Swedish

Välj ditt språk

 

  • Flytta LVU-målen till de allmänna domstolarna

    av Siv Westerberg, jur. kand.

Jur. kand Siv Westerberg har framgångsrikt processat inför Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.

Artikeln är tidigare publicerad i Medborgarrätt 3/95.

 

  • Just återkommen från semester i början på augusti 1995 fick jag se en notis i en tidning om att en fostermor var åtalad vid Åmåls tingsrätt för att ha misshandlat en nioårig fosterdotter.


    Som jurist har jag i åratal sysslat med att vara juridiskt ombud för föräldrar till barn som tvångsomhändertagits enligt LVU och tvångsplacerats i fosterhem. Vid ett mycket stort antal tillfällen har dessa föräldrar och i flera fall även dessa barn - i den mån jag fått träffa dem - berättat att de utsatts för en mycket grov misshandel från fosterföräldrarnas sida. De har uppvisat blåmärken och det har även i övrigt funnits en rad omständigheter som talat för att fosterbarnet utsatts för grov fysisk misshandel från fosterföräldrarnas sida. Jag har vid ett stort antal tillfällen anmält detta till polismyndigheter, åklagare och socialmyndigheter. Det vanliga har varit att polisen avskrivit ärendet utan att ens förhöra fosterföräldrarna. Ett telefonsamtal från polisen till socialmyndigheten med förfrågan om det finns några missförhållanden i fosterhemmet besvaras ju med nej eftersom socialmyndigheterna ju självklart inte anser att de fosterhem där de tvångsplacerar barn är dåliga och att barnen agas och misshandlas där.


    När jag läste den här notisen trodde jag att svenska myndigheter äntligen ändrat sig och att nu äntligen är det dags att åtala de fosterföräldrar som slår fosterbarnen. Jag utgick från att det rörde sig om ett av de många vanliga fall som jag själv stött på där ett par svenska fosterföräldrar betalas med skyhöga summor per månad för tvångsvård av fosterbarn (vilka fosterbarn mycket ofta är av utländsk härkomst då det finns en mycket stark överrepresentation av invandrarbarn bland de tvångsomhändertagna barnen.)


    En kontakt med Amåls tingsrätt visade att fostermodem var häktad och att rättegången skulle äga rum inom ett par dagar. När jag reste till Åmål för att som åhörare åhöra denna hade jag alltså endast några korta uppgifter från en tidningsnotis.


    Jag åhörde den första dagen av huvudförhandlingen och denna bjöd på en rad överraskningar. Situationen var inte alls den jag hade tänkt mig men dagen i Åmåls tingsrätt gav upphov till så viktiga reflexioner att jag anser att jag bör berätta för läsarna av denna tidning om dem.


    Den tilltalade var en kvinna av afrikanskt ursprung som i många är bott i Sverige och varit gift med en svensk med vilken hon också hade barn. För ett par år sedan betalade hon resan från Afrika till Sverige för sin syster och sin systerdotter som idag är nio år. De stannade cirka sju månader och det visade sig att systern dels var sjuk dels inte hade råd att bekosta barnets skolgång i Afrika. De bägge systrarna kom då överens om att barnet skulle stanna i Sverige hos sin moster och uppfostras där och man ingav till och med en adoptionsansökan vilken dock senare återkallades. Den sjuka systern åkte hem till Afrika och uppges ha avlidit där.


    I målet påstods att flickan hade misshandlats av sin moster/fostermor och det fanns även läkarintyg om skadorna. Till att börja med hade flickan uppgett helt annan gärningsman än fostermodern såsom varande den som tillfogat henne skadorna. Flickan tvångsomhändertogs och placerades på barnhem och har sedan uppgivit fostermodern såsom den som tillfogat henne skadorna.


    Detta var i korthet vad målet handlade om och det är förvisso inte någon lätt uppgift att döma i ett sådant mål, där motstridiga uppgifter lämnas av olika personer och där sättet att lämna uppgifterna kan vara präglat av uppgiftslämnarnas kulturella bakgrund.


    Vad som föranleder denna min artikel är emellertid att jag blev djupt imponerad av med vilken omsorg inte bara Tingsrätten utan även åklagaren och de bägge i målet agerande advokaterna, försvarsadvokaten och barnets advokat. försökte få fram sanningen i detta mål.


    I min juridiska verksamhet så sysslar jag i mycket liten utsträckning med brottmål. Verksamheten på min juridiska byrå har sin tyngdpunkt i medicinskt/juridiska problem. socialförsäkringsproblem och framförallt mål som rör tvångsomhändertaganden av barn där jag är ombud för de biologiska föräldrarna. Jag har framgångsrikt drivit ett antal sådana mål i Europadomstolen i Strasbourg där Sverige har dömts för brott mot de mänskliga rättigheterna just på grund av det sätt Sverige genomfört fosterbarnsvården på.

    Mål som rör tvångsomhändertagande av barn, det vill säga LVU-mål, går ju enligt svensk lag inte i de allmänna domstolarna utan i förvaltningsdomstolarna.


    Förvaltningsdomstolsprocessen är ju tyvärr en blandning av skriftligt och muntligt förfarande där den muntliga förhandlingen endast anses utgöra ett komplement till den skriftliga handläggningen. Helt annorlunda förhåller det sig ju i de allmänna domstolarna där principen om muntlighet och koncentration råder och där det som en part önskar lägga fram och åberopa i ett mål som grund för talan och som bevisning måste läggas fram vid en huvudförhandling. Parterna ges då möjlighet att korsförhöra vittnen och korsförhöra alla uppgiftslämnare. Vidare är ju i de allmänna domstolarna i princip så kallade vittnesattester förbjudna. Det innebär att den som vill åberopa vad någon person sagt eller uppgivit får kalla ifrågavarande person som vittne vilket gör att även motparten får tillfälle att förhöra uppgiftslämnaren. Helt annorlunda förhåller det sig ju tyvärr i förvaltningsdomstolarna. Rättssäkerheten i förvaltningsdomstolarna i LVU-mål, är praktiskt taget noll för barnets föräldrar. Jag har vid ett stort antal tillfällen upplevt att jag ställer till rätten en begäran att min motpart socialmyndigheten skall åläggas att precisera vad man åberopar för skäl till att dessa föräldrar som enligt grannar, släktingar med flera är utomordentligt skötsamma fina och barnkära personer skall fråntagas sina barn. Det vanliga svaret på dylikt från socialmyndigheten är att det står i handlingarna och det är märkligt att Siv Westerberg ej begripit detta ännu. Eftersom i handlingarna endast finns diffust framkastade allmänt hållna anklagelser om olämplighet som förälder eller oförmåga att tillgodose barnets behov utgör det ju inte på något sätt ett svar som kan utgöra grund för tvångsomhändertagande av barn som är ett av de mest ingripande inskränkningar av mänskliga rättigheter som finns.


    Vidare har jag i en förvaltningsdomstol i en muntlig förhandling från början klart och tydligt intrycket att domstolen helt har lierat sig med min motpart Socialmyndigheten. Såväl socialmyndigheten som domstolen uppfattar sig fullständigt naturligt och ogenerat som en del i den statliga maktapparat som står mot de föräldrar som skall berövas sina barn. När det gäller förhör med parter eller vittnen så har jag vid ett mycket stort antal tillfällen i länsrätter och kammarrätter upplevt att när jag förhört en part eller ett vittne en stund, avbryts jag av domaren som irriterat frågar hur länge jag tänker hälla på och frågar och säger att nu har vi inte tid att hålla på med för långa förhör och nu bör förhöret avslutas inom kort. Att man i det läget inte vågar "reta upp" domstolen genom att fortsätta ett förhör som kanske just har börjat komma in på väsentligheter som kunde vända målet säger sig självt. I det läget känner man sig pressad att hålla ett förhör som är alldeles för kort.


    Jag blev därför djupt imponerad av hur ingående alla förhör i det här brottmålet hölls. Det intressanta ur jämförelsesynpunkt var ju att det här målet handlade om tämligen exakt samma frågeställningar som kommer upp i LVU-målen nämligen huruvida en vårdnadshavare av ett barn har misskött sig som vårdnadshavare eller det hela rör sig om osanna uppgifter.


    I den här brottmålsprocessen fick alltså samtliga inblandade förhöra hur ingående som helst vilket naturligtvis var av största vikt. Det som gjorde allra mest intryck på mig var emellertid att rätten även förhörde den nioåriga flickan. Jag har vid ett stort antal tillfällen försökt att förmå förvaltningsdomstolarna att förhöra barn i LVU-mål. Vid några enstaka tillfällen har jag fått bifall till detta men då har det rört sig om barn som varit över 12 år. Min uppfattning är att en erfaren domare och erfarna nämndemän skulle kunna bedöma LVU-målen mycket bättre om de själva förhörde barnen. Givetvis skall detta ske med hänsynstagande till barnet men de här barnen har ju utsatts i fosterhem och barnhem i regel för betydligt värre saker än att bli förhörda av en vänlig domare. Målen är ju också av helt livsavgörande betydelse för barnen. I LVU-målen i förvaltningsdomstolarna så får ju rätten i regel nöja sig med att lyssna på vad en barnpsykiater påstår att barnet har sagt eller vad en socialsekreterare uppger att barnet har sagt till fosterföräldrarna eller vad fosterföräldrarna sagt till socialsekreteraren.


    Det rör sig alltså om ren och skär "hear-say" vilket ju är något som definitivt inte hör hemma i en domstolsprocess i en rättsstat.


    Efter att ha åhört under en hel dag den här verkligt seriösa brottmålsprocessen i Åmåls tingsrätt så är jag mer än någonsin övertygad om att det är utomordentligt angeläget att med det allra snaraste flytta LVU-målen från förvaltningsdomstolarna till tingsrätterna. I tingsrätten bör dessa mål behandlas processuellt sett exakt på samma sätt som ett brottmål. Det bör vara de krav på muntlighet och koncentration som finns i en brottmålsprocess och det bör vara de krav på bevisning som finns i en brottmålsprocess. Vi bör komma ihåg att för föräldrar och barn att för resten av barnets uppväxttid skiljas åt är ett långt större straff för både föräldrar och barn än att en person döms till några månaders fängelse. Det bör alltså föreligga beviskrav som bör vara i klass med de som tillämpas i brottmålsprocessen.


    Om LVU-målen flyttades till tingsrätterna så skulle vi förhoppningsvis slippa den situation vi har idag där förvaltningsdomstolarna i stort sett agerar som socialmyndighetens förlängda arm, där förvaltningsdomstolarna fullständigt kritiklöst och utan prövning godtar de löst hållna uppgifter som socialsekreterarna lämnar och där förvaltningsdomstolarna anser att i stort sett alla de uppgifter som lämnas av föräldrarna och deras ombud saknar varje form av betydelse. Jag skriver denna artikel dagen efter det jag åhört brottmålsprocessen i Åmåls tingsrätt. Förhandlingen fortsätter idag men jag hade inte möjlighet närvara och jag vet alltså ännu inte målets utgång. Givetvis kan det för en domare vara oerhört svårt att döma korrekt både i ett brottmål och i ett LVU-mål. Förfarandet i brottmålet ger dock en hundrafalt större rättssäkerhet än den som råder i LVU-målen i förvaltningsdomstolarna.

     

    NKMR:s kommentar

    Fostermodern dömdes till ett års fängelse av Åmåls tingsrätt men friades helt av Hovrätten för Västra Sverige.

    Till Förvaltningsdomstolarna håller inte måttet

    Tillbaka till Artikelindex

Powered by AIS