Swedish

Välj ditt språk

Barn - offer för ett brutalt system

Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

 

 

 

Ruby Harrold-Claesson, är som bekant ordf. i NKMR.

 

Inlägget är en replik på Kerstin Thorvalls kolumn "Varför blir barnen offer för brutaliseringen?" i Aftonbladet den 1 december 2002, men vid en muntlig förfrågan informerade Aftonbladets debattredaktör att de inte har plats att publicera artikeln.

 

Besökarna till NKMR:s hemsida bereds härmed tillfälle att läsa inlägget.

 

 

 

 

 

 

I Aftonbladet den 1 december ställer Kerstin Thorvall frågan "Varför blir barnen offer för brutaliseringen?"

 

Frågan kan te sig förbryllande alldenstund vi utgår från att Sverige är ett paradis för barn. Det är emellertid långt mellan dikt och verklighet. Faktum är att barn i Sverige faller lätt offer för systemets brutalitet - den av lagen sanktionerade brutaliteten varigenom socialsekreterarna utan omsvep tar barn från sina mödrars bröst för att leverera dem till betalda föräldrasubstitut. I byråkraternas värld reduceras föräldrakärleken till "sjuklig symbios" och kompetenta föräldrar och släktingar döms ut såsom obegåvade och onyttiga.

 

Den fråga som Kerstin Thorvall ställde gällde de under hösten uppmärksammade fallen där treåringen vars styvfar hade sparkat ihjäl honom hade dömts till tre års fängelse och ett par fall till.

 

Alla blir vi upprörda över att barn misshandlas till döds av vuxna i sin närhet. Vi får dock inte glömma bort att förövaren i såväl fallet med treåringen som Hedemorafallet där den lille tyske pojken, Michael, misshandlades till döds i juni 1990, var barnets styvfar. Att barn misshandlas till döds av sina biologiska föräldrar är ytterst sällsynt. Fenomenet med avlivning av den tidigare ledarhannens ungar är dock känt från djurvärlden.

 

Detta tar oss osökt in i ett allvarligt problem i vårt moderna samhälle - slit-och-släng-förhållandena  - ett problem som makthavarna låtsas inte finns. Det är ju inte politiskt korrekt att tala om att barn far illa när föräldrarna byter från en partner till en andra eller en tredje osv. De nya familjeformerna som finns i samhället med "mina barn, dina barn, våra barn" utgör faktiskt ett stort problem - och en stor fara - för barn. De vuxna som går in i ett nytt förhållande är kanske kära, men barnet/barnen sörjer förlusten av den vardagliga kontakten med sin andra förälder.

Det är ett känt faktum att styvbarn ofta far illa. Sagan om Askungen är inte bara en saga. Det kanadensiska professorsparet, Martin Daly & Margo Wilson, har skrivit i boken "The Truth about Cinderella. A Darwinian View of Parental Love" (Sanningen om Askungen. En darwinistisk betraktelse på föräldrakärleken) följande: "Att ha en styvförälder är den absolut största riskfaktorn för grov barnmisshandel som någonsin har funnits. Ett barn löper ett hundra gånger större risk att bli misshandlad eller dödad av en styvförälder än av sin biologiska förälder."


Om nu barn i styvfamiljer - där det ändå finns en biologisk förälder som kan skydda barnet - far illa, hur mycket större risk löper då inte ett barn som skiljs brutalt från sina nära och kära för att omplanteras som fosterbarn hos främlingar i en för barnet okänd miljö? Redogörelserna om hur barn har farit illa i fosterhem finns i stora mängder. Vissa barn, t.ex. Daniel Sigström, har även dött pga vanvård och misshandel i fosterhem. Ett handgripligt svar fick vi också i Bim Enströms och Andreas Rydbackens dokumentär "Tryggare kan ingen vara" som visades i TV4 den 15 januari.

 

Media har visat åtskilliga andra fall där barn utsätts för brutal misshandel i socialbyråkraternas kanslier. Den 10 december 2002, de mänskliga rättigheternas dag, visade Uppdrag Granskning hur socialsekreterarna och deras politiska nämnd med stöd av de systemanpassade förvaltningsdomstolarna hade berövat lille Carl Holmberg hans kärleksfulla föräldrar, med påstående om att föräldrarna är förståndshandikappade. Det verkar som om myndighetspersonerna tror att huvudparten av Sveriges befolkning är förståndshandikappade. I annat fall skulle inte dementimaskineriet och JO kunna påstå att utredningen var korrekt gjord och att ingen kan klandras i angivna fallet.

 

Ännu ett brutalt fall som har uppmärksammats i Aftonbladet: Fallet Martina Sinahan och hennes lilla dotter som Sveriges byråkrater stoppade på Kennedyflygplatsen i New York. Modern hade tagit sin dotter och flytt från Sverige för att skydda flickan från tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering.

 

I angivna fallet noteras att det fanns flera starka indikationer om att Martina Sinahan inte utgjorde ett hot mot sin dotter. Detta enligt utlåtanden från en läkare och Martinas adoptivmamma. Jag noterar dock att Martina Sinahan uppenbarligen kände sig och sin dotter hotade av de sociala myndigheterna. Detta angav hennes granne Mikael Närström.

 

Trots detta beslutade socialnämnden att tvångsomhänderta Martinas dotter "med omedelbar verkan". Motivering till detta beslut var anonyma anmälningar och att Martina "började bli mer och mer motsträvig". Slutsatsen som jag - och alla andra som vet hur socialtjänstens personal fungerar - kan dra är att socialnämndens bevekelsegrunder snarare var att straffa Martina för hennes växande brist på förtroende för de sociala myndigheterna och hennes uppenbara motstånd mot att samarbeta med dem än att värna om dotterns bästa.

 

I en artikel i Aftonbladet den 9 februari med titel "Jag ville inte att hon skulle bo på fosterhem" berättar Martina Sinahan i en intervju varför hon flydde med sin dotter. Ingen normal förälder vill överlämna sin avkomma till socialtjänsten och deras betalda vårdare. Att Martina Sinahan flydde från Sveriges socialbyråkrater med sin dotter var således en helt sund reaktion och en helt logisk åtgärd som varje normal förälder som har ekonomiska möjligheter skulle vidta.

 

Jag har i flera år arbetat som föräldraombud i åtskilliga LVU-mål och som ordförande i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR och ingredienserna i den tragedi som har utspelats kring Martina Sinahan och hennes lilla dotter bekräftar mina tidigare erfarenheter socialtjänsten och deras tolkning av "barnets bästa".

 

Följande frågor tarvar svar:

1 - Vilket ansvar har de sociala myndigheterna för händelseutvecklingen?

2 - Värnar de sociala myndigheternas personal om barnens bästa?

3 - Motsvarar socialtjänstens nuvarande arbetssätt den standard som medborgarna önskar och har rätt att kräva?

 

I Aftonbladets artikel den 17/1 -03 sade den svenska vicekonsuln att Martinas dotter "verkar inte alls ha kommit till skada". Det måste väl ändå vara uppenbart för alla normalt tänkande människor att händelseutvecklingen - att hon separerades brutalt från sin mamma, togs om hand av främmande och nu överlämnas till fosterhem - är allt annat än önskvärd och med största sannolikhet är skadlig för barnet. Personligen känner jag djup oro och sorg för Martina Sinahan och hennes dotter eftersom min erfarenhet av socialtjänsten är att personalen, socialnämnden och förvaltningsdomstolarna tar lätt på barnets behov av trygghet och stabilitet - i sin biologiska familj.

 

Det vore därför mycket välgörande om man skulle ifrågasätta myndigheternas hanterande av situationen, på samma sätt som Martina Sinahans agerande har ifrågasätts.

 

Har man dessa perspektiv klara för sig kan man inte annat än ställa följande frågor:

1 - Varför denna brutala behandling av barn och deras föräldrar från myndigheternas sida? Och,

2 - Är detta nödvändigt och godtagbart i ett civiliserat, demokratiskt samhälle?

 

 

LVU - Barnmisshandel i lagens namn. Av Ulla Wall

 

Varför är det rätt när socialtjänsten gör fel? Av Lena Hellblom Sjögren

 

Socialtjänsten - en skyddad verkstad. Av Anita Ankarcrona

 

Tillbaka till Artiklar

 

Powered by AIS