Våra sammankomster

Sexuella övergrepp mot barn - Rapport från en konferens i mars 2000

Undertecknad deltog 29-03-00 i konferensen "Aktuell kunskap om sexuella övergrepp mot barn". Själva atmosfären vid denna tillställning var för mig som att gå minst ett halvsekel tillbaka i tiden. Det var auktoritär skedmatning från början till slut. De 168 deltagarna lär kalla sig akademiker men liknade mest en passivt lyssnande fårskock vars enda livstecken var de starka kritiklösa applåderna efter varje anförande. Föredragshållarnas attityd påminde om folkskollärarens för ett sekel sedan.

Jag har deltagit i otaliga medicinska forskarkonferenser, såväl inom som oftast utom vårt land. Det är vid dessa ett anständighetskrav att efter varje föredrag reservera en väl tilltagen tid för kritiska frågor. Ofta utspinner sig hetsiga diskussioner. Man måste vara beredd att försvara sig mot mycket närgången kritik. Ingen tar detta personligt utan alla där berörda inser att detta är av oerhört stor betydelse för forskningens utveckling. Sociologin och psykologin tycks stå och stampa på en unken 1800-talsnivå. Här kunde föredragshållaren oemotsagd (förutom att jag i mångas ögon skämde ut mig genom att avbryta med en fråga) skämtsamt tala om vikten av att övertala ett litet barn att berätta om vad som kanske inte alls hänt.

Jag frågade i fikapausen Carl-Göran Svedin, docent och psykoanalytiker, om han med diagnosen posttraumatisk depression och nedstämdhet menade följder av det psykiska trauma som det för en (som min) sexåring innebär att hon plötsligt inte mer får träffa sin älskade pappa. Han såg ytterligt förvånad ut. Han hade tydligen inte ens tänkt på den tragedi som en ganska lågutbildad socialsekreterare i 25-årsåldern har makt att i (av honom i föredraget lovordad) samverkan med övriga utredare åstadkomma. Bara för att en intrigant, kanske paranoid mamma anmält sexuella övergrepp. Jag menar att även om jag skulle ha petat på min dotters klitoris några gånger (vilket jag absolut inte gjort! Brottsrubriceringen blev i mitt fall betydligt oskyldigare än så) skulle det ha varit ett obetydligt trauma i jämförelse med Soc' agerande vid tillämpande av LVU.

Den självgoda och oakademiska tonen som präglade mötets talare är oerhört beklaglig och torde bero på bristande träning i självständigt tänkande inom socionom- och psykologkåren. Socialstyrelsen framhåller alltid att sexualbrottsutredningar är oerhört komplicerade och att det fortfarande krävs mycken forskning inom området. I så fall vore det konstigt om det inte fanns olika meningar om de rutiner som idag tillämpas vid utredning av sexuella övergrepps-brott. Det finns också i Sverige ett antal engagerade kritiker men de inbjuds inte till en sådan här konferens. Skulle det inte vara fruktsamt att öppet diskutera de olika åsikterna i stället för att låtsas som om Socialstyrelsens s k experter sitter inne med all kunskap? Så länge denna bakåtsträvande attityd råder kommer inga framsteg att ske.

En person som självklart borde ha fått vara med är Bo Edvardsson, universitetslektor vid socialhögskolan i Örebro. Hans bok "Kritisk utredningsmetodik", Liber utbildning 1996, borde vara en bibel för alla socionomer i Sverige. Är det för obekvämt att han kräver saklighet och objektivitet? När Lena Hellblom Sjögren hårt kritiserar edra experters anvisningar gömmer ni undan hennes väl genomarbetade skrivelse i stället för att inbjuda henne att delta i konferensen. Frustration och maktlöshet är vad kritikerna känner och vi som engagerar oss får den bestämda uppfattningen att Socialstyrelsen är en minst sagt unken institution. I längden kommer det löjets skimmer som trots de tragiska konsekvenserna sprider sig på våra läppar (s k svart humor) att spridas till en större allmänhet. Jag känner flera framstående psykologer, psykiatriker och sociologer som är väl medvetna om förhållandena men rycker på axlarna och uppgivet säger att inget är att göra åt det. Andra, bl a en kulturpersonlighet som akademiledamoten Knut Ahnlund och psykologiprofessorn Lennart Sjöberg, har i sina strävanden att påtala missförhållandena av Socialstyrelsen iklätts en don Qujoteskepnad och/eller helt ignorerats.

Många utövare av psykologisk praxis står på en märkvärdigt låg nivå i Sverige. Helt ovetenskapliga s k progressiva tests används i utredningar om sexuella övergrepp. Er expert Margaretha Erixon tillämpade Ericastiftelsens metodik när hon bidrog till att skapa 1900-talets kanske värsta justitiemord (se Lindebergs bok "Döden är en man" om de både läkarna anklagade för styckmord). Sveriges psykologförbunds ordförande Birgit Hansson försökte försvara metoden med totalt irrelevanta referenser och blottade därmed sin okunskap för mig. Psykologförbundets vetenskapliga råd har en ordförande Solveig Backenroth som tog över problemet och medgav att jag hade rätt. Jag har kvar deras skrivelser och kan bevisa påståendena. Psykologförbundets etiska råd gav den psykolog på BUP, KS, Irma Lee, som utredde min älskade dotter, fyra erinringar för bl a kränkande behandling och ovetenskaplig metodik i utredningen. Såväl Irma Lee som Margaretha Erixon och ett stort antal andra svenska psykologer tycks fortsätta att obesvärat tillämpa metodiken.

Jag är docent vid Karolinska institutet och forskarutbildad där. Under några är har jag verkat som professor på Karolinska institutet. Även om jag är lekman på det här aktuella området har jag alltså dokumenterad kompetens att bedöma vetenskaplig kvalitet. Då jag varit nära att hamna i Sveriges incest-Gulag har jag personligen upplevt chauvinismen och bristfälligheten i de utredningar som utförs av såväl socialtjänsten som BUP och polisen.

Tingsrättsdomaren i "mitt" brottmål gav t o m kammaråklagare Ylva Johansson en reprimand för att hon överhuvudtaget väckt åtal och jag blev således helt frikänd. Detta innebar inte att socialen och BUP, Karolinska sjukhuset bad om ursäkt för sitt skändliga beteende eller hjälpte mig att återfå kontakten med min dotter. Nej, inget vore dem mer främmande än sådan anständighet. Nu gällde det i stället att hämnas bakslaget och man har sett till att det gått ca fem år sedan jag överhuvudtaget haft någon kontakt med min dotter.

Domarna i tings- och hovrätterna var för fega att gå emot de oerhört kränkande inlagor som socialdistrikt 2, Östermalm resp BUP, Karolinska institutet inkom med till rätterna. Mitt och min dotters liv har ruinerats. Jag ser som min viktigaste uppgift under resten av mitt liv att försöka hindra att 1900-talets största svenska rättsskandaler, incesträttegångarna, fortsätter i samma stil in på detta millennium.

Jag deltog i seminarium 4, Christian Diesen, docent i juridik, "den rättsliga hanteringen". Det var den ruskigaste upplevelsen och maken till självgod arrogans har jag aldrig träffat på i den akademiska världen. Han påstod bl a att alla incestanklagade som åtalas är skyldiga. Även de som friats i tingsrätten liksom t o m de som frikänts i hovrätten efter att ha fått resning i målet.

"Jag har själv kollat alla fall" sa han. Än mer skrämmande är att jag var den ende som protesterade.

Min slutsats är således att konferensen var en nedslående upplevelse för mig. Såväl sociologer som psykologer tycks ha ett helt oakademiskt förhållningssätt till sitt arbetsområde. Genom sitt skygglappsagerande befrämjar Socialstyrelsen denna primitiva mentalitet.

Jag är medlem i Aktionsgruppen för Falskt Anklagade Fäder, AFAF. Denna rapport kommer att spridas såväl inom föreningen som till andra intresserade.

Children as primary losers when sexual abuse is falsely alleged. Two swedish cases

Incesthysterin och domstolarna

Kvacksalveri och missbruk av lag

Pedofili-hysteriet

Psykologer medverkar i moderna häxprocesser

Sexualhysterin

Stort skadestånd till oskyldig

Artikelindex

Rapporter

e-post Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.