NKMR tillskriver FN:s generalförsamling
och
Världskongressen för Familjerätt i Bath, England
Med anledning av den numera inställda UNICEF toppmöte i New York den 19-21 september 2001 på temat barnens situation i världen har NKMR kommunicerat FN:s generalförsamling det förtryck som åtskilliga tiotusentals barn och deras familjer och släktingar utsätts för i de nordiska länderna - Danmark, Finland, Norge och Sverige -genom onödiga tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av familjernas barn. NKMR har också sänt en kommuniké till "The 2001 World Congress on Family Law and The Rights of Children and Youth" i Bath, England den 20 – 22 september 2001.
I kommunikéerna har NKMR påpekat att lagarna om tvångsomhändertagande av barn, som av de nordiska riksdagarna och regeringarna satts på plats såsom skyddslag för utsatta barn och "för barnens bästa", har givit upphov till institutioner som framstår som forum för förtryck, förnedring och förföljelse av barn och deras föräldrar och släktingar. I stället för att ge hjälp och skydd åt behövande och utsatta barn har vi bevittnat förekomsten av onödiga omhändertaganden och förtäckta adoptioner iscensatta och genomförda av socialarbetarna med stöd av de politiskt tillsatta nämnderna. Dessa åtgärder mot barnen och deras familjer görs genom illojal tillämpning av de s k skyddslagarna.
En allvarlig följd av den illojala lagtillämpningen är att rättssäkerheten för de drabbade barnen och deras föräldrar och släktingar är satt ur spel. I Sverige, i strid med föresatserna i såväl socialtjänstlagen som LVU och angivna lagarnas förarbeten vilka anger att ett tvångsomhändertagande skall vara "tidsbegränsat och med den slutgiltiga återförening av familjen som mål", genomför fosterföräldrarna - med socialarbetarnas goda minne och samhällets skydd också ett systematiskt och omfattande umgängessabotage i syfte att fjärma barnen från sina föräldrar, syskon och övriga släktingar. Därigenom utsätts barnen för PAS (parental alienation syndrome), som är svårt emotionellt traumatiserande för barnen samtidigt som föräldrarna drabbas av anpassningssvårigheter och andra trauman till följd av förlusten av sina barn.Detta utgör ett enormt slöseri med skattebetalarnas medel och ett oförsvarbart slöseri med mänskliga ressurser.
NKMR:s uppfattning är den att varken de politiska nämnderna, kontrollorganen, dvs länsstyrelserna och justitieombudsmannaämbetena, åklagarna, domstolarna eller regeringarna i de nordiska länderna ingriper till skydd för barnen och deras familjer. Norges delegat i Europakommissionen, Gro Hillestad Thune, framförde liknande åsikter i fallet Eriksson v. Sverige, där Sverige dömdes av Europadomstolen för kränkningar av familjen Erikssons Artikel 8 rättigheter. NKMR har också poängterat att domarna i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna avfärdas och negligeras av de sociala myndigheterna och förvaltningsdomstolarna - och av berörda regeringarna eftersom fällande domsr inte leder till disciplinpåföljder för felande tjänstemän. Sveriges regering, t ex, har betalt skadeståndsbeloppen som Europadomstolen har dömt Sverige att betala till de kränkta familjerna. Så sent som den 20 juni 2000 tvingades svenska regeringen betala 2,1 miljoner kronor i samband med en förlikning med familjen Lindelöf, Stockholm, vars klagomål till Europadomstolen blivit förklarat admissibelt. Trots fällande domar i Europadomstolen och höga skadestånd har vi inte sett någon ändring i myndigheternas praxis.
Våra erfarenheter i NKMR visar att barnen som drabbats av tvångsomhändertagande - och deras familjer - far illa i välfärdsinstitutionernas kanslier. Vi vet också att barnen far illa i de hem och institutioner där de tas emot för samhällets "vård". Dessa barn berövas sin identitet, sina rötter och skydd från kränkningar och övergrepp. De blir utsatta för misshandel och andra övergrepp - såväl fysisk som psykisk och sexuellt. Rapporter till välfärdsinstitutionernas personal, kontrollorgan och polis avfärdas såsom lögner och förtal. Barnens situation blir ännu mer prekär efter en sådan anmälan.
Ännu värre blir det för de utländska barnen som tvångsomhändertas och placeras i fosterhem. Förutom förlusten av sin identitet, sina rötter och skydd från kränkningar och övergrepp berövas dessa barn också sin kultur och sitt språk. Detta utgör inte enbart kränkningar av den av Artikel 8 av den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna garnterade rätten till respekt för privat- och familjelivet, utan kränkningar av Artiklarna 3, 8, 9, 10, 12, 16 och 32 av FN:s Barnkonvention.
I Sverige har åtskilliga föräldrar - såväl svenska som invandrare – funnit sig tvungna att "kidnappa" tillbaka sina tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barn och fly från landet i syfte att hålla sina familjer samlade. Vissa olyckliga föräldrar har upptäckts då de försökt passera landets gränser med sina administrativt frihetsberövade barn, arresterats och häktats och deras barn har blivit återförda till fosterhemmen.
I kommunikéerna har NKMR skarpt kritisera de fyra nordiska länderna för att förvaltningsdomstolarna inte följer lagen såsom respektive lagstiftare föreskrivit vilket har lett att de tvångsomhändertagna barnen alltför ofta berövas rätten till sina föräldrar och sin släkt. På grund av livliga och ihärdiga protester från Mormorsupproret införde Sverige i januari 1998 en lag varigenom mor- och farföräldrar och andra släktingar skall utredas i fall ett släktingbarn anses behöva ges vård och boende utanför sitt föräldrahem. Likväl fortsätter socialarbetarna att placera de tvångsomhändertagna barnen hos främmande människor och i främmande miljöer - således en diskriminering av barnens släktingar. Aftonbladet den 19 juli 2001 berättade historien om Ingrid och Staffan Nilsson i Kumla vars enda barnbarn har onödigt tvångsomhändertagits och fosterhemplacerats hos ett barnlöst par - således en förtäckt adoption.
Trots åtskilliga fällande domar i Europadomstolen fortsätter onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna. NKMR har därför vädjat till UNICEF och The World Congress att tillse att det en gång för alla måste fastslås att barn har rätt till sina föräldrar och släktingar - och att familjerna har rätt till sina barn.
Olofstorp, den 14 september 2001
Ruby Harrold-Claesson
Jur. kand
Ordf. i NKMR
Communiqué to United Nations General Assembly
Communiqué toThe 2001 World Congress on Family Law and The Rights of Children and Youth
Powered by AIS