Bättre stöd till familjer kris
Av Gitti Takolander
|
Artikeln är tidigare publicerad i RFFR's tidning Familjebladet 1 - 4 1998 och återges här med förf. benägna tillstånd. Gitti Takolander är ordförande i RFFR-Göteborg, Avd. Kometen |
För att RFFR skall bli en förening värd namnet måste det mera till än Vad som hittills har åstadkommits. Stödet kan bli lite mer än klappar på huvudet, vi bör satsa på ett gemensamt mål och gemensamma aktioner. Här i Göteborg har vi försökt komma underfund med vilka arbetsmetoder som socialassistenter, jurister, domstolar och andra grupper använder i sin yrkesutövning. Vi menar inte att alla LVU-fall är oberättigade men - det finns en gråzon, där en ensam förälder i tillfällig livskris, vid sjukdom, skilsmässa eller vid misshandel måste kämpa i många år fast deras livssituation har förändrats.
Vi ser att sådana fall tyvärr är alltför vanliga. I stället för att stödja familjen med hemassistent under en kris eller vid sjukdom plockas barnen till ett familjehem och den förtvivlade föräldern vet ofta inte var barnen finns. Det kan ta månader innan barn och föräldrar träffas igen och detta sker ibland med bevakning. Utredningar som i bästa fall har påbörjats före omhändertagandet är alla skrivna efter samma mall där man använder vagt formulerade, liknande försyndelser som inte har med barnets säkerhet att göra utan man åberopar materiella saker. Ibland kan det framstå som en ren personförföljelse där det brister i rätten till yttrandefrihet och där alltid myndigheterna har rätt.
Alla band som barnen har med släkt och vänner skärs av och själv får förälder en smutsstämpel på sig. Är det konstigt om föräldern blir ledsen eller rasande? Om föräldern reagerar åt motsatt håll blir han/hon beskylld för att vara känslokall. Utredningar som gjorts as, stans främsta psykiska- och fysiska läkare ifrågasätts. Som motbevis kan de sociala myndigheterna använda citat ur populärvetenskaplig litteratur och på ett sätt som inte passar in i sammanhanget och varför tar man endast upp negativa saker i utredningarna.
En förälder som stillatigande finner sig i ett omhändertagande är ofta själv väl medveten om att hon inte räckt till för sina barn. Men ingen är perfekt. I de fall som vi känner till är föräldern varken sämre eller bättre än vilken Svensson som helst. Jag ser detta i hög grad som en klass- och kvinnofråga. Jag är övertygad om att det är ytterst få generaldirektörer och professorer som har sina barn omhändertagna. Det är arbetslösas, socialbidragsberoendes och lågavlönades barn som omhändertas. När människor i en kris vänder sig till de sociala myndigheter så hamnar de i fållan. Då börjar utredningarna och den väntade hjälpen uteblir. Inte utan orsak fylls fängelser och psyksjukhus av människor som har fått sitt liv förstört vid en fosterhemsplacering i tidiga är och där deras människovärde reducerats intill noll. Det verkar som antalet LVU:ade barn ökar. Vad kan vi göra åt detta?
Vi bör protestera och få de politiska partierna att förstå hur det ligger till. Skulle man inte kunna använda en del av de pengar som går till familjehemmen för att stärka de drabbade familjerna. Biologiska föräldrar skulle säkerligen känna sig motiverade för utbildning, integrering och en stärkt position i samhället. Det kan vara önskvärt med fler socialsekreterare med invandrarbakgrund med tanke på våra invandrarfamiljer. Assistenter till handikappade barn kan behöva särskild utbildning, en barnsköterskeutbildning är kanske inte tillräckligt och även barnets föräldrar borde få utbildning.
Jag efterlyser en instans som är oberoende av myndigheterna som kan granska fallen.
Nu när kommunerna talar om att spara är det rätt tid att skrida till verket, var och en på sin ort och kontakta andra organisationer med samma mål. Lagar kan behöva ändras, till detta behöver vi våra politiker, men förarbetet kan vi jobba med utifrån våra egna erfarenheter - ingen skall känna sig maktlös.
Powered by AIS