Familjehemmen behöver stöd?

Av Birgitta Hellwig, matematiker, Aachen, Tyskland

I GP den 27 december 2001 finns en debattartikel med rubriken “Familjehemmen behöver stöd.” Den är skriven av en riksdagsledamot och en socionom/familjehemssekreterare. I artikeln föreslås bland annat att familjehemmen borde få mer pengar i betalning.

Artikelförfattarna använder sig genomgående av de nysvenska orden “familjehem” och “familjehemsföräldrar”. När de mer korrekta orden “fosterhem” och “fosterföräldrar” på goda grunder fått dålig klang i allmänhetens öron beslöt sig ju svenska myndigheter för att byta namn på företeelsen i ett försök att blanda bort korten och bättra på fosterföräldrars med rätta skamfilade rykte.

Vad det handlar om är att barn, ofta helt utan tvingande skäl, av svenska myndigheter genom ett tvångsomhändertagande förvägras rätten att växa upp hos sin egen familj. Ej sällan tillgriper socialmyndigheten fysiskt våld när den förflyttar barnet från dess föräldrahem till ett “familjehem”. 

De här “familjehemsföräldrarna” har nästan alltid tagit fosterbarnet enbart för att tjäna pengar på barnet. I motsats till vad de här ovan nämnda artikelförfattarna tror är det nämligen i Sverige oerhört ekonomiskt lönsamt att ta emot fosterbarn i sitt hem.

Det lägsta beloppet som betalas är 7 000 - 8 000 kronor per barn och månad varav ungefär hälften av beloppet är skattefritt. Hur många vanliga svenska barnfamiljer har sådana belopp att spendera på varje barn i familjen varje månad????  Därtill kommer att många fosterfamiljer “förhandlat” sig till betydligt högre, ibland mångdubbelt högre, belopp per barn och månad. Och ofta lyckats med detta under grumliga påståenden om att barnet (oftast helt normala barn innan de tvångsplacerades i “familjehem”) är “handikappat” eller “särskilt arbetskrävande”.

Ett grundläggande fel i den här tvivelaktiga fosterbarnsverksamheten är istället att “familjehemmen” är alldeles för högt betalda. Vilka “familjehemsföräldrar” vill bli av med en extrainkomst på etthundratusen eller flera hundratusen kronor om året? För denna extrainkomst försvinner ju om tvångsvården upphör och barnet flyttar hem till sina egna föräldrar. Så då tillgriper “familjehemsföräldrarna” vilka fula knep som helst. “Familjehemsföräldrarna” skrämmer barnet med att barnets biologiska föräldrar är sjuka och farliga människor. Oftast helt grundlösa påståenden eftersom flertalet fosterbarns biologiska föräldrar är helt vanliga människor. Inte alls knarkare eller alkoholister eller kriminella. De har bara haft oturen att stöta sig med en socialsekreterare. Som i sin frustration hämnats genom att se till att barnen blir tvångsomhändertagna.

Men det lilla barnet tror på “familjehemsföräldrarnas” skrämselpropaganda. Och sedan kan “familjehemsföräldrarna” meddela att fosterbarnet vill absolut inte träffa sina föräldrar och absolut inte flytta hem till sina föräldrar!!!  

Jag är utlandssvensk sedan många år så nu undrar Ni kanske hur jag kan känna till det här. Någon kanske tror att jag talar om Sverige för femtio år sedan. Nej då, jag talar om dagens Sverige. Jag är visserligen bosatt utomlands sedan många år. Men jag besöker Sverige ofta och regelbundet och jag läser svenska tidningar.

Och framför allt: Jag har personligen engagerat mig för ett antal svenska föräldrar, som anfört klagomål i Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter i Strasbourg. Klagat dit för att Sverige berövat dem deras barn genom ett tvångsomhändertagande. Sverige har ju dömts ett antal gånger i Europadomstolen för kränkningar av mänskliga rättigheter just för det sätt på vilket denna tvångsplacering av barn skett. Nämligen i “familjehem”, i vilka barnen i stor utsträckning förvägrats kontakt med sina biologiska föräldrar!!

Jag har personligen lärt känna dessa föräldrar. Och även personligen träffat barnen i den mån dessa barn fått återvända till sina egna föräldrar sedan tvångsvården upphört. Jag har omsorgsfullt lyssnat till berättelser från barn som lyckats komma ur det helvete, som tiden i “familjehem” inneburit för barnet.

Dessa barn och deras föräldrar ger en helt annan bild av svenska “familjehem” än den skönmålning som riksdagsledamoten och socionomen ger i sin debattartikel.  Av de här barnens och deras föräldrars berättelser framgår att i många “familjehem” får fosterbarnen inte ens sina mest grundläggande behov av mat, kläder, regelbunden skolgång och läkarvård vid sjukdom tillgodosedda. Många av barnen har på ett helt otillbörligt sätt utnyttjats som arbetskraft i “familjehemmets” hushåll eller jordbruk.  Fysiska bestraffningar av olika slag tycks förekomma mycket ofta i “familjehemmen”. Allt utan att socialmyndigheten ingriper. För när barnen eller deras föräldrar till socialvårdstjänstemännen framför klagomål på förhållandena i “familjehemmet” viftas deras klagomål bara bort såsom helt ogrundade. Och framför allt antecknas klagomålen inte i socialmyndighetens akter. Barn och föräldrar, som klagar över att barnet agas av “familjehemsföräldrarna”, får av socialsekreteraren besked att “man måste ha kroppskontakt med den man uppfostrar”. Och föräldrar, som klagar över att deras lilla barn står still i vikt i “familjehemmet” (för att det inte får tillräckligt med mat!!), får av socialvården det helt felaktiga beskedet att “det är normalt att barn ibland inte ökar i vikt”.

Och i samtliga fall jag haft kontakt med har fosterföräldrarna på allt sätt saboterat barnets rätt till umgänge med sina föräldrar och syskon. Och dessvärre i många fall lyckats därmed nästan helt bryta barnets band med sin egen familj!!!

När de drabbade föräldrarna försöker vända sig till någon politiker och vädja om hjälp får de regelbundet svaret att vederbörande “inte kan blanda sig i enskilda fall”.

Så nyssnämnda kan förklara artikelförfattarnas massiva okunnighet om den grymma verkligheten i den svenska “fosterbarns-businessen”. Om man inte lyssnar på offren för en verksamhet, utan bara lyssnar på den som tjänar pengar på verksamheten, alltså “familjehemsföräldrarna”, så får man ingen korrekt bild av verkligheten.

Men åtminstone kunde socionomen och riksdagsledamoten besvära sig med att studera statistiska uppgifter om hur det går i vuxen ålder för barn, som växer upp i fosterhem. Statistiken visar att de har ökad sjuklighet, ökad dödlighet, sämre social anpassning och lägre skolutbildning än genomsnittet av den svenska befolkningen. Och det finns en undersökning som visar att barn, som hotats av fosterhemsplacering, men där denna aldrig verkställts (alltså fått stanna hos sina enligt socialmyndigheten “dåliga” biologiska föräldrar) har bättre social anpassning som vuxna än de barn har som togs till “familjehem”!!!

Och statistiken visar entydigt att risken för ett barn att utsättas för misshandel och sexuella övergrepp är mångdubbelt större för ett fosterbarn än för ett barn som bor hos sina egna föräldrar.

Och statistiken visar att hälften av alla “familjehemsplaceringar” i Sverige havererar. Till exempel genom att “familjehemsföräldrarna” avsäger sig att ha kvar fosterbarnet. Eller att fosterbarnet upprepade gånger flyr från “familjehemmet” hem till sina egna föräldrar. Och socialvården till slut tröttnar på att gång på gång återföra barnet till “familjehemmet” med användande av polisvåld.

Avslutningsvis vill jag påtala följande. Om det verkligen vore så att “familjehemmen” vore så dåligt betalda, varför sekretessbelägger då socialmyndigheten vilken ekonomisk ersättning ett enskilt “familjehem” får?? I Sverige finns ju en offentlighetsprincip, som gör att varje svensk har rätt att från myndigheterna få besked om vad varje stats- eller kommunalanställd eller uppdragstagare har i lön eller ersättning för sitt arbete eller uppdrag. En viktig rättssäkerhetsprincip för att förhindra att oskäliga ersättningar utbetalas. Men här är “familjehemsföräldrar” ett undantag. De får sin ersättning från kommunen, men beloppet är sekretessbelagt. Är det inte sekretessbelagt just för att om den svenska allmänheten fick veta vilka oskäligt höga summor vissa “familjehem” får i ersättning skulle det bli mycket högljudda proteser mot den här affärsverksamheten??

Familjehemmen behöver stöd? Eller Familjerna behöver stöd!

Jur. kand., med. lic., Siv Westerbergs begäran till kammarrätten i Göteborg om utfående av allmän handling

Bättre stöd till familjer i kris

Tillbaka till Artiklar