bland manliga homosexuella är de som råkat ut för fadersförlust överrepresenterade, likaså bland manliga ungdomsbrottslingar.

Man påpekar betydelsen av hur mamman upplever den f d maken och sin situation efter skilsmässan. Har mamman en negativ attityd till exmaken, skapar det stor självosäkerhet hos pojkar. De skadliga effekterna av fadersförlust anses inträda tidigare hos pojkar än hos flickor.

Också flickor drabbas

För flickorna anses fadersförlust något mindre skadlig, åtminstone till en början, genom att de har tillgång till en identifikationsgestalt av sitt eget kön. Men mammans negativa inställning till sin f d make assimileras av döttrarna och generaliseras till att gälla alla män. Den visar sig senast i puberteten i form av relationsstörningar till såväl lärare som kamrater, och som sexuella svarigheter. Som väntat är skadeverkningarna mest påtagliga om flickorna redan före 5-årsåldern förlorat kontakten med pappan.

Faderlösa flickor rapporterar mer emotionella störningar än sina kamrater från hela familjer och har oftare problem med alkohol och droger. Depression och självmordsförsök är vanligare hos tonårsflickor som växt upp utan sin pappa.

Lång lista över problem

Andra forskargrupper rapporterar lika nedslående fynd. Biller och Meredith (1975) tillägger att utan pappa blir flickor såväl som pojkar överdrivet beroende av mamman. Men då oberoende och självständighet är något som uppmuntras mer hos pojkar än hos flickor drabbas de senare mer.

Forskarna diskuterar även hur olika orsaker till fadersförlust medför olika konsekvenser. Döttrarna till frånskilda var oftast negativt inställda till fäderna, medan flickor vars fäder avlidit oftast hyste en idealiserad, "förgylld" bild av pappan. Forskarna anser att båda attityderna är lika orealistiskt överdrivna och konsekvensema lika katastrofala.

Wallerstein (1978) har studerat 136 skilsmässobarn i Kalifornien. I samtliga fall var modern ensam vårdnadshavare. Barnen hade alla tagit skada av skilsmässan från fadern. Särskilt utsatta var enligt undersökningen pojkar i 6-7-årsåldern och flickor i 5-6- årsåldern.

Olösta separationskonflikter från moderns barndom kan aktiveras i skilsmässan. Den umgängessaboterande mamman kommer att utgöra ett dåligt exempel för sina barn när dessa skall forma sin förraldraroll. En känd forskare, E M Hetherington, har beräknat att tre av fyra skilsmässobarn kommer att upprepa mönstret. Problemlistan kunde göras längre.

Vad är skadligast för barnen?

Eftersom lagstiftningen på detta område inte fungerar tillfredsställande har en statlig utredning tillsatts. Dess delbetänkande "Om föraldraansvar m m" (SOU 1979:63) har nyligen remissbehandlats. Många remissinstanser tycks anse att utredningen inte lyckats finna lösningar på problemet med umgängessabotage. Vad man speciellt vänt sig emot tycks vara utredningens förslag om avskaffande av hämtning till umgänge. Utredningen skriver (sid 129): "Vägrar den, som har föräldraansvaret, att medverka till att umgänge kornmer till stånd, och hjälper inte ens viteshotet, kan det i stället finnas skäl att ompröva frågan om fördädraansvaret."

Detta låter kanske bra, men hur kommer det att fungera i praktiken? Överflyttande av vårdnaden föregås av en utredning som inte bara tar lång tid (i Stockholm ca l år) utan framför allt skärper motsättningarna ytterligare, till men för barnen. Dessutom verkar flera faktorer mot att ett överflyttande faktiskt äger rum, t ex de grundförutsättningar, presumtioner, som domstolarna utgår från när de dömer. Slutligen är inte alla fäder beredda att ta på sig vårdnaden (kanske okunniga om följderna av fadersförlust?), utan skulle ha nöjt sig med ett fungerande umgänge. I stället riskerar de och deras barn att helt förlora kontakten med varandra, eftersom utredningen vill avskaffa den sista utväg som för närvarande står till buds.

Man tvingas fråga sig, mot bakgrund av forskningsresultaten rörande skador av fadersförlust, om det på sikt inte är ännu skadligare för barn att helt berövas kontakten med ena föräldern än att utsättas för enstaka hämtningar som förhoppningsvis leder till att umgänge etableras. Det är heller inte givet att ett beslut om hamtning behöver resultera i verkställighet. Man kan hoppas att den saboterande föräldern äntligen tar sitt ansvar och medverkar.

Utredningen blev kraftigt kritiserad och det har blivit påfallande tyst om den sedan den remissbehandlades.

En omsvängning

Enligt en utredning från 1973 (SOU 1973:24) blev fadern ensam vårdnadshavare i 10 procent av de tvistiga vårdnadsmålen. Enligt en undersökning från 1977 hade denna siffra ökat till 27 procent och i en enkat från 1978 (socialstyrelsen) till 50 procent. Med tiden tycks fäder ha fått större möjlighet att tilldömas vårdnaden, men statistiken bygger bara på det fåtal umgänges- och vårdnadsproblem som når domstol.

Lagstiftarna har under 1970-talet vid upprepade tillfällen kraftigt reagerat mot umgängessabotage och bl a uttalat (Lagutskottet 1975/76:3 sid 101): "Att en förälder konsekvent vidtar åtgdrder med åsidosättande av barnets intresse i förevarande hänseende talade enligt utskottets mening för att hans lämplighet som vårdnadshavare kunde behöva omprövas."

Under hela 1970-talet har dock veterligen inte en enda domstol följt dessa riktlinjer. Men den 10 december 1980 bekantgjordes en för många pappor viktig dom. En frånskild man hade kämpat i tre år och genom 27 rättegångar (hur orkade barnen? - hur orkade han?) för att få till stånd det av domstol fastställda umgänge som hans f d fru saboterat. Domen är unik. För första gången överflyttas vårdnaden från en mamma som hindrat umgänget mellan barnen och pappan.

Om fler domstolar följer exemplet skulle kanske några av skilsmässors olyckliga konsekvenser för barn äntligen minska.

Litteraturförteckningen kan erhållas hos författaren.*

Delar av ovanstående artikel har tidigare publicerats i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

*  NKMR:s anmärkning.
Per Mindus dog 1998. Jag förmodar att litteraturförteckningen kan ev. erhållas hos hans efterlevande.

The Spectrum of Parental Alienation Syndrome - Part I

The Spectrum of Parental Alienation Syndrome - Part II

Farlig eller farliggjord mamma?

Farliga föräldrar eller farliggjorda föräldrar?

Tillbaka till Artiklar