Swedish

Välj ditt språk

Mänskliga rättigheter - också i Sverige!
Av Krister Pettersson, civilingenjör, fd styrelsemedlem i Familjekampanjen

 

 

 

 

 

 


Krister Pettersson är språkkunnig civilingenjör och projektledare, som har världen som sin arbetsplats. Han beskriver sig själv som en gammal kämpe inom Haro, Familjekampanjen, Friheten i Sverige o Medborgarrättsrörelsen.

Artikeln är tidigare publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 6 sept. 1983 och som ett inlägg i NKMR:s Diskussionsforum med URL:

http://forum.aisab.se/nkmr/viewtopic.php?t=461


Inlägget återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 


ÄR VI SVENSKAR och våra politiker bara intresserade av mänskliga rättigheter i fjärran länder? Är vi mer intresserade ju längre bort länderna ligger? Är vi minst intresserade av dessa rättigheter i vårt eget land? Ja, man skulle kunna tro det.

Sverige har undertecknat flera konventioner om mänskliga rättigheter. Dessa dokument är bl.a: FN:s Allmänna Förklaring om de mänskliga rättigheterna av den 10 december 1948, FN's konvention om de mänskliga rättigheter av den 16 december 1966 (FN), FN:s Förklaring om barnets rättigheter (BR) samt Europeiska konventionen av den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna med tilläggsprotokoll (EK).

ATT rättighetskatalogen i dessa högtidliga överenskommelser mellan nationerna respekteras och efterlevs är av fundamental betydelse för en fri värld och för fria medborgare. Också i vårt eget land. Rättigheterna i ovannämnda konventioner syftar bl.a. till att skydda de enskilda medborgarna för statsmaktens förtryck och godtycke.

De olika konventionerna om de mänskliga rättigheterna har flera gemensamma artiklar, som syftar till att värna om familjen, vilken erkänns vara samhällets naturliga och grundläggande enhet. Konventionerna har bl.a. artiklar om rätten att bilda familj, EK artikel 12, att envar skall ha rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, EK artikel 8, och att staten skall respektera föräldrarnas frihet att tillförsäkra sina barn en uppfostran, som står i överensstämmelse med den egna övertygelsen (EK art 2 i första tilläggsprotokollet). Vidare anges rätten till lika lön för lika arbete (FN art. 7) och att rättigheterna skall tryggas utan åtskillnad av något slag, alltså utan diskriminering (EK art 14).

AV DESSA förklaringar och konventioner, är den för vårt land mest förpliktigande den sistnämnda Europeiska konventionen (EK).

Att denna konvention efterlevs av konventionsstaterna, bevakas av den Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Denna kan uppträda som åklagare mot en stat inför den Europeiska domstolen med säte i Strasbourg. Svenska staten fälldes nyligen av Europadomstolen i ett mål om brott mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till EK: "Envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt" samt mot artikel 13 i EK: "Envar, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, skall äga effektiv möjlighet att föra talan inför inhemsk myndighet. . ." Den fällande domen förväntas innebära lagändringar i vårt land, "men inte nödvändigtvis" enligt ett statsråd! Flera nya mål mot svenska staten väntar på att tas upp av kommissionen för de mänskliga rättigheterna inför Europadomstolen.

NÄR DET gäller svensk "familjepolitik", är det numera uppenbart, att den i flera avseenden strider mot andemeningen och även bokstaven i flera av ovannämnda konventioner.

Så erkänns inte längre i vårt land familjen vara den "naturliga och grundläggande enheten i samhället som äger rätt till skydd från samhället och staten" (FN art 10). Tvärtom förekommer i vårt land politiska åtgärder och en lagstiftning, som systematiskt bryter ner familjen ekonomiskt, ansvarsmässigt och moraliskt. Syftet förefaller vara att därigenom försvåra en normal överföring av (borgerliga) värderingar och normer från föräldrar till barn.
Föräldrarätten, som tidigare har ansetts vara självklar och av naturrättsligt slag, finns inte inskriven i grundlagen, och har i praktiken avskaffats i vårt land. Teoretiskt kan Riksdagen därför bita huvudet av skammen och stifta en ny lag som öppet erkänner, att från och med nu är det samhället som ansvarar för våra barns fostran.

LAT OSS närmare studera artikel 2 i första tilläggsprotokollet till den Europeiska konventionen (EK). Enligt denna "skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran och undervisning, som står i övertygelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse".

Redan vid ratificeringen hade svenska staten en viss reservation mot denna artikel. Numera är det en respekt som existerar endast i teorin i vårt land. I praktiken har det helt övervägande flertalet föräldrar genom vårt extrema högskattesystem, som inte tar hänsyn till bärförmåga, parat med en subventions- och monopolpolitik när det gäller undervisning och daghem, berövats denna rätt att välja undervisning för sina barn. Ja, föräldrarna har till och med i praktiken förlorat rätten att få vårda barnen "under sina första år" i det egna hemmet (jämför artikel 6 i BR), genom att detta numera är en i praktiken ekonomisk omöjlighet för de flesta svenska föräldrar, eftersom existensminimum för en trebarnsfamilj med endast en inkomst är ca 160 000 kr per år.

Artikel 14 i EK lyder: "Åtnjutandet av de fri- och rättigheter, som angivas i denna konvention skall tryggas utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt". Denna artikel förbjuder alltså all diskriminering när det gäller våra mänskliga fri- och rättigheter. Svensk familjepolitik av i dag bryter dock mot denna artikel genom den diskriminering med ekonomiska medel vissa familjer utsätts för. Nämligen de, som enligt 2:a paragrafen i tilläggsprotokollet nämnt ovan, efter egen övertygelse själva vårdar och fostrar barnen i det egna hemmet.

Diskrimineringen av dessa familjer tar sig också uttryck i, att myndigheterna t.o.m. förvägrar dem uppskjutning av skatt enligt Riksskatteverkets regler om existensminimum. Myndigheterna i vårt land anser, att en sådan familj har förverkat sin rätt till skatteuppskjutning, därför att den "frivilligt" har begränsat sin inkomst genom att inte lämna sina barn till daghem.

HUR KAN då vår stat och vara ansvariga politiker i praktiken så grovt bryta mot de mänskliga rättigheterna? Ett försvar har varit, att man inte behöver respektera de internationella konventionerna som biträtts förrän deras innehåll har översatts, eller "transformerats", till vanlig svensk lag. Detta är den s.k. transformationsteorin, vilken i verkligheten är ohållbar och omöjliggjord av själva konventionen genom den ovannämnda artikeln 13 i EK.
Att den svenska staten på detta sätt genom sin familjepolitik förbryter sig mot viktiga mänskliga rättigheter kan alltså inte försvaras. Det kan emellertid förklaras i vetskapen om marxistisk och socialistisk uppfattning om familjen som ett hinder för det helt socialistiska samhällets uppkomst genom den naturliga överföringen av (icke socialistiska) värderingar från föräldrar till barn, och den inre styrka en traditionell familj kan mobilisera gentemot samhällets påtryckningar.

FLERA organisationer i vårt land arbetar med att samla fakta och material till kommissionen för de mänskliga rättigheterna för att denna skall kunna ställa svenska staten till svars inför Europadomstolen. Kombinationen av de ovan nämnda artiklarna, parad med syftet bakom lagstiftningen i vårt land, kan på sikt innebära ytterligare en fällande dom mot svenska staten i Europadomstolen. Denna gång alltså för brott mot bl a artikel 14 och artikel 2 i första tilläggsprotokollet (EK).

Även för dogmatiska politiker i vart land bör det vara lätt att inse, att en mot grundläggande mänskliga rättigheter brottslig familjepolitik och ytterligare fällande domar i Europadomstolen är ytterst besvärande för vårt lands status som en demokratisk nation i den fria världen. När konsekvenserna av "familjepolitiken" blir än mer uppenbara, kan senare bedömares dom bli än hårdare över dagens politiker, som genom att inte reagera mot utvecklingen, gör sig medskyldiga till grova övergrepp på många svenska familjers ideal, övertygelse och mänskliga rättigheter.

 

 Mänskliga rättigheter och lagars funktion
Av Jacob W. F. Sundberg


Daghemmen som instrument
Av Krister Pettersson

 

Human Rights in Norway - as Low as they can Go
By Marianne Haslev Skånland

 

Mänskliga rättigheter - en tidig debatt

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Powered by AIS