Sven Hessle var leg. psykolog och docent när det här inlägget i den debatt i Svenska Dagbladet som startades av Birgitta Wolf den 1 juli 1984, refuserades av redaktionschefen Fredrik Braconnier. Sven Hessle är sedermera professor.
Inlägget är tidigare publicerad i Birgitta Wolfs bok "Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn." i kapitlet "Debatten i Svenska Dagbladet Dragkampen om ett barn". Det återges här med författarens benägna tillstånd.
Det största ingrepp som ett samhälle kan förfoga över mot enskilda medborgare är att frånta en vuxen sitt föräldraskap. Att beröva exempelvis en moder möjligheten att utöva föräldraansvar över sitt barn innebär inte bara att samhället skär av hennes rättigheter att via barnen slå över en brygga mellan historien och de framtida generationerna. Det innebär också att samhället ger barnet budskapet att förneka sin moder, för att istället ta till sig en annan främmande person som sin nya förälder. Att frånta en vuxen föräldraskapet är sålunda en slags dödförklaring av levande personer, vilket riskerar att drabba barnen värst. Det är därför sådana samhällsåtgärder är så sällsynta. Åtminstone i andra länder.
Ett antal fall i den svenska omhändertagande-debatten har väckt internationell uppmärksamhet. En del hävdar att dessa fall hör till undantagen i en i övrigt välfungerande välfärdsstat. Andra hävdar, indignerat att de uppmärksammade fallen är snedvridna, otillräckligt återgivna via lösnummersäljande journalister på föräldrarnas villkor.
Enligt min uppfattning är dessa fall toppen på ett isberg, under vars yta pågår en ideologisk förskjutning i riktning mot förakt för eller likgiltighet inför den ömtåligaste relation som ett samhälle ytterst vilar på, relationen förälder - barn.
Därför är det internationellt uppmärksammade och tragiska fallet Aminoff utgör ett viktigt principfall. I sin groteska och tydliga nakenhet representerar handläggningen inte bara hur förstelnat och okänsligt vårt samhällssystem kan vara, då det konfronteras med det mänskliga livets oändliga variationsrikedom och känslospel. Fallet Aminoff ger också uttryck för en cynisk hållning inför människor som vägrar anpassa sig till det ideologiska mönster som påtvingats dem från ideologiskt handgångna "experter" och tjänstemän.
Södra Roslags tingsrätt förordnade den 20/6 1984: "att vårdnaden om Alexander Aminoff, 690316-9412, skall överflyttas till juris kandidaten Lars-Åke Lundqvist, 430503-0175".
Den slutgiltiga bilan har så fallit mellan den 15-åriga pojken och hans mor. Ett fall som i många artiklar, bl a i denna tidning, följts under ett par år. Alexander har vistats i fosterhem i 4 ½ år, gömd för sin moder. Modern har gjort allt vad hon som journalist och mor förmått för att återse sitt enda barn. Bl a har hon skrivit artiklar i vårt land och utomlands.
I de delar av domen som nu offentliggjorts (stora delar är sekretessbelagda) kan man få en viss ytlig uppfattning om den miljö där Alexander hållits gömd så länge.
A ena sidan Rosas fosterhemmet: "Tingsrätten har ... fått ett påtagligt intryck av att de (fosterföräldrarna) är lämpliga att ta hand om barn i svåra situationer".
A andra sidan betraktar man såsom "allvarligt" att fosterföräldrarna tagit emot allt för många barn samtidigt, och att det är "ett bekymmer" att fosterföräldrarna haft en "schism" som lett till att fostermodern lämnat fosterhemmet och gift sig på annat håll. Att fostermodern nyligen dömts för grovt bedrägeri för att ha tagit emot för mycket i fosterhemsersättning anses inte graverande i detta sammanhang, eftersom detta brott inte gäller fosterlegan från Alexanders hemkommun!!!
Tingsrättens ordval i detta sammanhang avslöjar en brist på förståelse för Alexanders situation i fosterhemmet. Eller så går man medvetet in för att dölja förhållandena, så som skett under dessa fyra år då fosterhemmets skröplighet medvetet undanhållits bakom förgyllande, idylliserande fraser utåt från några av vårt lands mera erfarna experter på området. Och för att inte tala om den i detta ärende fullständigt handlingsförlamade och inkompetenta ledningen i Lidingö kommun.
Tingsrätten kunde mot denna bakgrund rimligtvis inte beordra Alexander att stanna i fosterhemmet med t ex fosterfadern som särskilt förordad förmyndare. Man valde att låta föräldraansvaret falla på en för Alexander vilt främmande man.
På vilka bevekelsegrunder fråntar man föräldraansvaret från modern? (fadern har avsagt sig detta).
Det finns tre grunder för beslutet, enligt min uppfattning.
1. Gammalt utredningsmaterial
Det som hände innan Alexander gömdes i fosterhemmet vilar som en förbannelsens skugga över nuläget. Trots att utredningsmaterialet är gammalt (5 år och äldre) och motsägelsefullt. Eva Aminoff vänder sig bl a mot en del sakuppgifter som förekommer i detta digra åldersstigna material.
2. Eva Aminoffs oförsonliga hällning gentemot företeelser i det svenska samhället
Hon har som journalist i flera sammanhang gått fram med stark kritik mot myndigheternas handläggning av sitt eget fall, men också riktat kritik mot det svenska samhället från invandrarposition. Hennes oförsonlighet mot vissa företeelser i vårt samhälle har således medverkat till att underkänna henne som förälder i Sverige.
3. Expertåsikter
Det allvarligaste enligt min uppfattning är att vissa psykiatriska experter fått dirigera domslutet denna gång. Dessa experter är inte bara medansvariga för att Alexander har kunnat gömmas i detta fosterhem under så lång tid utan insyn. De har också givit Lidingö kommun rådet att flytta bort föräldraansvaret från Eva Aminoff. Ett råd som förekommer redan i samband med att man gömde Alexander i fosterhemmet. Domstolen agerar därför på uppdrag av dem och Lidingö kommun. Man förvånas inte längre över att just dessa experters utsagor är sekretessbelagda. Det har dom varit i många år vilket framgår av Birgitta Wolfs artiklar i SvD.
Sedan årsskiftet har jag själv medverkat som expert i fallet Aminoff. Jag har uppenbarligen avvikande åsikter mot den maffia som sedan flera år slagit läger om sina missbedömningar. Jag har t ex upprörts över att Alexander Aminoff fått heta Alexander Jönsson i fosterhemmet. Och jag har upprörts över att det i nuläget ansetts vara möjligt att ifrågasätta Eva Aminoff såsom vårdnadshavare, utan att vare sig ha träffat henne eller att ha åtminstone gjort en kvalificerad bedömning av mor och son tillsammans. De skildes åt med våld då han var en pojke (10 år). Nu är han tonåring (15 år).
Detta domslut är ovanligt såtillvida att domstolen inte väger för och emot, vilket annars är gängse. I domen förekommer spekulationer öppet. Okritiskt samlas anklagelsepunkter på hög mot Eva Aminoff. Domslutet blir på det viset en expedition av på förhand given utgång.
Men kanske är dock det mest upprörande av allt att domslutet förkunnas i påtaglig medvetenhet om att Alexander vistas tillsammans med sin mor utomlands. Efter att ha blivit utsatt för förhör i domstolsförhandlingarna, rymde han från fosterhemmet drygt en månad före domslutet.
En återförening hade inte kunnat undvikas. Frågan är hur mycket skada som åsamkats Alexander under dessa år då han "för sitt eget bästa" gömts undan sina anhöriga?
För Alexanders skull, om inte annat, så hade domstolsförhandlingarna kunnat avbrytas, då mor och son var återförenade och i flykt.
I stället har domstolen nu faktiskt dömt Alexander att återvända "hem" från sitt hemland i Finland och från sin mor, för att för sitt eget bästa underkasta sig en främmande svensk mans föräldraansvar!
Detta är bara toppen på ett isberg.
Sven Hessle,
docent
Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn.
Alexander Aminoffs språklige kompetanse som barn.
Kidnappning av barn är ren business.
Lasten Kaappaus on Raaka bisnes.
Skriv en kommentar (0 Kommentar)Martin Hongisto är civilekonom och författare. Han är make till Eva Aminoff och styvfar till Alexander Aminoff sedan 32 år.
Nedan följer Martin Hongistos föredrag vid NKMR:s symposium den 14 juni 2003. NKMR:s beskyddare, Birgitta Wolf von Rosen har skrivit boken "Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn.", som handlar om Lidingö kommuns tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av Alexander Aminoff.
Föredraget återges här med författarens benägna tillstånd.
Föredrag av Martin Hongisto, civilekonom
För över tjugo år sedan började ett händelseförlopp, som med tiden växte till en av de största rättskandalerna i Sveriges moderna historia. Vi brukar kalla det, ”Fallet Alexander”.
För att förstå det ganska osannolika förloppet, skall man först veta någonting om tidsandan. Samhällsklimatet, som vi kan kalla det, i den tidens Sverige var inte så liberalt som det är nu. Det var mången inom media som tog ordet ”totalitarism” i sin mun, detta är väl att ta i, men man kanske skulle kunna säga att Sverige var mycket nära en enparti stat där avvikande åsikter inte var välkomna.
Märk väl att det här är inget som jag vill påstå, utan det var så här snacket gick och vi talar nu om akademiskt välutbildade människor med fullständigt friska sinnen.
Hur det nu är med den saken, så tillhörde min lilla familj till dem som drabbades. Vi var tre stycken då: min hustru Eva Aminoff, en mycket berömd reseförfattarinna, lille Alexander född 1969 och jag, ganska ung och grön den tiden, inte ännu färdig med mina studier vid Stockholms Universitet. (Jag träffade Eva första gången i början av 1971; då månaderna gick insåg vi hur lika själade var vi med varandra och sedan, en doftande majdag, blev vi par. Och sedermera, vi tre blev en familj.)
Det sades att socialmyndigheterna hade en oerhört stor makt i den tidens Sverige AB. För vår del blev det barnavårdsmyndigheterna.
Uppriktigt sagt vet jag fortfarande inte – kanske är det ingen som vet – den riktiga anledningen till att vår Alexander blev omhändertagen – genom våld. Eller ”tvångsomhändertagandet” som det heter officiellt. Eva är helt övertygad om att det var fråga om HÄMND för att hon varit sverigekritisk i några av sina tidningsartiklar. Vad jag vet var att vi var en ganska ANNORLUNDA = säregen samling; bodde i ett stort och vackert hem med exotisk inredning, tog emot utländska gäster från alla håll och kanter i världen och pratade därför ofta engelska med folk. Så Alexander anammade sedan barnsben en internationell atmosfär som de andra måste ha ”känt” på något sätt i dagis och i skolan.
Den största anledningen till att jag är sparsam med kommentarerna här i dag är att motparten är inte på plats. Damerna Clara Karlsson samt Gunnel Lindhé, som så att säga skötte ruljangsen hos barnavårdsnämnden på Lidingö den tiden – menar vårt fall – har jag inte försökt kontakta på något sätt. - Det vore inte särskilt fair play att berätta vad jag tycker eller tänker eller tror om deras förehavanden.
Härmed nöjer jag med att bara försöka berätta vad som hände och hur det drabbade oss. I synnerhet Alexander.
Ja, förresten. Vi kallades den tiden familjen Addams. Bara att ni vet.
Den 2 september 1974 fattar det som kallas SSDN, Södra Sociala Distriktsnämnd ett beslut att omhänderta Alexander för utredning. Det kommer socialchefen, en nämndledamot, två kvinnliga utredare, en läkare och två poliser. Vi hade inte blivit informerade på något sätt utan de bara stod där bakom dörren en eftermiddag, i stil typ gamla DDR.
Eva och Alex låste sig in i ett rum. Då kallades låssmed som bröt dörren och pojken togs med, ja våld. Jag kunde naturligtvis inte agera någonting i den situationen utöver verbala protester.
Anledningen, ja. Jag minns bara fragment av protokollet. Det hade varit anonyma anmälningar från grannarna. Alexander brukade springa hos dem och ljuga att han inte fick någon mat hemma för då blev han i regel bjuden på godis, bulle eller t o m mat. En gång sprang han till Gåshaga station och tog Lidingötåget till stan. Han var väl fyra år gammal då, så tågpersonalen returnerade honom hem. Expressens alltid vakna redaktion fick nys om saken och det blev förstasida med bild. Så det VAR lite speciellt.
Detta år 1974 blev Alexander sex år gammal och började i förskolan. Där förekom mobbning, tyvärr, som vanligt är och Alexander är inte den som underkastar sig. Han ”gav tillbaka” och nu fick det heta i barnavårdsrapporten att han var ”stökig i skolan”.
Alexander placerades på hemlig ort som sedan visade sig vara Danderyds sjukhus barnpsyk. Det hade beslutats att han skulle separeras från oss för gott men det blev inte så. Jag hade bestämt mig att ta ut honom med mig om det överhuvudtaget gick. Det gick då vi skulle ta farväl av honom för sista gången hos barnpsyk. Ut genom fönstret till tvättstugan, och sedan följde nästan som en biljakt längs Stockholms gator och vi lyckades försvinna för förföljarna. Jag blev polisanmäld för olaga frihetsberövande, alltså upprepar … olaga FRIHETSBERÖVANDE men hade ingen lust att ställa upp i tingsrätten. Förresten hade vi alla tre redan försvunnit ur riket.
Vi var borta över tre år, bodde på båda spanska solkkusten och i Palm Beach County, Florida och vågade återvända hem till Sverige först i vitsippornas tid, 1977.
Vitsippornas tid, det är arbetsnamnet för en bok på ca 600 sidor som jag håller på att färdigställa dessa dagar och där jag framställer fallet Alexander i form av en dramatisk berättelse. Det finns annat i boken också = om kvinnans ställning bl. a och i slutet av boken om sjuk- och åldringsvård, sett inifrån. Det finns inga torra fakta i boken, utom det är ”nerpackat” i intrigen: berättelsen om en liten familj som lever sitt liv. Älskar, hatar, är svartsjuk, förlåter, krisar, myser. Alltså i stort sett det som vardagslivet i Sverige går ut på.
Tillbaka till huvudämnet. Vi var nu på Lidingö igen och försökte leva ett så normalt liv som det var möjligt. Efter allt som hade skett. Vi var ganska skakade av upplevelsen och krisade mycket. Alexander hade blivit något efter i skolan – han hade gått engelsk skola i både Spanien och Florida – och han klagade på mobbning. Jag hade mitt eget jobb att tänka på. Eva skrev en artikelserie till en finsk damtidning om det inträffade men den svenska ambassaden i Helsingfors krävde den stoppad. Alldeles rätt föll finnarna till föga och efter några publicerade delar avbröts artikelserien.
Vi var under lupp igen. I början av oktober 1979 smällde det. Eva hade tecknat kontrakt med sitt finska tidningsförlag att hon skulle åka till Bolivia för en reportageresa. Ungen skulle med, Eva hade avtalat med Filadelfiakyrkans svenska skola i Cochabamba om en skolplats och märk väl!
Tagit kontakt med myndigheterna hemma på ön och meddelat vad hon ämnade göra! Helt i laglig ordning och enligt paragraferna!
DAGEN FÖRE RESAN hämtades Alexander från skolan av två poliser. Alltså hämtades från klassen, i sina klasskamraters fulla åsyn, skrikande, gråtande, desperat emotkämpande med våld. VÅLD!
Boliviaresan gick om intet; kontraktet bröts; arbetsinkomsten uteblev; flygbiljetterna blev värdelösa. Staten gick miste om många skattekronor…
Jag har fått efteråt se bitar av den digra utredningen med påståenden som att ”modern var kontinuerligt spritpåverkad”. Eva har aldrig druckit s.k. sprit men någon hade rotat i vår soptunna och hittat en tom vinflaska! Vilken Sherlock Holmes-prestation!
Sedan hade någon sett Alexander krama om sin mor sägande på engelska ”You are my lady”.
Detta resulterade i luntan: ”Vi har observerat ett starkt sexuellt samspel mellan mor och son”.
JAG har faktiskt varit småpojk en gång och kan intyga att ett sådant beteende är HELT normalt.
Detta i särklass fräckaste anfallet mot min Eva var påståendet, att hon ”besöktes av ett stort antal män”. Promiskuöst beteende? Lyxbordell? Märk väl, att jag var hemma hela tiden, uppenbarligen hennes hallick.
Många män? Javisst. Det var våra utländska journalister!
Denna gång försvann Alexander från vårt liv för fyra år, åtta månader och sexton dagar. ”Socialen” såg till att vi under inga omständigheter skulle hitta honom.
Vårt liv liknade nu en mycket dålig agentroman. Eva tog kontakt med privatdetektiv som försökte få ta del i utredningen men allting var hemligstämplat. Det enda han fick ta i var reseräkningarna för de som besökte fosterhemmet där Alexander hölls som fången = avståndet var ca 118 km från Lidingö.
Jag hade en bekannt som var bra på data, hacker skulle han kallas nuförtiden och han jobbade hos Socialstyrelsen. Tillsammans gjorde vi en körning och kom faktiskt fram att Alexanders…!… Både namn och personnummer hade blivit förvanskade! Han hette nu ”Alexander Svensson” och adressen var fortvarande officellt Neptunivägen 10, Lidingö så den vägen kom vi ingenstans.
Nu följde det i vårt fall gamla vanliga, nämligen media. Eva hade goda kontakter hos utländska tidningshus och inviterade journalister från flera länder till vårt rymliga hem på Lidingö. Detta resulterade i ganska saftiga artiklar i världspressen. Det var de tyska Stern och der Spiegel som hade de fräckaste stories typ ”Barn-Gulag” med jämförelsen med Sovjetsystemet. Någon engelsk tidning skrev ”A state that snatches its children” Alltså staten som snattar på sina barn ordagrant översatt.
Den världsberömde psykiatern Ronald Lang fick höra om oss och tog kontakt med oss. Han kom till Sverige och bodde hos oss på Lidingö och bestämde sig att hålla ett symposium i Stockholm om familjepolitik och sådant. Då han hörde att jag jobbade med media frågade han om jag hade lust att ordna med de praktiska detaljerna. Jag hyrde eller fick egentligen låna det stora auditoriet hos Karolinska Sjukhuset där vi sedan hade symposium. Efteråt blev det workshop i ett utrymme på Lidingö.
Birgitta Wolf hörde om oss. Hon hade läst en artikel i Stern och tyckte det var ”hårresande” men ingrep inte då. Sommaren 1983 så var hon som vanligt på sin sommarstuga i Gotland och då ringde hennes telefon. Det var Eva som hade sett henne i TV i Lasse Holmqvists ”Här är ditt liv” och det var på det viset de här två damerna kom i kontakt med varandra.
Birgitta kom till Lidingö och bodde ett tag som gäst hos oss. Tillsammans gjorde kvinnorna upp ett plan hur vi skulle få kontakt med Alexander. Birgitta ringde upp vår socialnämnds dåtida chef Bengt Geijer och bad att, åtminstone hon, fick möta pojken. Det blev nobben.
Birgitta hade fått träffa varendaste fånge ute i världen hon hade velat, sextusen stycken konstaterade hon. Nu var det denna numero 6001 hon INTE fick möta så hon blev ganska ledsen på det hela.
- Nej, nu skall jag ta kontakt med Olof Palme, sa hon.
Birgitta känner ju till ”alla”, så också vår dåtida premiärminister Olof Palme. Hon skickade telegram till honom och bad om en audiens, vilken hon också fick.
Väl oppe i Rosenbad fick Birgitta erfara att premiärministern hade aldrig hört någonting om fallet Alexander, den här sensationen eller skandalen i utländsk media. Nu var det Palme som blev ledsen. Jag skall ordna min egen presskonferens, sa han och sedan gav han sina män order att se till att det blev gjort.
Det blev totalt fiasko. De försökte övertyga de utländska journalisterna om, att Sverige inte alls är den stat som kidnappar sina barn; men att en sådan här konferens uppenbarligen behövdes, innebar en total motsägelse i sig!
Så det blev bara värre i utländsk media ett tag framöver, och Sveriges rykte skamfilades, för en fosterbarn-affärens skull.
Fallet Alexander var inte mera i proportion med något.
Vad hände då med Alexander medan cirkusen pågick?
Pojken placerades efter omhändertagandet på en ö mitt i Mälaren, Stallarholmen, där fosterhemmet låg, inte långt från Strängnäs. Fosterpappan Svenne var en yrkesförbrytare med anor från Kumla bl. a, en skicklig kassaskåpssprängare fast han var inte alls lika rolig som Dynamit-Harry. Han var storväxt, vägde 120 kilo och detta var inte fläsk utan muskler. Våldsbenägen var han, slog sina ”skyddslingar” med plankbitar och vajerstumpar eller vilka tillhyggen som fanns till hands. Fosterflickan Suzanne (= fingerat namn) fick knytknäven till ansiktet så glasögonen sprack och hon fick sår i sitt flickansikte. Hennes korsett skar Svenne sönder med brödkniv.
Fostermodern var dömd för bedrägeri, minns inte hur mycket hon kom över, men sedan rymde hon från fosterhemmet med en annan kille, sin nye. På papper förblev hon kvar på ön så hon kunde fortsätta att lyfta sitt arvode.
Vad de sysslade med på ön. Svenne hade köpt en gammal bogserbåt som han tillsammans med pojkarna som gratis arbetskraft byggde om till typ kryssningsfartyg. Meningen var att han skulle segla med några ”värstingpojkar” till Västindien, det kanske låter som ett bekant mönster.
Lite nationalekonomi. Fosterparet fick 144 000 riksdaler per barn och år. Det var summan de fick för vår Alexander, samtidigt som det var vårt uppdrag, alltså Evas och mitt och resten av Sveriges skattebetalare, att knega ihop dessa pengar. Det är roligt att betala skatt.
Varför flydde inte Alexander? Det finns två svar. Ett. Det fanns en eka på ön men årorna hade Svenne låst in. Två. Det fanns en Svenne på ön som hade gett sitt löfte på, att göra slarvsylta av Alex, om han så mycket som drömde om att rymma.
Till slut gjorde han det ändå. Den Orwellska våren 1984 var det rättegång i Strängnäs där det var meningen, att Eva skulle fråntas vårdnaden av Alexander också juridiskt sett och inte bara i praktiken. Vi körde dit den dagen.
Vid lunchtiden satt vi i Volvon och åt av våra medhavda mackor. Alexander stod inne i tingshuset och fick syn på oss genom det stora fönstret. Då hände det.
Man kunde säga att vid det ögonblicket, föll han tillbaka till det som hade varit, barndomen och allt, roliga gemensamma utflykter med picknick i bilen och allt. Retrospektion som doktor Phil brukar säga.
Jag skall då rymma fast han skulle slita mig i stycken för det tänkte Alexander.
Nästa kväll, sent, satt han igång. Tog ekan och paddlade med armarna till en annan ö där han visste fanns åror. Rodde sedan till Strängnäs där han hittade en telefonautomat, för att telefonera hem till oss. Han hade tjugofem öre på fickan, det räckte den tiden åtminstone i landsortstäderna. Så, i väg åkte vi för att hämta vår pojke och på den vägen är vi, så att säga.
Eva och Alex tog sig, förklädda, med Silja Line över till Helsingfors där de stannade hos en Mrs. Kirsti McAllister, som hade sin lägenhet vid Skeppargatan. Jag ordnade det praktiska med huset på Lidingö, skaffade hyresgäster och allt, sedan stack jag efter mina kära.
Tog anställning som media ansvarig hos Rosenlew-koncernen, en gång det största industriföretaget i Finland, kontrollerad av en finlandssvensk aristokratfamilj med samma namn. Vi bosatte oss i västkuststaden Björneborg där genom firmans försorg en livlig (finlands) svensk koloni höll till. Alexander började i Björneborgs Svenska Samskola och klarade sig hyggligt. På sin fängelseö hade han i stort sett inte fått gå någon skola!
Eva stämde svenska staten för brott mot de mänskliga rättigheterna och vann i Strasbourg där riket dömdes på de flesta paragraferna i förklaringen av dessa rättigheter, inkl. tortyr. Genom förlikning fick hon en summa 200.000 kronor som ersättning, vilket kan anses vara mycket litet i jämförelse med skadan som barna-”vården” hade åstadkommit oss.
I början av 1987 återvände vi hem till Lidingö. Alexander närmade sig myndig ålder så vi bedömde att faran var över. I 1984, flera månader efter flykten från Djävulsön, var ”Socialens” ståndpunkt ännu den att Alexander juridiskt sett var kvar på deras revir. Till slut insåg de fait accompli.
Många år har gått. Den lilla familjen Addams finns inte mer. Alexander är idag 34 år gammal och bor i Oslo med sin norska Mona. Utåt sett är allting OK men vad finns kvar i Alexanders själ av det hemska som hänt honom, det vet bara Gud och Djävulen och de berättar inte.
Eva och jag håller ihop fortfarande i vått och torrt såsom vi gjort sedan den ljuvliga våren 1971 då vi blev par. Förr oss är det som hände inget förflutet, något som man drar streck över. Nej. Det är kvar och en del av vardagslivet i form av det som vi skriver. Kampen får aldrig ta slut.
Detta är den ursprungliga, 45-minuters-versionen av föredraget. Det visade sig dock, att på grund av det ymniga materialflödet på symposium, fick jag bara 20 minuter till förfogande. Som resultat snabbimproviserade jag fram en förkortad version där några intressanta bitar föll bort, som jag alltså ändå få glädjen av att föra fram här.
Lidingö den 17 augusti 2003.
Martin Hongisto
Civilekonom
Självutnämd författare
Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn.
Av Birgitta Wolf. Förord av Brita Sundberg-Weitman
Sven Hessles av Svenska Dagbladet refuserade inlägg i debatten om tvångsomhändertagandet av Alexander Aminoff.
Av Sven Hessle
Eva Aminoff och den mörka sidan av Sverige.
Av Mikko Niskasaari
Alexander Aminoffs språklige kompetanse som barn.
Av Marianne Haslev Skånland
Redogörelse för min barndom. Alexander Aminoff berättar..
Av Alexander Aminoff
Barnfängelser? I Sverige?.
Av Siv Westerberg
Fosterbarn som god butikk .
Av Siv Westerberg
NKMR:s symposium den 14 juni 2003.
Skriv en kommentar (0 Kommentar)Artikeln är tidigare publicerad finska. i tidningen SEURA nr 37, den 13 september 1996. Den återges här med författarens benägna tillstånd.
Fallet Eva Aminoff och hennes son Alexander blev känt över hela världen under 1980-talet. Eva Aminoff, född i Finland och bosatt i Sverige, har skrivit en bok om sina upplevelser kring tvångsomhändertagandet av sin son. Boken har publicerats i Finland och Sverige, under namnet Fallet Alexander. I boken anklagar Eva Aminoff Sverige för rasism och systematiskt (välorganiserat?) justitiemord. Även andra kritiker ser på denna sak som en grym "business" som förstör tusentals familjer. (översättarens kommentär).
Av Mikko Niskasaari
Översättning från finska av A Edlund.
EVA AMINOFF OCH DEN MÖRKA SIDAN AV SVERIGE
"För att skapa grund till omhändertagande kritiserade de sociala myndigheterna t.o.m. vårt hus för att vara mycket konstigt med många prång", berättar Eva Aminoff.
"Bakom en glänsande fasad är Sverige ett rasistiskt land där de mänskliga rättigheterna trampas i stoftet", anklagar Aminoff.
Eva Aminoffs och hennes sons, Alexander, helvete började den 14 september 1980, då sonen var 10 år gammal. Den dagen skulle vara hans sista skoldag eftersom Eva skulle ta honom med sig till Bolivia över vintern.
- Det var dumt av mig att söka ledigt för honom från skolan för ett läsår. Vi kunde bara ha åkt utan att tala om det för någon. Pojken kunde ha gått i skola i Bolivia. Vi skulle ha kommit tillbaka till nästa sommar och ingen skulle ha brytt sig om saken, säger Eva.
- Skolan måste ha underrättat de sociala myndigheterna om saken. De ringde mig från socialen och sade att min son är omhändertagen. En bitter Eva Aminoff kallar de svenska sociala myndigheterna "socialen" för att visa att systemet är kallsinnigt och diktatoriskt.
- Nästa dag kom socialen med en halv sidas utredning där det bl a stod att mamman visar brist på förmåga att uppfostra barn. Vad kan det betyda? Senare tyckte de att mamman och pojken har ett symbiotiskt förhållande. Är det inte så att alla mammor och barn i princip har ett symbiotiskt förhållande, säger Aminoff.
Ett symbiotiskt förhållande kan betyda ett totalt beroende, där barnet i värsta fall vägrar att gå i skolan för att det inte kan skiljas ifrån mamman, som accepterar situationen. Även i Finland finns det barn som blivit omhändertagna på sådana grunder. Men det verkar inte som Aminoffs fall handlar om ett sådant sjukligt beroende. Dessutom sade barnpsykiater och professor Maija-Liisa Koski i sitt uttalande om fallet: "När ett symbiotiskt beroende barn under traumatiska former tas bort ifrån sin mamma blir
hennes/hans tillstånd sämre. Därför försöker man i Europa undvika att på ett traumatiskt sätt klippa isär ett symbiotiskt mamma-barn förhållande." Istället försöker man stödja mamman och barnet för att utveckla deras relation mot ett mindre beroende.
En alkoholist som uppfostrare
- Alexander isolerades från mig totalt, vi fick inte träffas, prata i telefon eller skriva till varandra. Jag fick höra att min påverkan på sonen är för stor. De visste att han skulle rymma om han fick träffa mig, säger Eva Aminoff.
Att rymma var också en plan som lyckades en gång i början av omhändertagandet då pojken med hjälp av sina vänner kom med båten ända till Finland. Där sökte han skydd hos Barnslottet, men svenska socialen kidnappade honom därifrån mitt framför ögonen på de finska anställda. Han placerades nu hos en fosterfamilj på en avlägsen ö.
Aminoff målar en grym bild på fosterhemmet i sin bok. Fosterpappan var en alkoholiserad sadist och hans fru ett lösaktig fruntimmer. För det mesta lät de inte pojken gå i skolan och de ordnade inte heller med någon hemundervisning. Modern fick ingen information om fosterhemmets läge, hon kunde inte ens skicka ett vykort. Boken är som en detektivroman som beskriver hur hon med hjälp av sina vänner och privatdetektiver letade efter sin son runt hela Sverige.
När det hade gått fem år av fångenskapen som Aminoff kallar det, lyckades pojken rymma - medan hans fosterpappa låg berusad - genom att ro från ön till landet och delvis gå, delvis lifta till Stockholm. Han räddades därifrån fort över till Finland.
- Den svenska socialen skickade sina ombud till Finland och försökte att få oss att gå med på att välja en ny fosterfamilj åt Alexander. Vi gick inte med på någonting alls och fick snart ett brev där det stod att omhändertagandet hade blivit upphävt. Plötsligt var alla rättsprocesser bortsuddade.
- Jag anmälde fallet till Europadomstolen i Strasbourg. Dess ledamöter förhandlade 1986 fram ett förlikning enligt vilken jag fick 200 000 kronor och min advokat 136 000 kronor i ersättning. Egentligen skulle jag ha velat gå hela vägen tills förbrytarna blev dömda.
En förlikning är en vanlig procedur hos Europadomstolen när det ser ut som om en stat ska bli fälld.
Sverige tillåter inte mångfald
Enligt Eva Aminoff är Sveriges bild av sig själv som en demokratisk stat, som respekterar personliga rättigheter helt falsk. Hon tycker att det i Sverige finns en djupgående obarmhärtig rasism.
- 1972 när jag flyttade till Lidingö, var mitt hus, det enda huset i området, alla andra var små fritidshus. Jag var utlänning, och mycket berest. Därmed var jag annorlunda och därför iögonfallande. Sverige accepterar inte mångfald .
- Grannarna mobbade oss. Alexanders cykel kastade de i havet, barn brände min bil och polisen ville inte utreda fallet.
- I Alexanders klass fanns tre utländska barn, ett polskt, ett koreanskt och Alexander, som pratade svenska med brytning. Dessa tre fick inte leka med andra barn.
- Sverige ville ha utlänningar när det behövdes arbetskraft för att göra skitarbete som svenskarna själva inte ville göra. Men utlänningarnas kulturella mångfald accepteras inte och de påtvingas "svensk identitet". För att påskynda denna assimilering använder man sig skamlöst av tvångsomhändertagande av barn, berättar Aminoff.
- I Lidingö finns bara 6 % invandrare. Däremot, av de tvångsomhändertagna barnen utgör invandrarnas andel 54 %. Jag tror inte att invandrarföräldrar kan vara nio gånger sämre än svenskarna när det gäller barnuppfostran!
BARN-GULAG
Barnskyddslagarna i Sverige är likadana som i Finland, men finska experter påstår att grannlandets sociala myndigheter i praktiken fungerar mycket mer godtyckligt än i Finland. Sverige har blivit fällt åtskilliga gånger i Strasbourg för familjesplittring, men de svenska myndigheterna bryr sig inte om de fällande domarna.
Eva Aminoff är inte ensam i sin kritik av den svenska socialen. En tysk tidskrift, Der Spiegel, publicerade 1983 en stor artikel "Barn-GULAG im socialstaten Sverige". I artikeln beskriver man hur socialen på lösa grunder kidnappar massor av barn ifrån föräldrarna och placerar barnen i familjehem i isolerade områden, norrländska skogar eller havsöar - därifrån kommer jämförelse med fånglägren i arkipelag GULAG i f.d.Sovjet.
En annan tysk tidskrift, Die Welt, publicerade 1995 en artikel av en svensk jurist, Siv Westerberg, som innehåller tunga anklagelser. Westerberg berättar om en tysk man, som flyttade till Sverige för att arbeta som skogsarbetare. Sedermera gifte han sig där.
- När företaget där han arbetade gick i konkurs, vände sig familjen till socialen. Då kom de i djävulens famn. Socialsekreterare kom på hembesök och nästan sniffade för att kontrollera hur ofta man bytte lakan i familjen och hur barnens språkförmåga utvecklades. Eftersom det bara fanns kallt vatten i huset deklarerades det som olämpligt för barn. Den 16-åriga dottern fick stanna hemma, men familjens 3-, 6- och 9-åriga barn blev omhändertagna och efter 10 år är de fortfarande i fosterhemmet.
EN LÖNSAM BUSINESS
Enligt Westerberg är "barnhandel" en business som är lönsamt för hela den oheliga alliansen. Socialmyndigheter som har berusats av sin makt ser till att skapa sig sysselsättning genom tvångsomhändertaganden, av myndigheten beroende barnpsykiatrer får feta löner genom att skriva utlåtanden som stödjer omhändertagandet och fosterföräldrar får bra ersättningar för att "förvara" barnen.
Vanligtvis placeras fem eller fler barn i ett hem. Eftersom det betalas ut 15-20 000 netto per barn och månad, lever man gott på omhändertagna barn. Det är inte konstigt att många ställer upp på denna "business".
För motsvarande fall i Finland betalar man ca mellan 5 000 och 8 000 Finska mark netto per barn och månad .
I Sverige är det lätt att bli fosterförälder eftersom man ej behöver vara kvalificerad och alkoholism t.ex ses inte som något hinder. Alkoholmissbruk är för övrigt inte nödvändigtvis ett skäl till omhändertagande. Enligt Westerberg är det bara tio procent av de föräldrar som blivit av med sina barn som haft missbruksproblem. Det är en otroligt låg siffra med tanke på att det i Finland är missbruk som är den vanligaste orsaken till omhändertagande.
I Sverige siktar man på att systematiskt bryta de omhändertagna barnens relation till sina föräldrar. I de flesta fall får de endast träffa varandra i ett par timmar var tredje månad under fosterföräldrarnas överinseende. Det är lätt hänt att umgänget blir helt förbjudet.
Westerberg anklagar Sveriges sociala myndigheter för sadistisk maktmissbruk, men anledningen till denna hysteri är inte psykologisk, utan har att göra med den höga levnadsstandarden. Förr i tiden var skälet till omhändertagande oftast fattigdom men efter 1950 höll dessa grunder inte längre, vilket gjorde att tjänstemännen blev rädda att förlora sina jobb och man började därför utveckla nya grunder till omhändertagande.
A Family's flight from the Welfare State.
Alltfler invandrarbarn tas ifrån sina föräldrar.
Invandrarföräldrar råkar oftast illa ut.
Fosterchildren as lucrative business.
Lasten Kaappaus on Raaka bisnes.
Skriv en kommentar (0 Kommentar)Beretningen ble skrevet for opplesning i radio, og er blitt sendt flere ganger i programmet NotaBene i Radio Bergen.
En detaljert gjennomgåelse av det svenske sosialvesenets fremferd mot Alexander Aminoff og hans mor, hvis sak også er beskrevet i Birgitta Wolf (1986): "Fallet Alexander - ett beslagtaget barn.", i Brita Sundberg-Weitmans bok "Rättsstaten Åter.!" og Lennart Hanes bok "Rättvisan och psykologin.". Siv Westerberg har i 1995-96 ført erstatningssak for Alexander Aminoff i Europadomstolen i Strasbourg, men Strasbourg har avvist saken som "åpenbart grunnløs"!!
Marianne Haslev Skånland, professor
V. ordf. i NKMR
Alexander Aminoff
Jag är född 1969. Som litet barn bodde jag med mina föräldrar i en vacker villa på Lidingö, en av Stockholms allra noblaste förorter. Min mamma har bott i många olika länder och talar många språk och är själv uppfostrad tvåspråkigt och det gjorde hon nu med mig också. Mamma och jag talade omväxlande engelska och svenska med varandra och hade en hel del lustiga lekar och rollspel omkring tvåspråkigheten. Överhuvudtaget hade mamma en obeskrivlig fantasi och berättartalang. Ingen kunde berätta sagor och historier som hon; inte så konstigt förresten, för mamma var till yrket freelance-journalist. Jag var enda barnet och genom att mamma sysslade så mycket med mig och berättade och talade med mig om så mycket intressanta saker, så var jag i många avseenden långt före mina jämnåriga. Därför flyttades jag från klass 2 uppåt till klass 3 mitt under läsåret. Jag hade visserligen en del lekkamrater, men i skolan tyckte jag ofta att mina jämnåriga klasskamrater var barnsliga och okunniga och de tyckte förmodligen att jag var lillgammal så jag blev ofta mobbad i skolan. Men det störde mig inte allt för mycket; jag trivdes bra i mitt eget sällskap. Jag gick gärna på upptäcktsfärder ensam i omgivningarna och var enormt nyfiken på allt i omvärlden. Och det var under sådana strövtåg, som jag upptäckte flipperhallarna. Hela atmosfären i dessa spelhallar fascinerade mig och jag kunde stå i timmar och titta på spelarna. Att spelhallarna utövade dragning på mig är jag ju inte ensam om; den egenskapen delar jag med många både barn och vuxna och därpå bygger ju den miljardindustri, som flipperhallarna utgör.
Jag var då i tioårsåldern. Jag upptäckte snart också att det fanns ändå större och intressantare flipperhallar inne i Stockholms innerstad och åtskilliga gånger for jag på egen hand med tunnelbanan in till Stockholm och hängde på flipperhallarna där. I den spännande atmosfären glömde jag tid och rum och när jag inte kom hem på avtalad tid blev mamma naturligtvis mycket orolig. Nu när jag själv är förälder kan jag fullt ut förstå hennes oro. En gång letade polisen upp mig i en flipperhall och körde mig hem. Detta fick socialmyndigheterna veta.
Det var planerat att mamma och jag skulle tillbringa en längre tid i Sydamerika eftersom mamma skulle vara på en reportageresa där. Jag var redan avanmäld från den svenska skolan och anmäld till en svenskspråkig skola i Sydamerika och gladde mig mycket åt resan och den nya skolan. Men min sista skoldag, jag var då tio och ett halvt år, kom två poliser och två socialarbetare till skolan där jag gick och helt sonika hämtade mig. En av poliserna har berättat för min mamma, hur han tyckte synd om mig, när jag försökte fly och hur jag grät. De förde mig till Karolinska sjukhusets barnpsykiatriska klinik, där jag spärrades in. Personalen där, både läkare och annan vårdpersonal, var så konstiga och svårt störda människor med ett fullständigt obalanserat sätt och uppträdande. Jag var så skrämd att jag en natt blev sängvätare - jag som aldrig, aldrig tidigare i mitt liv varit det.
Jag var dödsförskräckt över detta barnfängelse, som jag hamnat i och förstod att min enda chans var att försöka fly. Dörrarna var ju låsta, men efter någon vecka i barnfängelset fann jag en möjlighet att klättra ut genom ett fönster och sedan klättrade jag tre våningar ned på åskledaren. Mamma visste vilken fara vi båda svävade i, så vi for tillsammans till Finland för att komma ifrån de svenska socialmyndigheternas trakasserier. Här sökte mamma upp en barnpsykiatrisk klinik, för att av en finsk barnpsykiater få ett intyg på att jag inte alls behövde psykvård. Men efter två dager på kliniken i Finland kom det plötsligt två socialarbetare och två sjukvårdare från Sverige och tog mig till fånga och förde mig tillbaka till Sverige. Efter några veckor på ett barnhem fördes jag till ett fosterhem på en ö i Mälaren och här började nu för mig ett nära fem år långt martyrium.
Redan efter första timmen fick jag stryk av fosterpappan, Sture Svensson, då han trodde, att jag gjorde deras hund illa. I själva verket var det så, att jag lekte med hundens pipdocka och då lät det vid ett tillfälle som om hunden tjöt till.
Det här fosterhemmet bedrevs av Sture Svensson, en man med ett långt straffregister, och hans älskarinna. De fick skyhöga summor av socialmyndigheterna för att ta hand om ett antal barn och tonåringar med olike former av störningar. När jag kom dit, fanns där två tjugoåriga pojkar, som var knarkare. Som mest fanns det totalt fem fosterbarn samtidigt hos Sture Svensson, bl.a. prostituerade, biltjuvar, knarkare samt våldsungdom. Jag var livrädd för dem och deras oberäkneliga beteende. Men allra mest rädd var jag för fosterfadern Sture Svensson. Han var stor och kraftig och fullständigt obehärskad och fick våldsamma raseriutbrott och då gav han sig på och slog mig och de andra fosterbarnen. Jag fick örfilar och sparkar och slag med handen och med käppar och diverse andra föremål, som fanns till hands. En gång misshandlade han mig med en stålwire så svårt att jag än i dag har ärr efter misshandeln.
Fosterhemmet låg ju ensamt på en ö i Mälaren och jag tilläts aldrig lämna ön. Jag fick inte heller gå i skolan. Jag var ju bara tio år, när jag kom dit, och fortfarande skolpliktig, men det brydde varken fosterfadern eller socialmyndigheterna sig om. Jag fick inte gå i skolan, för man var väl rädd för att jag skulle rymma på väg till skolan. Tidvis kom några timmar i veckan en lärare till fosterhemmet och undervisade mig privat. I stället för att gå i skola måste jag hela dagarna och till sena kvällen arbeta hårt, diska, tvätta, städa, laga mat och hjälpa till att sköta husdjuren. Inte nog med detta, utan jag tvingades också till arbete ombord på fosterfaderns skepp, t.ex. att bära barlast, alltså järntackor av otroliga vikter. I och med att jag var så ung och bar dessa tunga saker, så har jag ännu idag besvär av min rygg; så svårt vid några tillfällen, att jag blivit tvungen att ligga i två dagar. Totalt har jag varit med om att bära ombord c:a 80 ton barlast med vanlig handkraft.
Under alla dessa fem år undersöktes jag aldrig av någon läkare och fick aldrig någon tandvård. Nu vet jag varför. Socialmyndigheterna hade förfalskat mitt namn och mitt personnummer och jag kunde ej visas. Jag levde mitt liv inkognito! När jag fick problem med en tand, tog fosterfadern helt enkelt en hovtång och drog ut mjölktänderna. Och när jag fick vårtor på fötterna, skar han bort dem med ett rakblad.
Efter några år blev fosterfadern osams med sin älskarinna och hon flyttade därifrån och nu blev förhållandena i fosterhemmet om möjligt än värre än förut.
Exempel på psykisk och fysisk tortyr jag fick utstå: En gång, då en katt lyckats smita in i ett rum och urinerat i en säng, så tog fosterfadern Sture Svensson mig dit samt ett annat fosterbarn, och tryckte ner våra ansikten i kattpisset. Resultatet var litet frätskador på näsan och läpparna, då han gnuggat våra ansikten i pisset.
Ett annat exempel var vid ett tillfälle: Det var så här, att djurskötseln var uppdelad veckovis mellan fosterbarnen, och det var en vecka, då en annan hade hand om djurskötseln. Han hade tydligen inte brytt sig om att mocka hos kaninerna, så några råttor hade gnagt sig in i buren och bitit av ena benet på en kanin. Detta fick ju självfallet Sture syn på. I och med det, att jag var för stunden ensam hemma med Sture, så ansåg han, att jag bar ansvaret för detta, bara p.g.a. att jag var det äldsta barnet där. Med det menade han, att jag var äldst genom att jag bott där längst och kunde rutinerna bäst. Sture ansåg, att jag skulle ta del av ansvaret, även vad det gällde avlivningen. Så Sture tog mig och kaninen till huggkubben och kommenderade mig att klubba kaninen. I och med att jag totalvägrade, så tvingade han mig att se på, då han utförde dådet. Helt enkelt fick jag se, då han krossade huvudet på kaninen med en påk, och hur hjärnsubstanserna låg överallt. Som man brukar säga: ett minne för livet!
Då och då kom socialarbetare på besök i fosterhemmet. I närvaro av fosterfadern frågade de oss om allt var bra i fosterhemmet och fosterfadern hade inskärpt i oss att vi måste svara ja. Och det gjorde jag också, för jag hade på ett tidigt stadium märkt att enda sättet att överleva på den här fängelseön, var att aldrig säga emot fosterfadern. För övrigt verkade det som om även socialarbetarna själva var rädda för fosterfadern och vågade inte närmare forska i vad som försiggick i fosterhemmet.
Under hela tiden i fosterhemmet fick jag inte träffa min mamma någon gång. När jag någon gång lyckades ringa till henne och fosterfadern upptäckte det, förbjöd han mig att överhuvudtaget ensam beträda rummet där telefonen stod. Jag längtade ständigt efter min älskade mamma och mitt underbara hem. På kvällarna tittade jag ut mot skogen och tänkte: Därifrån kan mamma komma och hämta mig - fast jag visste, att det var omöjligt.
Som jag nämnde, fick jag till att börja med i fosterhemmet inte alls gå i skolan. Så småningom fick jag sporadiskt börja gå i skolan. En dag frågade en skolkamrat mig, när vi klädde om oss till gymnastiken, varför jag hade blodiga strimmor på ryggen. Utan att tänka mig för, berättade jag för honom som det var, att fosterfadern hade slagit mig med en livrem. Klasskamraten gick hem och berättade detta för sin mamma, som omedelbart ringde upp socialmyndigheterna och berättade saken. Nästa dag kom polis och socialmyndigheter ut till ön och förhörde fosterfadern. Jag förstod nu att fosterfadern efteråt skulle komma att bestialiskt hämnas på mig för att jag skvallrat om förhållandena i fosterhemmet. Så jag beslöt att nästa dag inte gå hem efter skolan utan i stället rymma. Men fosterfadern skickade genast polisen med hundar efter mig, som mycket snabbt fann mig och återförde mig till fängelseön, där jag fick lida och ta konsekvenserna av att jag hade stuckit.
Jag var nu femton år gammal och började nu systematiskt planera en flykt. På ett gömt ställe på ön byggde jag av några trädstammar en flotte, som jag gömde i en skreva vid stranden. En dag kom det till ett nytt uppträde mellan fosterfadern och mig. Han beskyllde mig för att ha stulit ett cigarettpaket från honom, vilket inom parentes sagt faktiskt var sant. Jag bestämde då att nu eller aldrig skulle flykten ske, även om det var med livet som insats. På kvällen smög jag mig i väg till gömstället, där jag hade min flotte, och satte flotten i sjön och paddlade med händerna i riktning mot fastlandet. Detta var i maj och vattnet var iskallt. Efter tre timmars paddlande nådde jag våt och genomfrusen fastlandet. Jag gömde mig i en soptunna tills det blev ljust och fann sedan ett motell, där jag fick låna telefon. Jag ringde till min mamma och hon kom genast med bilen och hämtade mig. Samma dag, innan polisen hann hitta mig, tog mamma och jag båten till Finland. Där stannade vi tills vi genom processande lyckades få tvångsomhändertagandet upphävt av en svensk domstol. Först då återvände vi till Sverige.
Detta är nu mer än tio år sedan. Jag är nu gift och har ett litet barn. De rent praktiska följderna av tvångsomhändertagandet är ju att jag ej fick någon riktig skolutbildning och därför nu måste försörja mig och min familj på okvalificerade ströjobb.
Jag ryser, när jag tänker tillbaka på de hemska åren hos den sadistiske fosterfadern.
Lidköping i augusti 1995
Alexander Aminoff (sign)
Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn.
Eva Aminoff och den mörka sidan av Sverige.
Omhändertagande och mänskliga rättigheter.
Skandalen på barnhem i Wales .
Skriv en kommentar (0 Kommentar)"Kanske är fallet Alexander på väg att bli det svenska rättsväsendets Dreyfusaffär, ett upprörande fall av myndighetsmissbruk där ett barn flyttas från ett möjligtvis inte idealiskt föräldrahem till ett fosterhem med grov vanvård. I detta drama som dragit ut i tio år har inget saknats, mygel från myndigheternas sida, lögner, kidnappning i utlandet, fångenskap i fosterhemmet."
Nils Petter Sundgren, Månadsjournalen, juli 1985.
Birgitta Wolf
ISBN:91-7868-035-2
Förord
av Brita Sundberg-Weitman, f.d hovrättsråd, sedermera lagman i Solna Tingsrätt.
Förordet återges här med författarens benägna tillstånd.
Det är lätt att beskriva de svenska lagreglerna om tvångsomhändertagande av barn på ett sätt som gör att det verkar väl sörjt för rättssäkerheten. Det är domstol som avgör om ett barn skall omhändertas av samhället. De politiskt tillsatta lokala socialnämnderna kan bara göra ansökan om ett sådant domstolsbeslut. Och tjänstemännen, socialarbetarna, kan bara framställa förslag till socialnämnderna. Det finns, till yttermera visso, tre domstolsinstanser som kan pröva dessa mål: länsrätt, kammarrätt och regeringsrätt. I rättegången inhämtas nästan alltid utlåtande av expertis: barnpsykolog eller barnpsykiater. Föräldrarna kan påräkna rättshjälp och därmed biträde av en advokat som de själva får välja. Numera brukar också barnet få en egen advokat.
Dessa lagregler gäller sedan 1982. 1979, när Alexander Aminoff omhändertogs, gällde ännu 1960 års barnavårdslag. Skillnaderna är i detta sammanhang inte av den praktiska betydelse att det finns anledning för mig att belasta läsaren med dem. Om den nu gällande lagen hade funnits när Alexander omhändertogs, hade det enligt min uppfattning inte gjort någon skillnad. Han hade ändå blivit omhändertagen och placerats på hemlig ort.
Jag vill nämligen påstå att både enligt den gamla och enligt den nya lagstiftningen har socialarbetarna den reella makten i dessa ärenden.
Hur går mitt påstående ihop med de rättssäkerhetsregler jag nyss återgav? Eftersom jag iakttagit samma mönster i ett stort antal fall tror jag att jag kan förklara det.
För det första
: Det är socialarbetare som föreslår att ett barn skall omhändertas, och redan denna förslagssituation innebär reellt stor makt. Socialnämnder och domstolar får kännedom bara om de fall som blir dem förelagda på grund av socialarbetares förslag. Man kan anta att nästan alla barn i något skede av sin uppväxt far illa på ett eller annat sätt: när föräldrarna eller någon av dem är i kris, antingen i sitt inbördes förhållande eller på annat sätt, när omständigheterna tvingar familjen att flytta med därmed förenat byte av skolmiljö och annan miljö, när barnet finner sig sviken av en kamrat, och så vidare. Socialarbetare får, genom anmälan eller på annat sätt, kännedom om en stor mängd fall som gäller barn som inte har det bra. Om socialarbetaren tycker att ingen särskild insats behövs från samhällets sida eller att det räcker med råd och stöd åt familjen, blir det också så. Urvalet av de fall som kommer till socialnämndens kännedom som omhändertagandefall - görs av tjänstemän. Detta urval innebär att skilja mellan får och getter. Socialarbetarna har statsmakternas stöd att betrakta sitt arbete som en "politisk verksamhet" (Regeringens proposition 1979/80. Nr 1 sid 130).
För det andra
: Vid detta urval har socialarbetarna mycket fria händer. Varken den nu gällande lagen eller den som gällde när Alexander omhändertogs ger någon riktig ledning när det gäller att bedöma vad som är farligt för barn. Enligt lagens ordalydelse i dag räcker det att något "förhållande i hemmet" medför fara för att barnet inte får "en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling". Alla kan vi vara överens om att det är farligt för barn att bli utsatta för misshandel eller vanvård. Men är det också farligt för ett barn att modern har "skällt ut" olika myndighetspersoner eller att hon vill ge sitt barn en privilegierad skolutbildning eller att hon skriver tidningsartiklar? Det finns uppgifter i socialarbetarnas utredning om Alexander som tyder på att de har bedömt sådana sidor hos Eva Aminoff som en grund för att omhänderta Alexander, låt vara att de också nämner eller antyder en rad andra grunder.
För det tredje
: Det faktamaterial som domstolarna lägger till grund för sina beslut om tvångsomhändertagande av barn är en utredning författad av de socialarbetare som föreslår att barnet skall omhändertas. I fallet Alexander har domstolarna inte kontrollerat om fakta i utredningen är korrekta och rättvisande, detta trots att de enligt Eva Aminoff byggde på lögner, skvaller och förtal. Det tycks vara vanligt att domstolarna inte gör någon sådan kontroll, vilket jag finner anmärkningsvärt och sannerligen inte till något skydd för de berörda barnen. En socialarbetare som personligen är övertygad om att en mor är olämplig som vårdnadshavare - kanske enligt hypotesen att den som "skäller ut" en myndighetsperson måste. vara mycket obehärskad och därför kan antas vara våldsam mot barnet - försöker naturligen övertyga socialnämnd och domstol om att det finns många och starka skäl att omhänderta barnet och har då alla möjligheter att medvetet eller omedvetet - tillrättalägga utredningen så att den skall övertyga om att ett omhändertagande är påkallat. Sedan tjänsteansvaret avskaffades 1976 och såsom rättspraxis blivit efter den "reformen", löper socialarbetaren inte någon risk att ställas till svars för subjektiva utredningar som upprättats till stöd för ett förslag om tvångsomhändertagande av barn, inte ens om utredningen skulle innehålla medvetna lögner. Flertalet av de socialutredningar jag sett i olika ärenden är uppenbart ensidiga i det att de endast uppehåller sig vid sådant som återspeglar negativa egenskaper hos barnets vårdnadshavare. Det gäller också utredningen i fallet Alexander. Alla människor har dock åtminstone någon god sida!
För det fjärde
: Barnpsykologer och barnpsykiater som engageras för att ge sitt utlåtande utgår i regel från att socialarbetarens utredning är korrekt. Det gör att de tolkar sina egna iakttagelser utifrån den bild som socialarbetaren gett av föräldrarna. I fallet Alexander hade ingendera av de båda hörda experterna ens träffat Eva Aminoff innan de gav sina utlåtanden! - Är socialutredningen oriktig, faller experternas omdöme som ett korthus, och det gör också domstolarnas beslut i alla de fall där domstolen låtit expertutlåtandet vara avgörande.
För det femte
: Förvaltningsdomstolarna tycks i denna typ av mål endast sällan förmå motsvara det krav på opartiskhet som alltid måste gälla för en domstol. I fallet Alexander har varken länsrätt eller kammarrätt brytt sig om de vittnen som åberopades av Eva Aminoff för att styrka att den sociala utredningen gav en felaktig bild av henne. Och - för att underbygga mitt påstående mera generellt - i boken "Att skilja barn från föräldrar" avslöjar en chefsdomare i länsrätt (dessutom f d JO och regeringsråd, alltså en domare i synnerligen framskjuten ställning) att han ser denna typ av mål så att det gäller "att medla mellan två skyddsintressen", å ena sidan barnets intresse av skydd och å andra sidan föräldrarnas intresse av "att samhället inte utan bärande skäl ingriper i familjelivet och tar deras barn ifrån dem". Med detta synsätt förbiser man att det faktiskt inte bara är i föräldrarnas, utan också i barnets intresse att samhället har bärande skäl för att skilja barn från föräldrar.
Fallet Alexander var det första ärende om barnomhändertagande som jag kom att studera. Läsningen blev för mig en chock - jag kunde först helt enkelt inte tro att det kunde gå till så i Sverige - och föranledde, eftersom jag till slut ändå måste tro mina ögon, att jag skrev en s k larmartikel i Svenska Dagbladet. Året var då 1981. Artikeln gav inte något annat resultat än att Eva Aminoff blev offentligt förtalad och jag själv förklarad ovederhäftig. Jag började förstå att här finns, av ett eller annat skäl, en ovilja hos "etablissemanget" att se sanningen i ögonen.
Påföljande år, 1982, engagerade sig också f d landshövdingen Jarl Hjalmarson i fallet och försökte, som den konstruktiva person han är, att genom socialnämndens ordförande åstadkomma att åtminstone en opartisk expert skulle få sammanträffa med Alexander. Också hans insats blev emellertid utan resultat, trots att den stöddes av socialnämndens ordförande.
Efter det föreföll saken alltmera sjuk men samtidigt totalt hopplös. När jag våren 1984 fick höra att Birgitta Wolf faktiskt hade fått träffa Alexander, sedan Eva Aminoff i sin desperation vänt sig till henne - internationellt känd som Fångarnas Ängel blev jag omåttligt förvånad. Jag hade visserligen sett och hört Birgitta Wolf i Lasse Holmqvists TV-program "Här är ditt liv" och fått intrycket av henne som en varm, intensiv och handlingskraftig person, men jag skulle inte ha trott att ens hon skulle kunna åstadkomma detta som framstod som helt omöjligt: insyn, om än aldrig så begränsad, i Alexanders förhållanden. Men den berättelsen är helt och hållet Birgitta Wolfs! Låt mig bara i detta förord tillfoga att hennes lyckosamma insats helt måste tillskrivas hennes okuvliga energi och långa erfarenhet av hur man kan komma tillrätta med myndigheter som har något att dölja.
Maj 1986
Redogörelse för min barndom - Alexander Aminoff berättar.
Eva Aminoff och den mörka sidan av Sverige.
Skandalen på barnhem i Wales .
Skriv en kommentar (0 Kommentar)