Tystnadsspiralen

Tystnadsspiralen
av Jacob W.F. Sundberg
(1993)

Jacob W.F. Sundberg är professor emeritus i allmän rättslära vid Stockholms
universitet. Han fyller 90 år i år. Professor Sundberg har gjort sig känd i den
allmänna debatten som en kraftfull förespråkare för medborgerliga rättigheter
och rättssäkerhet samt som en skarp kritiker av maktmissbruk från myndigheters
sida gentemot enskilda. I sin bok Tystnadsspiralen analyserar han
massmedieforskningen och den tystandekultur som spritt sig inom massmedia.
Han börjar boken med följande rader: ”Första gången jag läste beskrivningen
av Sverige som ’landet där den offentliga lögnen fått en svindlande omfattning’
var 1981 i en svenskspråkig finländsk tidning” (s. vii). Meningen slog an hos
mig eftersom det är ett högaktuellt tema idag när ”mainstreammedia”, MSM,
utsätts för mycket stark kritik och där alternativa media, både i pappersform
(som exempelvis DSM) och på Internet samt de sociala medierna fått överta
rollen som informationsförmedlare och som källor för opinionsbildning.
Författaren beskriver den perspektivförändring som han menar skedde på
60-talet och som han beskriver med amerikanska begrepp, när media gick från
att vara ”journals of information” till att bli ”journals of opinion”. Idag kanske vi
skulle kalla media för ”agendasättare”, som på olika sätt försöker styra
opinionen utifrån politiska visioner.
Professor Sundberg är också kritisk mot journalisternas kompetens. Jag
citerar ur en fotnot (s. 4): ”Det hände saker som låg långt utanför deras
föreställningsvärld: Socialistlägrets kollaps, Sovjetunionens upplösning, Gulf-
krigets utbrott etc. Tidigare hade de alltid, när vederbörande inte begrep vad
som hände, kunnat gå ut och sätta sig på en soptipp och förklara att man gjorde
ett ’socialreportage’. Men när hela världen brakade samman runt omkring oss,
dög inte sådana billiga knep: journalisterna kunde inte undgå att exponera sig.
Televisionen var förstås särskilt obarmhärtig, när dessa svenska journalister
som ingenting visste, ingenting kunde och ingenting begrep av skeendet
omkring, föstes fram i rutan med ignoransen och stupiditeten lysande ur ögonen
för att ’förklara sammanhangen’ för tittarna.”
Med målande språk beskriver författaren hur journalister ägnat sig åt
lyteskomik och ytliga betraktelser istället för sakkunnig analys av

samhällsfenomen och han tar upp ett antal då aktuella samhällsfenomen som
exempel. Med många citat från personer i maktställning inom media visar
professor Sundberg hur tidningarna successivt genomgick det han kallar en
”vänstervridning”. Det gällde även Svenska Dagbladet, som traditionellt varit
företrädare för ”högerpartiet”, och som nu kom att hamna i en
konkurrenssituation med DN och kvällstidningarnas nyhetsjournalistik.
En beskrivning som författaren citerar är: ”Deras metod att föra polemiska
dueller var enkel och effektiv. Använd köttyxa och slaktarkniv. Misstänkliggör
motståndarna, förlöjliga dem, enrollera dem i skaran av löjeväckande stollar!”
(Gustav von Platen i ”Vi var fega – eller försiktiga”, SvD 10.3.1993). Professor
Sundberg berättar att ”amerikanare, engelsmän, fransmän och tyskar i stora
mängder såg alla den svenska vänsterflummen på DN och AB med odelad
misstro och misstänksamhet” (s. 10). Detta skrevs år 1993, för 24 år sedan. Hur
ser dessa nationer på oss idag?
Professor Sundberg beskriver också situationen på universiteten på 60- och
70-talen. Om de lärare som försökte undervisa och som ”dag efter dag mötte
och härdade ut med klungor av stundom hotfulla marxistiska gaphalsar” (s. 12).
Jag vet, jag var en av dem. Fast jag var inte så gapig... Det överlät jag till mina
”kamrater”.
Boken är en mycket intressant analys av de processer som leder fram till
den tystnadskultur som sen dess råder både inom massmedia, inom universitet
och inom samhället i övrigt. Den var extra intressant att läsa i ljuset av de
debatter som förs nu i samband med valet av president i USA, med debatten om
s.k. falska nyheter, desinformation, politiska lögner och hackade avslöjande

e-post-konton, där syftet var att påverka valet. Men det gäller också debatten över
huvud taget idag när hela västvärlden gjort Ryssland och president Putin till nån
slags övermänsklig manipulatör av skeendet i världen.
Professor Sundberg visar tydligt hur viktigt det är att vi tränar oss i att
analysera skeenden och att vi bör vara öppna med analysen och inte låta oss
tystas. Han knyter många gånger i sin text an till Arthur Koestlers ”Natt
klockan tolv på dagen”. Ett citat som är tänkvärt hämtar han från den
finlandssvenska författaren Marianne Alopaeus’ sista bok ”Drabbad av
Sverige” (1983, s. 88): ”I Öststaterna ingår verklighetsförfalskningen i
systemet. Människorna lever i sina monolitiska diktaturer – och vet om det. De
inrättar sig därefter, slår dövörat till för den statliga propagandan, tar maktens
fraser för vad de är värda. I övrigt är de inriktade på att överleva under torftiga
materiella förhållanden, och med beskuren rörelsefrihet, såväl fysiskt som
intellektuellt. Den offentliga lögnen i Sverige är att det inte finns något offentlig
lögn”.
Det kan knappast formuleras bättre och tydligare och sannare idag, 34 år
senare.

Publicerad: Stockholm : Institutet för offentlig och internationell rätt, 1993

Tillverkad: Rättvik : Kullgren