Vem bryr sig om omhändertagna barn i Finland?

Vem bryr sig om omhändertagna barn i Finland?

Av Birgitta Wulf, Solveig Holmström

Vi är en grupp anhöriga, som är bekymrade över alltmer tilltagande och förhastade omhändertagande av barn och unga i vårt land. Till vår stora förvåning har vi i Finland lagt märke till hur man inte bryr sig om dessa barns mentala hälsa och välfärd!  På anstalterna har det inträffat misshandel och sexuella övergrepp. Varför tiger man om dessa trakasseringar? Vi är helt chockerade av barnens stora nöd och vi vill föra saken vidare.

Grunderna till omhändertaganden blir inte analyserade och tillräckligt utredda. Barnen kan bli tvungna att tillbringa långa tider på anstalter. Alldeles för många barn mår dåligt över att bli separerade från sina föräldrar och anhöriga. På anstalterna byts personalen ständigt. Till sommaren anställs enbart tillfällig personal till barnhem.
 

I Finland har man alltför länge föredragit anstaltsvård, fastän man erkänner, att familjevården är ett bättre alternativ. I Finland har också lagstiftningen fäst uppmärksamhet vid denna fråga. I anstaltsvården kan man aldrig skapa sådana förhållanden som skulle motsvara familjevården och barn har sällan nytta av anstaltsvård, utan deras tillstånd blir bara sämre. Vi är bestörta och besvikna över Finlands rättsväsen och hur barn överhuvudtaget blir behandlade!

 I olika kommuner är ett barns vårdkostnader mellan 50.000 -150.000 € per år. Har vi ens råd med detta? För att inte tala om hur mycket skam EU Finland visar utåt. Familjerna får inte det stöd som de behöver. Varken socialsystemet, rehabiliteringen eller arbetsmarknaden möts. Alla jobbar separat och den nya familjemodellen får förfalla. Barnen är omhändertagna och föräldrarna är arbetslösa eller annars utan stöd.

Till riksdagens talman har man i september 2010 gjort en förfrågan och då svarade omsorgsministern Paula Risikko (Samlingspartiet) följande:

“Enligt 32 § i barnskyddslagen ska innan ett barn placeras utom hemmet utredas vilka möjligheter den förälder hos vilket barnet inte i huvudsak bor, släktingar eller andra barnets närstående personer har att ta emot barnet eller på andra sätt stödja barnet.”

I riksdagen, där man stiftat lagen uppmuntras alla att arbeta för barnets bästa. Men så är det inte i praktiken. Varför? Vill ingen myndighet slutligen bry sig om, att förhindra för snabba och förhastade omhändertaganden. Så länge som familjeutredningarna pågår, kunde man undvika traumatiserade anstaltsplaceringar och låta de anhöriga ta hand om barnet. Om vi har råd att stödja andra länders banker, så borde vi också ha god vilja att hjälpa våra barn! Det är dessutom betydligt billigare och humanare att placera ett barn hos en anhörig. Brådskande och i hast gjorda omhändertagande av barn är helt obegripligt och hänsynslöst förfarande. Tjänstemännens förfarande skadar våra barn och illamåendet fortsätter, i värsta fall livet ut. Slutligen är det samhället som får betala dyrt för försummandet av våra barn. De anhöriga, som följer med barnets liv på anstalten, blir också lidande av situationen. De ser barnets hjälplösa och frågande uttryck - vad illa har jag gjort och när får jag komma hem?

Det verkar förunderligt, att samtidigt som många anhöriga önskar att få ta hand om barnet, försöker man rekrytera stödfamiljer genom tidningsannonser. Beslutsfattningsmaskineriet fungerar för trögt och barnets ouppklarade situation blir liggande i olika domstolar, medan barnet bara lider och lider …..

Barnen får inte själva välja. De blir underkastade de vuxnas egenmäktiga beslut och blir deras offerlamm.

Alla ni, som är bekymrade över våra barns och ungas framtid, agera! Vi får inte överge våra barn! NU måste vi göra någonting åt saken!

Birgitta Wulf, Helsingfors

Solveig Holmström, Esbo


Kukaan ei aja huostaanotettujen lasten etuja
Birgitta Wulf, Helsinki, Solveig Holmström, Espoo, Helsingin Sanoman mielipidesivulla - 8.6.2011

Barnmisshandel av psykiatrer och socialarbetare
Av J. P. Roos

Tillbaka till Artiklar