Socialen agerade polis
Av Robert Dujmovic
|
Robert Dujmovic är journalist på Nordvästra Skånes Tidningar. Artikeln är tidigare publicerad i NST den 6 juli 2000. Den ingår i den serie om tre artiklar av samma författare som publicerades som ett helsidesreportage samma dag. Artikelserien återges här med författarens benägna tillstånd. |
ÄNGELHOLM
För sin dagmamma berättade femåriga Sara saker som dagmamman tolkade som att flickan utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa.
Misstankarna skulle snart visa sig sakna grund.
Men i socialens ögon räckte de för att Sara och hennes två syskon i tre månaders tid skulle vara skilda från sina föräldrar.
Detta är berättelsen om ett föräldrapars maktlöshet när de sociala myndigheterna bestämmer sig för att tvångsomhänderta barn.
Trebarnsfamiljen från Ängelholm har på senare tid varit en följetong i NST. De tre barnen har varit tvångsomhändertagna och mamman och pappan har ställts inför rätta, åtalade för att ha misshandlat barnen.
Familjen är socialt väletablerad och bor i ett villaområde i en av Ängelholms förorter. Hemmet är välordnat och smakfullt inrett. Pappan är egen företagare, där även mamman är sysselsatt. Allt detta säger ingenting om föräldrarnas skuld men det visar att det långt ifrån rör sig om en familj med sociala problem utan snarare om en övre medelklassfamilj.
Men att barnen, åtminstone två av dem, blivit slagna råder det ingen tvekan om även om det finns stora skillnader mellan föräldrarnas version och åklagarens version av vad som hänt. Åklagaren påstår att de tre barnen systematiskt blivit slagna, sparkade och ibland misshandlade med en käpp av mamman och att pappan vid två tillfällen slagit ett av barnen, en pojke, i huvudet.
Pappan förnekar att han slagit något av sina barn men säger att han vid ett par tillfällen tagit tag i pojken lite väl bryskt och att det är dessa tillfällen pojken har berättat om i polisförhör.
Mamman säger att hon vid några enstaka tillfällen slagit två av barnen och att hon gjort det i uppfostringssyfte på det sätt hon själv blev uppfostrad som barn.
Oavsett vilken version som är den riktiga, står det alltså klart att barnen blivit slagna.
För detta dömdes mamman nyligen till skyddstillsyn. Pappan friades däremot från alla anklagelser.
Men det är inte misshandeln av barnen som är det huvudsakliga skälet till att Sara och hennes syskon Rickard, 8 och Filip, 2, i tre månaders tid var tvångsomhändertagna och skilda från sina föräldrar.
NST har granskat de sociala myndigheternas agerande i fallet. Granskningen visar att tvångsomhändertagandet skulle ha upphört redan efter drygt två veckor om det inte vore för att en socialsekreterare fick för sig att Sara utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa.
Att åklagaren fann misstankarna grundlösa var inget som socialsekreteraren ville lyssna på. I stället höll hon ett eget förhör med flickan i syfte att få fram bevis om att pappan förgripit sig mot henne.
Och trots att åklagaren skrev av misstankarna om sexuella övergrepp både en och två gånger, så stod socialen fast vid sin uppfattning:
Sara hade blivit sexuellt utnyttjad av sin pappa.
Allting började den 17 januari i år. Den dagen tvångsomhändertogs Rickard, Sara och Filip och placerades i ett familjehem. Samma dag hölls de första polisförhören med föräldrarna.
Beslutet att tvångsomhänderta barnen byggde på att Rickard berättat för en fritidsledare att mamma och pappa slog honom. Samma sak hade Sara berättat för sin dagmamma.
Sara hade även berättat saker som dagmamman tolkade som att flickan utsatts för sexuella övergrepp av sin pappa.
Den 25 januari fastställde länsrätten beslutet att de tre barnen skulle vara tvångsomhändertagna. Föräldrarna motsatte sig beslutet men hade inget annat val än att finna sig i att de nu hade blivit fråntagna sina barn. Pappan fann anklagelserna att han utnyttjat sin dotter sexuellt djupt kränkande men familjen var ändå välvilligt inställd till att samarbeta med socialen.
Den 3 februari kom familjen överens om en vårdplan med socialen. Vårdplanen, som undertecknats av två socialsekreterare, innebar bland annat att föräldrarna skulle få hjälp att uppfostra sina barn utan att använda våld. Planen innebar vidare att en så kallad "hemma-hos" skulle vistas i familjen tre gånger i veckan och att socialsekreterarna skulle ha kontakt med familjen var 14:e dag. Men framförallt skrev de två socialsekreterarna under på att barnen redan nästa dag skulle få flytta hem till föräldrarna.
Det enda som saknades för att tvångsvården skulle hävas var ett formellt beslut av socialnämndens ordförande Anita Vidner, m. Men när Anita Vidner dagen därpå infinner sig på socialförvaltningen för att fatta beslutet börjar hon tveka.
Tre dagar senare, den 7 februari, förklarar hon för pappans försvarsadvokat Hanserik Romeling att hennes tvivel beror på "den sexuella biten" och att beslutet i stället ska fattas av socialnämndens arbetsutskott.
Dagen därpå samlas utskottet – och fattar beslutet att barnen ska vara fortsatt tvångsomhändertagna.
Fem dagar efter det att två socialsekreterare skrivit under på att barnen ska få komma hem, så bestämmer alltså socialnämndens arbetsutskott i stället att barnen ska vara fortsatt tvångsomhändertagna.
För att förstå dessa turer och socialens kovändning måste vi åter gå några dagar tillbaka i tiden, till den 7 februari. Den dagen håller polisen ett förhör med Sara. Förhöret är inriktat på att utreda misstanken om sexuella övergrepp men när ingenting i den vägen framkommer, avskriver kammaråklagare Birgit Kronholm misstanken mot pappan.
Senare samma dag blir polisens förhörsledare uppringd av en socialsekreterare, som låter meddela att hon – bara några timmar efter polisförhöret – haft ett samtal med Sara och att flickan nu berättat om de sexuella övergreppen.
Ett nytt polisförhör hålls med Sara, som får en direkt fråga om pappa rört hennes underliv. Flickan svarar nej på frågan, varpå kammaråklagare Birgit Kronholm avskriver misstankarna mot pappan för andra gången.
Men i socialens ögon är pappan fortsatt misstänkt.
"Misstankar om sexuellt ofredande har ej framkommit vid polisförhören men i sin invanda miljö hos dagmamman har Sara berättat och bekräftat vad som framgick av anmälan. Misstankarna om sexuellt ofredande har därvid stärkts och således även behovet av skydd för Sara"
skriver socialsekreteraren i sin utredning.Samma socialsekreterare drar följande slutsats:
"Flickan har inte klarat av att berätta om det i polisförhör. Detta förhållande innebär inte att flickans berättelse är osann. Det kan således inte uteslutas att Sara kan ha blivit utsatt för någon form av övergrepp av fadern. Den slutsatsen förändras inte av att polisens förundersökning inte lyckats få fram bevis om sexuellt utnyttjande"
ska socialsekreteraren senare skriva i sin utredning.Vad var det då som Sara berättade för socialsekreteraren och dagmamman men inte för polisen?
Frågan är inte alldeles enkel att svara på. Till skillnad från de polisförhör som hållits med flickan, finns nämligen samtalen mellan socialsekreteraren, flickan och dagmamman inte dokumenterade. Det som fick dagmamman att reagera var när Sara berättade att hon sovit i bäddsoffan med sin pappa, att "kalsonger är äckliga" och "nåt konstigt kändes det när pappa rörde mig". Enligt dagmamman fällde Sara det sistnämnda uttalandet samtidigt som hon rörde sin hand över underlivet. Men dagmamman fann det även misstänkt att Sara vid ett tillfälle sa "När jag kommer hem ska jag säga till pappa att jag älskar honom".
Det var dessa uppgifter som inledningsvis fick socialen att agera och besluta om tvångsvård för barnen.
När socialsekreteraren på egen hand förhör Sara, så har hon således sin uppfattning klar om de misstänkta sexuella övergreppen.
Hur socialsekreterarens förhör med Sara gick till finns inte dokumenterat och om flickan fått ledande frågor går alltså inte att kontrollera.
Socialsekreteraren hävdar att Sara berättat för henne att pappan rört vid hennes underliv och att hon tyckte det var skönt.
Men när polisens förhörsledare några dagar senare ställer en rak fråga till Sara om pappa rört hennes underliv, så svarar flickan nej.
Ändå blir socialsekreterarens förhör med flickan avgörande för att socialen ansöker om fortsatt tvångsvård för barnen. Efter hennes förhör med flickan ställs familjen inför följande besynnerliga val:
Antingen går ni frivilligt med på att barnen tvångsomhändertas, eller så tvångsomhändertas barnen ändå.
Och nu inträffar det egendomliga att socialen ändrar sin uppfattning om misstankarna om sexuella övergrepp. Plötsligt hävdar socialen att de misstankarna inte har någonting att göra med att barnen ska vara tvångsomhändertagna utan att tvångsomhändertagandet i själva verket beror på "en samlad bedömning av barnens situation och vårdbehov".
Men detta är inte sant, vilket bevisas av ett polisförhör som hållits med socialsekreteraren. I förhöret säger hon nämligen att skälet till att hon på egen hand förhörde Sara – själv föredrar socialsekreteraren att kalla förhöret för ett samtal – var att det skulle beslutas om Sara och hennes syskon skulle få flytta hem eller inte. I samma polisförhör säger socialsekreteraren att den vårdplan som fanns, ändrades efter hennes förhör med flickan och att socialtjänsten nu kommer att ansöka om tvångsvård.
Och tvångsvård blir det – även om företrädare för socialen inför länsrätten inte nämner någonting om sexuella övergrepp.
För när föräldrarna inte går med på den variant som socialen kallar frivillig, så vänder sig socialen till länsrätten och ansöker om fortsatt tvångsvård. Länsrätten konstaterar att frivillig vård vore lämpligare än tvångsvård, men eftersom familjen inte samtycker till den frivilliga vården – som alltså i praktiken inte skiljer sig från tvångsvård – beslutar rätten om fortsatt tvångsomhändertagande av barnen.
Det är ett beslut som innebär att familjen kommer att vara splittrad i ytterligare närmare två månader.
Alltså: Först ansåg socialen att barnen inte behövde vara tvångsomhändertagna.
Därefter fattade en socialsekreterare misstankar om sexuella övergrepp, varpå barnen tvångsomhändertogs av just det skälet.
Sedan tog socialen tillbaka anklagelsen om sexuella övergrepp men likväl tvångsomhändertogs barnen.
För föräldrarna fortsätter mardrömmen. Fortfarande har de inget annat val än att finna sig i myndigheternas agerande. De vet att varje ifrågasättande av ett beslut kan tolkas som motvilja till samarbete, vilket betyder fortsatt tvångsvård. De vet vid det här laget också att byråkratins kvarnar mal långsamt även när det handlar om tre barn som skilts från sina förädlar.
Den 8 maj i år har det gått 103 daggar sedan Sara, Rickard och Filip skildes från sina föräldrar. Familjen ställer sitt sista hopp till kammarrätten – som beslutar att familjen omedelbart ska återförenas. I sin dom läxar kammarrätten upp socialen på punkt efter punkt:
* Barn får inte tvångsomhändertas så länge andra medel står till buds.
* Bristande uppfostringsförmåga från föräldrarnas sida kan inte i sig vara en grund för tvångsvård.
* Barnens skydd hade kunnat garanteras på frivillig väg.
Och socialens påstående att misstankarna om sexbrott mot Sara inte hade någon betydelse för kravet att barnen skulle tvångsvårdas, har kammarrätten inte mycket till övers för.
Kammarrätten påpekar det självklara; nämligen att en sådan misstanke borde ha haft en avgörande betydelse för uppfattningen att barnens säkerhet inte kunde garanteras i hemmet. Förklaringen att det var nya överväganden som gjorde att socialen rev vårdplanen och i stället begärde tvångsvård, avfärdar kammarrätten som "något lättvindig".
Det är juristsvenska för rent nonsens.
Fotnot:
Sara, Rickard och Filip heter i verkligheten någonting annat.Socialsekreterarens "samtal" avgörande
Det skadar inte att det här ärendet granskas
Powered by AIS