Britt Arenander skrev nedanstående öppna brev till Justitieminister Gun Hellsvik i juni 1992. Brevet publicerades tillsammans med artikeln Fallet Ulf Enerström: En politisk het potatis. i tidskriften STOPPA KNARKET 4/92.
Britt Arenander är välkänd som författare, översättare och kulturskribent. Hon har dessutom varit anställd vid svenska Amnestysektionens sekretariat i Stockholm och varit svenska PEN-klubbens internationella sekreterare.
Brevet och artikeln återges här med ansvarige utgivaren för Stoppa Knarket Ulf Sandmarks benägna tillstånd.
Det är nu tio år sedan Ulf Enerström tog sitt liv, men artikeln är väl värd att läsa såsom historiskt dokument. NKMR:s anm.
Öppet brev till Justitieminister Gun Hellsvik
Av Britt Arenander i juni 1992
Sedan mitten av sjuttiotalet pågår en skandal i Sverige, som angår alla medborgare och som man fortfarande knappast vill tala om, trots regimbytet och förändringar i socialdemokratins ledning, och trots den omfattande uppgörelse med totalitarismen som vastvärlden fått uppleva efter kommunismens fall i Sovjetunionen och östeuropa.
Men i Sverige har vi fortfarande långt ifrån gjort upp med de antidemokratiska krafter som Alf Enerström och Gio Petré 1974 hamnade i konflikt med, och som ledde till att de i över femton år utsatts för exempellösa förföljelser, trakasserier och smutkastningskampanjer. Och så länge fallet Enerström/Petré inte granskats offentligt kommer det att vara något ruttet i kungariket Sverige.
Eftersom fallet Enerström/Petré har en lång historia och många fortfarande bara har den deformerade bild av det som etablissemanget fört fram, för att värja sig mot sanningen, är det motiverat med en kort redogörelse:
Paret Enerström/Petré var fram till 1974 lojala och uppskattade medlemmar av det socialdemokratiska partiet, och gjorde partiet stora tjänster utan minsta tanke på belöning. När Alf Enerström erbjöds posten som direktör för Socialstyrelsen efter Bror Rexed tackade han nej, helt enkelt därför att han var nöjd med sitt arbete som företagsläkare vid ett KF-ägt företag i Värmland och deltog i det politiska livet som engagerad medborgare.
Konflikten mellan E/P och dåvarande partiledaren Olof Palme seglade upp när det socialdemokratiska kvinnoförbundet 1974 i ett remissvar till abortkommitténs betänkande menade att fri abort borde vara tidsmässigt obegränsad. Man skulle ha rätt till abort ända in i nionde månaden! Olof Palme stödde idén. E/P gick upprört emot den. Senare har det socialdemokratiska kvinnoförbundet offentligt förnekat att det någonsin skulle ha gjort denna rekommendation, men riksdagsprotokoll nr 93 av den 29 maj 1974, visar otvetydigt att förbundets dåvarande ordförande Lisa Mattson pläderade för tidsobegränsad abort: "... Det är dock icke desto mindre ett faktum att vi hade velat gå mycket längre än lagförslaget gör. I det remissvar som vi avlämnade i anslutning till abortkommitténs betänkande tryckte vi naturligtvis framför allt mycket starkt på att det var kvinnan och kvinnan ensam som ska avgöra huruvida hon vill fortsätta en graviditet eller inte, men vi tyckte också att man inte skulle sätta några tidsgränser alls." Min kurs.
Partistyrelsens stöd till en lag om fri abort utan tidsbegränsning blev för E/P bara den första signalen om att någonting inte 1ängre stod rätt till i deras parti. De upptäckte en rad andra oroväckande företeelser som de slog larm om, som t ex den för ett demokratiskt samhälle groteska undantagslagen från 1974, en djup och försåtlig spricka i det svenska rättssamhället som gav 5 000 höga byråkrater total straffrihet. De första som upplyste allmänheten om undantagslagens existens var E/P. Först flera år senare började den svenska pressen intressera sig för lagen, men då hade redan Europarådet uppmanat den svenska regeringen att omgående avskaffa den. E/P riktade också uppmärksamheten på de antidemokratiska lagar som den dåvarande socialdemokratiska ledningen tänkt driva igenom om man inte förlorat valet 1976: yttrandefriheten och demonstrationsrätten skulle bort ur grundlagen och därmed kunna hävas genom ett enkelt beslut i en riksdag med socialdemokratisk majoritet.
Att redogöra för alla de trakasserier som E/P utsatts för genom åren skulle kräva en hel bok om ett förskräckande diktaturmaskineri i det fördolda. Det första slag som drabbade paret var tvångsomhändertagandet 1975 av Alf Enerströms äldste son från ett tidigare äktenskap: av den socialdemokratiske ordföranden i den socialnämnd som skötte hantverket fick han i klartext höra att sonen skulle få komma tillbaka till familjen om E/P slutade agitera mot partiledningen och inrättade sig i leden.
Denna avskyvärda utpressning fick motsatt effekt: E/P intensifierade sina ansträngningar att på egen hand upplysa allmänheten om diktaturtendenserna i SAP under ledning av Olof Palme, vilket ledde till att man tog ifrån Alf Enerström hans arbete som företagsläkare på KF. När de anställda överlämnade en protestlista uppmanades deras ombud att kasta den i papperskorgen. Sedan saboterade man med lagvidriga metoder också doktor Enerströms möjligheter att bedriva privatmottagning för att tvinga paret på knä ekonomiskt. När inte heller den manövern lyckades försattes det filmbolag som Gio Petré ärvt efter sin man, filmproducenten Lorens Marmstedt, i konkurs, genom att man pådyvlade det en fiktiv skuld. 1986 fastslog Högsta Domstolen att konkursförklaringen varit grundlös, men det utslaget rapporterade inte den press om som i åratal låtit sig styras av etablissemanget och beskyllt E/P för allehanda ekonomiska skumraskhistorier, naturligtvis utan att ge dem en chans att försvara sig.
Ändå fortsatte tiotusentals så kallade vanliga människor att stödja paret Enerström/Petré genom att skicka pengar till dem så att de kunde fortsätta annonsera i det krympande antal tidningar som fortfarande tog emot deras betalda inlägg. Ett nytt försök att knäcka E/P gjordes när tillgångarna på deras postgirokonto konfiskerades under den lögnaktiga förevändningen att Alf Enerström hade skatteskulder.
Utöver dessa trakasserier - som var fullt tillräckliga för att knäcka vem som helst - tvingades paret Enerström/Petré och deras fyra barn att leva i ständig skräck för livet: vid två tillfällen utsattes man för regelrätta attentat. Så farligt var det att försvara demokratin i Sverige på sjuttio- och åttiotalet. Men trots att de hade kunnat flytta utomlands och slippa mardrömmen valde de att stanna och göra motstånd i sitt land.
För att äntligen ta itu med denna affär, som är en skamfläck för den svenska demokratin, bör regeringen snarast tillsätta en kommission med uppgift att granska de övergrepp som begåtts under en rad år mot Alf Enerström och Gio Petré. Medborgarnas förtroende för den svenska rättsstaten vacklar som bekant betänkligt; tillsättandet av en sådan kommission skulle vara ett stort steg i riktning mot att återupprätta det.
Fallet Ulf Enerström: En politisk het potatis.
Dags att avskaffa odemokratiska maktstrukturer.
Skriv en kommentar (0 Kommentar)EN POLITISK HET POTATIS.
Av Ulf Sandmark
EN SKAMFLÄCK FÖR SVENSK DEMOKRATI.
Öppet brev till Justitieminister Gun Hellsvik
Av Britt Arenander i juni 1992
Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn.
Dags att avskaffa odemokratiska maktstrukturer.
Skriv en kommentar (0 Kommentar)Ulf Sandmark är ansvarig utgivare för tidskriften Stoppa Knarket. Nedanstående artikeln publicerades i STOPPA KNARKET 4/92.
Artikeln publicerades tillsammans med ett öppet brev med titel "En skamfläck för svensk demokrati." som Britt Arenander skrev till dåvarande justitieministern Gun Hellsvik.
Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.
Det är nu tio år sedan Ulf Enerström tog sitt liv, men artikeln är väl värd att läsa såsom historiskt dokument. NKMR:s anm.
Av Ulf Sandmark
Tvångsomhändertagandet av dr Alf Enerströms son Ulf är en så politiskt känslig fråga att inga dagstidningar vågat ta i den. Bakom kulisserna har fallet manövrerats ända sedan dess som en het potatis. I dag är sonen död, driven till självmord av ett sjukt system.
Den då 13-årige Ulf togs hösten 1975 från familjen Alf Enerström och Gio Petré, som en politisk bestraffningsåtgärd. Alf Enerström berättar, att han kvällen före länsrättens förhandling blev uppringd av den dåvarande ordföranden i Arvika socialnämnd, socialdemokraten Stig Magnor, som sa till honom att Ulf, hans son från ett tidigare äktenskap, skulle få komma hem igen om Alf slutade med sin agitation mot partiledningen.
Alf Enerström har lyckats kartlägga hur beslutet handlades, vilket ger en mycket intressant inblick i hur en socialförvaltning egentligen styrs. Pojken hade anmält sin far till sin klassforeståndare för en örfil han fått kvällen innan. Sonen hade kommit i gräl med sin far efter att ha skolkat från en skrivning i skolan. Det första socialtjänstemännen gjorde, nar de såg en chans att ta pojken, var att ta kontakt med Partiet, i detta fallet ända upp till partistyrelsen i Stockholm. Efter klartecken därifrån, i detta fallet från partiordförande Palme själv, blev den fortsatta utvecklingen bara en formsak - dock inte utan komplikationer, eftersom alla visste att ärendet var en politisk het potatis.
Pojken tvångsomhändertogs omedelbart genom ett sk ordförandebeslut. Socialförvaltingen tog därefter kontakt med psykiatriker Margareta Brandell-Forsberg på Karlstad lasarett för att få det nödvändiga psykologiska utlåtandet. Hon vågade dock inte utfärda detta utan sanktion från Socialstyrelsen.
Den ansvarige där vägrade att befatta sig med ärendet, och bollade det tillbaka till psykkliniken i Karlstad, som genom sin överläkare bollade det till Socialdepartementet. Där måste ytterligare ett politiskt ingripande göras: Från tjänstemannanivå beordrades sektionschefen i Socialstyrelsen Ulf Nicolausson att ta på sig fallet. Enerström erfor senare att socialminister Sven Aspling inte varit inkopplad.
Nicolausson hade till uppgift att se till att läkare inte gjorde felbehandlingar m.m. och hade darmed ett tillsynsansvar över Alf Enerström.
Han ringde upp dr Enerström, som på så sätt, från en instans som inte hade med pojken att göra, fick reda på att något var i görningen. Uppenbarligen fick Margareta Brandell-Forsberg sitt klartecken och utfärdade intyget. Sedan var det klart för Länsrätten att trumfa igenom beslutet.
Overläkare Bo Svedberg, en erfaren barnpsykiatriker och fd generalsekreterare i Sveriges barnpsykiatriförening, kommenterade i pressen hanteringen av fallet på följande sätt: "Psykiaterns utlåtande utgör ett rent beställningsarbete från sociala centralnämnden. Jag hävdar detta i allra högsta grad. Det hela är oskickligt, för att inte säga osmakligt skött."
I stället för i familjens omvårdnad hamnade Ulf i det ökända familjehemsgeschäftet, som tacksamt tog emot ett nytt fall att utnyttjas till att mjölka kommunen på pengar.
Trots familjens intensiva ansträngningar att få kontakt med Ulf fick de inte återse honom på 16 år. De fick inte ens veta var han fanns, bara ryktesvägen höra att han drevs till missbruk och narkomani i en vandring mellan olika institutioner.
Ny regering - nytt hopp
Långt senare fick dr Enerström veta att den då myndige Ulf ett år före valet 1985 hade tvångsintagits på mentalsjukhus. Ulf fick aldrig veta varför, men han hölls inspärrad och neddrogad till efter valet, då han släpptes. Mentalt förstörd gjorde han två självmordsförsök. På så sätt undanröjdes ett potentiellt politiskt hot med samma metoder som i sovjetisk "psykiatri".
Manövrerna pågick ännu i somras, då Ulf slutligen tog sitt liv.
Efter regeringsskiftet trodde man på många håll att det skulle finnas möjlighet att få slut på mörkläggningen av detta och andra, nästan lika groteska fall av myndighetsövergrepp. Framstötar gjordes till den nya regeringen. Fd hälsovårdsnämndsordföranden i Årjäng, Erik Svanqvist, som tidigare engagerat sig i fallet, gjorde förnyade ansträngningar att få en upprättelse till stånd.
Andra som engagerade sig var EAP:s ordförande Michael Ericson, som skrev två öppna brev till socialminister Bengt Westerberg vilka delades ut som flygblad. I ett svar skrev dock Westerberg att det ej föreligger något systemfel i frågan om tvångomhändertagande av barn, utan att det i varje enskilt fall har rört sig om enstaka fall av myndighetsövergrepp.
Journalisten Britt Arenander skrev ett öppet brev till justitieminister Gun Hellsvik, som vi publicerar här.
En skamfläck för svensk demokrati.
Dags att avskaffa odemokratiska maktstrukturer.
Skriv en kommentar (0 Kommentar)