Anneli i Nässjö

Mamman som "kidnappade" sin egen son: Efter tre år är såren fortfarande oläkta

Av Jan-Olov Persson

Bild saknas!

@Bild:Juristen Ruby Harrold-Claesson, Göteborg, håller fortfarande god kontakt med Anneli Ljungqvist, Nässjö, mamman som trotsade socialtjänsten och kidnappade sin egen son.

NÄSSJÖ

Bitterheten finns kvar

För tre år sedan var Anneli Ljungqvist och hennes lille pojke förstasidesnyhet. Barnet hade omhändertagits av socialtjänsten och Anneli, som genomgick en livskris, kämpade hårt för att återfå pojken. På barnets fyraårsdag lyckades juristen Ruby Harrold-Claesson, Göteborg, utverka ett besök hos mamman, som därefter vägrade lämna ifrån sig sitt barn, en unik form av kidnapping! Anneli Ljungqvist agerade på sådant sätt att myndigheterna helt enkelt inte vågade ingripa. Nu har tre år gått och i dagarna fyller pojken sju år och förefaller må mycket bra. Bitterheten mot myndigheterna är dock fortfarande stor och Ruby Harrold-Claessons fordran för utfört arbete är inte betald.

- Genom att visa att mamman kunde ta hand om sitt barn har jag sparat drygt en miljon kronor åt kommunen, säger Ruby Harrold-Claesson som menar att socialförvaltningen är inkompetent och arbetar med ett system som skapar egna offer.

Tre år har gått och bitmärken samt rivsår är för länge sedan borta. De själsliga ärren hos mor och barn läker inte lika fort, men den lilla familjen har trots allt klarat sig och i dagarna fyller föremålet för socialtjänstens tidigare så livliga uppmärksamhet sju år och skall till hösten börja skolan.

Trots de drygt elva månaderna på fosterhem och därefter en starkt beskyddande mor förefaller jubilaren må bra. Det är pigg och nyfiken grabb, som ehuru väl disciplinerad ändå är lätt att lockas till bus. Och det är ju ett gott tecken...

Det handlar om det för tre år sedan mycket omskrivna fallet Anneli Ljungqvist, nässjökvinnan som i en svår livssituation bad socialtjänsten om hjälp men istället blev fråntagen sin egen son. Kampen blev hård och löstes på ett lika ovanligt som ur samhällets synpunkt oacceptabelt sätt.

Tack vare juristen Ruby Harrold-Claesson, Göteborg, tilläts sonen drygt elva månader efter omhändertagandet att på sin fyraårsdag besöka mamma Anneli i Nässjö. När mamman konstaterade att sonen hade både bitmärken och rivsår efter tiden tillsammans med andra barn i fosterhemmet, vägrade hon resolut att lämna sonen i från sig.

Stred hårt

Anneli Ljungqvist stred bokstavligt talat som en lejoninna för rätten att ta hand om sonen och bevakade honom med största omsorg. Socialtjänstens handläggare förbrukade efterhand i praktiken sina möjligheter att återta initiativet och den första juni 1993 satte sig socialchef Bo Samuelsson och Ruby Harrold-Claesson ner vid Annelis köksbord och gjorde upp. Mamman själv var alldeles för upprörd för att delta, men det hela slutade med att socialchefen förklarade fallet avslutat.

Dessförinnan hade de sociala myndigheterna på många olika sätt försökt komma till en diskussion och man hade även övervägt mera dramatiska åtgärder, men avstått.

Planerade kidnappa

Av handlingarna i fallet skall enligt mamman och hennes jurist framgå att socialtjänsten planerade att "kidnappa" barnet med hjälp av barnläkare eller psykolog, men man fann ingen samarbetsvillig medhjälpare som var beredd att sköta grovjobbet. Att ingripa med hjälp av exempelvis polis var också en möjlighet, men förvaltningen avstod från sådana metoder.

Anneli Ljungqvists jurist Ruby Harrold-Claesson säger så här:

- Anneli vägrade att tala med någon, och alla kontakter fick ske genom mej. Socialtjänsten ville ha total kontroll, men Anneli kunde de inte trampa på. I juni insåg man att det inte gick att komma någonstans och socialchef Bo Samuelsson ringde mej. Vi gjorde upp hemma hos Anneli.

Hårda omdömen

När tidningen så här tre år efteråt möter de båda damerna är omdömet om socialtjänstens handläggare och dåvarande socialnämndens ordförande oförsonligt hårda, men i vart fall juristen ger socialchefen godkänt.

- Han hade lite vett i skallen, hanterade ärendet på ett mänskligt sätt, säger Harrold-Claesson, som i övrigt inte precis strör rosor över det svenska socialtjänstsystemet.

Detsamma gäller Anneli Ljungqvist, som sedan krisen ägnar i stort sett all tid åt sonen.

- Jag var alltid på min vakt och är fortfarande mycket misstänksam, litar inte på utomstående. Min son är fortfarande skadad efter sina dryga elva månader i fosterhem. Det är mycket som vi båda behöver bearbeta. Jag lever på sjukbidrag och har helt enkelt inte tid att arbeta. Att reparera skadorna tar all tid. Jag sätter barnets behov först.

- Jag känner mej lite utanför samhället, tror inte på staten. De har gjort fel och skall banne mej stå för det, säger Anneli vars historia säkert inte är helt unik i dagens Sverige.

Dramatisk händelse

Nässjöflickan Anneli Ljungqvist var bosatt i Göteborg och verksam som naturterapeut när hennes föräldrar blev inblandade i en tågolycka med för modern dödlig utgång. Faderns tillstånd krävde all omsorg och Annelis livssituation förändrades också radikalt när hon tvingades ge upp sitt arbete. En annan livsavgörande händelse var när hon kort senare blev gravid och ensamstående mor. Efter en flyttning till Nässjö uppstod en kris, dels på grund av allvarliga störningar i boendemiljön, ansvaret för det lilla barnet, ekonomiska problem och sorgen efter modern. Anneli kände att hon behövde stöd och tog kontakt med socialtjänsten.

Resultatet blev det för henne oväntade, nämligen ett resolut ingripande där hennes son skickades till fosterhem. Det var inte den hjälp hon väntat sig.

De närmare omständigheterna kring socialtjänstens ingripande är det för utomstående svårt att göra sig en föreställning om. Var det berättigat eller inte? Anneli Ljungqvist är en person som ger sina känslor fritt utlopp och det är troligt att socialtjänsten ärligt bedömde situationen som mycket kritisk.

- I en sådan situation måste det väl vara tillåtet att visa sina känslor, säger Anneli.

Jope