Kommunerna måste ta tag i fosterbarnsfrågan
Av Peter Lindberg, fd barnhemsbarn
|
|
Ar 1950 föddes jag av min ensamstående mor.
När jag var tre år omhändertogs jag och blev förd till ett barnhem där vistades jag tills jag var sju år.
En dag blev jag förd till taget med en lapp runt halsen med mitt namn på och namnet på den person och ort jag skulle skickas till.
Fosterföräldrarna tog emot på Jönköpings station och jag kördes till deras gärd i Angerdshestra. På gärden fick jag hjälpa till med diverse göromål. Innan jag gick till skolan så skulle jag mocka och strö hos djuren jag var då endast sju år gammal.
När jag hade gjort mina sysslor på gården så fick jag gå tre kilometer till skolan, efter skolans slut så fick jag byta kläder sedan var det tillbaka ut i ladugården för att hjälpa till.
På somrarna var det skörden som gällde det var inte tal om sol och bad.
När jag blev lite äldre sa började jag protestera mot alla sysslor som jag skulle göra men då straffades jag med att jag inte fick någon mat den dagen.
En gång när jag var mycket sjuk då bad min fosterfar veterinären som då var på besök att titta till mig om jag behövde tomma under läkarvård.
Julafton nar jag var tretton år blev jag utelåst och fick tillbringa natten ute t ladugården.
Nar jag var fjorton år se fick jag själv gå till skogen och hugga ved med yxa och såg.
En gång ringde jag barnavårdsnämnden i Stockholm och bad om hjälp då kom det en inspektör och två poliser som skulle ta mig till mentalsjukhuset Ryhov men då drog min fosterfar öronen åt sig och förhindrade detta. Han blev väl rädd att bli av med min gratis arbetskraft.
Jag fick inga kläder utan det var en granne till mina fosterföräldrar som skänkte mig detta.
När jag var sjutton år så blev jag så ilsk att jag slog ner min fosterfar och försvann utan ett öre på fickan och bara kläderna på kroppen.
Hur mänga fosterbarn har haft det så här under sin barndom? Det verkar inte ha varit någon större kontroll från myndigheternas sida hur vi barn hade det hos våra fosterföräldrar. Det känns som vi har varit andra klassens medborgare utan något värde.
l dag har mänga av oss fosterbarn psykiska problem och hög självmordsbenägenhet och ju äldre man blir desto mer kommer tankarna och frågorna upp till ytan.
Det är också bevisat enligt Ann-Britt Grünewald att många av våra fängelsekunder en gång har varit fosterbarn eller barnhemsbarn.
Hur ska nu staten och kommunerna agera i denna fråga angående fosterhem och barnhem?
Det måste tillsattas en oberoende utredning som utreder dessa frågor och även vår statsminister Göran Persson ska engageras i detta.
Kommunerna måste också engagera sig i denna fråga och ta reda på hur många personer som bor i resp. kommun som behöver stöd och hjälp. Detta kan vara en tickande bomb om man inte gör något.
På Irland som är ett EU-land har man tagit tag i denna fråga och gjort upp med det förflutna. Kommer man i Sverige att göra samma sak?
Skandalen på barnhem i Wales
Av Kerstin Lindman-Strafford
Advokat Lennart Hanes skrivelse ang. skadestånd för LVU-offren
Powered by AIS