MÅNGA BARN I MOTBJUDANDE GESCHÄFT.
Av Anita Ankarcrona, fil dr
LVU-lagen måste ändras för att förhindra godtycke och övergrepp mot föräldrar och barn.
|
Nedanstående artikel, som ursprungligen publicerades i Brännpunkt i Svenska Dagbladet, 1996-06-21, återges med författarens benägna tillstånd. |
"Socialstyrelsen borde uppmanas dels att diskutera utplaceringen av barn, dels att höja kompetenskraven på socialsekreterarna så att de kan handla med insikt och känsla, i stället för makt och prestige."
De senaste månadernas press, TV och radio har i ett stort antal artiklar och program fört oss in på socialstatens dunkla bakgårdar. Det har skett när man avslöjat hur denna "goda viljas" apostlar, dvs socialsekreterarna, med prestigefylld inkompetens hemsöker familjer. Det må vara kulturegna invandrarmiljöer, utsatta familjer i kris, mor- och farföräldrar som vill ta hand om sitt barnbarn - eller provocerade incestanklagelser.
Barn slits upp och placeras ut i vilt främmande miljöer. En handling som de flesta nationer och kulturer finner helt otänkbar. Det finns förvisso fall där missbruk och våld gör en varsam förflyttning av barnen absolut nödvändig, men då borde den ske till ett närområde av släktingar och grannskap.
En nyligen (24/5-96) framlagd doktorsavhandling vid Socialhögskolan i Lund (Bo Vinnerljung, Fosterbarn som vuxna) visar i en mycket omfattande syskonstudie av fosterbarns utveckling, jämfört med de syskon som vuxit upp hemma, att det är lika riskfyllt att växa upp i fosterhem som i svaga, utsatta familjer. Ingenting blir bättre. Vinnerljung har använt arkiv- och registermaterial, dvs studerat objektivt mätbara faktorer som skolgång, utbildning, sjukdom, kriminalitet, självmord etc.
Det svåraste, dvs de känslomässiga konsekvenserna ryms av naturliga skäl inte inom en sådan undersöknings ramar. De upplevelserna är dock allom välbekanta, genom dessa dagars högst motiverade mediala uppmärksamhet. Man frågar sig varför avhandlingens resultat inte förs fram och diskuteras, trots att Socialstyrelsen sedan några månader tillbaka anställt Vinnerljung.
Andra intressen inblandade?
Om nu allt vackert tal om "barnets bästa" verkligen är vägledande, varför framhärdar man då i detta agerande - till ringa "nytta"? Finns det andra, icke redovisade intressen inblandade?
Det synes så.
Det finns en sida av omhändertagande enligt LVU (lagen om vård av unga) som det sällan talas öppet om; de höga ekonomiska ersättningar som utgår till fosterhemmen och HVB-hemmen (Hem för vård och boende). Det är en verksamhet som omsätter enorma belopp - utbetalda av kommunerna. Med tanke på det statsbärande partiets moraliskt indignerade uttalanden om att "man inte får tjäna pengar på barn" är LVU-fallens ekonomiska sida värd en betraktelse.
Här redovisas några kalla fakta.
Sverige har drygt 10.000 omhändertagna barn. Den lägsta ersättningen är 7 000 kr per månad varav 4 000 kr betraktas som omkostnad och är skattefria. (Större omkostnader som skidor, cykel, i förekommande fall även fjällresor kan debiteras direkt till socialtjänsten). Det blir i runda tal 100.000 kr. om året. En enkel multiplikation av 10.000 barn gånger 100.000 kr blir en miljard!
Men detta räcker inte! Långt därifrån. En arbetslös kvinna i Västsverige får en lön på 30.000 kronor i månaden för omhändertagandet av två förskolebarn. En familj i Norrland får 22.000 för en autistisk pojke.
1 500 kronor om dagen
Omhändertagandet av ett svårskött barn med missbruk, eller handikapp som autism eller epilepsi kan ersättas med upp till 1500 kr om dagen. - Rätt läst! Om dagen! Månadsinkomster mellan 20.000 och 30.000 kronor är således inte ovanliga, men det finns fall som närmat sig 50.000 kronor per månad.
Dessa är blott några av många exempel. Tillsammans med de administrativa kostnaderna (advokat Lennart Hane har beräknat att LVU-ärendena sysselsätter en medelstor svensk stad) kommer man upp i svindlande belopp.
Vilken ensam mamma med ett eget svårskött barn får ett liknande ekonomiskt stöd av socialtjänsten?
Men inte nog med det. De ovan nämnda HVB-hemmen tar gärna hand om flera barn. Ett hem (Brickebacken familjehem AB utanför Örebro) drivet av ett äkta par mottog drygt 4 miljoner kommunala kronor per år innan det flyttade till annan ort, medförande tre av de sju barnen. (Här hänvisar jag till Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB, Göteborg, ombud för ett av de omhändertagna barnens familj.)
I Göteborgstadsdelen Gunnared har 45 ungdomar omplacerats på olika behandlingshem, som i år kommer att kosta nästan 24 miljoner kronor. (Arbetet, 18/5 -96). Lägger man till de barn som är placerade i familjehem (dvs fosterhem) blir kostnaden drygt 30 miljoner. Siffrorna kan jämföras med den totala barnomsorgen som för Gunnareds 1400 småbarn är 75 miljoner.
Man vill då gärna tro att HVB-omhändertagna barn och ungdomar får en ytterst kvalificerad vård och behandling. Kostnaden per barn är ju ändå omkring 1/2 miljon kronor per år.
Men det är dessvärre inte självklart. I nyss nämnda Brickebacken hade ingen av de sex anställda (varav minst tre tillhörde familjen) någon utbildning för att ta hand om barn. Lämplighet och tillstånd att driva HVB-hem och s k behandlingshem skall utfärdas av länsstyrelsen, men några formella krav på strikt yrkesmässig kompetens tycks inte föreligga.
Stora belopp
Jag ifrågasätter givetvis inte alla familjehems omsorg och motiv. Men faktum kvarstår; det är så stora belopp involverade att en diskussion är nödvändig.
Socialsekreterares och socialnämnders nit i dessa ärenden kan illustreras med ett rättsfall: I början av 1996 beslöt ordföranden i Sociala distriktsnämnden nr 13 i Stockholm att två små pojkar cirka 2 och 3 1/2 år gamla (den ene cp-sjuk) omedelbart skulle omhändertas och skiljas från mamman.
Detta enligt 6 § LVU, som ger socialnämnden rätt att fatta ett sådant beslut om den anser att vård inte kan avvaktas, eller att en fortsatt utredning allvarligt kan försvåras. Beslutet fastställdes några dagar senare av länsrätten.
Den psykiskt ansträngda ensamstående mamman - det handlade ingalunda om missbruk - hade något år tidigare kontaktat socialbyrån och då fått viss avlastning i hemmet på grund av sin cp-sjuke son. Efter polisanmälningar från två personer samt uttalanden från daghemspersonalen, som bl.a. ansåg att hon var "ryckig, oförutsägbar och skötte barnen mekaniskt" (?), slutade socialtjänstens trakasserier av en stark men hårt pressad mamma, med att barnen omhändertogs.
Den unga kvinnan och hennes små pojkar var i uppenbart behov av tillfälligt stöd. För att kunna vara tillsammans - inte för att skiljas.
Vid länsrättens (rotel 46) kommande förhandling avslog man dock i sin dom socialnämndens yrkanden om fortsatt omhändertagande. Pojkarna skulle få återvända till modern. En dom som måste uppfattas som rättfärdig. Men vem tar ansvar för det känslomässiga lidande och den ångest som socialtjänsten åsamkat pojkarna och deras mor?
Idag, när allt handlar om besparingar, när man till och med anser att de 30 000 barn som förlorat en eller båda föräldrarna skall bidra till statsfinanserna med 130 miljoner kronor, genom att man halverar deras pensioner, då borde det finnas uppenbara skäl att se över den ekonomiska verksamhet, ja det geschäft, som kan fortgå i skydd av LVU:s luddiga formuleringar och socialsekreterarnas ödesdigra kombination av stor makt och liten kunskap.
Insikt och känsla
En god sak vore om oppositionen åstadkom en motion, lagom till höstriksdagen. En motion som kräver en ändring av LVU, för att förhindra det godtycke och de övergrepp mot barn och föräldrar som äger rum idag. Socialstyrelsen borde uppmanas dels att diskutera utplaceringen av barn, dels att höja kompetenskraven på socialsekreterarna så att de kan handla med insikt och känsla, i stället för makt och prestige.
Bringa reda och klarhet i ett motbjudande geschäft och satsa tillgängliga resurser på dem som bäst behöver dem, nämligen barnen och deras närstående. Ett barn har rätt till sitt ursprung och till sitt sammanhang. Till den djupa livsförankring som även en utsatt och skör familj utgör.
Barnets "bästa" har blivit ett gravt korrumperat begrepp. Barnets "rätt" däremot, tvingar oss till inlevelse.
Den behövs.
Powered by AIS