Förhörsmetodik: strategi, teknik, felkällor
Bo Edvardsson, 2001
Det är en viktig utgångspunkt för förhör och förhörsanalys att Regeringsformen 1 kap 9§ föreskriver "saklighet och opartiskhet" vid myndighetsutövning. Objektivitetsprincipen vid förundersökning finns för övrigt inskriven i Rättegångsbalken 23 kap 4§.
"Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratagas."
Refererade lagrum innebär t ex i en rimlig tolkning att en utredare måste arbeta med lika ansträngning för att söka evidens såväl för som emot en hypotes om t ex misshandel, sexuellt utnyttjande etc. Att enbart söka evidens för en hypotes innebär att man gör sig skyldig till det vanliga tankefel, som i internationell facklitteratur benämnes "confirmation bias" (ungefär ensidigt bekräftelsesökande). Att missa att söka efter evidens som talar emot en hypotes är ett logiskt fel som påtalats av vetenskapsfilosofen Popper (1959). Om man inte sökt falsifiera en hypotes så kan man inte hävda att den håller. Lagparagrafen innebär rimligen också att alternativa hypoteser noga måste prövas. Detta innebär att urvalet av ställda frågor skall allsidigt täcka av eller följa upp de alternativa hypoteser som är aktuella. Förhörsmetodik innebär rimligen därutöver att påverkan på förhörda personer genom t.ex. förutsättande, pressande, ledande etc. situationer och frågor skall undvikas och kontroller ske i den mån detta inte helt kan undvikas. Kontroller kan möjligen ske genom ledande situationer och ledande frågor i motsatt riktning. Svaren på ledande frågor kan ibland vara användbara om de innebär motsvar, men inte om de innebär svar i linje med situationens eller frågans tendens, speciellt inte vaga medsvar. Förhållandena är så komplexa att svaret på en viss fråga kan påverkas av samtliga föregående frågor och svar och andra påverkningar (inkl tidigare förhör och ”förförhör” av olika slag), inte bara av närmast föregående fråga. Närmast föregående fråga kan vara neutral, men svaret kan ändå styras av tidigare förhör (inkl avgivna svar), tidigare ledande frågor eller av ledtrådar i situationen i övrigt, t ex ansiktsuttryck m. m.
En viktig felkälla är även förhörsledarens egna uppvisade reaktioner, språkliga eller icke-språkliga, av gillande eller ogillande efter barnets svar. Dessa kan utgöra ledtrådar och inverka på svaren från ett barn som förhörs. Även urvalet av frågor kan utgöra en ledtråd och påverka. Om t.ex. inga frågor ställs om sexuella beteenden på daghemmet och en mängd frågor ställs om t.ex. pappas snopp, så blir det svårt att få fram att det faktiskt hänt saker på daghemmet, och barnet bibringas uppfattningen att förhörsledaren mycket gärna vill ha uttalanden om pappas snopp.
Urvalet av fokuserade teman eller ställda frågor är ofta skevt och kan gynna någon favorithypotes eller övertygelse som förhörsledaren har.
Jag skall här antyda en del påverkande faktorer vid förhör.
I. Faktorer FÖRE förhöret som kan påverka enskilda svar
- barnets kunskaper, erfarenheter direkt erhållna eller via media
- barnets begreppsliga och språkliga förmåga
- situationer och händelser, t ex vuxnas agerande,
omedelbart omhändertagande, transport till förhör,
vad som händer på förhörsplatsen före förhöret och hur
barnet tolkar situationer och händelser
- budskap och förväntningar från vuxna före förhöret
- budskap och förväntningar från andra barn före förhöret
- vilken uppfattning barnet bibringats om vad förhöret
gäller och om betydelsen av att lämna sanna uppgifter
- ev motiv att ändra på uppgifter
II. Faktorer UNDER förhöret som kan påverka enskilda svar
- urvalet av frågor (mot vilka områden/hypoteser frågor riktas
repektive inte riktas)
- förhörsledarens yttranden, ledtrådar i frågor
- förhörsledarens paraspråk (dvs. fenomen kopplade till tal
som inte är ord, t.ex. tonfall, tempo, pauser, skratt,
hummanden, harklingar osv.)
- förhörsledarens icke-verbala tecken/ s k kroppsspråk,t.ex.
blickar, ansiktsuttryck, gester, hållning, beröringar av den
förhörde, rörelser/förflyttningar, avstånd till den förhörde
- inställningen hos andra personer som sitter med eller står
nära barnet i anslutning till förhören
- rumsliga och tekniska förhållanden, t.ex. närvaro av
lekobjekt, ritmateriel, möbleringens art och utformning mm
- förhörets tidslängd, ibland uppkommer vändpunkter, där
ett barn efter att ha sagt emot i stället byter till att hålla med
om förhörsledarens ledtrådar/förslag
Vid ett svar på en viss fråga nr n råder följande principiella situation:
Före-faktorer vad gäller situationer,
budskap, egna tolkningar m.m.
Rumsliga, materiella faktorer
vid förhöret
Fråga 1 Svar 1 Fhl reaktion 1
(+ paraspråk
+ icke-verbala tecken)
Fråga 2 (++) Svar 2 Fhl reaktion 2
Fråga 3 (++) Svar 3 Fhl reaktion 3
... ...
Fråga n-1 (++) Svar n-1 Fhl reaktion n-1
Fråga n (++) Svar n Fhl reaktion n
Ett visst svar, t.ex. Svar 3, kan vara påverkat av dels före-faktorer (t.ex. en kurators ledande utfrågning), dels rumsliga och materiella faktorer vid förhöret, dels förhörsledarens alla tidigare frågor och även förhörsledarens
alla tidigare reaktioner. Till detta kommer att den förhördes egna tidigare svar kan innebära att inlärning av vissa sätt att svara skett och befästs genom positiva reaktioner från förhörsledaren. Vid en källkritisk bedömning
behöver tidigare påverkan vägas in. Att Fråga 3 kan vara frågetekniskt OK behöver inte innebära att Svar 3 är opåverkat av snedvridande faktorer.
Det är inte lämpligt att först påverka ett barn med t.ex. budskap före förhöret eller ledande frågor i början av förhöret och sedan ställa neutrala frågor och hävda att svaren på dessa skulle vara tillförlitliga. Det är också så att barnets svar innebär en inlärning, t.ex. kan felaktig inlärning av svar ske i förhör. Svaren kan befästas genom operant (konsekvensstyrd) inlärning, t ex genom att de bekräftas, väcker intresse, gillande etc hos förhörsledaren, vilket kan uttryckas med ansiktsuttryck, ord, gester mm. Det händer även att förhörsledare på olika sätt med ord, tonfall, upprepning av frågan etc visar att ett svar inte är önskat utan borde varit ett annat. Det förekommer även att förhörsledare stabiliserar svar i förhör och förhindrar uppkomst av motsägelser genom att hänvisa riktigt eller felaktigt till vad som tidigare sagts.
Med sådan metodik kan t.ex. felaktiga minnen hos förhörsledaren och tidigare felaktiga svar från ett barn komma att bestå i stället för att bli kontrollerade genom förnyat svar. Om den som förhörs tidigare ljugit eller fabulerat eller kommit ihåg fel, vilket är möjligt, så bör inte sådana svar få hjälp att kvarstå utan kontroll genom förhörsledarens försorg.
Det är också så att förhörsledarens formulering av frågor påverkas av vilka svar barnet gett på tidigare frågor. Om förhörsledaren ställer en förutsättande, ledande, pressande etc. fråga, så kan denna styra fram ett felaktigt svar, vilket i sin tur kan styra fram en fråga med t.ex. felaktiga förutsättningar osv osv. Det ena felet kan ge det andra i en lång kedja.
Det har påpekats i bl a en forskningsöversikt av Guerin (1986) att en människas beteende påverkas när en eller flera andra människor är närvarande - forskarna talar om s k "social facilitation", dvs. underlättande av t ex socialt accepterade beteenden. Guerin talar om
"a conformity or normative response to gain approval. In the presence of evaluating or observing others, behaviors which elicit social approval or avoid social disapproval are more common". (s 64) (dvs. en anpassning för att vinna gillande och i närvaro av observerande personer så är beteenden som skapar socialt gillande eller undviker socialt ogillande mer vanliga)
Detta är något att tänka på även vid förhör. Vid förhör går förhörsledaren in och regisserar hela situationen samt ställer frågor och påståenden, varvid graden av påverkan ökar utöver de grundläggande närvaroeffekterna.
När det gäller samtal med barn är det väl känt och ofta påpekat att det största problemet att få sanningsenliga svar uppkommer genom att barn ofta vill ge de svar som de tror att den vuxne vill ha (se t ex Ceci & Bruck,1993; Donaldsson,1978; Doverborg & Pramling,1991; Underwager & Wakefield,1990). Det är också viktigt att ha så god kontroll som möjligt över hur utsagor uppkommer och påverkar varandra även utanför förhörskontexten. I vilken/vilka situationer uppkommer de första utsagorna? Vilka har barnet talat med före förhöret om den aktuella saken och vad exakt har sagts och frågats? Vad har barnet talat med andra om mellan förhören? Sådana samtal kan ge upphov till föreställningar, minnesförändringar, falska minnen mm. Forskning rörande situationer där den ena parten ingetts förväntansskapande information rörande den andra har i mängder av experiment visat hur lätt förväntanseffekter på den andres beteende uppkommer (se t ex Hewstone, 1989). T.ex. visade ett experiment av Snyder & Swann (1978) att förväntanseffekter lätt uppstår i samspel mellan två personer. I ett experiment med två grupper intalades person A att person B var antingen "fientlig" eller "icke-fientlig". Man fann att person B började bete sig fientligt eller icke-fientligt beroende på vad man sagt till person A. Förhörsresultat med speciellt barn måste därför bedömas utifrån vilka förväntningar och vilken övertygelse den sociala omgivningen och även förhörsledaren har. Det varnas allmänt i internationell facklitteratur för övertygade förhörsledare (se t ex Ceci & Bruck,1993; Jones, 1992; Raskin & Esplin, 1991). Det har också visats vid experiment hur barn försöker besvara även bisarra frågor med hopkonstruerade svar (Hughes & Grieve, 1980) och samma gäller vid en del barnförhör (se t ex Underwager & Wakefield, 1990). Ceci, Crotteau, & Huffman (1994) redovisar forskning rörande s k "source misattribution errors" (källförväxlingsfel) hos barn vid förhör, dvs barnet tror att det verkligen varit med om något som det fått höra om från annat håll, t.ex. av förhörsledaren, eller enbart tänkt på. Det har också visats inom mängder av inlärningsforskning (se t ex Schwartz & Reisberg, 1991) att beteenden lätt kan utvecklas genom att man förstärker successiva approximationer till det önskade beteendet. I socialt samspel används sådant som uppmärksamhet, blickar, hummanden, nickningar etc som förstärkare av andras beteende. Polisförhör, läkarsamtal etc utgör inga undantag från sådana processer.
Om man som utredare undviker strikt prövning av hypoteser för respektive emot och dessutom underlåter alternativ hypotesprövning eller inte beaktar felmöjligheter och tillförlitlighetsproblem, så föreligger avsevärd risk för att det material och de bedömningar man arbetar fram blir felaktiga.
I Rikpolisstyrelsens rapport 1991:5 "Vittnesförhör" ges en relativt lättillgänglig framställning om problem vad gäller frågor vid förhör. Det påpekas hur förhörsledaren kan förvanska informationen och lätt kan påverka vittnen till felaktiga minnesuppgifter. Den fria berättelsen förordas. Pressande frågor betraktas som olämpliga. De innebär press före frågan eller press efter frågan. De kan innebära att frågan upprepas eller att betydelsen av frågan understryks före frågan. Starkare press ger fler felaktiga upplysningar enligt Smith (1986) och enligt en studie i Örebro (Axelsson, 1999) så uppkommer ett flertal olämpliga fenomen vid även mild press. Det påpekas också i RPS-rapporten att vissa frågetyper "är särskilt ägnade att påverka och leda den hörde och bör därför under alla förhållanden undvikas". Exempelvis nämns som de farligaste förutsättande frågor. Vidare nämns bl.a. valfrågor av olika slag och förväntansfrågor. Med ledande frågor avses frågor som genom sitt innehåll, form eller sätt för deras framställande inbjuder till visst svar (RPS, s 58). Smith (1986) har funnit att det finns stor risk för att (neutrala) vittnen svarar i överensstämmelse med ledande frågor. Mycket tyder på att vittnets egna förväntningar och de förväntningar han tror att andra har, lättare kan göra honom till offer för ledande frågor (RPS, s 63). Det påpekas också att hypotetiska frågor ("om"-frågor) ofta kan leda till felaktiga svar. Det är också så att resultaten av senare förhör påverkas av vad som skett vid första förhöret. Minnet kan påverkas vid första förhöret. RPS-rapporten pekar också på hur språkbruksskillnader mellan förhörsledaren och den förhörde kan leda till fel. När det gäller barn accentueras rimligen detta problem.
Det konstateras med fet stil att "varje förhörsledare måste vara medveten om att kommunikationen mellan den hörde och förhörsledaren är en komplicerad kedja av tolkningar och verbala återgivningar och att det ligger en stor fara i att vara omedveten om detta förhållande "(a.a., s 81f).
Ett annat problem i förhör är vad som i transaktionsanalytisk teori (Schiff-skolan) brukar betecknas som "discounts", dvs. ignoreranden/förbiseenden/nedvärderingar, i detta fall beträffande vad den förhörde säger. Förhöret fortsätter som om svaret inte existerat. T ex "Slog pappa dig?" - "Nej, det gjorde Olle." - "Kan du berätta hur pappa slog dig." Detta slag av beteende innebär att förhörsledaren inte kan relatera till verkligheten (i dessa episoder). Om förhörsledaren inte lyssnar och är följsam till de uppgifter som framkommer blir tillförlitligheten låg. Vid Örebro universitet har vi funnit vid genomgång av förhörsutskrifter att det förekommer relativt stora mängder av felaktiga referat, pragmatiska slutsatser etc. uttalade av förhörsledaren i löpande förhör och som inte har saklig grund i det tidigare sagda i samma förhör. Om förhörsledaren refererar bakåt till vad som skall ha sagts av någon förälder eller av barnet, så blir referatet suggererande och någon kontroll av stabiliteten i uppgiften erhålls inte - barnet har då fått hjälp av förhörsledaren att lämna en uppgift som överensstämmer med vad som tidigare sagts.
Exempelvis belyser de återgivna tio felaktiga förhören rörande sexuella anklagelser med barn i Underwager & Wakefield (1990) vilka absurda uppgifter som efterhand kan växa fram i felaktigt genomförda förhör. Underwager & Wakefield har konstruerat kategorisystem för värdering av förhörsledarens frågor och barnets svar - detta har översatts och tillämpats på ett svenskt polisförhör av Hoonk (1993). T.ex. klassificeras frågor i "objektiva" resp "påverkande". Jämför exempelvis frågan "Vad hände?" med frågan "Vad gjorde pappa?" - i den sista riktas svaret in mot pappa och det förutsätts att han gjorde något. Även den första frågan innehåller en påverkande förutsättning att något hänt. Jfr ”Kan Du berätta?”
Det finns anledning påpeka att svenska juridiska teoretiker åtminstone sedan 1950-talet varnat för förutsättande, ledande etc frågor. Exempelvis anger Hemming-Sjöberg (1952) "förutsättningsfrågan" som "den farligaste", vilket han inte är ensam om. Även Leche & Hagelberg (1958) påtalar olämpligheten av olika typer av felaktigt ställda frågor. Det finns också anledning upprepa justitierådet Gregows (1996) befogade påpekande rörande mål med påståenden om sexuella övergrepp:
"Det förutsätts att förhöret har hållits på oklanderligt sätt...".
Inom logisk teori avvisas felaktiga och argumentativa frågor (se t ex Walton, 1991). Internationella utsageanalytiker brukar ange olämpliga frågor på en checklista för utredningars validitet, till exempel anger Steller & Boychuk (1992) såväl "suggestive, leading or coercive questioning" som "overall adequacy of the interview" (jfr termer som utredningsstrategi som jag använder) som anledningar att förkasta uppgifter (se även Raskin & Esplin, 1991). En stor mängd intervjutekniska frågor rörande barn tas upp i ett viktigt arbete av Poole & Lamb (1998) och löpande publiceras mängder av internationella vetenskapliga artiklar inom området i ett flertal internationella vetenskapliga tidskrifter.
Även genom forskning rörande frågeformulering och påverkan av svaren i intervju- och enkätundersökningar har vi idag en omfattande kunskap om hur till exempel små variationer i frågors formulering eller förhållningssätt hos intervjuaren eller den svarande påverkar svaren (för en forskningsöversikt, se t ex Krosnick, 1999; se även Cicourel, 1969; Kahn & Cannell, 1966; Oppenheim, 1966; Schwarz & Sudman, 1996; Tanur, 1992) och ger upphov till felaktiga resultat. Exempelvis inverkar ordningsföljden mellan de färdiga alternativen i flervalsfrågor på benägenheten att välja de olika alternativen - vid muntlig presentation finns en tendens att välja det sista alternativet, som är lättare att minnas. Muntliga flervalsfrågor används ibland i polisförhör. Inte bara alternativen är ledande utan även ordningsföljden. Förhörda barn väljer i mycket stor utsträckning det sist nämnda alternativet i en flervalsfråga i ett polisförhör enligt min erfarenhet. Ett barn även mentalt kollapsa och t.ex. börja gråta ställt inför komplexiteten i en multipelfråga (flera frågor ställs i en följd). Ett annat exempel är att valet av verb i frågan kan antyda ett orsak-verkan-förhållande och därmed påverka svaret (Semin et al.,1995). Ytterligare ett exempel är att den som svarar kan satisfiera, dvs. nöja sig med att avge svar som inte behöver följa av en förståelse av eller noggrant övervägande av frågan och svaret, utan till exempel kan vara avsedda att tillgodose situationens eller frågeställarens krav på ett svar eller ett sätt att snabbt slippa från situationen (Krosnick, 1999). Satisfiering torde vara ett stort problem vid enkäter till barn och vuxna och även i t.ex. polisförhör med barn.
Referenser och litteratur
Andersson, G. (1998). Barnintervju som forskningsmetod.
Nordisk psykologi, 50(1), 18-41.
Axelsson, M. (1999). Press i utredande samtal med barn. Örebro
universitet, rapport/handledare: Bo Edvardsson.
Cicourel, A.V. (1969). Method and measurement in sociology.
New York: The Free Press.
Ceci, S.J. (1993). Cognitive and social factors in children´s testimony. In
B. Sales & G. Vandenbos (Eds), Psychology and law master
lectures. Washington D.C.: APA Books.
Ceci, S.J. et al (1994). Repeatedly thinking about a non-event: source
misattributions among preschoolers. Consciousness and Cognition,
3, 388-407.
Ceci, S.J., & Bruck, M. (1993). The suggestibility of the child witness:
A historical review and synthesis. Psychological Bulletin, 113,
403-439.
Ceci, S.J., & Bruck, M. (1998a). Children´s testimony: Applied and basic issues.
Chapter 11 in W. Damon, I.E. Sigel, & K.A. Renninger (Eds). Handbook of
child psychology. Vol 4. New York: Wiley.
Cederström, A. (1996). Forskning om förhör med barn. Kapitel i U.
Sjöström (red), Barns utsagor i utredningar vid misstanke om
brott. Forskningsrapport, Vittnespsykologiska laboratoriet,
Stockholms universitet.
Dahlman, C. (1998). Samtalsminne. Vilka fel förekommer efter sju
dagar? Högskolan i Örebro, rapport/handledare: Bo Edvardsson.
DeLoache, J. (1995). The use of dolls in interviewing young children. Chapt 8 in
Zaragoza et al (Eds.).
Doris, J. (Ed.), (1992). The suggestibility of children´s recollections.
Washington D. C.: American Psychological Association.
Donaldsson, M. (1978). Hur barn tänker. Stockholm: Liber.
Doverborg, E., & Pramling, I. (1991). Att förstå barns tankar: Metodik
för barnintervjuer. 2:a uppl. Almqvist & Wiksell.
Edvardsson, B. (2003). Kritisk utredningsmetodik – begrepp, principer och
felkällor. Stockholm: Liber. (avsnitt om utredande samtal med barn)
Edvardsson, B. (1997a). A critical examination of investigative
methods in fifteen cases of alleged child sexual abuse in
Sweden. Paper presented in plenary session at the 7th European
Conference on Psychology and Law, Solna, Sweden, 970905.
Edvardsson, B. (2001a). Errors in investigations of disputable cases of child
sexual abuse. Paper presented at the 11th European Conference on Psychology
and Law, Lisbon, Portugal, June 5-8, 2001.
Edvardsson, B. (2001b). Content strategy in police interviews of children in
alleged child sexual abuse cases. Paper presented at the 11th European Conference
on Psychology and Law, Lisbon, Portugal, June 5-8, 2001.
Edvardsson, B. (2001c). Factors in investigative communication with children. Paper
presented at the 10th European Conference on Developmental Psychology, Uppsala
university, August 22-26, 2001.
Edvardsson, B., & Sund, L. (1998). Immediate free recall of brief
conversations in investigative work. Paper presented at the 8th
European Conference on Psychology and Law, Sept 2-5, 1998,
Cracow, Poland.
Fielding, N.G., & Conroy, S. (1992). Interviewing child victims: Police
and social work investigations of child sexual abuse. Sociology, 26(1),
103 -124.
Garry, M., Manning, C.G., Loftus, E.F., & Sherman, S.J. (1996).
Imagination inflation: Imagining a childhood event inflates confidence
that it occurred. Psychonomic Bulletin and Review, 3(2), 208-214.
Goff, L.M., & Roediger III, H. L. (1998). Imagination inflation for action
events: Repeated imaginings lead to illusory recollections.
Memory & Cognition, 26(1), 20-33.
Gregow, T. (1996). Några synpunkter på frågan om bevisprövning
och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn.
Svensk Juristtidning, nr 7, 509-523.
Gudjonsson, G. (1992). The psychology of interrogations, confessions
and testimony. Chichester: Wiley.
Guerin, B. (1986). Mere presence effects in humans: A review. Journal of
Experimental Social Psychology, 22(1), 38-77.
Harris, M.J., & Rosenthal, R. (1985). Mediation of interpersonal expectancy
effects: 31 meta-analyses. Psychological Bulletin, 97(3), 363-386.
Hemming-Sjöberg, A. (1952). Förhör inför rätta. Kap 12 i M. Heuman,
& B. Lassen (red.), Brottets beivrande. Stockholm: Wadström &
Widstrand.
Hewstone, M. (1989). Causal attribution. From cognitive processes to
collective beliefs. Oxford: Blackwell.
Hiärne, U. (1676). Kort Betenckiande öffwer de anfechtade Barnens i
Stockholm förrige klagans återkallelse och den nya bekennelsen
inför den Kongl. Commissorial Rätten i Stockholms Stadzhuus, som
begyntes den 11 Sept:s Anno 1676, och intill dato continuerat.
Ingår i Historiska samlingar, femte delen, s 411-432. Stockholm,
1822. (En kritisk analys av häxprocesserna)
Holmes, D. S. (1990). The evidence for repression: An examination of sixty
years of research. Chapt 4 in J. L. Singer (Ed.) Repression and
dissociation. Chicago: University of Chicago Press. (ang frånvaron
forskningsevidens för bortträngning)
Hoonk, A. (1993). Analys av ett polisförhör vid ett fall av misstänkt
sexuellt ofredande. Högskolan i Örebro, rapport/handledare: Bo
Edvardsson.
Horner, T.M., Guyer, M.J., & Kalter, N.M. (1993a). The biases of child sex
abuse experts: Believing is seeing. Bull Am Acad Psychiatry Law,
21, 281-292.
Horner, T.M., Guyer, M.J., & Kalter, N.M. (1993b). Clinical expertise and
the assessment of child sexual abuse. J Am Acad Child Adolesc
Psychiatry, 32.
Hughes, M., & Grieve, R. (1980). On asking children bizarre questions.
First Language, 1, 149-160.
Hyman, I.E., Husband, T., & Billings, F.J. (1995). False memories of
childhood experiences. Applied Cognitive Psychology, 9, 181-187.
Hyman, I.E., & Pentland, J. (1996). The role of mental imagery in the creation
of false childhood memories. Journal of Memory & Language, 35, 101-117.
Jones, D.P.H. (1992). Interviewing the sexually abused child.
Investigation of suspected abuse. 4th rev ed. London: Gaskell.
Jones, D.P.H., & McGraw, J.M. (1987). Reliable and fictitious accounts of
sexual abuse to children. Journal of Interpersonal Violence, 2, 27-45.
Kahn, R.L., & Cannell, C.F. (1966). The dynamics of interviewing.
Theory, technique, and cases. New York: Wiley.
Kassin, S.M., & Kiechel, K.L. (1996). The social psychology of false
confessions: Compliance, internalization, and confabulation. Psychological
Science, 7(3), 125-128.
Koocher, G.P. et al (1995). Psychological science and the use of anatomically
detailed dolls in child sexual-abuse assessments. Psychological Bulletin, 118(2).
199-222.
Koriat, A., & Goldsmith, M., & Pansky, A. (2000). Toward a psychology of
memory accuracy. Annual Review of Psychology, 51, 481-537.
Krosnick, J.A. (1999). Survey research. Annual Review of Psychology, 50, 537-
567.
Leche, E., & Hagelberg, V. (1958). Förhör i brottmål. Stockholm:
Norstedt.
Lepore, S.J., & Sesco, B. (1994). Distorting children´s reports and
interpretations of events through suggestion. Journal of Applied Psychology,
79(1), 108-120.
Loftus, E.F. (1997). Researchers are showing how suggestion and imagination
can create "memories" of events that did not actually occur. Scientific American,
Sept, 51-55.
Loftus, E.F., & Pickrell, J.E. (1995). The formation of false memories.
Psychiatric Annals, 25, 720-725.
Lynn, S.J., & McConkey, K.M. (Eds), (1998). Truth in memory.
New York: Guilford Press.
MacMartin, C. (1999). Disclosure as discourse. Theorizing children´s
reports of sexual abuse. Theory & Psychology, 9(4), 503-532.
Martinson, F.M. (1994). The sexual life of children. London: Bergin &
Garvey.
Mikkelsen, E.J. et al. (1992). False sexual abuse allegations by children and
adolescents. Contextual factors and clinical subtypes. American Journal
of Psychotherapy, Vol XLVI, No 4, 556-559.
Ney, T. (Ed.),(1995). True and false allegations of child sexual abuse.
Assessment and case management. New York: Brunner/Mazel.
Oppenheim, A.N. (1966). Questionnaire design and attitude measurement.
New York: Basic Books.
Perry, N.W. (1995). Children´s comprehension of truths, lies, and
false beliefs. Chapt 3 in T. Ney (Ed.), True and false allegations
of child sexual abuse. Assessment and case management. New
York: Brunner/Mazel.
Poole, D.A., & Lamb, M.E. (1998). Investigative interviews of
children. Washington: American Psychological Association.
Popper, K.R. (1959). The logic of scientific discovery. London: Hutchinson.
Raskin, D.C., & Esplin, P.W. (1991). Statement validity assessment:
Interview procedures and content analysis of children´s
statements of sexual abuse. Behavioral Assessment, 13, 265-291.
Rikspolisstyrelsen (RPS) rapport 1991:5 Vittnesförhör. Stockholm:
RPS informationsenhet.
Roberts, K.P., & Lamb, M.E. (1999). Children´s responses when
interviewers distort details during investigative interviews.
Legal and Criminological Psychology, 4, 23-31.
Rosenfeld, A. et al (1986). Determining incestous contact between
parent and child: Frequency of children touching parents´
genitals in a nonclinical population. Journal of the American
Academy of Child Psychiatry, 25(4), 481-484.
Rosenthal, R. (1963). On the social psychology of the psychological experiment:
The experimenter´s hypothesis as unintended determinant of experimental
results. American Scientist, 51, 268-283.
Rosenthal, R. (1966). Experimenter effects in behavioral research. New
York: Appleton-Century-Crofts.
Rosenthal, R., & Rosnow, R. (Eds) (1969). Artifact in behavioral research.
New York: Academic Press.
Rosenthal, R., & Rubin, D.B. (1978). Interpersonal expectancy effects:
The first 345 studies. Brain and Behavioral Sciences, 3, 377-386.
Scharnberg, M. (1966). Textual analysis: A scientific approach for
assessing cases of sexual abuse. Vol. II. Acta Universitatis
Upsaliensis. Almqvist & Wiksell International.
Schwarz, N., & Sudman, S. (Eds.), (1996). Answering questions. Methodology
for determining cognitive and communicative processes in survey research.
San Francisco: Jossey-Bass.
Semin, G.R. et al. (1995). The answer is in the question: The effect of verb causality
upon locus of explanation. Personality and Social Psychology Bulletin, 21,
834-842.
Sjöström, U. (red.) (1996). Barns utsagor i utredningar vid misstanke om
brott - nio uppsatser från Vittnespsykologiska forskningslaboratoriet.
Stockholms universitet, Pedagogiska institutionen, rapport.
Smith, E. (1986). Vidnebeviset. En vurdering af afhöringsmetoder og
vidneforklaringer. Köbenhavn: Gad.
Snyder, M., & Swann, W.B. (1978). Behavioral confirmation in social
interaction: From social perception to social reality. Journal of
Experimental Social Psychology, 14, 148-162.
Steller, M., & Boychuk, T. (1992). Children as witnesses in sexual abuse
cases: Investigative interview and assessment techniques. Chapt 4
in H. Dent & R. Flin (Eds), Children as witnesses. London: Wiley.
Sund, L. (1996). Samtalsminne. Vilka fel kan uppstå vid omedelbart
samtalsminne? Högskolan i Örebro, rapport/handledare: Bo Edvardsson.
Tanur, J.M. (1992). Questions about questions. Inquiries into the cognitive
bases of surveys. New York: Russell Sage Foundation.
Trankell, A. (1956). Trovärdighetsutredningarnas metodik. Svensk
Juristtidning, 81-101.
Trankell, A. (1963). Vittnespsykologins arbetsmetoder. Stockholm: Liber.
Underwager, R., & Wakefield, H. (1990). The real world of child
interrogations. Springfield, Ill.: Charles C Thomas.
Vrij, A. (2000). Detecting lies and deceit. The psychology of lying and the
implications for professional practice. Chichester: Wiley.
Wachtmeister, A. (1943). För ung att tala sanning? Stockholm: Natur
och Kultur.
Walton, D.N. (1991). Critical faults and fallacies of questioning. Journal
of Pragmatics, 15, 337-366.
Wells, G.L., & Loftus, E.F. (1991). Is this child fabricating? Reactions to
a new assessment technique. In J. Doris (Ed.), The suggestibility of
children´s recollections: Implications for eyewitness testimony.
Washington, D.C.: American Psychological Association.
Wolfner, G., Faust, D., & Dawes, R.M. (1993). The use of anatomically detailed dolls
in sexual abuse evaluations: The state of the science. Applied & Preventive
Psychology, 2, 1-11.
Zaragoza, M.S. et al (Eds), (1995). Memory and testimony in the child
witness. London: Sage.
---
Powered by AIS