Vem bestämmer var mina biologiska barn ska bo?
Förtvivlad pappa trodde att socialtjänsten var till för barnens bästa
Av Pappan
|
|
Jag har i nästan tio år haft kontakt med socialen i Karlskoga beträffande vårdnaden om mina barn. Man är ju som enskild person helt utlämnad i myndigheternas våld och förlitar sig därför på att allt ska utföras på ett rätt och även på ett mänskligt sätt.
Jag har två barn 10 och 12 år som sedan en tid har valt att dom vill bo hos sin pappa och visade detta genom att frivilligt lämna deras mamma hals över huvud mitt i snörusket till fots i bara strumplästen.
Socialtjänsten kontaktades och kom till mitt hem för att vad jag trodde undersöka detta.
När dom kommer hit hälsar dom inte på barnen utan säger, "nu ska ni ringa till eran mamma", men barnen vägrade. Socialtjänstens representanter, som jag inte nämner vid namn, frågade mig om jag inte kunde tvinga barnen till detta.
En av socialsekreteraren uppträder mycket respektlöst och säger till min sambo att hålla tyst när hon försöker att blanda sig i samtalet.
Besöket slutar med att han bad om ursäkt och frågade om han betett sig olämpligt.
Efter en tid blev barnen bortförda från skolan med våld, skrikandes att de vill bo hos pappa, "snälla skjutsa oss dit", men lärare och socialtjänstemän bara stod och såg på. Barnen blev inlåsta på kvinnohuset i Karlskoga. Jag trodde det var för misshandlade kvinnor och inte ett fängelse för barn.
Turen gick vidare till akut psyk i Örebro, sedan till ett familjehem i Degerfors. Efter en vecka där flyttades barnen till ett nytt familjehem i Karlskogatrakten där det skulle utredas varför barnen inte tycker om sin mamma.
När väl utredningen var färdig beslutade socialtjänsten att barnen skulle placeras på ett tredje familjehem, långt från Karlskoga.
Då fick jag nog. Det måste ju finnas gränser för vad man utsätter barn för och jag tog beslutet att åka dit för att hämta barnen.
Tiden efter de att barnen hämtades i skolan har för mig och barnen varit ett rent helvete. Så gott som varje dag har jag blivit påmind om att barnen finns på familjehemmet, "för att de ska närma sig sin mamma".
Jag är ingen missbrukare eller på något annat sätt en belastning för samhället, utan en helt vanlig pappa som står för vad jag gör och säger.
Kan det vara felet?
Barnen finns nu i ett familjehem långt upp i de värmländska skogarna. Vännerna och all trygghet de har är borta.
Det kan inte vara rimligt att utsätta barn för dessa psykiska övergrepp - för att socialtjänsten säger att barnen måste närma sig sin mamma. De ska vara placerade på familjehemmet tills så sker.
Kan man tvinga någon att tycka om?
Jag är inte barnens vårdnadshavare utan bara deras pappa och den ända "rätt" man har då är att betala underhåll. I övrigt har man inga som helst rättigheter.
Jag är deras biologiska pappa och fick inte ens veta var barnen fanns vid första och andra placeringstillfället.
Barnen mår dåligt just för att de är familjehemsplacerade i stället för att få vara hos sin pappa, ändå säger socialtjänsten att de mår dåligt i allmänhet och därför måste de vara placerade i familjehem. Socialtjänsten ser barnen bara i deras utsatta situation. Skulle socialsekreterarna hälsa på dem i mitt hem, skulle de märka hur bra barnen egentligen mår.
Nej, skärpning Karlskogas socialtjänst. Visa att det är människor ni har att göra med och inte brickor i ett spel.
Och jag hoppas att ni i detta fall vet vad ni gör när ni nu tar friheten ifrån två glada och trygga barn som vill bo hos sin pappa.
Familjehem är ingen lösning för barn som vill vara hos sin pappa
Mina barn sitter i ett familjefängelse.
Tillbaka till Karlskogafallet 2 - Illojal tillämpning av LVU
Powered by AIS