TINAFALLET av Sven-Erik Berg

LVU i 1 1/2 år --- FÖRFÖLJELSE HELA LIVET ?

Av Sven-Erik Berg, Morfar, Nordmaling

Hon hade fyllt 21 år den här sommaren 1993. Nu var hon gravid och skulle föda vid jultiden. Barnets far försvann ur bilden i ett tidigt skede, så nu var hon ensam med sin växande mage. I likhet med många andra ungdomar på 90-talet saknade hon arbete och hade heller ingen a-kasseersättning. Hon var därför ekonomiskt beroende av socialtjänsten.

Barnet föddes strax efter jul och fick namnet Tina. Mammans kontaktperson vid socialkontoret byttes i stort sett varje månad. Ändå fungerade kontakten bra, ända tills Tina var ett halvår gammal. Då kom en medelålders, frånskild och nyutexaminerad, vikarierande socialsekreterare in i bilden. Redan efter några veckor märktes det att det var något som tyngde den unga mamman. Slutligen började hon berätta vad den "nya" socialsekreteraren sysslade med. I början var det väldigt svårt att tro på de förfärliga saker hon berättade. Det handlade om förnedring och kränkning från socialsekreterarens sida, i en omfattning som är närmast obeskrivbar.

FÖRVANSKAD UTREDNING

Mamman mådde naturligtvis inte bra av den behandling hon fick utstå. Hon remitterades till Barn- och Ungdomspsykiatrisk klinik, där det bestämdes att hon behövde hjälp. Efter några månaders "hjälp" från socialtjänstens personal, fördjupades "hjälpen" i juni 1995, genom att Tina togs ifrån henne och placerades hos vilt främmande och barnlösa makar 100 km hemifrån. Nu kom också journalanteckningar och annan dokumentation i dagen. Dessa handlingar visade sig vara en partiskt och ensidigt hållen svartmålning av den mor, vars barn man ville komma åt. I "utredningen" framkommer bl.a. saker som:

A. Mamman missade en avtalad tid på Arbetsförmedlingen.

B. Barnet hade bajs i blöjan.

C. Modern verkade något osäker i sin mammaroll ( när aktuell personal vid socialtjänsten i flera månaders tid talat om för mamman hur fullständigt oduglig och värdelös hon var )

D. Det var stökigt i lägenheten ( inget sades om att det var i samband med en flyttning ).

E. Det är olämpligt, ja direkt skadligt för barnet att ha en god kontakt med morföräldrarna.

I övrigt var materialet mycket vinklat, förvanskat och kryddat med uppenbara lögner. Alla företeelser som skulle kunna tala till mammans fördel, hade man konsekvent underlåtit att journalföra. Begreppet "barnets bästa" fanns pliktskyldigast instoppat här och var i materialet.

SABOTERAT UMGÄNGE

Tina placerades alltså hos ett par barnlösa makar i 35-årsåldern, "för barnets bästa". Handläggande socialsekreterare gjorde sedan, tillsammans med fosterhemsmamman, allt för att sabotera barnets umgänge med biologisk mor. Barnets relation till "besvärliga morföräldrar" och andra anhöriga ströps helt och hållet, "för Tinas bästa", men dessvärre också i strid med gällande lagar. Socialsekreterarens krånglande bil, fosterhemmets rutiner, Tinas middagssömn, diffusa sjukdomsbilder etc. gjorde att umgänge mor - barn inte kunde genomföras i enlighet med socialnämndens protokollförda umgängesplan.

Från första stund visade fostermamman klart och tydligt att Tina var hennes egendom och att mamman skulle vara tacksam för de stunder hon under hård övervakning fick tillbringa med sitt eget barn. Låtsasmamman i fosterhemmet nöjde sig inte med detta. Hon hade också ett starkt behov av att regelbundet trakassera och kränka Tinas mor. Några typiska kommentarer återges här nedan.

"Du kan ju inte klara av att sköta Tina".

"Kom ihåg att om du försöker ta hem Tina nu, så blir det LVU igen"

"Det är bäst att du väntar med att ta hem Tina tills hon skall börja skolan"

"Du tänker bara på dig själv. Jag tänker på Tinas bästa" Etc, etc.

Den första tiden sedan placeringen verkställts, var Tina beredd att följa med sin mamma hem efter varje umgängestillfälle. Då bestämde fostermamman: "Det skall vara korta, snabba avsked, utan kramar. Annars blir det för jobbigt för Tina". Samma blev situationen när vi morföräldrar, efter flera månaders väntan, äntligen fick ett umgängestillfälle. När vi reste oss upp för att gå, tog Tina sina ytterkläder och ville följa med. Vid våra följande besök var Tinas ytterkläder undangömda. Umgängestiden var fastställd till 2 timmar, 1 gång per månad. Efter 1 timme och 58 minuter tittade fosterhemsmamman demonstrativt på klockan och på oss, uppenbarligen livrädd för att vi skulle försöka stjäla oss till någon minuts extra samvaro med vårt barnbarn. När vi reste oss vid besökets slut, såg fostermamman till att Tina behövde gå på toaletten eller att hon måste plocka upp sina saker. Allt för att förhindra en normal kontakt mellan Tina och hennes älskade morföräldrar. "Tina får vinka i fönstret" förklarade låtsasmamman. Umgänget trollades bort efter en tid. Beskedet från socialtjänsten blev att "fosterhemsmamman tycker att det räcker som det är !"

FORTSATT PLACERING --- UNDER HOT

Vi hade givetvis överklagat LVU-placeringen. Rättens kvarnar maler inte fort och det gick ett och ett halvt år innan Kammarrätten i februari 1997 beslutade att tvångsvården skulle upphöra med omedelbar verkan. Därmed kunde allt ha varit frid och fröjd. En succesiv utslussning av Tina från fosterhemmet hade varit en normal följd av Kammarrättens dom, men nu bekräftades vad vi redan tidigt förstått. Socialsekreterarna och fosterhemmet hade aldrig tänkt sig någon hemflyttning för Tinas del. Samma socialsekreterare hade inför Tinas placering försommaren 1995 förklarat för mamman: "Redan till hösten kommer vi att utöka ditt umgänge med Tina efterhand tills du får hem henne igen".

Mamman krävde gång på gång att Tinas utslussning skulle komma igång. Socialtjänstens handläggare svarade varje gång med hot: "Om du inte skriver på för en ny frivillig placering, kan vi ju inte fastställa några nya umgängesdatum.

Med sådana metoder lyckades man förlänga den "frivilliga" placeringen med några månader i taget, utan att komma minsta lilla steg närmare en hemflyttning. Andra gångbara hotelser kunde låta så här: " Om din pappa skall fortsätta att vara ditt ombud, kommer det att ta mycket längre tid innan du får hem Tina. Det är bäst att du återkallar hans fullmakt". Ett år (1 år !) efter kammarrättens dom orkade socialsekreterarna inte hålla emot längre. De höll på att tappa greppet om Tina. De tillgrep då en taktisk fint. "På grund av agerandet från Tinas morfar", måste de lämna ifrån sig ärendet till ett par tjänstemän i grannkommunen Umeå. Den 1:e socialsekreterare som haft ett finger med i spelet under hela ärendets gång, tog tjänstledigt i två och ett halvt års tid för att tjänstgöra på annan ort. Den andra socialsekreteraren ligger idag minst sagt risigt till, efter att ha fortsatt sitt märkliga agerande i lögnens och falskhetens tecken. Socialchefen har i åtminstone något fall fått gå ut och dementera hennes uppenbara lögner i samband med utredning. De nytillträdda "utredarna" behövde givetvis en hel del tid på sig för att bekanta sig med inblandade personer och för att sätta sig in i fallet. Efter långa diskussioner kunde de sträcka sig så långt att Tina skulle få göra en första övernattning hos mamman ytterligare något halvår fram i tiden, eller ett och ett halvt år efter Kammarrättens beslut om tvångsvårdens omedelbara upphörande. Sedan skulle Tina övernatta en gång per månad under obestämd tid framåt.

HEMTAGNING

Fostermamman blev allt fräckare och allt mer hänsynslös i sitt beteende. Den 12 juni och 13 juni förekom hon på familjesidan i Västerbottens Folkblad respektive Västerbottens-Kuriren på bild med nyfödd och nyadopterad pojke. I sammanhanget lät hon meddela att "STORASYSTER HETER TINA". På begäran av Tinas mor tag jag kontakt med tidningarna och föreslog att de skulle ta in en rättelse. Lennart Andersson, chefredaktör på Västerbottens Folkblad lät meddela att han minsann inte tänkte ta in någon rättelse med motiveringen att "en sådan rättelse blir felaktig och skulle dessutom riskera att skada lilla Tina". !!!

Nåja, Tinas mamma hade nu fått nog av hotelser, kränkningar, falskhet, förtal m.m. Hon hade redan tidigare framskridna planer på att ta hem Tina, mot socialtjänstens och fosterhemmets vilja. Övergreppet på familjesidan var droppen som fick bägaren att rinna över. När hon 25 juni hade Tina hemma hos sig för umgänge, ringde hon upp sociala och familjehemmet. Hon framförde samma budskap som så många gånger tidigare: "Jag samtycker inte längre till fosterhemsplacering. Tina skall fortsättningsvis bo hemma hos mig".

Socialtjänstens personal försökte de närmaste dagarna vid ett par tillfällen övertala mamman att lämna tillbaka Tina till fosterhemmet. De sökte t.o.m hos Länsstyrelsen stöd för att tillgripa ett nytt tvångsomhändertagande men måste inse att det inte fanns några hållbara argument för sådant.

HÄMND SOM DRABBAR BARNET

Låtsasmamman i f.d. fosterhemmet visade sina kvalitéer genom att vägra lämna ifrån sig Tinas personliga tillhörigheter. Med socialtjänstens hjälp har Tina småningom fått tillbaka en del av de saker hon fått av anhöriga, men absolut ingentig av det som fosterhemmet har köpt för skattebetalarnas pengar. Inte ett passande klädesplagg utöver det som Tina hade på sig. Det fanns, enligt f.d. fostermamman, inga inköpta sommarkläder, trots att vi befann oss i sista veckan av juni. Detta och mycket annat bekräftar att fosterhemsmamman hellre såg till sitt eget bästa än till barnets bästa.

Trots socialtjänstens enträgna försök under drygt 3 års tid att förstöra Tinas relation till biologisk mor och övriga släktingar, har de inte lyckats i sitt uppsåt.

Vid enstaka tillfällen antydde Tina den första veckan efter hemflyttningen att hon ville "hem till Bäck" (byn där hon vistats). Redan efter en vecka deklarerade hon mycket bestämt att hon ville ha alla sina saker och att ingenting skall vara kvar i Bäck".

Även om glädjen är stor, finns det andra känslor som gör sig påminda, nämligen en närmast helig ilska. Ett par socialsekreterare har via uppenbart myndighetsmissbruk och utnyttjande av tjänsteställning åsamkat Tina och hennes anhöriga ett långvarigt, omänskligt lidande. Det har kostat oss mängder av tid och energi samt betydande summor pengar att försöka freda oss mot myndighetsmissbruk, prestige, falskhet och lögner. Samtidigt har vi tvingats vara med och avlöna brottslingarna via våra skattsedlar. Vi morföräldrar är nu dessutom av Tingsrätten dömda att betala skadestånd till de aktuella socialsekreterarna, för att vi avslöjat och öppet protesterat mot deras lagöverträdelser och lögner. Domen är överklagad till Hovrätten.

POLISANMÄLAN UTAN EFFEKT

Vi har givetvis polisanmält de handläggande socialsekreterarna. Vi har därvid mycket detaljerat redogjort för begångna lagöverträdelser, hänvisat till 17 aktuella lagrum samt bifogat "bevis". De begångna brotten är allt ifrån "osant intygande" och "förtal" till "myndighetsmissbruk", utnyttjande av tjänsteställning" och "tjänstefel alternativt grovt tjänstefel".
Det mesta tyder på att det hela tiden har funnits ett uppsåt. Därmed skulle det handla om grovt tjänstefel, vilket enligt lagboken skall belönas med minst sex månaders och högst sex års fängelse.

Aktuell åklagare har inte brytt sig om att utreda de anmälda brotten. Samma kvinnliga chefsåklagare har samtidigt drivit skadeståndskravet mot oss. För en vanlig lekman ser detta ut som uppenbart jäv och ett direkt partiskt ställningstagande.

PARTISK TILLSYNSUTÖVARE VID LÄNSSTYRELSEN

Vi har också under cirka tre och ett halvt års tid haft en tämligen livlig korrespondens med tillsynsmyndigheten vid Länsstyrelsen. Handläggaren där, en f.d. socialsekreterare, har från första stund tagit ställning för socialtjänstens personal. Han har inte ansett sig behöva göra utredningar. Han har heller inte under hela ärendets gång ansett det nödvändigt att ta en enda kontakt med den drabbade modern. Det vore direkt fel att kalla detta förfaringssätt för objektivt. Den aktuella socialkonsulenten är för övrigt anmäld för partiskhet i ett flertal ärenden.

OKÄND ANMÄLARE OCH OKÄND MISSBRUKARE

Nåja, Tina har efter 3 år och 17 dagar i fångenskap flyttat hem till sin rätta miljö. Därmed kunde det äntligen, efter 3 års förföljelser, ha varit möjligt att fortsättningsvis leva ett vanligt normalt liv för Tina och hennes mamma, men prestigetänkandet sätter fortfarande sin prägel på deras tillvaro. Någon känner sig uppenbarligen trampad på tårna och måste till varje pris hämnas. Att det till stor del går ut över ett oskyldigt barn tycks inte ha någon betydelse.

När Tina bott hemma i en månad, hävdade socialtjänstens personal att det finns en anonym telefonanmälan med följande innebörd: "Tina far illa i sin nuvarande miljö". "Mamman umgås med en kvinnlig missbrukare". " Tina får nästan aldrig vara ute". Den "kvinnliga missbrukaren" är lika anonym som anmälaren. Förföljelsen mot Tinas mor fortsätter alltså.

Med anledning av den anonyma anmälan, där diverse "vålnader" tycks vara inblandade, förklarade en talesman för socialtjänsten direkt: "Det kommer att bli en långvarig utredning med täta hembesök." Trots vad som sägs i den anonyma anmälan har socialtjänstens personal inte ställt en enda fråga till mammans umgängeskrets. Det tycks med andra ord inte finnas något påtagligt intresse av att kontrollera de "anonyma" beskyllningar som åberopas.

Trakasserierna har nu pågått i cirka 4 års tid och ingen är hitintills straffad för denna systematiska psykiska tortyr.

Sverige i augusti 1998

Morfar

Tjänstemän bör kunna åtalas.

Barnfängelser? I Sverige?.

Förtäckta adoptioner. Två fall.