ANTIKRISTS ÄNGLAR
- om mänskliga rättigheter i Sverigeav Peter Klevius
|
SAMMANFATTNING:
Svensk barnskydds politik har resulterat i ett försvagat föräldra- och släktskap som ersatts av en oproportionellt stark socialstat. Skattemedel används för att gynna byråkratins och myndigheternas tillväxt samtidigt som dessa via öppna generalklausuler (vagt och myndighetsvänligt formulerade lagar med tolkningsmonopol på vad som är "barnets bästa") kränker barns och föräldrars mänskliga rättigheter. Denna socialstat har en inneboende, företagsekonomiskt egoistisk utvecklingstendens som manifesterar sig via dess tjänstemäns och politiska försvarares privata egoism. Trots att forskningen på ett övertygande sätt påvisat allvarliga brister och grundläggande systemfel i socialtjänstens verksamhet förmodas "barnets bästa" fortfarande bäst tillgodoses genom överlämnande till socialtjänsten där resultatet ofta blir fosterhemsvård och brustna familjeband. Sverige har därmed - mycket på grund av en lång och närmast total socialdemokratisk dominans - blivit en symbol inte bara för det nordiska välfärdssystemet utan också för en totalitär socialstat (jfr Kinder Gulag) där föräldrars och deras släkts möjligheter att själva bestämma över sina barn inskränkts genom ett icke-representativt men ideologiskt framgångsrikt lagstiftningsarbete som lämnat nära nog totalt utrymme för psykodynamiskt godtycke i sociala frågor. Kritik avfärdas som patologiskt "motstånd" och kritiker som "rättshaverister" eller som motståndare till barnskydd. Den smala vårdnadsbas - ofta endast modern - som det svenska systemet medfört utesluter barns legala rätt till sina fäder, mor- och farföräldrar samt övrig släkt. Vid ensamvårdares sjukdom eller dödsfall har den andre föräldern eller andra nära släktingar ingen automatisk vårdnadsrätt. Sverige har dessutom skolplikt (till skillnad från Danmark, Finland och Norge som endast har läroplikt) vilket ytterligare kringskär barns och föräldrars valmöjligheter. Detta har gett upphov till en betydande och, p.g.a. det känsliga ämnet, föga kritiserad mångmiljard handel med barn inom ramen för "vård och omsorg". Internationella konventioner om mänskliga rättigheter, som Sverige ratificerat, har i praktiken ingen betydelse eftersom den sk "nationella marginalen" frikopplar de viktigaste lagarna från den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Då det gäller kriterierna för att tvångsomhänderta barn har dessa följaktligen aldrig ens prövats i Europadomstolen trots att det i t.ex. Statens Offentliga Utredningar redan 1986 konstaterades att bisatsen i LVU § 2 "annat förhållande i hemmet" inte är förenlig med FN:s Barnkonvention och därför borde strykas. Denna luddiga bisats vars egentliga (psykodynamiskt influerade) innehåll endast framgår av förarbetena och som tillkommit under påverkan av familjefientliga intressegrupper, har i praktiken visat sig vara det mest utnyttjade rekvisitet för tvångsomhändertagande av barn. Detta har fått som följd att föräldrar och barn lever under ett (för de flesta lyckligt omedvetet) latent hot att få sina barn tvångsomhändertagna och placerade i avlägsna, kommersiella fosterhem på rent subjektiva, psykodynamiska grunder. Andra effekter av den svenska socialstatsmodellen är hög barn- och ungdomsbrottslighet samt en oproportionell mängd flickor fångade i teknisk och motorisk inkompetens till följd av en statligt upprätthållen könsdiskriminering framförallt inom omsorg och skola. Ett stort antal frånvarande fäder förstärker denna negativa utveckling. Detta märks, förutom på pojkars brottslighet, även på flickors utbildning, fysiska/motoriska utveckling och självaktning. Häri ligger även en kompletterande förklaring till varför män statistiskt blir bättre betalda av sina arbetsgivare, dvs.. deras verkliga (kulturellt införskaffade) kompetens överstiger ofta motsvarande kvinnors trots att den formella kompetensen kan vara densamma. Kvinnor har ju av hävd fostrats bort från naturvetenskap, teknik och fysisk kompetens. Senaste decenniums särartsfeminism har accentuerat denna utveckling och inom en centralstyrd, feminiserad offentlig vård- och skolsektor förstärks och enhetligas denna trend ytterligare. Ett särartsperspektiv är i grunden chauvinistiskt eftersom det fokuserar skillnader som är mindre mellan könen än inom könen. Potentialen för denna utveckling utgörs hos oss av skattemedel i form av indirekta transfereringar (dvs. löner m.m. inom den offentliga sektorn). Eftersom tillväxten av den offentliga sektorn hänger samman med minskningen i tillverkningsindustrin, kan uttrycket "leva på andras arbete" sägas ha blivit otidsenligt och vilseledande. Direkttransferering av skattemedel i form av generell medborgarlön (gärna kombinerad med avskaffad skatt på arbete - och därmed även avskaffade svartjobb) och obligatorisk sjuk- och utbildningsförsäkring kunde därför utgöra ett alternativt socialt skyddsnät. Frågan gäller dock i sista hand om vi vill leva i ett pluralistiskt samhälle utan basfattigdom eller i en centralstyrd och inom socialpolitiken närmast totalitär socialstat med ett otillräckligt och illa fungerande socialt skyddsnät för de sämst lottade?
Antikrist
Selma Lagerlöf, som 1907 blev den första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur, skrev i sin roman Antikrists mirakler att socialismen är Antikrist, dvs. ondskan förklädd till godhet. Men Lagerlöf beskrev även kvinnor som inom sig bar den växande socialismen och som frivilligt hjälpte fattiga människor. Hon avslutade boken tämligen optimistiskt med rekommendationen att vi inte behöver frukta Antikrist om vi bara placerar dennes bild bredvid Kristusbilden.
De sicilianska kvinnorna i Lagerlöfs roman vandrade i den gode samaritens spår och visade inga tecken på ondska, men var delaktiga i en rörelse som skulle komma att bli en världsomspännande politisk maktfaktor. Frågan kvarstår dock: är rörelsen ond eller god?
Hundra år senare, 1993, skrev bibelöversättaren och professorn Agneta Pleijel ett "brev till Selma Lagerlöf" i tidskriften Moderna Tider där hon frågade: "Vad gör vi med våra barn?" Hon var bekymrad över den begränsning hon upplevde som förälder vad gäller barnuppfostran; att staten hade det fullständiga ansvaret och bestämmanderätten över hennes barn. Viljan att hjälpa de fattiga hade utvecklats till ett professionellt, legalt och centralt administrerat tvång. Vad hade Selma tänkt om detta?
Fortfarande arbetar en stor majoritet av kvinnor inom vård och omsorg, men nu så mycket mer professionellt än tidigare. Det lilla barnet Antikrist i Lagerlöfs roman har växt upp och blivit en avgörande faktor i folks sociala liv. Ja, faktiskt blivit till ett allvarligt hot mot biologiskt släktskap och samtidigt även mot religion i dess ursprungliga mening. Ordet 'religion' kan nämligen härledas från latinets re- 'tillbaka' och ligare 'band' dvs.. släktskapsband återknutna till sitt ursprung och upprätthållna i form av förfadersdyrkan. Släktskap utgjorde tidigare det huvudsakliga elementet som band samman samhällena, och religionen det medel med vilket detta åstadkoms. I dag, då de flesta barnskyddslagar är ett resultat av uppfattningen att "barnet är ett självständigt, sina egna rättigheters subjekt" (finländska barnskyddslagen från 1984), så går detta stick i stäv mot grundtanken i släktskapssystem och religion. Man skulle också kunna tolka nämnda citat som att: "barnet är det hjälplösa och släktlösa föremålet för myndigheters godtycke".
RättshaveristerSpråket speglar ibland på ett träffande sätt den rättsliga (o)balansen mellan individ och överhet. Ett exempel är ordet rättshaverist som för många har betydelsen 'person som utan egen förskyllan åsamkats rättslig skada', dvs. kört på grund i rättsbyråkratin. Svenska Akademins ordlista noterar dock endast person med överdrivet starkt begär att alltid ha rätt, dvs., en galenpanna. Med samma betydelse finns även det äldre ordet rätthaveri.
I sin folkliga betydelse, dvs.. gå i rättslig kvav, blev ordet rättshaverist vanligt i samband med att såväl farkostteknik som rättspraxis i början av 1900-talet tog nya, tidigare oanade former. Risken att "haverera" i ny, kanske mindre känd eller accepterad lagstiftning var stor. Reformtakten i den rådande modernistiska andan var betydande samtidigt som medborgarnas upplysning ofta sackade efter. Några exempel utgör 1924 års första generella barnavårdslag och 1934 års steriliseringslag. I slutet av 40-talet införlivade så Svenska Akademin ordet i sin ordlista men, märk väl, på ovannämnda sätt, dvs.. med samma betydelse som det äldre ordet rätthaveri.
Orsaken kan förmodligen härledas till statistiska urvalskriterier, dvs.. att det parallellt med den folkliga versionen förekom en myndighetsversion på samma tema men med motsatt betydelse och att denna oftare förekom i de publikationer som låg till grund för listan.
Att tolka envisa medborgare som personer med en patologisk vilja att alltid ha rätt motsvaras i rättshaveristens, på andra sidan myndighetsdisken, uppfattning av att brott förövats mot de medborgerliga- och mänskliga fri- och rättigheterna.
"Barnets bästa"
Begreppet "barnets bästa" innebär att barnet skall skyddas av myndigheterna mot sina föräldrars övergrepp eller oförmåga att skydda mot andra faror, men inte vice versa. Det innebär också att myndigheterna har tolkningsföreträde beträffande innebörden av "barnets bästa" och att tolkningen verkställs av deras egna experter.
Den svenska barnskyddslagen slår fast (LVU § 2) att förutom fysiska, psykiska eller sexuella övergrepp och/eller vanvård, så kan ett beslut om omhändertagande av barnet även grundas på "...något annat förhållande i hemmet..." som kan orsaka en "påtaglig risk" för "barnets utveckling". Som exempel nämns "sjuklig symbiotisk relation". Ingen förutom de psykodynamiskt utbildade psykologerna (som varken vill eller kan ge en begriplig förklaring) tycks veta vad som menas med detta. Detta är inte i överensstämmelse med FN:s barnkonvention vilket även påpekats i Statens Offentliga Utredningar (SOU 1986:20) där man även förordar strykning av formuleringen: "...något annat förhållande i hemmet..." för att paragrafen skulle bli förenlig med andan i barnkonventionen. Förslaget föranledde emellertid inte dåvarande justitieministern (s) att vidta någon som helst åtgärd.
En socialtjänsteman kan i dag med hjälp av villiga psykologer föreslå att barnet placeras i fosterhem och om föräldrarna inte går med på det helt enkelt tvångsplacera barnet eftersom lagens kriterier då är uppfyllda och åtgärden därigenom kan godkännas av domstol. Vad socialtjänsten föreslår är nämligen, ur myndighetens synvinkel, per definition, att betrakta som nödvändiga åtgärder eller vård för barnets hälsa och utveckling. Föräldrar som inte i minsta detalj går med på åtgärdsförslagen riskerar att med omedelbar verkan förlora sitt barn.
När ett LVU-fall (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga) hamnar i rätten söker domaren efter bevis som pekar på att barnets hälsa och utveckling är i fara. Ett sådant s.k. "konkret förhållande" i lagens mening anses ett utlåtande av medicinsk expert vara, t.ex. en psykologs, trots att rätten saknar möjlighet att bedöma dess innehåll. Domaren har då att antingen lämna kvar barnet i hemmets "osäkerhet" eller tvångsomhänderta det i "säkerhet" utanför familjen. Det enda sättet för föräldrarna att ifrågasätta ett utlåtande av en psykolog är att låta en annan psykolog granska det och barnet. Det är emellertid inte alltid så lätt eftersom barnet oftast är utom räckhåll för föräldrarna och dessa dessutom måste betala för att anlita en ny psykolog. Följaktligen kan fall som grundlöst rapporterats enligt anmälningsplikten i "angiveriparagrafen" SOL § 71 utvecklas till en livslång tragedi för barn och andra familjemedlemmar.
Barnet är alltså i lagens mening en ensam individ och som sådan i fokus för skyddsaspekten medan barnets bindningar till sina anhöriga behandlas styvmoderligt. Vad, hur, om eller varför någon gjort något mot barnet är också, enligt LVU, egentligen oväsentligt, det viktiga är att barnet skyddas. Detta skydd avser även skydd mot en förälders eventuella oförmåga att skydda barnet. Denna kan bl.a. visa sig som en oförmåga att se barnets behov (jfr psykodynamisk tolkning). I den svenska modellen är det följaktligen psykologer som i praktiken med sin personliga bedömning avgör om barnets (psykiska) hälsa och utveckling kräver vård eller insatser.
"Smörjmedlet" för denna barnhandel, dvs.. den psykodynamiska psykologin, utmärks förutom av problem med vetenskaplighet och strömlinjeformning av studenters åsikter via obligatorisk psykoterapi, dessutom av svårigheterna för utomstående (t. ex. kritiker och domare) att bedöma och kontrollera. Denna utveckling utgör ett allvarligt hot mot biologiskt släktskap (och dess inbyggda okommersiella altruism) samt är dessutom, enligt forskning om fosterbarn, inte heller förenlig med "barns bästa" och framtid som vuxna. Under täckmanteln att ge barnen sociala gruppfärdigheter utövas i stället ideologisk hjärntvätt samtidigt som "socialpoliserna" på dagis, förskolor och skolor (med stöd av angiveriparagrafen SOL 71) spejar efter spännande "tecken" på barn som behöver "hjälp". Dessa "tecken" bygger ofta på kvasivetenskapliga förklarings-modeller baserade på freudianska spekulationer om familjerelationer.
Psykologbedömningarna vittnar dessutom ofta om en slarvigt tendentiös inställning sammanfallande med socialutredningarna. Ofta är det också så att det barnet eller föräldern säger används med den uttryckliga målsättningen att kapa familje- och släktbanden oavsett vad som framkommer i övrigt.
Den psykodynamiska psykologins segertåg i västerlandet har ingenting med vetenskaplighet men allt med subjektivism och ockultism att göra. För att förstå dess exempellösa framgång måste den ses som inlemmad i den moderna, rotlösa människans föreställningsvärld; ett rop på hjälp i en förvirrande värld. Och är du själv rotlös, varför skall då andra få ha kvar sin grundtrygghet?
Tillhörighet genom familj- och släktband betraktas ofta som en osund symbios. Med sjuklig symbios avses ungefär (psykologin verkar vara minst sagt osäker på den här punkten) neurotisk bindning mellan individer. Något vetenskapligt och objektivt sätt att fastställa detta har inte presenterats. Utmärkande för det sjukliga (neurotiska) är ofullständig insikt i problematiken (sic).
Få fall av t. ex. misstänkt incest utgör grund för omhändertagande enligt LVU och i stället är det ofta undersökningen på BUP (Barn och Ungdomspsykiatrin) som, utan att behöva ta upp frågan om incest, med hjälp av formuleringar närliggande "sjuklig symbios" ("inte förstår barnets behov" eller "använder barnet för egna behov") utgör underlag för domskälen.
En kvinnlig (de flesta är kvinnor) representant för Socialstyrelsen säger: "Det är tillräckligt om man tror att det föreligger risk för barnets utveckling i framtiden". De enda som i den svenska modellen är legaliserade att göra en sådan framtidsprognos är emellertid just de ovan kritiserade psykodynamiskt skolade psykologerna. Olyckligtvis visar dock de flesta forskningsresultat (framförallt de kvantitativa) att den mest uppenbara risken för barnet är dess utsatthet för byråkratiskt och psykologiskt godtycke i myndigheternas handläggning.
Med hem avses, enligt LVU, varje plats barnet varit på medan föräldrarna har direkt eller indirekt vårdnad om det. Med andra ord, oavsett vad som kan tänkas hända så kan föräldrarna anklagas och barnet omhändertas av myndigheterna. Tyvärr är de flesta medborgare inte medvetna om den här aspekten av lagen. Ännu mindre medvetna är de om det faktum att föräldrarna inte behöver befinnas skyldiga eller överhuvudtaget ens anklagade för någonting.
Barnet kan ändå tvångsomhändertas eftersom den psykodynamiska tolkningen utgår från barnet. Om psykologen alltså tycker sig finna tecken på psykisk ohälsa hos barnet, nu eller i framtiden, måste det få "kvalificerad" vård, dvs.. vård utanför hemmet, t. ex. i ett fosterhem som dessutom får extra betalt för barn som har "kvalificerade vårdbehov". Den här metoden har blivit populär, därför att den förvirrar och förargar de desperata föräldrarna och gör att byråkraterna inte behöver bevisa föräldrarnas skuld utan endast hänvisa till att dessa (genom att försvara sin familj mot byråkraters och psykologers tolkning av sitt barns bästa) uppenbarligen inte förstår sitt barns behov. Vem nämnde Kafka? Att föräldrareaktionerna ibland kan bli oerhört starka ses bara som ett ytterligare bevis på ingreppets legitimitet.
Tekniskt sett är det svenska systemet - efter en del kontroverser under åttiotalet - vattentätt och ger föräldrarna, rent formellt, nödvändiga lagliga möjligheter att överklaga byråkraternas och domstolarnas beslut. Problemet är begreppet "barnets bästa" som advokat Lennart Hane beskriver som en "generalklausul utan innehåll". Sedan tidigt sjuttiotal har han försvarat föräldrars lagliga rättigheter i vårdnadsmål samt även kritiserat vänsterns övertagande av de legala institutionerna (jfr Smygande diktatur av samme författare).
En annan kraftfull förkämpe för föräldrars och barns rättigheter är läkaren Siv Westerberg som, efter att ha försvarat sjukas och arbetsskadades rätt till ersättning och därmed ifrågasatt Försäkringskassan, fråntogs sin legitimation varefter hon omskolade sig till jurist. Därigenom fick hon upp ögonen för det allmännas övergrepp gentemot enskilda i frågor rörande godtyckliga tvångsomhändertaganden av barn. Westerberg har haft stora framgångar i Eupropadomstolen där hennes fall Olsson vs Sverige var något av banbrytare. Å andra sidan skall det tilläggas att Den Europeiska Kommissionen och Europadomstolen står under hård press från barnskyddslobbyn. Tecken finns redan på en mer "svensk" attityd i kommissionens och domstolens arbete. Ett intensivt svenskt lobbyarbete sponsrat med skattemedel börjar ge resultat. Man bör dessutom hålla i minnet att Europadomstolen tills vidare aldrig prövat grunderna utan endast genomförandet då det gäller tvångsomhändertagande av barn. Huruvida den svenska lagen (LVU) är människorättskränkande till utformning och praxis har alltså hittills inte analyserats av konventionsorganen.
LVU ger alltså, tack vare att de psykodynamiska utsagorna av domstolarna behandlas som "konkreta förhållanden", myndigheterna närmast obegränsade möjligheter att röva barn från deras föräldrar (eller vice versa om man så vill, dvs. beröva barn på deras föräldrar och släkt). Man behöver inte begränsa sig till att åberopa de i FN:s Barnkonvention nämnda förhållandena (abuse, neglect och exploitation) utan kan dessutom luta sig mot egna "experters" uttalanden om att det kan finnas en icke-specificerad framtida risk. Experten kan sedan hänvisa till "något i hemmet" eller "föräldrarnas speciella läggning och egenskaper". De här egenskaperna kan även bestå av kritik gentemot skolan eller sociala myndigheter. Grund för ett omhändertagande kan också, se ovan, vara en för varm och nära relation (sic) mellan familjemedlemmar eller att barnen inte deltar i barnomsorgen (daghem etc.) Just de här subjektiva skälen är, till skillnad från andra länder, de vanligaste i Sverige när det gäller omhändertagande av barn.
När Sverige lagstiftade mot barnaga (och psykologisk misshandel) var det inte bara av hänsyn till barnets bästa, utan kanske ännu mer ett uttryck för statens egenintresse att försvaga föräldrars inflytande över sina barn. Detta, tillsammans med en dramatisk ökning av psykologer i skolorna under sjuttiotalet, grundlade förskjutningen av föräldrars och släktingars altruistiska inflytande över barnen till ett statligt, kommersiellt inflytande. Tyvärr har Sverige även obligatorisk skolplikt, till skillnad från Danmark, Finland och Norge (där barnens matematik samt läs- och skrivkunskaper ändå är minst lika höga). Denna försvaras ofta med att eleverna skall få "social kompetens" samt lära sig "samarbeta i grupp". Ingenting tyder dock på annat än att detta är ren retorik i syfte att hålla kvar makten över eleverna samt att kunna hjärntvätta dem till den rätta läran. Tvärtom har den svenska skolan i mycket misslyckats både vad gäller social träning (inte minst då det gäller flickors osäkerhet och pojkars översitteri och brottslighet) och kunskap (märks bl.a. på det stora antalet undermåligt utbildade grundskoleelever som söker till gymnasiet).
Familjebanden klipps inte av endast genom att staten tvångsomhändertar barn utan också, vilket oroade Agneta Pleijel, genom att föräldraskapet marginaliseras p.g.a. statens inblandning i frågor som rör barnuppfostran. Vad man glömmer bort vid legaliseringen av sådana insatser under förevändningen "barnets bästa" är barnets rätt till kontinuitet i kontakten med sin familj och släkt. Från att ha tillhört sin familj och släkt har barnet blivit ett självständigt juridiskt objekt utan något lagligt stöd som säkrar dess rättigheter att få tillhöra sitt ursprung. Detta är följaktligen så långt man kan komma från etnisk religiositet. Släktskap är ett närmast okänt begrepp i svensk rättstillämpning. Detta faktum torde vara okänt för de flesta i den övriga världen.
Socialdemokratisk ideologi och släktskapsband"Folkhemmets" skapare är det socialdemokratiska partiet som har styrt det rika men glest befolkade Sverige under större delen av detta århundrade. När partiet kom till makten var svenskarna till viss del redan förberedda för svagare släktskapsband. Grunden till detta är den stora skiftesreformen 1827 som upplöste släktskapsbyarna och ledde till att bondgårdarna spreds ut med begränsad kontakt med varandra. Den här processen banade i sin tur väg för frikyrkliga organisationer och nykterhetsrörelsen samt, senare, de socialistiska fackföreningarna.
Papakostas har gjort en intressant jämförelse, beträffande urbaniseringsprocessen, mellan Sverige och Grekland och visat hur grekerna flyttade till städerna utan att förlora kontakten med hembyarna och sina släktingar medan svenskarna flyttade ensamma och utan möjligheter att återvända eftersom de inte längre hade rätt till den jord de lämnat (Papakostas 1995).
Under 1930-talet intresserade sig de svenska socialdemokraterna särskilt för "social hygien" och barnuppfostran. För dem, liksom senare för kvinnorörelsen, var det viktigt att upplösa auktoriteter, speciellt inom familjen; och de möttes därför i hemmen där feministerna "sköt" patriarken medan socialisterna "tog" barnen. Råkade patriarken vara tillräckligt mäktig kunde han dock i vissa fall benådas. Kvinnorörelsen som sagt sig vilja skydda kvinnor och barn mot det de kallar patriarkalt sexuellt utnyttjande satt knäpptysta medan världens mäktigaste man, Bill Clinton, utnyttjade sin maktställning för att få sex på jobbet och sedan betalade sig fri ($850.000,-) från åtalet från Paula Jones för det av feministerna själva instiftade lagbrottet 'sexuellt ofredande'. För att smita undan har han dessutom ljugit på det mest slingrande och patetiska sätt och till och med, som president, begått mened. Feministerna offrade trots detta och trots sin agitation om sexuellt ofredande som uttryck för manlig makt, gladeligen Paula Jones för att själva få tillgång till Vita Husets lobbykorridorer. Dessutom, vilket kanske väger tyngst, representerar ju Clinton motsvarigheten till socialdemokratin i Sverige dvs., är, ur ett feministiskt perspektiv, politiskt korrekt.
Släktbandens upplösning är i dag till betydande del en effekt av feministers och den centraliserade sociala statsapparatens gemensamma ansträngningar. Ett typiskt exempel på detta är de svenska socialdemokraterna som dessutom lierat sig med statskassan. Att diskutera fattigdom i Sverige är dock inte populärt trots att man reducerat direkta bidrag som exempelvis underhållsstöd och barnbidrag. Men socialarmén bestående av cirka 300.000 psykodynamiskt skolade socialarbetare på en befolkning om nio miljoner har aldrig ens ifrågasatts (Klevius 1994).
Den socialdemokratiska huvudreformen under senaste decenniet har handlat om att öka investeringar i den sociala sektorn medan produktionssektorn investeringsmässigt fått stryka på foten; en politik omnämnd som "Carlssonlinjen". Den skulle också kunna kallas "socialsocialism" eller varför inte sosism.
Ingvar Carlsson visionerade stolt om den framtida europeiska unionen (EU) som ett "socialdemokratiskt projekt", som värnar jobb och sysselsättning (speciellt de traditionella yrkena inom den sociala sektorn). I dag är EU och socialdemokratin ett. Men vilka blir konsekvenserna för individen? Carlssonlinjen tycks leda direkt mot en framtid (Du sköna nya värld) där var och en lever separerad från sina biologiska barn till följd av "sysselsättning" och social omsorg. Redan i dag finns det statistik som säger att en svensk förälder i genomsnitt umgås sju minuter per dygn med sina barn. Denna heta potatis borde åtminstone diskuteras innan vi oåterkalleligen befinner oss i en återvändsgränd.
Tage Lindbom, en av de mest inflytelserika socialdemokratiska ideologerna under en lång period, konstaterar i sin biografi Omprövning (1983) att socialismen har blivit en centraliserad statsmakt utan demokratiska förhållanden mellan stat och människor: "...den fria, jämlika, självförverkligande människan mötte sitt slutliga öde i just det system som jag hade trott skulle bli den form vari detta självförverkligande skulle ske". Lindbom talar om "en i systemet självt inneboende utvecklingstendens" (Lindbom, 1983:99).
Det är viktigt att skilja på politiska system som vill reformera samhället och de konservativa vars intresse i socialpolitiska frågor är praktiskt taget noll. För högern blir detta till ett problem, medan vänstern använder det som politiskt vapen. Man skulle kunna säga att högerpartier, främst via sina kvinnogrupper, "muterar" till vänster i socialpolitiska frågor. Det är inne att, med statens benägna bistånd, vilja skydda barn och kvinnor och ute att riskera sin politiska karriär genom ifrågasättande av användningen av dessa heliga kor.
Skattefiffel är moraliskt önskvärt för staten i motsats till ett system utan inkomstskatt som ju inte på samma sätt kan ge upphov till en känsla av solidarisk och självrättfärdigad skattebetalarmoral. När någon tycker att "det är häftigt att betala skatt" skulle det i ett system baserat på indirekta skatter innebära att det är häftigt att använda beskattade resurser som t.ex. bensin och el. Tron på staten som balanserare av kapitalisternas egenintresse är även den naiv därför att den blundar för det faktum att också staten är en kapitalistisk aktör. Meynard Keynes och vänsterekonomerna i hans släptåg har missat detta självklara faktum, kanske just p.g.a. den ideologiska vikt de lägger på begreppen stat och offentlig sektor.
En tänkbar lösning är generell medborgarlön (gärna. kombinerad med avskaffande av inkomstskatt) på en indexreglerad nivå kombinerad med ett obligatoriskt sjukförsäkrings- och utbildningssystem. Av tradition har högerpartierna undvikit detta med hänvisning bl.a. till att arbetsmotivationen sänks. Med tanke på hur lite arbete som redan nu står till buds förefaller argumentet malplacerat och är väl också mer en fråga om värdering. I framtiden tror jag att det kommer att bli nödvändigt att välja mellan en rigid, socialistisk socialstat eller ett pluralistiskt samhälle där ingen, tack vare medborgarlön och obligatoriska försäkringar, behöver bli utan pengar, bostad, sjukvård eller utbildning (Klevius 1992).
FosterhemMånga fosterbarn i Sverige hamnar hos barnlösa par som, genom att ta någon annans barn, i stället för det vanliga barnbidraget som betalas ut så länge barnet bor hos de biologiska föräldrarna, kan få motsvarande en rejäl månadslön i stället. Detta kan knappast vara förenligt med andemeningen i barnkonventionen eller konventionen om mänskliga rättigheter. Det svenska systemet är unikt med sina utländska adoptioner på altruistisk bas och inhemska fosterbarn på kommersiell, och släktlös bas. Resultaten av fosterhemsplaceringar är överhuvudtaget nedslående och verkar egentligen mera vara till för systemets än barnens skull.
Bo Vinnerljung har gjort en systematisk översyn av internationell forskning kring vuxna fosterbarn. Enligt Vinnerljung kan man från dessa studier fastslå att vuxna f.d. fosterbarn vanligtvis kommer till korta i jämförelse med andra barn och vidare att det är låg korrelans mellan utfall som vuxna och bakgrundsfaktorer. I sin studie uttrycker Vinnerljung tvivel på myndigheternas förmåga att förutspå barns välfärd och drar slutsatsen att "långtidsvård i fosterhem inte tycks förbättra resultaten i vuxen ålder jämfört med uppfostran i 'otillräckliga' familjeförhållanden, dvs. identiska med födelsehemmet" (Vinnerljung 1996:307-315).
Könssegregering och fäders ställning
Från ett könssegregerat och rent patriarkalt samhälle har vi nu hamnat i ett nästan lika könssegregerat men feministiskt dito. Enda möjligheten att bromsa denna olyckliga situation är att eliminera dess grundorsak, den kulturellt tvingande könssegregeringen, genom att ifrågasätta inlärda föreställningar om manligt och kvinnligt. Och inte bara ifrågasätta utan även våga lämna öppet. Enligt tesen i denna artikel står vi inför problemet att, i motsats till många feminister, återupprätta släktskapet samtidigt som vi, i likhet med många feminister, kritiserar ett av släktskapets hittills främsta kännetecken dvs. den kulturella uppdelningen i två kön. Det faktum att ett barn alltid har föräldrar av motsatt biologiskt kön skall inte användas som intäkt för andra kulturella och sociala normeringar. Levnadskamrater skall inte bedömas efter kön bara för att levnadskamrater med olika kön ibland blir med barn. På den här punkten har homo- och lesbiska rörelser många gånger skjutit sig själva i foten.
Moses Gud (fader, förfader) tillhörde en nationell grupp baserad på släktskap. För de hellenistiska judarna i diasporan (= kringkastad säd) representerade Gud fortfarande en tradition som betonade familje- och släktskapsvärderingar även om banden blev tunnare och mer sporadiska. Kristendomen med dess framhävande av en personlig Gud blev nästa steg bort från biologin. Dagens protestantiska kristendom har sedan ytterligare avskärmat sig från de biologiska släktbanden. Franska revolutionen och Saint Simon, socialismen fader, kan ses som de senaste stegen i en logisk utveckling på den här vägen. Progressiv kristendom har aldrig legat långt från socialism, snarare sida vid sida som Lagerlöf uttryckte det, om de inte rent av i viss mån är identiska. När Talmud, judarnas lärobok, beskriver Jesus som den illegitime sonen till en romersk soldat (vanligt i Galileen vid den tiden) sätter man samtidigt fingret på kristendomens djupaste dilemma. Var Jesus religiös, dvs. upplevde han den judiska religionen genom sin egen familj och sina förfäder eller var han endast jude i en mera allmän betydelse (jfr konvertering) och var han medveten om medaljens baksida då han (enligt evangelierna) förespråkade att man skulle älska sin nästa lika som sig själv? Detta passade den barmhärtige samariten men innehöll samtidigt fröet till total sekularisering . Upplösningen av släktskapsbanden var dock knappast något som särskilt bekymrade varken Jesus eller Lagerlöf. Men vad skulle de ha sagt om ett samhälle där brottsrubriceringen incest inte längre återfinns och äktenskap mellan man och kvinna jämställs med äktenskap mellan likakönade?
Dagens antropologer skiljer sig radikalt från det sena artonhundratalets och är försiktiga med generaliseringar. Tvärtom brukar de ofta betona betydelsen av form men inte grunden som denna form vilar på. Två områden som starkt präglats av denna syn är kön och släktskap. Huvudvikten har de senaste åren lagts vid att dekonstruera trossystem som stöder familjeband, i synnerhet sådana där det finns en biologisk fader. Enligt Collier och Yanagisako (1987), Rapp (1987), Henrietta Moore (1994) och andra feministiska antropologer är patriarkatet en oskiljaktig nedärvd del av det konventionella familje- och släktskapssystemet. Den underförstådda antydan om en radikal, kirurgisk eliminering av patriarken får dessvärre betydande, teoretiska och praktiska bieffekter.
Synen på släktskap utgår i sin mest essentiella form från det biologiska sambandet mellan föräldrar och det barn modern fött ur hennes och faderns arvsmassa samt detta barns potential för framtida reproduktion. Arvsmassa skall här ses som liktydigt med äldre uppfattningar om biologisk tillhörighet, dvs. bestämt av ur vilken kvinna barnet fötts. I många samhällen har det varit patriarkens syster och inte hans hustru som vidarebefordrat släktskapsbanden via en dotter. På det sättet spelar hustruns eventuella otrohet ingen roll för släktskapets huvudlinje. De kanske vanligaste frågorna kring ett nyfött barn är följaktligen vilket kön barnet har, dvs. om det kan bli mamma eller pappa samt vem det liknar, dvs. det biologiskt/genetiska sambandet. Så t.ex. kan ett lesbiskt par i dag återskapa denna urgamla familj/släktmodell via spermadonation från partnerns bror. Å andra sidan kan släktskap även definieras på oräkneliga andra kulturspecifika sätt. Dock inte så, verkar det, att t.ex. lärare, kamrater , arbetskamrater m.fl. räknas dit oavsett hur stor samvaron och gemenskapen dem emellan är.
En övergripande definition på feminism utgår från att kvinnor blir orättvist behandlade p.g.a. kön och inkluderar tanken om lika rättigheter för kvinnor. Till denna del är feministisk ideologi tämligen okontroversiell och kan kanske, mot bakgrund av övriga ideologiska ingredienser, rent av sägas vara populistisk. Definitionen omfattar dock även ideologin om en social transformering i syfte att skapa en värld för kvinnor baserad på ett kvinnoperspektiv (Humm, 1989). Ett problem med kvinnoperspektivet är att ett universellt sådant är svårt, för att inte säga omöjligt, att uppbringa. Ett annat är att ett kvinnoperspektiv som sådant är segregerande och därmed kan jämföras med rasism (könism), dvs. det feminister anklagat patriarkatet för. Utgångsvillkoren är inte lika för kvinnor och män menar feministerna men samma sak kan självfallet lika gärna sägas om andra grupper av individer av samma kön. Alla har vi olika utgångsvillkor och att då dela upp mänskligheten efter biologiskt kön och samtidigt hävda både universellt kvinnoförtryck och frånvaro av universalier går inte ihop annat än som konventionell politisk och populistisk agitation. Denna agitation, som bygger på det fria tolkningsföreträdet, skiljer sig inte, såvitt jag kan se, från fascism och nazism och andra auktoritära rörelser. I likhet med dessa är det också via statsmakten den erhåller makt.
Feminister strävar alltså efter ett "kvinnoperspektiv" på forskningen och har därför engagerat sig i yttringar av s.k. "kvalitativ forskning". Problemet är dock att all forskning är kvalitativ (dvs. subjektiv) men att den naturligtvis, för att kunna kallas vetenskap, skall innehålla vetenskapliga delmoment som i sin tur alltid måste vara kvantitativa. Dessa delmoment kan sedan, i sin tur, sammanfogas kvantitativt (logiskt). En olycklig postmodern trend är dock att beteckningen kvalitativ forskning används synonymt med vetenskaplighet samtidigt som just de vetenskapliga, dvs. kvantitativa, elementen antingen helt eliminerats (och ersatts av tolkningsperspektiv) eller endast lagts in i delmoment utan logiskt sammanhang mellan frågeställning och resultat. Tolkningsföreträdet som s.k. "kvalitativ forskning" ger är i själva verket liktydigt med ett auktoritärt perspektiv. Ett psykodynamiskt likväl som ett feministiskt perspektiv som säger sig utgå från kvalitativ "djupförståelse" är sålunda förutbestämda åsikter som ges stämpel av vetenskaplighet (trots att denna just saknas) och därigenom även auktoritet. Komplexiteten i en utsagas förhistoria omöjliggör all annan än forskarens egen subjektiva förståelse då hon/han (hän = finskans icke könsspecificerade tredje person singularis kunde vara användbar även i svenskan i stället för det otympliga och könssegregerande hon/han - se nedan) fastställer tolkningen som sedan, i fixerad form, vetenskapligt bearbetas enligt vald metod. I denna process byts alltså "djupförståelsen" av forskningsobjektet (t.ex. ett intervjuobjekt) ut mot forskarens (och forskarkollegernas) egen kulturspecifika subjektivitet. I psykoanalysen ges forskningsobjektet (patienten) visserligen större utrymme för egna förklaringar men samtidigt pådyvlar psykoanalytikern henom (henom = förslag till henne/honom alternativ) ett förutbestämt och strukturerat tolkningssätt kryddat med analytikerns personliga tolkning.
De flesta feminister, bl.a. de s.k. särartsfeministerna (sexual difference feminists), verkar inom den psykoanalytiska domänen och utmärks av denna traditions uppfattning om något symboliskt maskulint respektive feminint. Detta kan även utvidgas till att gälla det av Butler kritiserade antagandet om någon orubblig sexuell skillnad i termer av maskulint och feminint (Butler 1997:73). För att ta ett lingvistiskt exempel är det för de flesta indoeuropéer nästan ofattbart att försöka föreställa sig ett språk som inte har könsspecifika pronomen. Ändå är det helt självklart och fullständigt oproblematiskt i t.ex. Finland.
Feminister agiterar ofta för kulturell kvinnlighet, dvs. för något tillfälligt och föränderligt, medan man lika ofta förnekar den speciella, osymmetriska, i hannarna inbyggda, evolutionära dragningskraften till honorna, som är en naturnödvändighet för två-könade arter. Denna skall dock inte förväxlas med njutning via erotisk stimulering som naturligtvis kan åstadkommas i vilka kombinationer som helst inklusive solo-masturbering (homosexualitet?).
Många feminister som i och för sig inte delar den psykoanalytiskt influerade särartsfeministiska hållningen godkänner dock att feminister, i strategiskt syfte och operationellt, utnyttjar falska och oriktiga föreställningar om sexualitet och kön (Spivak, 1990). Denna "falska" form av särartsfeminism har varit speciellt framgångsrik under 90-talet och kan även benämnas "strategisk essentialism". Till sina yttre kännetecken appellerar den till många som vill behålla tryggheten i synliga och konkreta symboler för könstillhörighet samtidigt som den teoretiskt ifrågasätter samma grunder. Denna seglivade könssegregeringsmyt återspeglas även i DSM-klassificeringen där flickors vilja att gå i bekväma/tuffa s.k. "pojkkläder" fortfarande kan definieras som störning i könsidentiteten medan vuxen bi- eller homosexualitet samt transvestism, med något andfådd retorik, accepteras.
Enligt psykoanalytiska teorier är individens psykologiska/kulturella utveckling till man eller kvinna livsavgörande och måste genomgå bestämda stadier. Följaktligen strävar den psykoanalytiska synen till att segregera könen, vilket drabbar den för könssegregering mest avgörande livsfasen, dvs. barndomen. Psykodynamisk psykologi utmärks även av den felaktiga och egentligen absurda tanken om en individuationsprocess där barnet, allt medan det växer, strävar mot frigörelse och till att bli en självständig individ. I själva verket är processen omvänd (jfr författarens EMAH-artikel om medvetandet) dvs. det nyfödda barnet är i egentlig mening självständigt och utan egna bindningar till någon som helst person. Allteftersom barnet växer synkroniseras dess erfarenhetsvärld med omgivningen. Barnet blir alltmer beroende av, dvs. inlemmad i, sina erfarenheter. De gamla grekerna hade fel, har det visat sig, då de trodde på atomos, den minsta odelbara partikeln. Någon sådan existerar överhuvudtaget inte i fysikens värld annat än möjligen som modell. Lika fel hade de då det gäller individbegreppet, dvs. den minsta sociala enheten som de grundade sitt demokratibegrepp på. Ett nyfött barn eller ett lik kommer närmast en individ men även dessa är starkt sammankopplade med sin omgivning. Häri ligger problemet med en socialteknisk och individinriktad människosyn till skillnad från ett perspektiv där barnet på ett nästan organiskt sätt är inlemmat i ett socialt sammanhang och som i sin starkaste form representeras av familj och släktskap. Vad socialstaten gjort är följaktligen att skapa konstgjorda sociala individer med juridikens och psykologins hjälp. Detta individbegrepp möter sedan medborgarna i deras kontakter med myndigheter och tjänstemän och blir i den meningen ofta mycket reellt.
I det agrara/domesticerande likväl som i det industrialiserade samhället levde män och kvinnor nära nog fullständigt segregerade. Pojkar skulle uppfostras till män och flickor till kvinnor. Fortfarande uppfostras ofta flickor på ett segregerat sätt, en tendens som förstärks i den totalitära socialstaten på grund av dess feminiserade barnomsorg och skola. Det borde följaktligen inte förvåna någon att det är färre kvinnliga studenter i svenska tekniska högskoleutbildningar jämfört med andra OECD-länder. Den höga proportionen kvinnor i riksdag och regering har uppenbarligen ingen positiv inverkan på detta. Tvärtom tycks det vara så att det svenska systemets små möjligheter till pluralism inom barnuppfostran är en del av förklaringen till en stereotyp och osäker flickroll. Svenska förskole- och skolflickor är i jämförelse med pojkar långt ifrån "oberoende och handlingskraftiga", som Thorne uttrycker det, och om de vore det så skulle de sannolikt, i många fall, mobbas och bli betraktade som "pojkaktiga" och "avvikande".
Thorne, (vars observationer inte gjordes i Sverige) fortsätter: "Varför kalla en flicka kvasipojke bara för att hon gillar att klä sig bekvämt, idrotta, klättra i träd, gå på äventyr eller ha pojkar till kompisar?" (Thorne 1993). Feminister har också, i politiskt syfte, utnyttjat många kvinnors osäkerhet och kanske även skamsenhet över att inte riktigt räcka till, för att intala dem att det är helt okay att klamra sig fast i förlegade föreställningar om kvinnlighet och fortsatt könssegregering. Det är inte konstigt att chauvinismen återigen fått stort svängrum bland ordinära kvinnor och män. På så sätt har flickor, i stället för att utvidga sina livsrum, i stället fostrats bort från pojkarnas tekniska och motoriska nutidsvärld och samtidigt också ofta bort från deras respekt. Mötet mellan flickor och pojkar i tonåren blir därför ofta fattigt och handlar följaktligen mest om sex eftersom andra gemensamma intressen saknas. I stället borde flickor och pojkar mycket mera än i dag ges tillfällen till samaktiviteter inom t.ex. idrott och teknik utan förlegade könsföreställningar som förhindrar utveckling och samvaro till ömsesidig respekt. För att flickor skall kunna erhålla erforderlig deltagarkompetens måste de tidigt få tillgång till de nu undanhållna aktiviteterna. Endast genom aktiv sammanblandning av könen i tidig ålder kan förutsättningar för ett icke könssegregerat tonårs- och vuxenliv garanteras. Den dag både män och kvinnor i större skala börjar släppa på fördomsgarden då det gäller kvinnligt och manligt kommer en helt ny värld plötsligt att öppnas för oss och våra barn.
Fastän feminister saknar en gemensam teoretisk bas för det hävdar de att samhället är besmittat av kvinnofientliga patriarkala tankegångar. En alternativ syn kunde emanera från faktumet att kvinnor och män i de flesta samhällen har levt åtskilda, dvs. sex-segregerade. När könssegregeringen - på grund av en föränderlig värld och inte p.g.a. feminism - inte längre är total blir den manliga dominansen i en teknisk värld allt mera synlig (Klevius 1996). I sin studie "Elektriska flickor och mekaniska pojkar" pekar Kristian Ramstedt på en avsevärd skillnad mellan klassiskt mekaniska färdigheter som favoriserar pojkar och å andra sidan 'elektriska' färdigheter som favoriserar flickor (Ramstedt 1996). Hans siffror skulle, som jag ser det, kunna kopplas till Karin Sandqvists nedan och resonemanget ovan beträffande könssegregeringen. Att förstå mekanik främjas av ett välutvecklat rumsspatialt tänkande (denna hjärnprofil är statistiskt vanligare bland män - observera dock i dessa sammanhang att statistiken endast talar om hur det är och inte hur det kunde vara t.ex. med en annan uppfostringsprofil) som i sin tur är produkten av "pojkaktiga" aktiviteter i barndomen. Elektricitetsläran å andra sidan grundas nästan uteslutande på matematik och det är ett välkänt faktum att flickor är mer studiebenägna än pojkar.
Agneta Pleijel klagade i sitt brev till Selma Lagerlöf över svenska flickors dåliga självkänsla trots det stora antalet kvinnor inom barnomsorg, förskolor och grundskola. Detta ligger klart i linje med synen ovan. När tvingande könsroller försvinner ökar flickors potentiella spelrum dramatiskt. Men hur förhåller det sig med förutsättningarna i praktiken? Besittningstagandet av de nya domänerna sker oändligt långsamt och tvekande för att ibland, som under det senaste decenniet, nästan avstanna helt. Den "backlash" som särartsfeminismen inneburit för unga flickor syns på hela skalan men kan exemplifieras med friidrottsresultat. Sedan "Flo-Jo" för drygt tio år sedan sprang sina värdsrekord på 100 och 200 meter har ingenting annat hänt än att utvecklingen i de flesta kvinnliga grenar gått bakåt samtidigt som herrarna fortsatt att förbättra sina. Då de flesta flickors uppfostran präglas av deras mödrars ideal behövs det relativt liten uppmuntran utifrån för att rasera alternativen och förstärka "kvinnligheten". Därför är det heller knappast underligt att flickor inte alltid passar in så väl på områden främmande för deras mödrar, i synnerhet teknik och naturvetenskap. Man är därför bekymrad i Sverige i dag för att flickor visar ett så svalt intresse för tekniska studier. Kan detta också hänga samman med det stora antalet ensamstående mödrar och frånvarande fäder?
Pedagogen Karin Sandquist hävdar att flickor som uppfostrats i nära kontakt eller ensamma med sina fäder blir mer oberoende som vuxna och når högre utbildningsnivåer än andra flickor. Hon fann också att fäder stimulerade sina döttrar i riktning mot naturvetenskap medan mödrar uppmuntrade dem till studier inom samhällsvetenskap. Vidare fann hon att svenska fäder i högre utsträckning än amerikanska uppmuntrade sina döttrar inom mer "maskulina" fält och att den svenska pappan också, ifall han också hade en son, var minst lika lyhörd för dotterns framgång som för sonens (Sandquist 1990 och 1994). Därför är det olyckligt att det finns så många frånvarande fäder i Sverige. Många pappor kämpar förgäves mot f.d. fruar och sambor samt mot socialtjänstens byråkrater för att kunna få träffa sina barn. Ett okänt men uppenbart stort antal av dessa fäder sitter också i fängelse oskyldigt dömda p.g.a. falska eller av psykologer konstruerade incestanklagelser.
I en finsk självrapporteringsstudie av över 7.000 ungdomar i åldern 15-16 år var siffran för incest (sexuellla övergrepp i hemmet) bland flickor uppfostrade av sina biologiska föräldrar mindre än 0.15% (utslaget på bägge könen blir siffran naturligtvis avsevärt lägre) medan incest bland flickor som levde med sina styvfäder eller i helt icke-biologiska förhållanden var 15-30 gånger högre (Sariola, 1990). I de flesta fall av sexuella övergrepp är förövaren inte en förälder.
Sexuella övergrepp i hemmet (fader mot dotter) enligt självrapporteringsstudier.
Kinsey-rapporten 1953, 0,5 % (ospecificerad fader)
sexuella övergrepp totalt 24 %
Finkelhor 1979, 1,3 % (ospecificerad fader)
sexuella övergrepp totalt 19 %
Kommentar: hög åldersgräns (19 år)
Russel 1983, 2 % (biol. fader + styvfader 4,5 %)
sexuella övergrepp totalt 38-54 %.
Kommentar: icke slumpurval, honorar, bortfall > 50%
Rönström 1983/85, 0,6/1,1 % (förälder/föräldragestalt)
sexuella övergrepp totalt 8/7 %
Kilpatrick 1986 <1 % (de flesta förövarna inte föräldrar)
sexuella erfarenheter 55 %
Sariola 1988 0,2 % (biol. far, biol. + styvfar 0,47 %)
sex. erf. med >5 år äldre 18 %
Edgardh, Sam 73-90 <1,75 % "närstående" inkl. släktingar
sexuella övergrepp totalt 7 %
(Sammanställningen ur Klevius/Ekot om incest 1998)Socialstaten - Nordens största företag
Den nordiska modellen exporteras i dag via olika kanaler som FN, EU och olika typer av kvinnoorganisationer. Detta sker till största delen under barnskyddsflagg och att kritisera modellens lovvärda ansträngningar skapar följaktligen häftiga motreaktioner. Tyvärr har många barnskyddsförsvarare utanför Norden inte förstått att den centraliserade och familjefientliga nordiska socialstatsmodellen utgör ett allvarligt hot mot släkt- och familjeband. Hur mycket som beror på en dominerande feministisk och socialistisk retorik respektive på att Sverige råkar vara det mest sekulariserade, eller om man så vill, (inom socialpolitik) degenererade landet i den globala postmoderna utvecklingen, är en öppen fråga.
Den svenska barnskyddsmodellens exportsuccé kan beskrivas utifrån en tidningsartikel från Ryssland där en välmående, blonderad socialarbetare iklädd dyrbar päls just har tagit barnen från de gråtande föräldrarna som bor i ett fattigt och sjabbigt, men ändå fungerande hus. De bortrövade barnen placeras sedan i fängelseliknande barnhem medan socialarbetaren kan lägga ytterligare några "räddade barn" till sin meritlista och karriär. En del av barnen säljs för adoption.
Frågan blir: finns det tillfredsställande skydd för barnen mot sociala myndigheters godtycke? Och hur mår barnen då familjer och släktingar oskyldigt misstänks för övergrepp eller av psykologer på kvasivetenskapliga grunder utdöms som olämpliga för barnen, och när de dessutom tillmäts föga betydelse för dess fortsatta utveckling och välmående? Och vem vill i framtiden ha barn under en sådan misstänksam och vansklig bevakning, och när barnen i alla fall egentligen tillhör staten?
Världsrekordet i statligt omhändertagande av barn sattes under andra världskriget. Det hela initierades av en svensk ministerfru som hade förbindelser med Rädda Barnen och allt som allt hamnade över 70.000 finska barn i fosterhem och institutioner runt om i Sverige. Notabelt är att knappast något av dessa barn egentligen saknade omsorg i hemmet men de svenska uppmaningarna och lockelserna var svåra att motstå bland många föräldrar. I dag ångrar de flesta, inklusive forskarna, denna tragedi. Fastän finländarna till en början vägrade att sända barnen gav de finska socialdemokraterna till slut efter för sina svenska kamraters påtryckningar och startade till och med en kampanj i syfte att stödja de svenska kvinnliga barnbeskyddarna.
Folkhemmet
Ett kännetecken på en utopi är avsaknaden av individens mänskliga rättigheter. Kombinationen av reformistisk iver och total ignorans för individens rättigheter kan göra socialdemokratin till en av världens starkaste maktfaktorer, inte minst till följd av det stora antalet kvinnor som lägger sin röst på den. Situationen i dag påminner om läget i Tyskland under trettiotalet och de tyska nationalsocialisterna, förutom att det onda numera emanerar från demokratin medan nationalismen klandras (utom i socialpolitiska sammanhang).
Människor i Nazityskland fick stämpeln "ovärdiga att leva" och identifierades och togs om hand i stor utsträckning av socialarbetare. Samtidigt i Sverige, och under de efterföljande decennierna, installerade sociala myndigheter "rashygieniska institut" som betonade vikten av att sterilisera kvinnor och män som inte ansågs lämpliga som medlemmar i det svenska folkhemmet. Många kvinnor dog av denna "rashygieniska" behandling (Broberg & Tyden 1991). Och många tycks i dag dela uppfattningen att det var socialdemokratin som var den huvudsakliga kraften bakom omänskligheterna.
Claudia Koonz beskriver nazitysklands mål i Mothers in the Fatherland: "ett samhälle där kvinnor och män lever åtskilda och medborgarnas kroppar tillhör staten". Koonz påpekar också att nazikvinnorna förväntade sig ökat inflytande inom "kvinnliga områden" såsom socialvård, utbildning, reproduktion osv. Det kom som en chock när de till slut förstod att familjen var betydelselös i jämförelse med nationen och den rena rasen (Koonz 1988). Det har under senare år med tydlighet framgått att de nordiska socialdemokraterna under andra världskriget och därefter betedde sig nästan som nazisterna i sin användning av hemlig polis för att upprätthålla makten och eliminera kritiker.
Ett av de mest människorättskränkande brotten är självfallet att med tvång separera barn från sina föräldrar och sitt ursprung. Sverige som nation gör verkligen skäl för den speciella, svenska benämningen "fosterland" inte minst med tanke på sin långa tradition av barnomhändertaganden som kraftigt förstärkts i och med den moderna välfärdsstatens exempellösa tillgång till skattemedel inom socialbyråkratin. Man måste också komma ihåg att foster- och adoptivplaceringar i de flesta kulturer utanför Sverige handlar om släktingplaceringar, dvs. att barnen inte, som i Sverige, helt rycks bort från sitt sammanhang. Hur många svenska tvångsomhändertaganden som varit direkta beställningsarbeten, via kommersiella mellanhänder, vet väl ingen men kan jämföras med hur militärjuntan i Chile levererade barn från tillfångatagna kvinnor till listade barnlösa par. Dessa fick dock inte, som i Sverige, bra betalt för att ta emot barnen. Dessutom tror många, kanske de flesta, i skarp kontrast med verkligheten, att det svenska barnskyddet framför allt handlar om att ta hand om barn som utsatts för svåra övergrepp eller fått miserabel omvårdnad.
Pippi Långstrump, som kämpade mot socialtanten "Pruseluskan", publicerades 1945, samma år som Karl Poppers Det öppna samhället och dess fiender utkom. Båda böckerna försvarar friheten.
I fallet Pippi försvaras friheten såväl mot socialstaten som mot en begränsad "flickvärld". Det kan nämnas att Astrid Lindgren - Sveriges världsberömda stolthet - 1926 tvingades att i egenskap av ensamstående och gravid blivande mamma, på inrådan av Sveriges första kvinnliga advokat, lämna sitt fosterland för att föda sitt första barn i Danmark. Den första generella barnskyddslagen (som alltså gällde varje barn) trädde i kraft 1924 och stämningen gentemot ogifta mödrar var allmänt ogin. Denna historiska lag var en skapelse av i stort sett samma grupp socialistiska kvinnor som hade bildat organisationen Rädda Barnen några år tidigare. Noteras bör också att svenska Rädda Barnen varit en stark och ivrig anhängare av hysterin kring incest.
Dagens socialstat fungerar på ett sätt inte helt främmande för forna sovjetiska byråkrater. I dag har dock Sovjetunionen - som uppenbarligen oroade Popper - säckat ihop medan den svenska "pruseluskan" (socialarbetaren) som alltid jagade Pippi bara vuxit sig starkare liksom socialstaten som göder henne (oftast en kvinna).
Forskning betonar släktbandens betydelse
Det mesta av dagens förhållandevis begränsade forskning kring adoptiv- och fosterbarn och deras framgång som vuxna uppvisar en negativ utveckling och talar följaktligen knappast för att omhänderta barn på lättvindiga och pykodynamiska grunder. Slutsatsen är att biologiska band mellan barn och deras uppfostrare blir klara vinnare i längden. Utan tvivel är adoption att föredra framför fosterhem eller institution, men till och med det bästa adoptivhem (icke biologiskt relaterat) i övre medelklass, överträffas statistiskt sett av den fattiga, arbetslösa, outbildade, ensamstående, biologiska modern. När det gäller brott och drogmissbruk bland barnen vid tidig vuxen ålder klarar sig de barn som stannat kvar i sina, som otjänliga förklarade miljöer, mycket bättre än fosterbarnen och marginellt bättre än adoptivbarnen. Fastän barn till obemedlade ensamstående mödrar kan vara överrepresenterade bland tonårsbrottslingar så är de inte det som vuxna. Släktstöd är avgörande vilket bl.a. Flinn & England visat (1995) i sina mätningar av stresshormoner på barn i olika familjekonstellationer. Hormonnivåerna följde på ett remarkabelt noggrant sätt barnets "biologiska trygghet".
Stora ansträngningar har dock gjorts för att visa att åtminstone adoption är till fördel, t.ex. då det gäller familjerelationernas betydelse för uppkomsten av psykotiska drag (jfr den psykodynamiska ansatsen). Detta illustreras av den finske psykiatern Pekka Tienaris nästan livslånga longitudinella studie av finska adoptivfamiljer. I en uppsats publicerad 1994 i British Journal of Psychiatry (164, pp20-26) försöker Tienari övertyga läsaren om de positiva effekterna av den uppväxtmiljö som barn placerats i efter att ha blivit bortadopterade från schizofrena biologiska mödrar. Läsaren bör helst själv läsa artikeln men personligen kan jag inte finna några bevis för Tienaris påståenden. Tvärtom bör man ifrågasätta såväl forskningsteamets metoder, som bestod i att utvärdera en intervju medelst ett verktyg kallat OPAS - konstruerat av intervjuarna själva - som värdet av redogörelserna för "kongruensen mellan intervjuarens och den intervjuade familjens syn på familjen". Jag tycker att OPAS låter farligt likt ett verktyg som kan användas för att bevisa nästan vad som helst. I likhet med många andra nordiska psykiatriker förefaller Tienari ha fastnat för gott i Laing & Co:s visioner från tidigt sextiotal.
Jacob Sundberg, professor i juridik, har försvarat de mänskliga rättigheterna mot det svenska systemet under årtionden och blev en betydande dissident på Stockholms universitet i slutet av åttiotalet (den s.k. ius docendi-affären). Sundbergs bedrifter och Sveriges medlemskap i EU har tvingat det svenska rättsväsendet att åtminstone öppna ögonen för det man tidigare benämnde sydländska katolikers konstiga idéer. Den svenska strategin tycks dock gå ut på att undvika dessa "konstiga idéer" genom att utöva massiva påtryckningar med egna kanske än mera konstiga men samtidigt också mer opportuna idéer.
I dag driver socialstaten mer eller mindre på i egen regi, oberoende av politiska partier. Lagliga men subjektiva tvångsåtgärder mot barn är legio och av de föräldrar som drabbas är relativt få drogmissbrukare, alkoholister eller psykotiska. Handeln med omhändertagna barn har samtidig expanderat bortom alla tänkbara gränser och utgör i dag en av de tyngsta, men samtidigt minst ifrågasatta kostnaderna för Sveriges kommuner. Antalet omhändertagna barn i Sverige är 6 gånger högre än i välfärdslandet Japan där, enligt FN-statistik, barnens livskvalitet värderas högst i världen. Det är väl knappast heller någon tillfällighet att just Japan är det äldsta och mest familjecentrerade industrialiserade landet i världen. Den svenska socialstatens tillväxt står också i proportion till barn- och ungdomsbrottsligheten. Barnkriminalitet i Japan däremot är fortfarande låg medan den hos oss kanske t.o.m. beroende på hur man räknar, är högst i världen. Vi är dock förhindrade att bekräfta detta eftersom sådana fall överförs till de sociala myndigheterna som i sin tur skickar dem till fosterhem eller institutioner för slutlig nedbrytning utom räckhåll för statistik och internationella polisiära avtal. I dag har vi redan terroriserande gäng av f.d. fosterhemsplacerade individer runt om i landet. Antalet kommer knappast att sjunka samtidigt som en allt större del av Sveriges befolkning tappar sina släktrötter.
Föräldrars naturliga skäl till att lämna sina barn på dagis är möjligheten att kunna arbeta. Socialstaten å sin sida har två helt andra motiv. För det första vill den skapa jobb inom barnomsorgen och för det andra strävar den efter så stor täckning som möjligt av barns tid utanför hemmen. Dagiset (och skolan) är också, enligt socialstaten, utmärkta verktyg för att "genomlysa" familjen (psykodynamiskt får man anta), vilket följaktligen ger upphov till många falska anklagelser och anmälningar eftersom det öppnar för oändliga möjligheter till missförstånd och sedan genererar ännu mer arbete för den sociala sektorn. Bakom dagisets trevliga fasad kan observanta föräldrar ibland ana en försåtlig vilja att "ta hand om" deras barn dygnet runt och för all framtid.
De sociala myndigheterna i Sverige har också blivit angelägna att omhänderta flyktingfamiljers barn. Numera vill man att föräldrar som inte får uppehållstillstånd måste åka tillbaks utan sina barn. Denna grymhet försöker man dessutom finna stöd för i FN:s barnkonvention.
På grund av de stora bidrag som utbetalas för fosterbarn har Sverige sett en ökad tendens till att etablera kommersiella barnhem och att beställa klienter till dem genom kontakter bland byråkrater. Alltsomoftast fungerar också byråkraten tillsammans med kolleger i denna motbjudande handel med barns liv. Att skattebetalarna kan få betala miljonbelopp per år och barn (halva försvarsbudgeten) för denna handel till förmedlare, fosterhem och institutioner i stället för att en bråkdel av pengarna hade riktats dit de verkligen behövdes nämligen till barnets hem, verkar inte tillfullo ha nått svenska folkets medvetande ännu.
Till råga på allt noterar man att vilka åtgärder socialmyndigheterna än sätter in så sker det alltid för barnets bästa och tolkningen av detta blir, p.g.a. den psykodynamiska psykologin, utom räckhåll för rättsliga instanser. Även om de olyckliga föräldrarna som fråntagits sitt barn, mot förmodan skulle erhålla domstolsutslag på att barnet skall återbördas till dem så kan inget hindra socialbyråkraterna från att omedelbart omhänderta det igen. En mor, som besökte ett psykiatriskt sjukhus där hennes barn hölls inlåst, visade upp ett sådant domstolsutslag men blev nedtvingad och hölls i schack med en injektion för att "förhindra en begynnande psykos från att bryta ut". Barnet sändes sedan i något som kan liknas vid en fångtransport till ett hemligt barnhem.
Elektriska stängsel, låsta dörrar och bidrag på mellan 22.000 och 100.000 svenska kronor per månad är vanliga på dessa ställen (fosterhem på den nedre delen av skalan och behandlingshem som inte skiljer sig så mycket, i den övre delen).
Sammanfattning
Om jag vore börsmäklare och socialstaten fanns på listan skulle jag förmodligen investera i den. Vilka aktier kunde vara säkrare? Jag gillar dock inte affärsidén och skulle förmodligen få problem med nattsömnen med tanke på de många inblickar jag redan fått i hur systemet fungerar.
Vad står då att göra? Några självklara alternativ finns knappast. Någon form av skydd behövs dock för de fria, atomiserade själar som föräldralösa och med begränsade eller - i praktiken - utan släktskapsband, irrar omkring mellan socialstatens otaliga tentakler.
En lag som tydligare markerar individens mänskliga rättigheter behövs men dessa rättigheter måste formuleras så att de bildar ett bålverk mot den verkliga fienden: socialstaten.
Världsmedborgare skyddade av individens mänskliga rättigheter kan inte försvaras på nationell bas eftersom det är just nationen/staten som är den potentiella människorättskränkaren. Individer måste alltså skyddas av den universella individens rättigheter i kontrast till kollektiva (statens/kommunens) rättigheter. Pluralism i stället för centraliserad statsmakt. Det säger sig självt att de individer som absolut inte vill ha med sina föräldrar och/eller släkt att göra, genom samma rättigheter för individen, har rätten att avstå om hon/han så vill.
En strategi som tar hänsyn till detta borde, i stället för att överföra överskottet från en krympande arbetsmarknad till socialstaten, med hjälp av generell medborgarlön ge möjlighet till minskad arbetstid och ökade möjligheter till individuella lösningar och innovationer. Detta skulle även gagna en i framtiden ofrånkomlig avreglering av den nationella statens allmakt över dem som råkar befinna sig inom dess gränser. Samtidigt skulle en fullständig övergång från inkomstskatter till mervärde- och andra indirekta skatter slutgiltigt eliminera de s.k. "svartjobben" och samtidigt göra arbetsköp mera attraktivt. Obligatorisk, indexreglerad medborgarlön som global mänsklig grundrättighet skulle också eliminera den basfattigdom som vi t.ex. ser i Ryssland och i de baltiska staterna, för att inte tala om tredje världen. Ett fattigt lands kapacitet för medborgarlön kunde med fördel förstärkas via ekonomisk u-hjälp direkt till medborgarna.
Sammanfattningsvis vill jag citera en tvekande svensk feminist, Maud Eduards: "Men kan kvinnorna lita på att staten tillvaratar deras intressen? Och kommer ett statligt styrt och reglerat samhälle med föga utrymme för ett privat liv att gagna kvinnorna? Enligt Eduards kan fröet till det totalitära samhället ligga här.
Detta, menar jag, är en relevant fråga för kvinnor, män och barn i hela världen. En bok jag gärna hade läst är en nutida del två av Selma Lagerlöfs roman Antikrists mirakler. Hon hann dock aldrig skriva den. Kanske hade den fått titeln "Antikrists änglar".
Powered by AIS