"Filmjölk bevis för incestbrott".
Nu måste alla falska profeter som tjänar stora pengar på att peka ut incestförbrytare stoppas, kräver Tomas Eriksson, psykiatriker.
|
Tomas Eriksson är specialist i rättspsykiatri. Han har studerat bevisningen bakom ett stort antal fällande incestdomar. Artikeln är tidigare publicerad i DN den 13 oktober 1995. Den ingår i en serie artiklar av samma författare som inleddes den 28 september och den 28 oktober 1994. Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd. |
Om ett barn inte tycker om filmjölk anser så kallade experter att barnet kan ha utsatts för oralsexuella övergrepp. Är barnet livligt och utagerande rekommenderar experterna incestutredning. Visar barnet tecken på depression eller sömnsvårigheter är diagnosen densamma: misstanke om sexualbrott. Domstolarna och åklagarmyndigheterna väljer i sexualbrottsmål att förlita sig på dessa falska profeter till experter. Resultatet har blivit ett havererat rättssamhälle. Det skriver docent Tomas Eriksson, specialist i rättspsykiatri, som studerat bevisningen bakom ett stort antal fällande incestdomar.
***
I två tidigare inlägg (DN Debatt 28/9 och 28/10 1994) har jag tagit upp ett fall där en 65-årig fd lärare med ett oklanderligt förflutet dömts till fyra års fängelse och förpliktigats att utge en kvarts miljon kronor i skadestånd, efter att ha anklagats för att ha våldtagit och misshandlat en fosterdotter till sin son. Orsaken till att jag tog upp saken var att jag efter genomgång av handlingarna i målet funnit det uppenbart att det saknades bindande bevisning mot mannen och att han sålunda blivit utsatt för ett justitiemord.
Efter en serie långdragna turer i högsta domstolen (HD), under vilka mannen hann avtjäna sitt straff och betala en icke obetydlig del av det utdömda skadeståndet, har han den 27 september beviljats resning av HD. Målet kommer inom kort åter att prövas av Svea hovrätt och så som bevisläget nu ser ut kommer han med största sannolikhet att bli helt och slutgiltigt frikänd från den förfärliga anklagelse som vilat över honom under flera års tid.
Detta är givetvis ytterligt tillfredsställande. Tyvärr går det dock inte att slå sig till ro med ett belåtet konstaterande av att rättssamhället även i detta fall till slut lyckats skipa rätt och att den aktuella domen var ett enstaka olycksfall i arbetet.
Tvärt om - just i sexualbrottsmål, och särskilt i sådana där barn uppges vara utsatta - synes det svenska rättsmaskineriet ha havererat och retirerat till en position där man accepterar att sedvanliga regler, om att ingen kan dömas till ansvar för ett brott om inte hans skuld är bevisad bortom varje rimligt tvivel, inte längre gäller.
Även om sexualbrott, när de verkligen begåtts, är utomordentligt allvarliga brott, vilka förvisso både bör beivras och förebyggas med kraft och energi, är det också utomordentligt allvarligt om människor döms för brott de inte begått. Domstolarna och åklagarmyndigheterna tycks i mål rörande misstänkta sexualbrott ofta välja att förlita sig på experter vad gäller bedömningen av skuldfrågan, i stället för att göra en sedvanlig självständig värdering av vittnen och teknisk bevisning.
Även om en förklaring till att det blivit så skulle kunna vara att domstolarna känner en stark osäkerhet i frågan hur olika bevis och vittnesuppgifter i sexualmål skall tolkas är denna ordning ej acceptabel.
Många av de experter som figurerar i dessa mål är uppenbarligen falska profeter med starkt förutfattade meningar beträffande sexualbrott. Bland dessa görs ofta gällande att barn aldrig ljuger och dessutom att man, om man har den rätta utbildningen och insikten, skulle kunna se på någon om vederbörande talar sanning eller ej med tillräcklig säkerhet för att kunna vittna därom i domstol. Detta är givetvis omöjligt; det finns tyvärr inga experter med en inneboende förmåga att fungera som lögndetektorer.
En lång rad uppgifter har även kommit i omlopp rörande vilka symptom hos ett barn som bör föra tankarna till att detta utsatts för ett sexualbrott och också om orsakerna till dessa brott.
Sålunda föreslås på fullt allvar att om ett barn är livligt och utagerande eller visar tecken på depression, sömnsvårigheter, kriminalitet eller missbruk så bör detta föranleda funderingar på och utredningar om barnet kan vara offer för ett sexualbrott. Om barnet inte tycker om filmjölk anses detta tyda på att barnet utsatts för oralsexuella övergrepp etc.
Enligt en annan ofta framförd uppfattning skulle sexualbrott företrädesvis begås av personer som själva varit utsatta för sexualbrott i sin egen barndom.
Ytterligare en tes, importerad från USA går ut på att minnen av att i barndomen ha varit utsatt för ett sexuellt övergrepp kan förträngas (glömmas bort) för att i vuxen ålder lockas fram till medvetandet genom psykoanalys.
Dylika uppfattningar är alla helt obestyrkta. Det finns ingen vetenskaplig kunskap vare sig om vilka faktorer som gör att någon gör sig skyldig till sexualbrott eller vilka symptom som kan förväntas hos den som varit utsatt för ett sådant brott. Inte heller ter sig de framförda påståendena särskilt sannolika. Trots detta har de vunnit stor spridning. De har således myternas alla karakteristika. Inte heller domstolarna har förmått hålla huvudet kallt inför dessa ogrundade hypoteser, vilka ofta anförs som stöd för fällande domar.
Ett tungt ansvar för att dessa myter kommit till spridning åvilar Rädda Barnens riksorganisation som givit spridning åt dem i en lång rad kvasivetenskapliga skrifter i ämnet som till exempel "Mot dessa våra minsta" av Monica Dahlström-Lannes. Denna och andra liknande böcker används dessvärre som utbildningsmaterial inom polis och åklagarväsendet och vid utbildning av psykologer, socialarbetare och daghemspersonal. De myter som förts fram av Rädda Barnen på detta sätt ligger också ofta till grund för den verksamhet som bedrivs av de förmenta domstolsexperterna.
Monica Dahlström-Lannes ägnar sig åt en systematiskt enögd opinionsbildning i dessa frågor. Så sent som den 2 oktober i år framförde hon på DN Debatt en lång rad påståenden som uppenbarligen syftar till att förstärka de många myter som hotar rättssäkerheten på detta område. Hon påstår, utan redovisad grund, att "bara en liten del av de verkliga brotten polisanmäls" samt att "vissa av sexualbrotten mot barn osynliggörs" genom missvisande statistik.
Hennes grundläggande inställning i basala rättssäkerhetsfrågor är också uppseendeväckande. Att hon uppfattar det som en "stor brist i rättssystemet" att den misstänkte "får ut den sekretessbelagda förundersökningen" antyder hennes önskemål om ett rättssystem utan insyn och offentlig granskning - helt främmande för svensk rättstradition.
Verksamheten med att uppträda som domstolsexpert i incestmål har även kommit att kommersialiseras på ett sätt som inger starkt obehag. T ex har domstolsverket under en kontrollerad period betalat ut sammanlagt 624 834 kronor till en landstingskommunalt anställd barnpsykolog i Skåne som på sin fritid tillhandagått olika domstolar med 24 yttranden över frågan huruvida barn som uppgivits ha varit utsatta för incestbrott företett tecken härpå eller ej. Efter verkställd utredning har hon i sakkunnigutlåtanden till domstolarna funnit att samtliga 24 barn visade tecken på att ha varit utsatta för sexuella övergrepp.
Även tekniken att förhöra barn som av en eller annan anledning misstänks för att ha blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp är ofta oacceptabel. Det är t ex vanligt att olika påståenden om övergrepp presenteras för barnet gång på gång och att barnets bekräftelse av att ett övergrepp ägt rum enbart kommer i form av ett nickande eller enstaka ord. På detta sätt torde det vara mycket lätt att manipulera barn att lämna falska anklagelser.
Min kritik av olika experters medverkan vid skuldprövningen av sexualbrott i domstol gäller inte den expertmedverkan som erbjuds av personer verksamma vid det vittnespsykologiska laboratoriet i Stockholm. Denna grupp utger sig inte för att kunna bedöma olika mer eller mindre ogripbara symptom hos brottsoffret; i stället erbjuder man domstolen en systematiserad sammanställning av olika vittnesutsagor. Sådana sammanställningar kan därefter självständigt bedömas av domstolen och torde kunna vara till nytta vid en analys av ett komplicerat material.
Monica Dahlström-Lannes har (i den ovan citerade artikeln) valt att göra en annan värdering. Hon underkänner analyserande och kontrollerbara sammanställningar av vittnesutsagor gjorda av tränade och därtill utbildade s k vittnespsykologer och pläderar i stället för en roll för barnpsykologer och barnläkare att på basen av sin "barnkliniska erfarenhet" göra en okontrollerbar bedömning av ett barns trovärdighet.
Efter det att jag hösten 1994 skrev mina artiklar i DN om den man som nu blivit beviljad resning har jag erhållit ett mycket stort antal brev och telefonsamtal från personer som uppgivit sig vara i samma situation som den man jag skrev om; alltså ha blivit dömda för sexualbrott mot sitt nekande.
På begäran av några av dessa personer har jag gått igenom handlingarna även i deras mål. Jag har härvid givetvis inte haft någon möjlighet att ta ställning i frågan huruvida de faktiskt varit skyldiga eller ej.
Däremot har jag funnit en lång rad fall, där jag som intresserad samhällsmedborgare, efter att ha granskat handlingarna mycket noga, inte kunnat finna att den bevisning som presenterats varit tillräcklig för att övertyga mig i skuldfrågan.
Självklart finner jag det mycket oroande att en bevisning som för mig inte framstår som det minsta övertygande av en domstol funnits vara av sådan tyngd att den tilltalade bortom varje rimligt tvivel befunnits skyldig.
Det är alltså en mycket oroväckande bild som framtonar. Domstolar som tillämpar andra typer av bevisning och en annan bevisvärdering i dessa mål än i andra, experter som grundar sin expertis på myter och som tjänar mycket pengar på verksamheten uppträder som orakel i domstolarna, många män som dömts på klen bevisning sitter i fängelse och har ofta dömts att betala stora skadestånd trots att de kanske är oskyldiga och många barn kan få lida livslångt av vetskapen att ha satt någon i fängelse efter att ha manipulerats till en angivelse.
Eftersom mycket talar för att hanteringen av sexualbrottsmål hittills varit extraordinär och bland annat inneburit att man gått utanför gängse bevisvärderingsprinciper bör nu extraordinära åtgärder sättas in för att dels rätta till misstag som begåtts och dels förhindra ytterligare rättsövergrepp.
HD bör under en period tillämpa en generösare praxis än normalt vid prövning av resningsansökningar. Dessutom bör HD i prejudicerande domar slå fast att beviskraven skall vara desamma vid sexualbrottsmål som vid andra mål. Härvid är det angeläget att HD skaffar sig en grundad uppfattning i frågan om värdet av olika typer av experters mederkan vid domstolsprövning av dessa mål. Åklagarmyndigheterna bör besinna sitt ansvar och bättre leva upp till sina skyldigheter att genomföra opartiska utredningar. Regeringen - som har det yttersta ansvaret för rättssäkerheten i landet - bör noga följa utvecklingen på detta område.
"Vi dömer oskyldiga till fängelse".
Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott
"Sverige vid skampålen". Under täckmantel av fri bevisprövning dömer domstolar utan bevis
Falske anmeldelser om overgrep
Fallet Stefan Holmlin. Åklagare tilltalad, lagförd och frikänd
Myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning
Psykologer medverkar i moderna häxprocesser
Falske voldtekter. Artikel i Bergens Tidende
Ukritisk bruk av barns pedofilipåstander
Stort skadestånd till oskyldig
Powered by AIS