Medborgarvittne måste bli en rättighet

Medborgarvittne måste bli en rättighet

Av Thomas Julin

Riksdagsledamot (mp)

Den som kallas till ett sammanträde hos en socialförvaltning och ställs inför en grupp socialtjänstemän, känner sig många gånger liten, svag och utlämnad. Detsamma upplevs vid förhandlingar i länsrätt och kammarrätt. Många har tydligt uttryckt känslan av underläge och rättslöshet. De upplever sig ha hamnat i en situation där de måste bevisa sin oskuld när de själva anser att det tvärtom är samhällets uppgift att bevisa skuldbördan. Denna känsla gäller också i de fall där föräldrarna slåss för att deras familjehemsplacerade barn skall bli placerad i ett släkthem.

  Gång på gång känner sig många i den här gruppen överkörda av samhället. Känner att ingen lyssnar på dem, ingen bryr sig om dem och att rätten i sin bedömning bara utgår från socialtjänstens utredning. Utredningar som de många gånger upplever som ofullständiga och missvisande. I mina kontakter med den här gruppen får jag återkommande höra hur utredningar upplevs innehålla halvsanningar, att allt som talar emot familjen tas upp, men att det som talar till familjens fördel utelämnas, en bild som ibland även bekräftats av socialtjänstemän. Familjer och enskilda tycker inte heller att socialsekreterarna tillräckligt mycket försökt förstå deras situation eller kunnat erbjuda stödinsatser som de verkligen behövt. Ofta har kommunikationen med socialsekreterarna under utredningstiden också varit mycket dålig och man känner sig främmande för hur den egna privata situationen beskrivs i utredningen. Detta skapar känslor av maktlöshet. Jag är fullt medveten om att det är oerhört svåra utredningar att göra. Tidsbrist och pressade arbetssituationer kan t ex göra att socialsekreterare inte får en rimlig möjlighet att göra dessa på ett bra sätt. Alltför ofta görs utredningarna också av unga och oerfarna socialsekreterare som får för lite stöd i sitt arbete. Det finns säkert fler skäl. Men oavsett anledningarna till varför utredningar brister kan vi konstatera att de gör det, och att det är mycket allvarligt. Socialtjänstens utredningar har också många gånger utsatts för skarp kritik såväl internt, som av länsstyrelser och socialstyrelsen.

  Återkommande har jag fått höra att de här familjerna vill ha möjligheten att ha med en av dem själva utvald stödperson/medborgarvittne vid mötet med socialtjänsten. De vill också många gånger ha öppna förhandlingar när deras ärende kommer upp i rätten eftersom de anser att de inte har något att dölja. Efter vad jag förstår så får de i stort sett alltid avslag på sitt önskemål om öppna förhandlingar med hänvisning till sekretessen. Många upplever då att det är tjänstemännen som vill gömma sig själva och sina bristfälliga utredningar bakom sekretesslagstiftningen.

  Jag har själv vid två tillfällen blivit ombedd att delta som medborgarvittne vid mål som gällt omhändertagande av barn.

  Det första målet var en kammarrättsförhandling i Örebro i början av juni i år. Där fanns en pappa och mamma som önskar att deras barn skulle placeras hos farmor och farfar i stället för att vara placerad i ett främmande familjehem. Konflikt har uppstått eftersom socialtjänsten i Kumla inte ens var villig utreda den möjligheten.

  Eftersom jag tidigare i riksdagen föreslagit att alla skall ha rätt till medborgarvittne/stödperson och fått besked om att riksdagen inte behövde fatta ett sådant beslut eftersom den möjligheten redan fanns, meddelade jag familjen att jag var beredd att ställa upp på deras önskemål och närvara som deras medborgarvittne. Jag var också noga med att tala om att jag inte har någon möjlighet att ha några åsikter i själva sakfrågan. De ansåg ändå att det var värdefullt att ha en person med under förhandlingen i rätten. När vi samlats i rättssalen blev det oro hos socialtjänstemännen när de märkte att en utomstående fanns med. Familjens ombud framförde att det var familjens önskemål att jag skulle vara med som medborgarvittne och stödperson. Socialtjänsten begärde då att förhandlingen skulle ske inom lyckta dörrar. Efter en kort överläggning beslutades det att jag skulle avvisas från förhandlingen.

  Socialtjänstemännens motiv var när jag mötte dem efter förhandlingen "det är en principsak", "det var inte lämpligt att jag gjorde studiebesök där", "sekretessen var inte till för att skydda familjen utan för att skydda barnet".

  Tveklöst var det familjen som var "den utelämnade parten", den part som skulle ha kunnat ha behov av lyckta dörrar. Nu upplevde både de och jag att de lyckta dörrarna mer skyddade tjänstemännen från att slippa insyn i "deras" känsliga ärende. Att sekretessen begärdes för att skydda det några år gamla barnet som inte var närvarande upplevde varken familjen, deras juridiska ombud eller jag som trovärdigt. I september bad en famlj i Gävle mig ställa upp som medborgarvittne/stödperson vid ett LVU-ärende i länsrätten. Vid det här tillfället hade varken socialtjänsten eller barnets ombud några invändningar mot min närvaro. Det blev ändå en överläggning om lämpligheten av att jag skulle vara närvarande under förhandlingen. Efter överläggningen pekade ordförande på dörren och meddelade att jag inte fick närvara. Detta med hänvisning till 16 § förvaltningslagen där det hänvisas vidare till 14 kap. 5 § sekretesslagen. Här beskrivs att handling inte får lämnas ut om det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. Ett sådant intresse var det knappast fråga om i detta fall, varken enligt familjens ombud eller socialtjänstens representanter. Åter igen var jag tvungen att fråga mig, vem skall de lyckta dörrarna skydda? Några dagar senare fick jag en möjlighet att träffa rättens ordföranden. Hon var helt oförstående till att någon skulle behöva ett medborgarvittne eller en stödperson; "det räckte väl med det juridiska ombudet".

  Efter att ha träffat denna järnlady och mött hennes totala oförstående för att det finns människor som vill ha/behöver ett eget valt medborgarvittne/stödperson och det utan att behöva redovisa sina skäl, förstår jag vikten av att det blir en rättighetslagstiftning på det här området.

  Jag har i en ny riksdagsmotion yrkat att en klient skall ha rätt till ett medborgarvittne eller stödperson och att det tydligt måste framgå av lagstiftningen.

  Det är olyckligt om samhället förvägrar den som behöver en stödperson en sådan möjlighet. Allt för många ställer sig redan frågorna "vem är de lyckta dörrarna till för, har vi en rättssäkerhet som är värd namnet". Alltför många känner sig dömda på förhand i slutna rum utan insyn.

Kumlafallet - Riksdagsman kastades ut ur rättssal i Örebro
Av Ruby Harrold-Claesson

Kumlafallet - Medborgarvittnet som kastades ut kommer igen
Av Lars-Göran Månzon

Förändringar av socialtjänsten
Av Thomas Julin m.fl. (mp)
Motion till riksdagen 2000/01:So212

Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
Av Katarina Lagerwall 

Tillbaka till Artiklar