"Kanske är fallet Alexander på väg att bli det svenska rättsväsendets Dreyfusaffär, ett upprörande fall av myndighetsmissbruk där ett barn flyttas från ett möjligtvis inte idealiskt föräldrahem till ett fosterhem med grov vanvård. I detta drama som dragit ut i tio år har inget saknats, mygel från myndigheternas sida, lögner, kidnappning i utlandet, fångenskap i fosterhemmet."
Nils Petter Sundgren, Månadsjournalen, juli 1985.
Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn
Birgitta Wolf
ISBN:91-7868-035-2
Förord
av Brita Sundberg-Weitman, f.d hovrättsråd, sedermera lagman i Solna Tingsrätt.
Förordet återges här med författarens benägna tillstånd.
Det är lätt att beskriva de svenska lagreglerna om tvångsomhändertagande av barn på ett sätt som gör att det verkar väl sörjt för rättssäkerheten. Det är domstol som avgör om ett barn skall omhändertas av samhället. De politiskt tillsatta lokala socialnämnderna kan bara göra ansökan om ett sådant domstolsbeslut. Och tjänstemännen, socialarbetarna, kan bara framställa förslag till socialnämnderna. Det finns, till yttermera visso, tre domstolsinstanser som kan pröva dessa mål: länsrätt, kammarrätt och regeringsrätt. I rättegången inhämtas nästan alltid utlåtande av expertis: barnpsykolog eller barnpsykiater. Föräldrarna kan påräkna rättshjälp och därmed biträde av en advokat som de själva får välja. Numera brukar också barnet få en egen advokat.
Dessa lagregler gäller sedan 1982. 1979, när Alexander Aminoff omhändertogs, gällde ännu 1960 års barnavårdslag. Skillnaderna är i detta sammanhang inte av den praktiska betydelse att det finns anledning för mig att belasta läsaren med dem. Om den nu gällande lagen hade funnits när Alexander omhändertogs, hade det enligt min uppfattning inte gjort någon skillnad. Han hade ändå blivit omhändertagen och placerats på hemlig ort.
Jag vill nämligen påstå att både enligt den gamla och enligt den nya lagstiftningen har socialarbetarna den reella makten i dessa ärenden.
Hur går mitt påstående ihop med de rättssäkerhetsregler jag nyss återgav? Eftersom jag iakttagit samma mönster i ett stort antal fall tror jag att jag kan förklara det.
För det första
: Det är socialarbetare som föreslår att ett barn skall omhändertas, och redan denna förslagssituation innebär reellt stor makt. Socialnämnder och domstolar får kännedom bara om de fall som blir dem förelagda på grund av socialarbetares förslag. Man kan anta att nästan alla barn i något skede av sin uppväxt far illa på ett eller annat sätt: när föräldrarna eller någon av dem är i kris, antingen i sitt inbördes förhållande eller på annat sätt, när omständigheterna tvingar familjen att flytta med därmed förenat byte av skolmiljö och annan miljö, när barnet finner sig sviken av en kamrat, och så vidare. Socialarbetare får, genom anmälan eller på annat sätt, kännedom om en stor mängd fall som gäller barn som inte har det bra. Om socialarbetaren tycker att ingen särskild insats behövs från samhällets sida eller att det räcker med råd och stöd åt familjen, blir det också så. Urvalet av de fall som kommer till socialnämndens kännedom som omhändertagandefall - görs av tjänstemän. Detta urval innebär att skilja mellan får och getter. Socialarbetarna har statsmakternas stöd att betrakta sitt arbete som en "politisk verksamhet" (Regeringens proposition 1979/80. Nr 1 sid 130).
För det andra
: Vid detta urval har socialarbetarna mycket fria händer. Varken den nu gällande lagen eller den som gällde när Alexander omhändertogs ger någon riktig ledning när det gäller att bedöma vad som är farligt för barn. Enligt lagens ordalydelse i dag räcker det att något "förhållande i hemmet" medför fara för att barnet inte får "en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling". Alla kan vi vara överens om att det är farligt för barn att bli utsatta för misshandel eller vanvård. Men är det också farligt för ett barn att modern har "skällt ut" olika myndighetspersoner eller att hon vill ge sitt barn en privilegierad skolutbildning eller att hon skriver tidningsartiklar? Det finns uppgifter i socialarbetarnas utredning om Alexander som tyder på att de har bedömt sådana sidor hos Eva Aminoff som en grund för att omhänderta Alexander, låt vara att de också nämner eller antyder en rad andra grunder.
För det tredje
: Det faktamaterial som domstolarna lägger till grund för sina beslut om tvångsomhändertagande av barn är en utredning författad av de socialarbetare som föreslår att barnet skall omhändertas. I fallet Alexander har domstolarna inte kontrollerat om fakta i utredningen är korrekta och rättvisande, detta trots att de enligt Eva Aminoff byggde på lögner, skvaller och förtal. Det tycks vara vanligt att domstolarna inte gör någon sådan kontroll, vilket jag finner anmärkningsvärt och sannerligen inte till något skydd för de berörda barnen. En socialarbetare som personligen är övertygad om att en mor är olämplig som vårdnadshavare - kanske enligt hypotesen att den som "skäller ut" en myndighetsperson måste. vara mycket obehärskad och därför kan antas vara våldsam mot barnet - försöker naturligen övertyga socialnämnd och domstol om att det finns många och starka skäl att omhänderta barnet och har då alla möjligheter att medvetet eller omedvetet - tillrättalägga utredningen så att den skall övertyga om att ett omhändertagande är påkallat. Sedan tjänsteansvaret avskaffades 1976 och såsom rättspraxis blivit efter den "reformen", löper socialarbetaren inte någon risk att ställas till svars för subjektiva utredningar som upprättats till stöd för ett förslag om tvångsomhändertagande av barn, inte ens om utredningen skulle innehålla medvetna lögner. Flertalet av de socialutredningar jag sett i olika ärenden är uppenbart ensidiga i det att de endast uppehåller sig vid sådant som återspeglar negativa egenskaper hos barnets vårdnadshavare. Det gäller också utredningen i fallet Alexander. Alla människor har dock åtminstone någon god sida!
För det fjärde
: Barnpsykologer och barnpsykiater som engageras för att ge sitt utlåtande utgår i regel från att socialarbetarens utredning är korrekt. Det gör att de tolkar sina egna iakttagelser utifrån den bild som socialarbetaren gett av föräldrarna. I fallet Alexander hade ingendera av de båda hörda experterna ens träffat Eva Aminoff innan de gav sina utlåtanden! - Är socialutredningen oriktig, faller experternas omdöme som ett korthus, och det gör också domstolarnas beslut i alla de fall där domstolen låtit expertutlåtandet vara avgörande.
För det femte
: Förvaltningsdomstolarna tycks i denna typ av mål endast sällan förmå motsvara det krav på opartiskhet som alltid måste gälla för en domstol. I fallet Alexander har varken länsrätt eller kammarrätt brytt sig om de vittnen som åberopades av Eva Aminoff för att styrka att den sociala utredningen gav en felaktig bild av henne. Och - för att underbygga mitt påstående mera generellt - i boken "Att skilja barn från föräldrar" avslöjar en chefsdomare i länsrätt (dessutom f d JO och regeringsråd, alltså en domare i synnerligen framskjuten ställning) att han ser denna typ av mål så att det gäller "att medla mellan två skyddsintressen", å ena sidan barnets intresse av skydd och å andra sidan föräldrarnas intresse av "att samhället inte utan bärande skäl ingriper i familjelivet och tar deras barn ifrån dem". Med detta synsätt förbiser man att det faktiskt inte bara är i föräldrarnas, utan också i barnets intresse att samhället har bärande skäl för att skilja barn från föräldrar.
Fallet Alexander var det första ärende om barnomhändertagande som jag kom att studera. Läsningen blev för mig en chock - jag kunde först helt enkelt inte tro att det kunde gå till så i Sverige - och föranledde, eftersom jag till slut ändå måste tro mina ögon, att jag skrev en s k larmartikel i Svenska Dagbladet. Året var då 1981. Artikeln gav inte något annat resultat än att Eva Aminoff blev offentligt förtalad och jag själv förklarad ovederhäftig. Jag började förstå att här finns, av ett eller annat skäl, en ovilja hos "etablissemanget" att se sanningen i ögonen.
Påföljande år, 1982, engagerade sig också f d landshövdingen Jarl Hjalmarson i fallet och försökte, som den konstruktiva person han är, att genom socialnämndens ordförande åstadkomma att åtminstone en opartisk expert skulle få sammanträffa med Alexander. Också hans insats blev emellertid utan resultat, trots att den stöddes av socialnämndens ordförande.
Efter det föreföll saken alltmera sjuk men samtidigt totalt hopplös. När jag våren 1984 fick höra att Birgitta Wolf faktiskt hade fått träffa Alexander, sedan Eva Aminoff i sin desperation vänt sig till henne - internationellt känd som Fångarnas Ängel blev jag omåttligt förvånad. Jag hade visserligen sett och hört Birgitta Wolf i Lasse Holmqvists TV-program "Här är ditt liv" och fått intrycket av henne som en varm, intensiv och handlingskraftig person, men jag skulle inte ha trott att ens hon skulle kunna åstadkomma detta som framstod som helt omöjligt: insyn, om än aldrig så begränsad, i Alexanders förhållanden. Men den berättelsen är helt och hållet Birgitta Wolfs! Låt mig bara i detta förord tillfoga att hennes lyckosamma insats helt måste tillskrivas hennes okuvliga energi och långa erfarenhet av hur man kan komma tillrätta med myndigheter som har något att dölja.
Maj 1986
Redogörelse för min barndom - Alexander Aminoff berättar.
Eva Aminoff och den mörka sidan av Sverige.
Powered by AIS