Oskarshamnsfallet - Är domstolsprövning en garanti för rättssäkerhet?

Oskarshamnsfallet - Är domstolsprövning en garanti för rättssäkerhet?

Av Brita Sundberg-Weitman, fd lagman i Solna tingsrätt

Apropå Janne Josefssons TV-program om tvångsomhändertagande av ett barn förlitar sig SvD 13/12 (2002) på att den behandling av fallet som förekommit i domstolar är en garanti för rättssäkerhet. Och ledarskribenten ställer ”barnets bästa” emot ”föräldrarnas rätt” samt talar om ”en svår avvägning”.

Om man som SvD har utgångspunkten att det i dessa mål föreligger en konflikt mellan barnets intresse och föräldrarnas, är utgången given; ingen förnekar att vid en sådan konflikt barnets intresse bör ha företräde. Men på vad grundar man föreställningen att det alltid, eller ens typiskt, skulle ligga i barnets intresse att skiljas från sina föräldrar?

I såväl barnets som föräldrarnas och samhällets intresse kräver lagen att den socialutredning som ligger till grund för bedömningen skall vara saklig. Det är den inte om den innehåller grundlösa uppgifter. Rättsordningen förutsätter också att domstolarna kritiskt granskar grunden för uppgifter som tillmäts betydelse. Och den tillåter faktiskt inte att domstolarna utan egen tankeverksamhet anammar en experts slutsatser. Det måste vara klart för domstolen vad experten grundar sin slutsats på, och domstolen måste kunna följa hur experten har resonerat för att komma fram till sin slutsats.

I programmet påvisar Josefsson att en i socialtjänstens sammanfattning förekommande uppgift om att fadern skulle ha alkoholproblem inte har någon grund i socialtjänstens egen utredning. Han intervjuar en psykolog som säger sig på ett begåvningstest ha grundat sin slutsats att föräldrarna skulle vara så förståndshandikappade att de för att ha hand om sitt barn skulle behöva ”vägledning på institutionsnivå dygnets alla timmar”. Josefsson belyser det ohållbara i psykologens bedömning genom att intervjua experter på erkänt hög nivå, den ena specialiserad på föräldrar med begåvningshandikapp och den andra på det använda testet. Båda tar totalt avstånd från möjligheten att grunda den angivna slutsatsen på testet i fråga.

Nå, men domstolarna då? I programmet uttalar den intervjuade domaren: ”Vår bedömning den vilar ju på vad den här (psykologen) säger. Han uttalar att de har stora svårigheter att utöva ett fungerande föräldraskap såväl var för sig som tillsammans... Vi har grundat vårt beslut på vad han säger .”

Vidare förklarar domaren att både länsrätten och kammarrätten har varit inne på om föräldrarna skulle kunna ”avhjälpa sina brister med en hjälp. Men man kan inte utsträcka en sån hjälp hur långt som helst. Då säger den här psykologen att de skulle behöva vägledning på dygnets alla timmar. Det är för mycket alltså.”

TV-programmet visar sålunda att domstolarnas beslutunderlag var undermåligt. Detta kan man inte komma ifrån genom att, så som olika företrädare för etablissemanget nu gör, antyda att det finns andra, mer eller mindre ockulta, skäl för omhändertagandet.

Dessvärre känner jag igen mönstret alltsedan jag i början på 1980-talet blev varse de systemfel som vidlåder målen om tvångsomhändertagande av barn. Jag har skrivit om dem i SvD, DN och Expressen, i Svensk Juristtidning, i boken ”Rättsstaten Åter!” samt i ”Skrifter tillägnade Gustaf Petrén”.

Ett minimum av rättssäkerhet skulle kunna åstadkommas genom att följande ordning iakttas.

- Socialförvaltningens utredning skall innehålla en sammanfattning utformad efter mall. Den skall i skilda kolumner redovisa, å ena sidan uppgifter som föräldrarna förnekar och å andra sidan sådana som de bekräftar.

- Domstolarna skall tillämpa den ordning för rättegången som gäller i brottmål och i mål där föräldrar tvistar om vårdnaden om ett barn. Det innebär att domstolen inte får grunda sin dom på andra uppgifter än sådana som föräldrarna har fått ett reellt tillfälle att bemöta vid en muntlig förhandling. Domstolen skall alltså inte kunna motivera sin dom genom att allmänt hänvisa till en skriftlig lunta eller till valda uppgifter ur en sådan.

- Omedelbart omhändertagande innebär ett föregripande av domstolsprövning och skall inte förekomma annat än vid överhängande fara för barnets liv eller hälsa.

Enligt lagen skall det, när ett barn placeras, i första hand övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående. I TV-programmet framgår det att det inte hade gjorts någon utredning med anledning av att barnets morföräldrar - mormodern utbildad barnskötare och undersköterska - hade erbjudit sig att låta barnet med sina föräldrar bo med dem i deras rymliga hus.

När ett tvångsomhändertagande en gång kommit till stånd, är det utomordentligt svårt att åstadkomma att barnet får komma hem igen. Prestige kan naturligtvis inverka, men det är inte allt. Många familjer har blivit ekonomiskt beroende av att ha fosterbarn. Ofta uppfattar de kontakter mellan barnet och dess föräldrar som störande moment och utverkar hårda begränsningar i umgänget mellan barnet och föräldrarna. Det är naturligt att socialtjänstemännen så gott som alltid tar parti för de fosterhem som de själva har utvalt. Det finns flagranta exempel på detta; så har i ett mål inför Europakommissionen för mänskliga rättigheter den berörda socialmyndigheten undanhållit både kommissionen och svenska regeringens företrädare upplysning om att fosterfadern just då stod under allmänt åtal för sexuellt övergrepp på en fosterdotter.

"För dumma" för att ha barn. En samling artiklar i olika tidningar.

Anita-saken er grotesk. Artikelserie i Avisa Nordland.

Janne Josefsson och häxjakten. .
Av Bertil Grennberg