Fallet Frank i Lerum - En studie i hur socialarbete ej skall bedrivas
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand.
Insändaren är ursprungligen publicerad i Lerums Tidningen den 26/2 1997. |
Jag har sett Striptease programmet den 19/2 om Familjen Frank i Lerums kommun. Åberopande att man ville hjälpa och skydda barnen, föreslog socialsekreteraren, med välvilligt bistånd av socialchefen Astrid Levin Larsson, socialnämnden och länsrätten att barnen skulle omhändertas enligt LVU - dvs med tvång - skiljas från sina nära och kära och placeras hos helt främmande människor i ett fosterhem.
Dessvärre måste jag påpeka att fallet Frank är inte unikt i rättsstaten Sverige. Som juridiskt ombud för föräldrar till tvångsomhändertagna barn har jag personliga erfarenheter av socialtjänstens arbetsmetoder. Socialtjänstekvinnorna - det är mest kvinnor med lägre kompetens som befolkar socialtjänsten - utsätter sina offer för förföljelse, förtryck och förnedring dvs kvalificerad mobbning. Doc. Bo Edvardsson vid Socialhögskolan i Örebro karakteriserar socialarbetarnas tillvägagångssätt för förföljande strategier. Samtidigt kan socionomerna (liktydigt med sociopat?) räkna med att socialnämnden och Förvaltningsdomstolarna kommer att fastställa deras beslut. Förvaltningsdomstolarna fungerar som socialtjänstens förlängda armar.
Berit Nilsson, avhoppad socialchef, numera ordf. för Riksförbundet för Familjers Rättigheter, (RFFR) har i olika sammanhang i TV kritiserat det långtgående lojalitetskravet som fanns och finns inom socialtjänsten. Det förväntas att socialchefen skall underteckna socialsekreterarens förslag till beslut utan att granska ärendet! Socialnämnden klubbar igenom beslutet efter en muntlig föredragning eftersom socialchefen har undertecknat det. Förvaltningsdomstolarna klubbar igenom socialnämndens beslut
Jag omtalade tidigare att fallet Frank är inte unikt. Jag har arbetat med ett parallellfall från socialtjänsten i Halmstad. Året var 1995 och fallet är ännu inte löst. I Halmstadsfallet kidnappade två socialsekreterare familjens barn då sju och tio år gamla och förde dem med polishjälp till Kungälv i början av februari. I två veckor var föräldrarna helt ovetande om var deras barn som aldrig tidigare var skilda från dem befann sig, och barnen förvägrades rätten att ta kontakt med sina föräldrar. Socialtjänsten beslutade dessutom inte bara att skilja barnen från mor och far, utan de skulle placeras i två separata fosterhem. Efter förhandlingen i Kammarrätten - en nämndeman reserverade sig mot Kammarrättens beslut om fortsatt tvångsomhändertagande - beslöt fadern att kidnappa tillbaka sina barn och föra dem ur landet eftersom modern föddes i Polen. Familjen efterlystes genom Interpol.
Fadern återvände till Sverige i slutet av juni 1995, han arresterades och åtalades för grov egenmäktighet med barn. Han dömdes sedan till tre månaders fängelse. Under tiden förlorade fadern sin verksamhet och familjen förlorade sin bostad. Modern dog i hjärtinfarkt i Polen i december 1995 och barnen lever i landsflykt än i dag eftersom socialtjänsten i Halmstad och länsrätt, kammarrätt och regeringsrätten vägrar upphäva beslutet om omhändertagande. Socialtjänsten har vunnit en brutal seger över denna familjen. Familjen har förlorat allt och barnen lever i landsflykt, åtskilda från sin efterlevande förälder.
I ett annat LVU-mål där jag är förälderns ombud hamnade modern på mentalsjukhus på grund av de enorma påfrestningarna hon utsattes för då socialtjänsten i Lundby, Göteborg, tog hennes barn. I ett annat fall från Linköping som jag har följt på nära håll begick modern självmord.
Jag kände igen hur socialchefen precis som i Striptease omtalade att föräldraombudet, advokat Peter Haglund, borde mana sin klient att samarbeta med socialtjänsten. Själv har jag hört detta flera gånger. Jag har också läst en artikel i Dagens Nyheter från mitten 1980-talet där Sveriges advokat i Europadomstolen, Hans Corell, anklagade makarna Olssons ombud, jur. kand Siv Westerberg, för att "underblåsa motsättningarna mellan föräldrarna och socialtjänsten".
Sverige har uppnått stor ryktbarhet internationellt och kallats för Kinder Gulag p.g.a. LVU. Barnmålen betraktas i Strasbourg som något specifikt svenskt - en svensk skötessynd. Sverige har blivit fällt åtskilliga gånger i Europadomstolen just p.g.a. dessa barnmål. Åtskilliga liknande mål är anhängiga i Strasbourg. En fällande dom i Europadomstolen är liktydigt med att en rättighetskränkning dvs brott har begåtts.
I en i tidningen Arbetet Nyheterna pågående debatt (20/1) pläderar Siv Westerberg för åtal mot felande socialtjänstemän. En debattör i Klarspråk i P1 den 24/2 likaså. Jag instämmer.
Det är en rättsskandal att medborgarnas skattepengar används till att skada och stjälpa i stället för att hjälpa och vidmakthålla människors relationer till sina barn.
Politikerna inom stat och kommun måste ta ansvar för den misshushållning med de mänskliga och ekonomiska resurserna som socialtjänstemännen gör sig skyldiga till i barnavårdsärendena. Låt dokumentären om familjen Frank sätta punkt för de rättsövergrepp mot barn och deras föräldrar som sker med stöd av lag i Sverige. Faktum är att i socialtjänst sammanhang kan man i dag säga Där lagen slutar tar tyranniet vid...
|
Efterord Fallet Frank fick en förhållandevis snabb upplösning tack vare den stora publiciteten som Striptease programmet gav det. Kammarrätten i Göteborg meddelade beslut om upphörande av LVU samt att barnen skulle bo hos sin far. Vid uppföljningen som sändes två veckor senare visade Striptease hur socialnämnden i Lerum beslutade att ingen i deras nämnd eller förvaltning hade gjort något fel. Fallet anmäldes till Justitieombudsmannen (JO), som ju har till uppgift att bevaka myndigheters kränkningar av de enskilda medborgarnas mänskliga rättigheter. JO fann inte att något fel hade begåtts. |
Till Där lagen slutar tar tyranniet vid
Till Dags att avskaffa odemokratiska maktstrukturer