Tvångssterilisering i går, tvångsomhändertagande av barn i dag
Av Susanna Svensson, Örebro.
Den 5/6 1997 recenseras Maija Runics Steriliseringar i folkhemmet på Aftonbladets kultursida. Hennes avhandling verkar vara intressant för dem som intresserar sig för vår historia och värnandet om de mänskliga rättigheterna. Jag har tidigare läst både debattartiklar och böcker om denna mörka epok i Sveriges historia och kunnat konstatera att detta förakt för svaga människor som skiner igenom i gamla handlingar som rör steriliserings ärenden i högsta grad fortfarande i dag existerar på våra socialkontor och barnpsyk kliniker.
Jag har under cirka fem år engagerat mig för föräldrar som fått sina barn omhändertagna av socialförvaltningen och det är skrämmande på vilka lösa grunder en familj kan slås sönder av dessa myndighets ingripanden. Under steriliserings vågen var det allt för mångå som blev stympade med lagens hjälp på grund av tillfälliga psykiska problem och andra personliga kriser. I dag används LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga) på samma sätt. Jag skall nämna några typer av argumenteringar jag påträffat i sådana utredningar. En socialtjänst ville omhänderta en fyraårig flicka mot bakgrund av att barnet bedömdes ha en högre intelligens än föräldrarna och att de därför befarades fä gränssättningsproblem när flickan kom i tonåren. I ett annat fall har barnpsyk uttalat sig i en utredning vid socialen om att en mamma är intellektuellt under genomsnittet och därför inte kan tillgodose sina barns omvårdnads behov, detta utan att överhuvudtaget ha träffat varken mamman eller barnen. I många fall har det förekommit misstankar om misshandel eller sexuella övergrepp, trots att varken polisens utredning eller socialförvaltningens utredning ger något stöd för detta omhändertas ändock barnen. I dessa ärenden är det näst intill omöjligt för en oskyldigt anklagad att bli frikänd åtminstone i socialtjänstens och barnpsyks ögon. Socialtjänsten ingriper ofta när en familj av någon anledning befinner sig i en akut krisreaktion. Det som är tillfälliga reaktioner och problem i familjen, som troligtvis skulle lösas av sig självt inom ett fatal månader; bedöms av socialtjänst och barnpsyk som olösliga missförhållanden som innebär att barnen måste placeras utanför hemmet. Detta är bara några exempel på hur det i dag går till i Sverige.
I recensionen i ifrågasätts hur dåtidens politiker så okritiskt kunde anpassa praxis efter vad vetenskapen föreslog. Samma förhållanden råder i dag när det gäller LVU. Det är politikerna i landets socialnämnder som fattar de formella besluten och trots att det många gånger finns stora luckor i socialsekreterarnas och barnpsyks utredningar, dvs experterna som är vetenskapligt skolade, bifaller den politiskt tillsatta nämnden nästan alltid deras förslag.
Jag är övertygad om att om tvångssteriliseringarna bara hade används på de verkligen allvarliga fallen dvs på människor med grava utvecklingsstörningar och svåra och varaktiga psykiska problem skulle vi inte ha det ifrågasättande som vi har i dag. Jag är dessutom övertygad om att om vi inte nu, omedelbart inrättar någon form av kommission med befogenhet att ändra på felaktiga LVU domar, kommer det i framtiden att bli lika tabubelagt att omhänderta ett barn mot föräldrarnas vilja som det i dag är att tvångssterilisera någon. Denna utveckling är enligt min mening inte önskvärd efter som det i bland, i undantagsfall, faktiskt kan vara nödvändigt att ett barn far stöd om de biologiska föräldrarna exempelvis inte är beredda att ta emot behandling för de problem som finns.
Tillbaka till artikelindex
Powered by AIS