Om Europakonventionen och Språnget Österut. Slutet på en epok?

 

Om Europakonventionen och Språnget Österut. Slutet på en epok?

Av Professor emeritus Jacob W.F. Sundberg, Stockholm

  

 

 

1. Europakonventionens tillkomst

Den Europeiska Konventionen ang. skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna undertecknades i Rom den 4 november 1950. Sverige var en av de första makterna som ratificerade den[1]. Rikets insats att också avge förklaring jämlikt Art. 25 tillåtande individuell klagan var banbrytande såsom den allra första i sitt slag.

     

Det var en besynnerlig Konvention för den tog allvarligt på rättssamhället som idé och förvandlade den till ett traktatsåtagande. Vad mera var, detta traktatsåtagande hade överlämnats att polisieras av ett antal institutioner på den europeiska nivån, viktigast den Europeiska Domstolen för mänskliga rättigheter och den Europeiska Kommissionen för mänskliga rättigheter. Plötsligt fanns här ett instrument av den yttersta betydelse för alla samhällen i alla stater som hyllade idén om rättssamhället och var beslutna att genomföra den.

     

Europakonventionen blev till som en reaktion mot den kommunistiska kuppen i Prag 1948. Det finns djupgående motsättning mellan Europakonventionens människo- och samhällsuppfattning och den socialistiska filosofi, som utvecklat sig i vad som kommit att kallas Socialistlägret (numera upplöst).

     

Professor Pierre Henri Teitgen var rapportör till Europarådets Parlamentariska Församling när denna utarbetade Konventionen. Ett närvarande vittne har refererat Teitgens tankegångar när denne i februari 1949 rapporterade i sin kommitté. Enligt dessa var Västeuropa motiverat för Konventionen bl.a. ”genom en stark önskan att sätta upp ideologiska barriärer mot utbredningen av kommunismens sådan den praktiserades i Östeuropa”[2]  Sir David Maxwell-Fyfe presiderade i kommittén och höll ett anförande vid undertecknandet i Rom som slutade med följande:

 

Det är svårt att förneka att kommunismen visat sig vara ett kraftfullt budskap trots sin karaktär att vara en fiende till människans värdighet  ... och det vidrigt hårda klimat som den framkallar. Vi är överens att den bör bekämpas i människans själ och tänkande, och att Västvärldens  moraliska arv – rätten att tänka själva och att rättvisan utövas ojävigt såväl beträffande de ringaste bland medborgarna som för de mäktigaste bland personligheter – representerar någonting vida större än kommunismens djupa och sterila negation. Vi har här tagit ett steg för att ge form åt denna vår tro..[3]

 

Det är därför på intet vis förvånande att i Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll finna Artiklar med en mycket tydlig spets just mot det samhällssystem som odlades i Socialistlägret: skyddet för äganderätten med den implicita spetsen mot kommunisternas socialiseringar, skyddet för föräldrarna att få uppfostra sina barn efter sin egen religiösa och filosofiska övertygelse med spetsen mot den socialistiska monopolskolan, skyddet för rätten till fria och hemliga val, m.fl.

     

Det är sant att den brittiska labourregeringen lyckades förhindra antagandet av de mest direkta antikommunistiska artiklarna i huvudkonventionen, men de kom i stället att inflyta i Första Tilläggsprotokollet.[4]

     

Över det hela vilar ett europeiskt perspektiv. Europakonventionen har sin särskilda europeiska karaktär. Det har sagts att det i själva verket är fråga om en ”europeisk författningsklagan”.[5]

 

Konventionens ratifikation i Sverige föregicks av en grundlig genomgång av regeringen och i riksdagen av dess olika artiklar. Riksdagens utrikesutskott ägnade flera dagar 1951 åt att gå igenom de olika artiklarna.[6] Resultatet blev att riksdagen fann att svensk rätt på alla punkter motsvarade Konventionens krav. Det var här enligt Gustaf Petrén en fråga om nationell stolthet. Eftersom Sverige ansågs vara det mest välutvecklade landet, kunde dess rättsordning inte gärna underskrida den minimistandard som Konventionen hade satt. Utgångspunkten för hela genomgången var att söka här.[7]

     

Konventionen ratificerades av Sverige den 4 februari 1952, inklusive den individuella klagorätten utan tidsbegränsning, med förklaring att allt var utmärkt väl beställt i Sverige. Lagstiftning behövdes ej och SFS belastades aldrig med konventionen. Den 3 november 1953 hade Konventionen samlat så många ratifikationer att den trädde i kraft. Den individuella klagorätten trädde i kraft den 5 juli 1955. Den 3 september 1958 hade Konventionen samlat så många ratifikationer rörande Domstolens jurisdiktion att Domstolen blev verklighet. Den saknade visserligen kompetens beträffande svenska mål, men Sverige som icke avgivit förklaring jämlikt Art. 46  fick ändå vara med om att tillsätta domarna.

     

Rekryteringen till Kommissionen och Domstolen tog utrikesminister Östen Undén hand om och uppdraget gick till professor em. Åke Holmbäck som blev svensk domare och rättschefen i UD Sture Petrén som blev svensk ledamot av Kommissionen.[8]

     

De första 30 åren dominerades också konventionssystemet av de skandinaviska staterna. Före 1954 var de 4 av 8, intill 1958, 4 av 13, vartill kom att skandinaverna beträffande den individuella klagorätten var 4 av 9. Skandinaver hade uppdraget som Presidenter i Kommissionen de tio åren mellan 1962 och 1972 och därefter de 14 åren mellan 1982 och 1996. Presidentskapet i Domstolen tillföll samma grupp mellan 1985 och 1998.

     

 

2. Försiktighetens epok

Europakonventionen var ett djärvt steg. Det hade aldrig funnits något liknande förut. Skepticismen dominerade i början och Konventionen vimlade av egendomligheter som framför allt var till för att avväpna de skeptiska regeringarnas misstro och få dem att acceptera konventionssystemet. Att både den individuella klagorätten och Domstolens obligatoriska jurisdiktion icke accepterades med ratifikationen av Konventionen utan tarvade särskilda ratifikationer hörde förstås dit. Men det stannade inte där.

     

Många knep hade tillgripits för att skydda svarandestaten.

     

Ingen stat behövde sålunda tillerkänna den enskilde klaganden petitionsrätten jämlikt Art. 25. Om så ändå skedde, hamnade klagan först hos Kommissionen för utredning (Art. 28-a). Kommissionens första plikt gällde inte mänskliga rättigheter utan förlikning (Art. 28-b). Först om den misslyckades, gav Kommissionen rapport huruvida konventionskränkning förekommit eller ej (Art. 31-1). Rapporten hamnade hos Ministerkommittén, där utrikesministrarna själva bestämde (Art. 31-2). Sade rapporten att konventionen kränkts, band detta icke Ministerkommittén, och inte heller Domstolen, om målet hänsköts dit (Art. 32).

     

Ingen stat var tvungen att ställa sig under Domstolen. Skedde så ändå, bevarade staten som svarande stora prerogativ. Den enskilde klaganden hade ingen talan i frågan om saken skulle före Domstolen. Det bestämdes av Kommissionen eller angripen stats regering (Art. 48). Domstolsförfarandet var närmast en uppgörelse mellan Domstolen och svarandestaten. Den enskilde var inte part. Domstolen utredde själv vad som hänt. Klagandena hölls okunniga om varandras klagomål genom en sekretessprincip, som förstås helt saknade funktion beträffande regeringens ombud hos vilken trådarna från alla mål mot det egna landet löpte samman. Svarandeombudet hade vidare ett automatiskt tolkningsföreträde. Påstod rättschefen i UD att svensk rätt hade den eller den karaktären, fordrades det en enorm apparat från klagandens sida för att kullkasta ett eventuell oriktigt påstående, eftersom organen i Strasbourg inga resurser hade att utreda frågan. Systemet underbyggdes vidare av den svenska vanan att till ledamot av Kommissionen, som skulle ta ställning till klagomålen, utse rättschefen i UD.[9] Praxis utvecklades också på ett sätt ägnat att lugna skeptiska regeringar. Mer än 95 procent av klagomålen avvisades såsom ’uppenbart ogrundade’ (”manifestly illfounded”).

 

Icke desto mindre var regeringarna påfallande försiktiga. De förklaringar enligt Artikel 25 och 46 som avgavs, gavs på begränsad tid, inledningsvis på bara något år, småningom för längre perioder. När Kommissionen eller Domstolen verkade beredd att konstatera kränkning av Konventionen kunde den drabbade regeringen tillåta sig det beslöjade hotet att det inte skulle bli någon ny förklaring.

 

3 Utvecklingen

Karakteristiskt  för utvecklingen i början var att mer än 95 procent av klagomålen avvisades såsom ”manifestly illfounded”. Men bakom beslut att avvisa klagomål med denna motivering lyckades Kommissionen bygga upp en omfattande precisering av tolkningen av konventionen. Det var ett klassiskt domstolsknep som kom till användning: att precisera rekvisitet och sedan finna att klagan icke uppfyller detta. Gentemot regeringen och en okunnig allmänhet kunde rapporteras att ”Domstolen fann att det inte förelåg någon kränkning”, men det var icke detta som var det juridiskt intressanta med avgörandet utan själva tankegången i domen eller beslutet.

     

Den belgiske domaren Walter Ganshof van der Meersch har kommenterat vad som hände: ”Domstolens domar, ehuru de aldrig innehåller en tolkning in abstracto, är genom sin egen natur icke begränsade till klagandens individuella intresse”.[10] Konventionen uttrycker en veritabel europeisk ordre public inom området för mänskliga rättigheter[11] I det tidiga målet Österrike vs Italien[12] uttryckte Kommissionen det så att det ankom på konventionsorganen att bedöma huruvida de inskränkningar som gjorts i det enskilda fallet varit berättigade, och att i utförandet av denna uppgift det gällde att väga individens intresse av skydd för sina mänskliga rättigheter mot statens intressen. Därvid skulle de hålla i minne

     

att de syften, som de höga fördragsslutande parterna fullföljde när de ingick Konventionen, icke var att tillerkänna varandra reciproka rättigheter och förpliktelser såsom led i tillvaratagandet av deras särskilda nationella intresse, utan att förverkliga Europarådets syften och ideal sådana de uttryckts i dess Stadga och att för Europas fria demokratier skapa en gemensam offentlig ordning för att skydda deras gemensamma arv av politiska traditioner, ideal, friheter och rättsstatsideal.

 

I målet Loizidou vs Turkiet, som gällde en grekcypriotisk ägares tillgång till sin egendom på norra Cypern när hon själv levde på södra Cypern av den delade ön, talade Domstolen själv för första gången om ”the effectiveness of the Convention as a constitutional instrument of European public order”.[13]

     

Andan i denna svällande ”European Public Order” för mänskliga rättigheter var, om icke en officiellt förklarad politik, åtminstone en outsagd avsikt att skipa individuell rättvisa för varje person för varje person som vände sig till Strasbourg. Alla klagande, de må ha varit dömda straffångar, misstänkta brottslingar av värsta slag (som barnamördare, knarklangare, terrorister eller maffiamedlemmar), fick sina klagomål undersökta oavsett hur hopplösa de kunde te sig vid första anblicken. Det fanns inga domstolsavgifter, inga formella processuella rutiner, och inga stränga bevisregler. Detta var, så kände man det, vad som kunde förväntas av rätten till individuella klagomål till en rättsinstans för mänskliga rättigheter. En filosofi rörande varje klagandes rätt till en genomtänkt utredning av hans eller hennes fall på grundval av dess särskilda omständigheter började färga Konventionssystemet, ända till att småningom av en del uppfattas såsom varande själva själen i systemet och icke bara något utmärkande för det.[14]

     

På regeringssidan möttes denna utveckling med bestörtning och raseri. Carl Lidbom har gett till känna sin besvikelse: man hade trott att Domstolen skulle vara mycket återhållsam.[15] Hans Corell har varit mycket mera explicit:

     

Det kan inte hjälpas att jag känner något av raseri när jag ser hur Kommissionen i Strasbourg tvingas ägna tid åt avgöranden därför att svenska medborgare som fått stöd av någon intellektuell beklagar sig över att sparbanksräntan i Sverige har ändrats.[16]

 

Mindre insiktsfulla var helt perplexa. Kommunisternas representant i Universitetsstyrelsen i Stockholm, Bo Hammar, kunde bara inte ”förstå varför Europadomstolen skall syssla med vissa frågor av typen Sporrong-Lönnroth målet och omhändertagandet av barn.”[17]  Professor Anna Christensen tyckte det var ”falsk konsumentupplysning att uppmuntra svenska folket att klaga hos Europadomstolen”[18].

 

Man skulle nästan kunna våga gissningen att man i Sverige inte riktigt begripit det europeiska systemet, inte ens bland välbefordrade jurister. Därför talar också den mycket påtagliga obenägenheten att vid juridiska fora nämna de översättningar till svenska av intressantare, principiellt viktiga Kommissionsavgöranden som publicerats.[19]

 

Också i Strasbourg väckte den valda tekniken småningom bekymmer. Det föreföll inadekvat att Kommissionen skulle ägna kanske ett dussin sidor av sitt avgörande åt att utreda klagomålet och rättstillståndet och sedan hux flux nå fram till att klagomålet var ’uppenbart ogrundat’. – Saken ställdes på sin spets i fallet Iversen vs Norge[20]. Där fann en majoritet – 6 mot 4 – klagomålet ’uppenbart ogrundat’ men det tog Kommissionen 25 sidor att komma fram till denna slutsats.[21] I fortsättningen försökte man undvika den utmanande formuleringen i de mera avancerade fallen.[22]

 

Europakonventionen har kallats för Europas tio budord.[23] Däri hänför man sig ideligen till ett samhälle ”under the rule of law”, underkastat ”la préeminence du droit”. Hela konventionen är till för att hävda det begreppet. Det är visserligen inte av naturen givet, men det har utvecklats med den europeiska kulturtraditionen. Man talar om den europeiska artefakten.[24]

 

En intressant diskussion fördes kring begreppet mänskliga rättigheter när Konventionen kom till. Då infördes nämligen i Art. 1 formen reconnaissent i den franska texten på framställning av Henri Rolin och han har själv för Europarådets Parlamentariska församling förklarat innebörden av den valda formen: de mänskliga rättigheterna existerade oberoende av Europakonventionen och föregick denna, Däri låg implicit att våra domstolar hade full kompetens att tillämpa Konventionens bestämmelser sedan densamma godkänts av parlamenten och ratificerats. Så sågs också saken bland Europas många besegrade nationer efter andra världskriget såsom framgått av diskussionen i Förbundsrepubliken Tyskland, Italien och Österrike.[25]

Danske folketingets Ombudsmand, jur. dr Niels Eilschou Holm, utvecklade 1987 att:

 

Menneskerettighederne er ikke blot en særlig juridisk disciplin. De udtrykker, ret beset, en retsfilosofi, ja en livsholdning, hvis levedygtighed beror på, om den som en surdej formår at gennemsyre retslivet og samfundslivet i alle dets forgreninger.[26]

 

T.o.m. Nils Kristian Sundby är inne på liknande tankar.

Denne delen av den politiske etikk er blitt så viktig og selvfølgelig etter de borgerlige revolusjoner at nær sagt ethvert moderne regime må ta hensyn til den – ved i alla fall å gi et skinn av respekt for rettighetene, eller påberope seg nødrettsbetraktninger for en unntakstilstand.[27]

 

Europakonventionens centrala roll i det svenska rättssystemet utvecklades redan på 1950-talet av professor Halvar G.F. Sundberg. När han år 1955 utgav sin Allmän förvaltningsrätt förklarade han däri bl.a. att doktrinen borde äga utgå från, såsom en axiomatisk förutsättning

 

att vår samhällsordning i princip skall ... anses såsom rättsstatlig också inom förvaltningsrättens område, en förutsättning, som bör hava vunnit bekräftelse

genom Sveriges anslutning till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, med tillhörande

protokoll.

 

Han menade vidare att

     

de rättsstatliga åskådningarna, särskilt i de ledande västerländska kulturstaterna, synas uppleva en renässans, som genom Europarådets nyssnämnda konvention även borde komma att återverka i vårt land.[28]

 

Det centrala i rättsordningsbegreppet kan identifieras med domstolsfunktionen och en därtill anpassad rättskällelära. Vad som understryks är att detta är ett europocentriskt kulturtillstånd, ingalunda det enda möjliga som historien visar, men något som i den europeiska kulturtraditionen efter andra världskriget betraktas som en ytterst värdefull utveckling av föreställningarna om rättsstaten, om samhället under rättens överhöghet. Det är sålunda fråga om en sedvanerättsskapelse, men detta europeiska (i vidsträckt mening) rättsordningsbegrepp har fått sitt mest precisa uttryck i Europakonventionen. Domstolsfunktionen blir den väsentliga och rättstillämpningen det centrala. Då krävs åtskillnad mellan de olika statsorganen – maktdelning – något som inte direkt står att finna i konventionstexten själv. Uppdelningen av makten i lagstiftande och dömande har varit något nästan självklart.

     

Från dessa utgångspunkter har man arbetat sig fram till ett alltmer finförgrenat och finjusterat rättssystem i vilka de europeiska autonoma juridiska begreppen får en självklar plats. Konventionen försöker inte lösa lagkonflikter, där reglerna i ett land tar över de andra, utan den har sitt eget autonoma system som bygger på autonoma europeiska juridiska begrepp. Den i Konventionen immanenta komparativa metoden har här kommit till bred användning : preambulen talar ju om att de grundläggande friheterna i de europeiska länderna bäst hålls vid makt ”genom att de mänskliga rättigheterna av vilka de bero förstås och iakttagas gemensamt”.[29]

     

Det ankommer på Konventionsorganen att bestämma vad som skall förstås med ’ett demokratiskt rättssamhälle’. Och ehuru utgångspunkten för resonemangen är att finna i Konventionstexten så måste de finare avgörandena tagas fram i en autonom tolkning av Konventionen som ofta slutar i att man jämför de rättssystem, som finns i de olika staterna som antagit Konventionen. Detta är en komparativrättslig övning av det mest djupgående slag, vilket också aktualiserade behovet av europeiska konsekvensanalyser inför ett visst avgörande.[30] På grundval av kanske 30.000 mål inför Kommissionen och småningom 500 domar avkunnade av Domstolen så har man konfronterats med ett stort antal konceptuella spörsmål och löst dem, t.ex. vad som förstås med lag, anklagelse för brott, civila rättigheter och skyldigheter, domstolar och tribunaler, rätt till domstolsprövning, egendom, frihetsberövande, omänsklig behandling etc. Detta var komparativ rätt i sin bästa skepnad, en levande dialog mellan jurister som kom från olika rättssystem och olika juridiska traditioner men som var beslutna att finna den gemensamma basen som kunde härledas från rättssamhällets idé. Och ’domstolen’ såsom abstrakt begrepp var helt centralt i systemet.

 

Man frestas att säga att startande från ingenting så grep den Europeiska Kommissionen för mänskliga rättigheter varje tillfälle att bygga upp, med sten efter sten, grunden för en rättsordning byggd på skyddet för mänskliga rättigheter. Dess attityd innefattade en hypernoggrann individuell prövning av varje klagomål som kom i dess väg. Denna metod var förmodligen nödvändig för att få igång Konventionssystemet.

     

Den gamla Domstolens sista president, Rolv Ryssdal, har utvecklat den filosofiska problematiken enligt följande :

 

Det kunde förvisso förutses att Konventionen som gjorts tillgänglig för individer också kunde tillämpas på relativt små och ibland ytterst tekniska frågor. Också i dessa fall blir det fråga om konflikt mellan det allmännas som helhet intressen och individens. Det tema som genomsyrar Konventionen och dess judikatur är behovet att finna en balans mellan det allmännas intresse och skyddet för individens grundläggande rättigheter[31]

 

Denna balansakt hanterades praktiskt i Strasbourg via frasen ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”. I praktiken har det blivit en  fråga om en tillämpning av proportionalitetsprincipen som alltså icke direkt framträder vid en läsning av Konventionstexten.. Därmed avses att staten icke får avkräva den enskilde större uppoffringar än som står i rimlig proportion till vad det statliga vinner på uppoffringarna. Detta är ett ytterst betydande tillskott till svensk juridik som i sin helhet torde kunna tillskrivas Europakonventionens inflytande. Saken kom till explicit uttryck sedan Konventionen förklarats gälla som svensk lagstiftning – SFS 1994:1219 – men formuleringarna motsade icke att proportionalitetsprincipen vunnit hävd långt dessförinnan. I RÅ 1996 ref 56 samlade sig Regeringsrätten kring följande uttalande :

     

Att en proportionalitetsprincip har vunnit hävd i svensk rätt underströks också i den proposition som låg till grund för bl.a. inkorporeringen av Europakonventionen och den samtidigt beslutade preciseringen av egendomsskyddet av 2:18 RF. Vid tillämpningen av Art. 1 i Första Tilläggsprotokollet har Europadomstolen konsekvent hävdat en sådan  proportionalitetsprincip.

 

 

4. Verkan i Sverige

När Sverige gick in i det tjugonde seklet, uppträdde på arenan en ny profet som efter många års mödor äntligen lyckades kasta boströmianismen – den dåvarande universitetsutbildade ämbetsmannagenerationens tankevärld – ur sadeln: Axel Hägerström, Hans lära stannade efter hand i något som brukar kallas värdenihilism.

     

Moraliska föreställningar är enligt hägerströmianerna värdeomdömen, ergo blott känslouttryck. Det vore meningslöst att tala om moraliska föreställningars sanning eller osanning. Det finns inga objektiva etiska plikter, endast pliktkänslor. Det finns då heller inga rättsliga plikter och inga däremot svarande rättigheter. Rättsmedvetande, rättskänsla, föreställningen om rättvisa eller rättfärdighet är allenast känslor. Hägerströms lärjunge, professor Anders Vilhelm Lundstedt, angrep påståendena att möjligheterna till förändring genom lagstiftning skulle vara begränsade. Eftersom ”de s.k. rättigheterna blott äro vissa förmånliga situationer, uppkomna såsom följder, konsekvenser av rättsreglernas uppehållande ... måste man också kunna förstå, att talet om att en ny lag skulle kunna kränka äganderätten är lika meningslöst som en papegojas pladder.”[32]

     

Äldre svenska jurister kunde vittna om hur häftigt under studietiden de upplevde sådana Lundstedts föreläsningar. Alla föreställningar om rätt och orätt var enbart vidskepelse? All juridisk diskussion av statsmaktens begränsning var bara vidskepelse? Vad som återstod blev en ren maktdyrkan, ty makten var icke vidskepelse.

     

Svagheten i hägerströmianismen var tydligen att samma kritik som hägerströmianerna riktade mot rättigheterna kunde riktas mot lagarna. Lagarnas legitimitet blev ett bortglömt problem. Frågan om rättssystemets berättigande saknar förnuftig mening, påstod Alf Ross.[33] På denna nivå har ”ingen ... intresse av att fullfölja sökandet efter giltighetskriterier”, menade Per Olof Ekelöf.[34] I stället ärvde man den boströmianska statsförgudningen. Världen blev enkel. Förenade i den svenske ämbetsmannen betydde hägerströmianernas läror att staten var gud och statsmakten rätt. Med rättsvetenskaplig diskussion hade man föga fördrag. Desto mjukare var man i umgänget med den politiska makten.

     

1809 års regeringsform krävde av de svenska domarna att de skulle vara en med den lagstiftande makten likvärdig makt. Men hägerströmianerna berövade dem deras självförtroende, de hemföll åt den juridiska sjösjukan. Rättigheterna förlorade fotfästet. All visdom i umgänget mellan stat och individ blev att söka i lagarnas utformning.

     

1974 års regeringsform kastade äntligen Montesquieu ur sadeln till förmån för Rousseau. Nu triumferade läran om folksuveräniteten som så gärna åberopades i Socialistlägret. De politiker som med juristernas undanskjutande drev fram den nya regeringsformen kunde inte se något artskilt mellan rättskipning och förvaltning. Domstolarna är samhällsorgan som utövar samhällsservice, var justitieminister Lennart Geijers nyckelfras. Med ”den nedvärdering av domstolarna och deras roll i samhället, som blev ett av den svenska författningsreformens huvudresultat”[35], förlorade dömandet varje egenvärde. Utvecklingen av ramlagsförvaltningen tog dubbel fart. Lagstiftningen övergick allt mer från preciserande förordningar och detaljerade föreskrifter till ramlagar och generalklausuler. Inom dessas ram fick byråkratin planera och dirigera. Ramlagsförvaltningens uppgift var framför allt att skapa nya regler. Ramlagsförvaltningen medförde en ny syn på ämbetsmännen. Man menade på sina håll att ämbetsmännen inte längre stod över politiken utan tvärtom måste underordna sig politiken och aktivt verka för politiska målsättningar. ”Delaktighet, partiskhet och ett engagemang för politik och politiska program” var vad som eftersträvades.[36]  När ramlagsförvaltningen expanderade som värst på 1970-talets början rekryterades den framför allt med ekonomer, icke med jurister, och den stod följaktligen skäligen främmande för rättslig etik.

     

Begreppet ’mänskliga rättigheter’ som bröt fram när andra världskriget tog slut var en förfärlig prövning.

     

De gamla hägerströmianerna visste inte riktigt hur de skulle hantera den nya begreppsvärlden, så främmande för dem som var uppfödda på dieten att det ”inte fanns några rättigheter”, att allt prat därom var förkastlig vidskepelse, i vart fall lika meningslöst som en papegojas pladder! Ivar Strahl försökte komma undan dilemmat genom att ”fatta FN:s rättighetsförklaring såsom en proklamation av ideal, vilken lagstiftningarna uppfordras att förverkliga”[37] Håkan Strömberg har varit än mer undanglidande ; ”Rättsstatsidealet och respekten för de mänskliga rättigheterna behöver inget teoretiskt stöd ... förutsatt att man är utrustad med ett normalt känsloliv.”[38]

     

Naturrättens plats i dagens svenska juridiska tänkande har varit ringa. Man har sett på den med fasa snarare än med uppskattning, och om någon nyfikenhet har det inte ens varit tal. Att draga på sig kritik för att tro på naturrätt har ansetts katastrofalt för vidare akademisk befordran.[39] Men en huvudpunkt i den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna är just att lagen kan kränka rättigheten. Det måste betyda att rättigheterna som en juridisk makt på något vis måste finnas till oberoende av de skydd som den lokala lagstiftningen kan erbjuda. Något mer chockerande för Uppsalaskolan kan knappast tänkas. ”Den stora skara jurister som alltifrån studietiden har präglats av Uppsalafilosofins värderingsfria inställning med dess skepsis mot rättighetsbegreppet [lärer] ha särskilt svårt att anlägga naturrättsliga synpunkter på sådana omstridda frågor som t.ex. egendomsskyddet” upplyser justitierådet m.m. Bertil Bengtsson.[40]

 

Maktövertagandet 1933 förvandlade socialdemokratin till en så gott som obestridd lagstiftare i över ett halvsekel. En sådan lagstiftare har en naturlig böjelse för att befästa vad han åstadkommit som lagstiftare. Uppsalaskolan tillmötesgick denna böjelse.

 

Den centrala frågan hos Hägerström var frågan om den mänskliga kunskapsförmågans räckvidd. Hägerström använde kravet på motsägelsefrihet som ett grundläggande kriterium på vetenskaplighet. Den filosofiska kritiken har en mycket begränsad räckvidd, eftersom den endast slår fast vad som icke kan vara, därför att det är motsägelsefullt och därmed meningslöst ur vetenskaplig synvinkel. Poängen med Hägerströms kunskapsteori var att den drar en skarp gräns för den mänskliga kunskapsförmågan och förvandlar allt som ligger utanför gränsen till metafysiskt nonsens, något som småningom döptes om till ’politik’. Detta budskap kom sålunda också att sätta högst bestämda gränser för Hägerströms tänkande. Det framför allt skapade vad som icke var problem för honom, hans icke-problem. Politik är för Hägerström ett icke-problem.

     

På detta vis kom Uppsalaskolan att styra inställningen över hela fältet till vad vetenskapen fick hålla på med, och, i en något senare utveckling, till vad som var ’politik’ och skulle överlämnas till politikerna.[41] Det uppkom ett långtgående och växande samförstånd. Det stora flertalet akademiker hade samma syn på samhällsvetenskapen. De var positivister och s.k. vetenskapliga värderelativister eller –nihilister. Det gjordes sträng boskillnad mellan vetenskap och politik. På massmediakanten var man överförtjust. Svante Nycander ville se den tydliga gränsdragningen emellan vetenskap och politik som just ”en av Uppsalaskolans landvinningar”.[42] När det visade sig i det europeiska systemet, att vad som var ’politik’ i Sverige var juridik i Strasbourg, kom man därför nära en intellektuell kollaps. Yrsa Stenius satte saken på pränt i ett ledarstick riktat direkt mot Europakommissionen och Europadomstolen:

     

De har börjat fungera som ett slags författningsdomstol som överprövar den svenska riksdagens göranden och låtanden. En sådan ordning går inte att förena med den vedertagna gränsen i Sverige mellan politik och juridik.[43]

 

För en socialdemokratisk partipolitiker som Kjell-Olof Feldt var det självklart att alla klagandena ”agerade politiskt” när livförsäkringsbolagen anförde klagomål i Strasbourg över den svenska engångsskatten på bolagens förmögenheter.[44] Emily von Sydow har beskrivit vilken chock i ett annat sammanhang det varit för svenska ämbetsmän att finna att deras ’politik’-uppfattning helt underordnades juridiken i de kontinentala sammanhangen:

     

”Finn den rätta legala basen” var den tjatiga, från engelskan och franskan direktöversatta uppmaningen, som lät som något ur ett studentspex från juridiska fakulteten, men som var långt ifrån lustigt för de drabbade nordborna, som sin tradition trogna alltid letade efter den politiska basen att bygga ett beslut på.[45]

     

Europakonventionens system betydde förstås katastrof för denna säregna intellektuella miljö. Men dess genombrott i Sverige sammanhängde med något helt ofilosofiskt, det Grekiska målet.

 

I Sverige hade inträffat något av en revolution. Undén steg ned från utrikesministerposten och efter något år så lämnade han också riksdagen. Ett antal zeloter i riksdagen ivrade för avgivandet av en svensk förklaring enligt Art. 46 - Undén hade motsatt sig en sådan förklaring - och så blev också fallet 1966. Eftersom mänskliga rättigheter i länderna i det dåvarande Europarådet vanligen sågs som en vänsterfråga blev det angeläget för det socialdemokratiska partiet att på något vis hamna i spetsen för utvecklingen och tillfället kom med statskuppen i Grekland 21.4.1967. Den översteregim som kom till makten med budskapet att man förhindrade en kommunistkupp gick mycket hårt fram och särskilt mot fackföreningarna och detta gav deras meningsfränder i Sverige en välkommen anledning till ingripande. Detta ledde till det mellanstatliga målet Danmark, Norge och Sverige vs Grekland[46]. Det Grekiska målet var besvärligt och tekniskt komplicerat men framgångsrikt så till vida som det blev fastslaget i Kommissionens Rapport att den grekiska staten gjort sig skyldig till allsköns grova kränkningar av Konventionen, varefter Grekland anmälde sitt utträde ur Europarådet.

     

Det ur svensk synpunkt viktigaste resultatet blev att det  i handling visats, och det av den svenska statsmakten, att vägen till konventionsorganen i Strasbourg nu låg öppen. De som först och främst lockades att pröva det nya rättsmedlet var ett par juris professorer, Folke Schmidt och Gunnar Karnell, och deras insatser var inte utan framgång.[47] I Strasbourg märktes den förres insats dessutom genom en ändrad praxis som lät klagandens ombud föra Kommissionens talan inför Domstolen.

     

Inom den svenska regeringen blev man obehagligt överraskad av denna utveckling och lät vidtaga åtgärder för att stävja den. Till de mera spektakulära hörde statsrådet Carl Lidboms utskällning av Svea hovrätt i riksdagen för att den i ett remissyttrande hänfört sig till Europakonventionen.[48] Av lika betydelse var emellertid revitaliseringen av transformationsteorin i ett antal avgöranden i högsta instans[49] som gjorde gällande att de svenska myndigheterna inte behövde tillämpa Europakonventionen eftersom den aldrig åtföljts av någon svensk lagstiftning. Att resonemanget var totalt felaktigt och mött intensiva motsägelser försökte man komma till rätta med genom massivt förtigande.[50]

     

När man försöker skaffa sig en uppfattning om den svenska utvecklingen måste man förstå den stora roll som Europadomstolens domar i målet Sporrong och Lönnroth vs Sverige spelat. Att målet kom före Europakonventionens organ i Strasbourg var på sin tid en politisk sensation. Detta sammanhängde med något som alls icke syntes i Strasbourg, nämligen lex Norrmalm eller den lagstiftning som tillkommit under efterkrigstiden i syfte att möjliggöra en total omvandling av den centrala stadskärnan i Stockholm. Införandet av zonexpropriationstillstånd med automatiska byggnadsförbud startade ett rivningsraseri i det centrala Stockholm som beledsagades av att fastighetsvärden fortlöpande föll. Detta var ingalunda blott en övning i stadsförnyelse som det ofta framställdes utan hade starka politiskt-ideologiska drag som kanske mest dramatiserades, när justitieminister Lennart Geijer på Fastighetsägarföreningens hundraårsdag, under hänvisning till den socialdemokratiska partiprogrampunkten om hyreshusens överförande i det allmännas ägo, i sitt tacktal hoppades att man skulle slippa en upprepning av jubileet. Lex Norrmalm som via byggnadsförbuden stod för en snabb förslumning av fastigheterna, eftersom det ej mer fanns anledning att underhålla dem, hade till det yttre ingen koppling till den programpunkten, men eftersom stadens förhandlare vid expropriationsuppgörelserna gärna framförde fastigheternas dåliga skick som skäl till låga ersättningar[51], var det få som missade sambandet. Expropriationsvågen och rivningshoten demoraliserade hela fastighetsmarknaden och fastighetsägandet framstod såsom utan framtid. Det var mot den bakgrunden som målet Sporrong Lönnroth blev det stora ljuset i mörkret.[52] När målet förklarades ’admissible’ 1979 började regeringen återkalla expropriationstillstånden och optimismen återvände bland fastighetsägarna, samtidigt som man på politiskt håll alltmer harmades över detta streck i räkningen med skadeståndet på en miljon som en slags kulmen.[53]

     

Inom byråkratin och rättegångsverken var man emellertid ganska konfunderad. Där hade man tidigare knappast tagit Konventionen på allvar.[54] Det hade inte varit ”juridiskt riktigt rumsrent” att tala om mänskliga rättigheter.[55] Advokater menade att de ”skulle förlora allt anseende hos sina kolleger” om de anförde klagomål till Strasbourg och ”lät Sverige schavottera inför Kommissionen”.[56] Visserligen gjordes det gällande att Konventionen icke kunde åberopas i svensk domstol, men man behövde inte vara särskilt förtrogen med svenskt rättegångsväsen för att finna att det var just detta som skedde ideligen, ideligen. Visserligen kunde man säga att åberopandet lämnades utan avseende, men – särskilt sedan konventionstexten börjat spridas i fickupplaga – blev man i domstolsvärlden medveten om att detta åberopande var en förutsättning för att saken skulle kunna fortsättas såsom klagomål till Strasbourg och att en avvisande hållning i de svenska domstolarna inte kunde påverka sistnämnda förhållande.[57] F. övr. kunde man mycket väl beakta Konventionen utan att åberopa den. Dessutom påverkades domarna av det förhållandet att det svenska systemet öppnats för europeisk insyn med det europeiska rapporteringssystemet. I Kommissionens och Domstolens publikationer återfann man svenska rättsfallsreferat m.m. i översättning till engelska och franska vilket gjorde dem tillgängliga för läsning i hela Europa, och domarna kände sig på detta vis utlämnade till en europeisk kritik som de tidigare varit helt förskonade från. De blev helt enkelt ’psykade’. När lagrådet hördes i ämnet  upplystes, att man visserligen inte systematiskt registrerade avgörandena i Strasbourg och heller inte följde arbetet i Europeiska Domstolen så att man hade någon överblick över det, men att man åtminstone dåmera (18.3.1986) var ”mer observanta på Europakonventionen och dess tillämpning än ... tidigare”[58]

     

Inom massmedia var man helt förvirrad. ”Europakonventionen har plötsligt hamnat i fokus. Det har gått så snabbt att inhämtandet av kunskaper om denna konventionen inte kunnat följa i samma tempo.”[59] ”Man vet inte vad som pågår där nere. Man känner inte till arbetets gång. Och vad värre är, man har inte någon riktig föreställning om vad Strasbourg principiellt står för, och i synnerhet inte när det gäller rättsfrågorna.”[60]

     

I början av 1980-talet hade vi en syndaflod av svenska klagomål i Strasbourg som gjorde gällande kränkningar av mänskliga rättigheter i Sverige. 1983 nådde man toppen. I förhållande till befolkning hade inget land så många klagomål som Sverige. Vad som släppte lös den svenska syndafloden var, är jag böjd för att tro, statsminister Olof Palmes vårdslösa replik, som obarmhärtigt spreds av tidningarna, vari han kallade den Europeiska Domstolen för regeringsrådet ’Gustaf Petréns lekstuga’[61] – det rådde inget kärleksfullt förhållande mellan dessa två med ett gemensamt förflutet på Östermalm i Stockholm. Uttrycket ’Petréns lekstuga’ spred sig som en prärieeld och återkom i ett otal versioner i pressen och annorstädes. Lekstugebilden blev på detta vis en helt oplanerad marknadsföring av både de konferenser rörande Europakonventionen i Sverige som varit och de som skulle komma att äga rum. Många av deltagarna flöt småningom upp som klagandeombud i Strasbourg.

     

Bearbetningen av de svenska juristerna kom väsentligen att ske genom övningen Sporrong Lönnroth som deciderat stöddes av de nordiska domarna vid Europeiska Domstolen. I denna övning infördes svenska studenter, advokater och domare i Europakonventionens system i praktisk tillämpning, och de europeiska domarna som sedan skulle få mål från Sverige infördes i vad det svenska systemet i Lidboms och Geijers anda egentligen innefattade.[62]

     

Samtidigt flyttade Domstolen - som till sist man och man emellan skulle kallas ”the Ryssdal Court”[63] - nere i Strasbourg försiktigt fram sina positioner. Till de viktigaste hörde utdömandet av rättegångskostnader[64], vilket mäktigt stimulerade advokatintresset för konventionssystemet, och utvecklingen av kraven på det judiciella systemet[65] och åklagarsystemet[66] något som ytterst var ett slags glamoriserande av just domarrollen och domarens ojävighet, allt mot bakgrunden av en maktdelningslära som alltmer tydligt framstod som helt grundläggande för Europakonventionens system med lagprövningen i släptåg. Man förbättrade steg för steg egendomsskyddet genom granskningar av konfiskatoriska ingripanden[67] och vågade sig även på skattesystemet.[68] Man underkastade socialbyråkratins övergrepp i barnomhändertagandemålen kritisk granskning[69], och man började småningom att utdöma ordentliga skadestånd i mångmiljondollarklassen.[70] The Ryssdal Court var något som måste tagas allvarligt även i Sverige.

     

1988 kom det till ett stort genombrott för Europakonventionen i Sverige. Det sammanhängde med etablerandet av direkta länkar mellan de högsta instanserna i Stockholm och instanserna i Strasbourg. Ledamoten av Europeiska Kommissionen, jur. dr. h.c. Hans Danelius utnämndes till justitieråd och fick därmed säte i Högsta Domstolen. Regeringsrådet Elisabeth Palm utsågs till svensk domare i Europeiska Domstolen med påföljd att det etablerades en direkt kanal mellan Regeringsrätten och Domstolen.[71] På detta vis vann man på svensk sida omedelbar insikt om vad som hände i Strasbourg  och vad som dekreterades i Strasbourg fick en helt annan presens i korridorerna i Bondeska och Stenbockska Palatsen än vad som tidigare varit fallet. Detta var utomordentligt betydelsefullt. Därtill kom att Domstolen med avgörandet i målet Olsson vs Sverige[72] underkände åtgärder av den svenska socialbyråkratin, som tillhörde quintessensen av det socialdemokratiska samhällsbygget och vilket angrepp därför lokalt i Sverige upplevdes som slaktandet av en helig ko. Som en händelse som såg ut som en tanke startades detta år också en motoffensiv i form av ett generalangrepp på professorn i allmän rättslära i Stockholm, vars undervisning – bl.a. rörande Europakonventionen – utdömdes såsom saknande vetenskaplig grund, den s.k. ius docendi affären.[73]

     

Svenska invändningar att Europadomstolens praxis inte alls svarade mot vad man tänkt sig när man ratificerade Konventionen kollapsade också när Finland 1990 ratificerade Konventionen utan sådana invändningar.

     

Fr.o.m. 1991 började justitierådet Hans Danelius att i Svensk Juristtidning publicera regelbundet återkommande rättsfallsöversikter från domstolsverksamheten i Strasbourg, vilka efter hand närmast började dominera innehållet i tidskriften. Ett politiskt regimskifte bäddade för en reform och med SFS 1994:1219 förklarades till sist Europakonventionen gälla i Sverige såsom svensk lagstiftning, låt vara att saken maskerades såsom mindre en fråga om mänskliga rättigheter och mera en fråga om EU-anpassning.

 

5. Språnget Österut

Framgången för det europeiska systemet visade sig emellertid också i arbetsbelastningen. I början av 1980-talet uppgick det totala antalet av enskilda klagomål till ca 3.000 per år, och av dessa registrerades endast mellan 500 och 600 och behandlades av Kommissionen. I majoriteten av fallen resulterade prövningen i avvisning. År 1982 upptogs endast 42 mål till sakprövning. År 1989 var motsvarande siffra 95. År 1994 ingavs 9.900 klagomål till Kommissionen av vilka knappt 3.000 registrerades. 583 mål upptogs till sakprövning. Totalt avgjorde Kommissionen ca 2 100 mål under året.

 

1989 började emellertid väldiga politiska omvälvningar att äga rum som skulle i grunden förändra förutsättningarna för det europeiska systemet. Socialistlägret kollapsade, Sovjetunionen upplöstes, och samtliga stater som förut ingått i kommunistlägret sökte nu anslutning till Europarådet och släpptes in på villkor att man ratificerade Konventionen och utfärdade förklaring om den enskilda klagorätten och om Domstolens obligatoriska jurisdiktion.[74]

 

Annus mirabilis utlöste en utveckling som kom att karakteriseras av snabbupptagning av nya medlemmar i Europarådet från det gamla Socialistlägret. Språnget Österut skedde i etapper. Det började med att Ungern anslöts 1990 och Polen 1991. 1992 kom Bulgarien med. 1993 anslöts inte mindre än 6 nya stater – den första vågen: Estland, Litauen, Slovenien, Tjeckiska republiken, Slovakien och Rumänien. I ett mellanstick intogs Andorra 1994. 1995 intogs 5 nya stater – den andra vågen: Lettland, Albanien, Moldavien, Den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien, samt Ukraina. 1996 släppte man in Ryssland och Kroatien, 1999 Georgien, och 2001 Armenien och Azerbadjan.

     

Det var uppenbart att dessa gamla kommunistländer inte alls passade i ’klubben’ av ’likasinnade’ stater från Europarådets bildande. Anledningen till att de kom med var att ’klubben’ av demokratiska rättsstater omvandlades till en ’skola’ för de nya staterna i demokrati och rättsväsen.

     

Man skulle kanske tro att man inom sådana stater där alla är uppfödda på det socialistiska budskapet, och där nomenklaturans grepp om den offentliga sektorn måste förbli av rent praktiska skäl, det skulle bära svårt emot att rätta sig efter de europeiska domarna – systemets acquis – men vittnesbörd från Strasbourg förnekar att så skulle varit förhållandet. Tvärtom tycks man ha haft ganska lätt för att acceptera vad som påkallats just därför att det gamla systemet varit så i grunden desavouerat. Problemet har snarare uppkommit andra vägen.

     

Den danske domaren Isi Foighel har berättat en incident som inträffade efter det Domstolen fällt sin dom i målet Vogt vs BRD[75]. Fru Vogt var fast anställd som lärarinna och undervisade i franska och gymnastik i en liten tysk stad. 1984 ville hon kandidera för det kommunistiska partiet i valet till lantdagen och efter en lång process blev hon då avskedad enligt reglerna för ”Berufsverbot”. Som kommunist felades hennes lojalitet mot förbundsrepublikens författning. Hon klagade och åberopade Art. 10 om yttrandefriheten och vann i Strasbourg (med 11 röster mot 10). – Från östeuropeisk sida hade man betydande bekymmer med denna dom. Som Foighel beskriver saken stred detta mot allt vad man förväntat sig: ”Men det at fjerne kommunister fra deres offentlige stillinger er lige præcis, hvad vi gør i mit land for tiden.”[76]

     

Men man fick mera problem. Med 11 Tilläggsprotokollet, som tillkommit för att råda bot på överbelastningen av Europakonventionens system under 1980-talet då antalet medlemsländer stigit till 24 med ty åtföljande tillströmning av klagomål mot regeringarna, ändrades hela den institutionella bilden. Kommissionen avskaffades. Domstolen som förut sammanträtt intermittent gjordes permanent och rekryterades med heltidsdomare. Med ikraftträdandet av 11 tilläggsprotokollet förlorade domarna sin möjlighet att bibehålla sina tjänster i hemlandet. En omedelbar konsekvens därav var att de därmed förlorade de inläsningsmöjligheter som det tidigare systemet med deltidsdomare tillåtit: deltidsdomarna kunde läsa in den nationella juridiken i målen när de var hemma vissa veckor i månaden.  En annan konsekvens var att den direkta kanalen mellan Europeiska Domstolen och de högsta instanserna på nationell nivå försvann. Det hade sin betydelse.

 

Framgången innebar också kostnader. Domstolen som fram till 1998 på 40 år avkunnat bortåt 400 domar hamnade nu i ett nytt system som betydde avkunnandet av bortåt 400 domar per år. Man hade kanske 15.000 mål i balans.

 

Allteftersom volymen tilltog utan att resurserna ökade parallellt, hade man oundvikligen börjat taga genvägar.[77] Man förenklade sekretariatets procedurer för att bli av med huvudmassan av de mindre förtjänstfulla klagomålen.[78] Från det sena 1980-talet och senare åstadkom Kommissionen några spektakulära framsteg i produktivitet på detta sätt[79] och denna utveckling har fortsatt. Följden är beträffande den stora majoriteten av klagomål som avvisats, att föreställningen om en individualiserad judiciell utredning reducerats till närmast en fiktion. Akten i sig må vara ganska voluminös, kanske ett flertal arkiv-kartonger med dokument. Domaren-rapportören, som hänskjuter fallet i och för avvisning till en tremanna-kommitté, och de tre domarna i kommittén som kommer att ”avgöra” fallet, kommer normalt icke att ha läst originalmaterialet i akten. Det är nämligen icke fysiskt möjligt när man har kanske 8.000 klagomål som förklarats icke skola upptagas till sakprövning (’inadmissible’) eller avförts från mållistan av kommittén under år 2001. Akten i målet åtföljs av en kort ”note”, som kansliets juridiska handläggare upprättat, och som kontrollerats av en äldre kanslifunktionär, summerar klagomålets fakta-innehåll, hur klagomålet faller in under Konventionen, och de juridiska grunder som motiverar förslaget till åtgärd att förklara fallet ej kunna upptagas till sakprövning. Ibland kommer domaren-referenten och de tre domarna att kontrollera denna note genom att titta i akten, men ofta kommer icke ens detta att vara möjligt. Det är t.ex. inte möjligt när fallet är polskt eller turkiskt och de icke behärskar språket i fråga.

     

Icke desto mindre finns det fortfarande ett tunt spår av judiciell kontroll, manifesterat först genom domaren-referentens anteckning på noten, och sedan genom de tre domarnas deltagande i kommitténs avvisningsbeslut. På den vägen räddas ett ringa fåtal klagomål från omedelbar avvisning i kommittén  och hänskjuts i stället till undersökning av en sjumannakammare.

 

 

 

6. Polis för hela världen - Soerling in memoriam

Samtidigt med den nu skisserade utvecklingen tillkom emellertid en annan som gjorde mänskliga rättigheter till ett dominerande inslag i svenskt språkbruk. ”Mänskliga rättigheter har högsta prioritet i svensk utrikespolitik” framhöll utrikesministern nyligen.[80] Det är en ovanlig målsättning i staters utrikespolitik som tidigare vanligen formulerats i frasen att ”rikets förhållande till främmande makter är gott”. Hur har det kunnat bli så?

     

En förklaring är förvisso att det på 1980-talet, när syndafloden av klagomål drabbade Sverige, infördes en distinktion mellan externalisering och internalisering.[81]

 

Med internalisering förstods Europakonventionens tillämpning hemma i Sverige; med externalisering förstods läget för mänskliga rättigheter i andra länder än Sverige, företrädesvis långt borta som Chile, Sydafrika och Pakistan. De senare favoriserades bl.a. med bruk av generöst finansiellt stöd från SIDA, under det att överdrivet intresse för de förra temat sågs med misstro även om det inte var straffbart eller förtjänt av disciplinära åtgärder. Som led i externaliseringen gavs Wallenberginstitutet i Lund [82] generöst finansiellt stöd i ett program som innefattade att studenter från hela världen hämtades till Lund, stipendierades, och genomgick institutets kurser i mänskliga rättigheter.

     

Men också inom ramen för Europakonventionen inträffade en överraskande externalisering som en följd av Domstolens dom i målet Soering vs Förenade Konungariket.[83] Presidenten Ryssdal sammanfattar utvecklingen enligt följande :

Också inom sina egna begränsningar kan Konventionen sägas ha något av en extraterritoriell räckvidd bortom de Fördragsslutande Staternas gränser. I 1989 års avgörande Soering fann Domstolen enhälligt att utlämningen av en ung tysk medborgare från Förenade Konungariket till Amerikas Förenta Stater för att lagföras för mord med dödsstraff i latituden ävensom den åtföljande risken för dödsstraff skulle innefatta omänsklig och förnedrande behandling i strid med Artikel 3 i Konventionen, närmare bestämt emedan han skulle utsättas för det s.k. ”death row phenomenon”. Därför kan utlämning från en Fördragsslutande Stat under vissa förutsättningar medföra ansvar för den staten jämlikt Konventionen för förutsebar illa-behandling som den utlämnade personen kommer att få lida i det mottagande landet. Följaktligen har de Fördragsslutande Staterna ett visst extraterritoriellt ansvar jämlikt konventionen.[84]

 

Därmed låg sålunda fältet vidöppet. Frågeställningen hade någon gång tidigare aktualiserats i Sverige, så t.ex. när Koicho Schimada och Akira Kitigawa – två japaner misstänkta för medlemskap i Japanska Röda Armén – 1976 skulle utvisas till Japan och fråga uppkom om Japan praktiserade politisk förföljelse. En svensk patrull for iväg till Japan, såg sig omkring och kunde icke finna tecken på politisk förföljelse, varefter utvisningen verkställdes.[85]

 

Soering-fallet, sammanställt med externaliseringen, tvingade fram en institutionalisering av hur det skulle gå till. Svenska diplomater skulle nu skicka hem rapporter om brott mot mänskliga rättigheter i sina stationeringsländer. Ambassadernas rapporter var länge konfidentiella och de har genomgående varit skrivna på ett torrt, oengagerat och icke-värderande språk, samt varierade kraftigt i längd. Enligt en tidningsuppgift år 2003 var rapporten från Kina 33 sidor, från USA 13 sidor, och från Norge 2 sidor. UD har haft det exklusiva ansvaret för rapporterna; det har inte varit meningen att enskilda handläggare eller ambassadörer skulle behöva försvara sig gentemot kritiserade regeringar. Emellertid, 13..1.2003 åtrade man sig och rapporterna offentliggjordes för första gången genom att läggas ut på Internet.[86]

     

Sverige har på detta vis etablerat sig som en slags polis för hela världen på området mänskliga rättigheter – ett slags världssamvete. Uppenbart finns vissa risker för att rikets förhållande till främmande makter inte alltid kommer att vara så gott. Det viktiga för svenska utrikesdepartementet har dock uppgivits vara att sprida kunskap och skapa debatt.[87]

 

7. Framtiden

Det väldiga bygget är sålunda inne i en djup kris som bara förvärras ju mer insikterna om Europakonventionen sprids. Det tog åtminstone 20 år innan Konventionen blev en realitet i Sverige; det kan antagas dröja åtminstone lika lång tid innan den blivit var mans egendom i de nytillkomna länderna i öster och kanske längre i Ryssland där man inte ens har alfabetet gemensamt med resten av Europa. Man måste därför förutse att måltillströmningen i sinom tid kan uppgå till flera hundratusen per år. Den enda bot som kan förutses för att rädda det storslagna europeiska bygget måste vara att Konventionen får en given plats i den inhemska rättskipningen - att den s.a.s. nationaliseras - och det enda rimliga sättet att skapa ett sådant rättstillstånd utan  att göra våld på systemet verkar att vara att utveckla skadeståndsmekanismen. Den finns redan på plats i konventionssystemet och den förutsätter inga ändringar i de lokala rättssystemen: det finns alltid ett visst utrymme i statsfinanserna för ’oförutsedda utgifter’. Att de lokala domstolarna godtar utan spetsfundiga invändningar att skadestånd kan utdömas vid lokalt konstaterade konventionskränkningar skulle skapa lokal respekt för Konventionsfilosofin och på så vis rädda det europeiska systemet genom  ’nationalisering’.

 

 

Europadomstolen drunknar i ärenden.
Av Jan Mosander

 
EU och Europadomstolen och skydd för privatlivet
Av Ruby Harrold-Claesson
 

"Är det meningsfullt att föra LVU-mål till Europadomstolen?"
Av Siv Westerberg
 

 

 

 

---