Artikel_siv_westerberg_foredrag_24-25_aug_96

Jag är jurist och har en juridisk byrå i Göteborg. Jag sysslar huvudsakligen med medicinskt -juridiska fall vilket beror på att jag har arbetat som läkare i många år innan jag blev jurist.

En dag på försommaren 1992 ringer telefonen hemma hos lantarbetarfamiljen Svensson. Stamningen i hemmet är dämpad, för att för några dagar sedan har morfar dött. Allra mest ledsen är 7-åriga Lisa. För henne var morfar "världens bästa morfar" och mellan dem hade rått en vänskap och ett samförstånd av den sort som ofta kan finnas mellan morföräldrar och barnbarn. Och nu ringer alltså telefonen. Det är mormor, som med sorg i rösten meddelar att morbror Klas, som är den som ordnar de praktiska arrangemangen kring begravningen, har bestämt att inga barn får vara med på begravningen!!! Det är bara för familjen Svensson att rätta sig efter släktens order. När Lisa får veta att hon inte får vara med på sin älskade morfars begravning blir hon utom sig av sorg och ilska. Och när sedan släkten beslöt att hennes trettononårige bror kunde anses vuxen nog att få vara med på begravningen blev Lisa än mer upprörd.

Lisa tyckte att det var ju ändå för orättvist att hennes bror fick vara med medan hon, som var morfars speciella favorit bland barnbarnen, inte fick vara med.

Det blev sedan efter något år ytterligare grund för att Lisa var avundsjuk på sin storebror. Fjortonåriga storebror hade en flickvän och nu menade den då 8-åriga Lisa att då har hon rätt att ha en pojkvän. Hon beslöt att en 16-årig pojke i grannskapet skulle bli hennes pojkvän. Hon började hänga efter honom. Den här pojken, som hade en jämnårig flickvän, blev närmast irriterad på den efterhängsna ungen. Lisas föräldrar sade nu till Lisa på skarpen att hon var alldeles för ung för att ha en pojkvän och de sade till henne att sluta springa efter grannpojken.

Det här tyckte Lisa var mycket orättvist, eftersom ju hennes Något år efter morfars död drabbades familjen av ännu en olycka.

Lisas 14-åriga storebror råkade ut för en svår olycka när han hjälpte till med skördearbetet på en släktings lantbruk och skadades svårt. Han låg på sjukhus en tid och när han kom hem var han fortfarande i dåligt tillstånd. Föräldrarna fick lägga mycket tid och krafter på att sköta honom. Lisa tyckte att hon blev helt försummad av föräldrarna, som bara ägnade sig åt hennes storebror. Lisas vrede över det, som hon ansåg vara orättvisor och favorisering av den äldre brodern, stegrades och en dag beslöt hon att hämnas på föräldrarna. Nu hör till historien att bland Lisas lekkamrater i en stad där familjen Svensson tidigare hade bott, när fadern arbetade som svetsare, fanns ett par tvillingflickor, som var några år äldre än Lisa. De bodde i ett av grannhusen med sin ensamstående mamma, som var prostituerad. Ja, det är ju faktiskt så i Sverige idag att en del ensamstående lågavlönade flerbarnsmammor är hänvisade till att prostituera sig om de och deras barn någonsin skall ha en chans att få en levnadsstandard, som överstiger existensminimum. Och de här tvilling- flickorna fick ju genom moderns verksamhet se och höra en hel del, som barn inte bör se och höra. De delade med sig av sitt vetande till Lisa, som girigt sög till sig alla upplysningar om sex. Man kan säga att Lisa genom umgänget med dessa kamrater blev på något sätt sexfixerad.

Nu hade alltså Lisa beslutat sig för att hämnas på föräldrarna för alla orättvisor, som hon ansåg sig utsatt för. En dag gick hon till sin lärarinna och berättade att hon blev så illa behandlad av sin familj. Bland annat beklagade hon sig över att hon inte fick någon frukost på morgnarna för hela familjen låg och sov när hon gick till skolan. Redan ett sådant påstående borde gjort en omdömesgill lärarinna misstänksam huruvida flickan talade sanning. Fadern var ju lantarbetare på en gård med stor djurbesättning och det vore ju helt orimligt om han kunde ligga och sova på morgnarna!! Men den här lärarinna tog till sig allt vad Lisa sade. Jag förmodar, det vet jag inte, att lärarinnan hade gått på incestkurs, för nu frågade lärarinnan Lisa om hon inte var utsatt för incest också. Sex var ju Lisas älsklings samtalsämne och hon hade ju efter sitt umgänge med tvillingflickorna rikhaltiga kunskaper i ämnet att ösa ur när hon nu fantiserade ihop allt hon varit med om i den vägen i familjen. Nu berättades Lisa för lärarinnan med angivande av många detaljer att hon haft samlag både med sin pappa och sin storebror!!! och det här hade pågått i tre års tid och så sent som igår hade hennes storebror fört in sin penis i henne!! Ja, följderna anar Ni ju redan. Omedelbart kopplar lärarinnan in socialmyndigheten, som omedelbart kopplar in polis. Lisas far och bror grips av polisen. Redan innan socialmyndigheten hinner fatta ett beslut om tvångsomhändertagande meddelar man den chockade modern att Lisa förs till barnklinik för utredning. I själva verket fördes hon till en barnpsykiatrisk klinik. Utan att inhämta Lisas föräldrars tillstånd gör man på sjukhuset en gynekologisk undersökning, först försöker man utan narkos och när detta inte går att genomföra på grund av Lisas skräck för undersökningen, gör man undersökningen i narkos. Jag vill gärna att vi tar en diskussion om det lagliga eller olagliga i att göra så med ett ännu icke tvångsomhändertaget barn utan föräldrarnas medgivande. Den här gynekologiska undersökningen visade fullständigt normala förhållanden och Lisas mödomshinna var helt oskadad. Varje seriöst arbetande rättsläkare vet att om ett barn eller tonåring påstår sig ha varit utsatt för ett sexuellt övergrepp innefattande samlag sedan visar sig ha en helt intakt mödomshinna så finns det goda grunder att tro att barnet ljuger om övergreppet. Men den här kvinnliga gynekologen hade förmodligen också gått på incestkurser. Hon skriver ett förvirrat intyg där hon blandar ihop begreppen och slutar intyget med att det inte kan uteslutas att flickan har varit utsatt för sexuella övergrepp!!! En information som måste anses vilseledande för de medicinskt oskolade juristdomare och nämndeman som skall tolka det här intyget.

Lisas far och bror grips av polisen. Bägge blir helt chockade över anklagelserna mot dem. I likhet med många män, som oskyldigt får sådana här anklagelser kastade mot sig, försöker de finna ut vad det är för händelser som barnet kan ha missuppfattat som sexuella övergrepp. I likhet med många oskyldigt anklagade män var de angelägna om att så utförligt som möjligt berätta för polisen om dessa händelser. Lisas pappa berättade nu för polisen att vid ett tillfälle när han låg på soffan och vilade sig kom Lisa och hoppade upp på honom och satte sig och gjorde guppande rörelser. Irriterad knuffade han undan henne. Han berättade också att de en period bott i ett hus där det inte fanns något badkar utan bara en dusch. När han skulle tvätta något av barnen, som var mycket smutsigt efter att ha lekt utomhus hela dagen, var det bästa sättet att ställa både sig själv och barnet under duschen--- givetvis nakna--- och tvåla in barnet. Mer hade inte hänt men han var angelägen att berätta sanningen för Lisa kunde ju ha missuppfattat en sådan situation. Lisas pappa, som tidigare alltid varit frisk och aldrig ätit några tabletter av något slag förses i häktet med rikligt med sömntabletter och lugnande tabletter av häktesläkaren när han i sin förtvivlan klagar över sin ångest och oro. Av dessa tabletter blir han så omtöcknad att han vet mycket litet av vad som blir sagt vid de upprepade förhören. Som jag sade försöker han sanningsenligt berätta om de här situationerna med duschen och med Lisas guppande på soffan så att polisen skall förstå hur Lisa kan ha fått ihop hela den här orimliga anklagelsen. Han är inte någon verbalt särskilt välbegåvad person och polisen missuppfattar det han säger och polisen säger att det är ju bra att han nu erkänner!!! Han har oturen att få en dålig advokat, som tydligen var den sorts advokat som tycker att den intressantaste delen av ett mål är kostnadsrãkningen. Den saltade kostnadsräkningen innehåller långa redogörelser för att det tagit extra mycket tid för det tog så lång tid att få den tilltalade att äntligen erkänna !!!

Men Lisas pappa har emellertid inte alls erkänt.

Så kommer huvudförhandlingen inför stängda dörrar och han döms till två och ett halvt års fängelse. Domen bygger på att han påstås ha erkänt sexuella övergrepp mot sin dotter. Det är bara det att Lisas pappa kan absolut inte erinra sig att han under huvudförhandlingen någonsin tillfrågades huruvida han erkände sig skyldig eller inte. Jag har diskuterat det här med två erfarna domare och en erfaren åklagare i min vänkrets. Bägge säger att det inte alls är otänkbart att rätten kan ha riktat frågan till försvarsadvokaten och godtagit försvarsadvokatens svar--och försvarsadvokaten trodde ju tydligen inte på sin klient när denne för honom bedyrade sin oskuld. Jag menar att det här strider mot stadgandet i RB 46:6 ' DEN TILLTALADE SKALL UPPMANAS ATT KORT ANGE SIN STÅNDPUNKT OCH GRUNDEN FÖR DEN." Den offentliga försvararen är ju inte den tilltalades ombud och då är det fel att den tilltalade inte själv blir tillfrågad. Jag vill gärna att vi tar en diskussion om den saken. Vad brodern beträffar så erinrade han sig tydligen att han någon gång av pubertetsaktig nyfikenhet med händerna känt på sin systers kropp när hon hade kläderna på sig. Mer har sannolikt inte hänt. Helt normala pubertetspojkar gör ju tyvärr ofta saker som de inte borde göra, kikar på nakenbad- ande kvinnor och så vidare. Lisas storebror fick fruktansvärt dåligt samvete för detta och han måste ha trott att han begått något alldeles förfärligt brott när han nu greps av polisen. Sedan Lisas storebror avgivit någon form av erkännande släppte polisen honom och senare beslöt åklagaren om åtalseftergift på grund av att han var så ung, nyss fyllda femton år. Eftersom frågorna var ungefär lika diffust formulerade som svaren är det svårt att i efterhand från förhörsprotokollen få klarhet i vad han egentligen påstås ha erkänt. Polisen släppte honom alltså men det betydde inte alls att han fick komma hem. Socialmyndigheten hade nämligen beslutat om omedelbart tvångsomhändertaganden av både Lisa och hennes storebror.

Fadern fick två och ett halvt års fängelse och efter att ha avtjänat en del av straffet frigavs han villkorligt och idag är han en fri man.

Ja, svenska fängelser är ju inte som vissa amerikanska eller spanska fängelser och man blir inte knäckt för livet av att sitta ett par år i ett svenskt fängelse. Utan de som drabbades allra värst av denna dom mot en oskyldig var, som vanligt när det gäller ogrundade incestanklagelser, barnen.

Hur gick det för Lisas storebror! Han gick i nian i grundskolan när han i mitten av oktober 1993 greps av polisen, släpptes efter en dags förhör och fördes till ett utredningshem efter att ha blivit tvångsomhändertagen enligt Lag om vård av unga. På detta utredningshem sitter han inlåst i två månader och under denna halva skoltermin förvägras han helt skolgång!! Han sitter inlåst och spelar olika sällskapspel med medfångar och personal!!! Till vårterminen 1994 överfördes han, fortfarande tvångomhändertagen, till någon sorts ungdomshem beläget på en helt annan ort än där föräldrarna bor. Han får visserligen börja skolan på den orten men en halv termins bortavaro från skolan gör att han får så dåliga betyg att han inte kommer in på gymnasiet. Lisas storebror har alltid varit en mycket skötsam pojke och de nya skolkamraterna frågar förvånat varför i all världen han sitter på ett ungdomshem. Reglerna på detta hem är absurda. Det är till exempel förbjudet när man är ute på stan att stå still mer än fem minuter åt gången!!! Observera att det rör sig om ungdomar i övre tonåren. Genom socialmyndighetens agerande får Lisas storebror sin gymnasieutbildning försenad ett helt är, då han går någon sorts kompletterande kurser. Efter ett år kommer han in på gymnasiet. Nu har han fått alla sina kamrater i den stad där ungdomshemmet ligger och går på gymnasiet där. Så när vi äntligen lyckas få LVU-vården upphävd när han är 17 år vill han inte byta skola och kamrater. Familjen Svenssons ekonomi är ju körd i botten efter faderns fängelsevistelse och de har ingen möjlighet att betala hyra och mat för honom på skolorten. Så Lisas stackars storebror har inget annat val än att som det heter frivilligt bo kvar på ungdomshemmet med dess absurda och kränkande ordningsregler för att kunna fullfölja sina gymnasiestudier. Så småningom förmår han socialmyndigheten att betala en enrumslägenhet åt honom för att komma ifrån ungdomshemmet. Socialmyndigheten har en extra nyckel till lägenheten och kan när som helst klampa in där. Men av socialen får han utöver hyran bara 1 700 kronor i månaden till mat och övriga utgifter. Han blir alltmer förtvivlad över sin ekonomiska situation och det är ju svårt för en sjuttonårig skolpojke att inte bo med sina föräldrar. Han älskar dem och besöker dem ofta men han står ju ensam med sina ekonomiska problem och annat och vid 17 års ålder gör han ett självmordsförsök. Då hade han varit utan matpengar i en vecka och var helt förtvivlad över sin situation. Lyckligtvis räddas han till livet.

Ja, så var det med det barnets bästa som socialmyndigheten ju alltså säger är syftet med Lag om vård av unga!!!

I familjen Svensson finns även en lillebror, som vid tidpunkten för anklagelserna mot fadern var 4 är gammal. Nu inträffar det märkliga att tre månader efter det fadern gripits av polisen och satt bakom lås och bom i fängelse så tvångsomhändertager socialmyndigheten den här lille fyraåringen. Motiveringen är diffus och beslutet undanröjs efter en och en halv månad av kammarrätten och han får komma hem till sin mor. Men då har det arma barnet tillbringat sex veckor i ett jourfosterhem skild från sin mor. Han är under dessa sex veckor så förtvivlad att han nästan helt slutar tala och bara gråter oupphörligt. Så den lille pojken vet hur det är att bli utsatt för åtgärder som syftar till barnets bästa!

Fadern och de två äldsta barnen hade bortförts av myndigheterna. Hemma i huset sitter Lisas förtvivlade mor. Hon kan inte fatta hur det skulle kunna ha gått till att hennes make och son skulle ha utsatt Lisa för sexuella övergrepp i hemmet, en enplans femrumsvilla, utan att hon märkt något. Hon ser bara en nattsvart situation och vid ett tillfälle gör hon i sin förtvivlan ett självmordsförsök, men räddas lyckligtvis till livet. Men det var alltså mycket nära att socialens åtgärder till barnens bästa ledde till att tre barn blev moderlösa!!!

Hur har det då gått för Lisa själv. Redan efter någon vecka inlåst på barnpsykiatrisk klinik insåg hon vad hennes lögner ställt till med. Hon försöker säga till närvarande vuxna att hon ljugit men ingen lyssnar på henne. Efter sex veckor på barnpsykiatrisk klinik förs hon till ett fosterhem. Lisa har under de här åren, då hon haft totalförbud med umgänge med fadern och hennes umgängesrätt med modern var mycket starkt inskränkt, lyckats hålla kontakt med sin familj via mormor, som hon haft brev- och telefonkontakt med och även ibland fått besöka. Redan på ett tidigt stadium har Lisa till sin mor och mormor sagt att hon hittat på alltihop om de sexuella övergreppen och att hon gjort detta för att hämnas på sin familj.

I upprepade brev och telefonsamtal till sin familj bedyrar hon hur mycket hon älskar dem och talar om sin hemlängtan. Hon beklagar sig över hur hon vantrivs i fosterhemmet, hur illa hon tycker om fosterfamiljen, och hon har upprepade gånger hotat med självmord om hon ej får komma hem. Till sin mormor har hon sagt att hon har bestämt sig, om hon inte får komma hem snart så kommer hon att ta sitt liv. Hon har sagt att hon har redan tänkt ut hur hon skall göra det och "då får jag ju komma till morfar. "

Jag kom in i bilden något år efter det tragiska tvångsomhändertagandet och föräldrarna har med mig som ombud fört oavbrutna processer för att få tvångsvården av Lisa upphävd -- utan resultat. I processerna försäkrar socialmyndigheten att Lisa trivs mycket bra i fosterhemmet.

Och socialen förstår tydligen inte alls att självmord hos barn tyvärr är en realitet--självmordshoten bagatelliseras.

Efter två års tvångsvård i fosterhem tröttnade fosterföräldrarna plötsligt på den här sexfixerade och ganska så distanslösa lilla flickan och sade med omedelbar verkan upp avtalet att ha henne som fosterbarn. Lisa flyttades till ett barnhem eller behandlingshem, som det föralldel numera heter. Där vantrivs hon nästan ännu värre, framför allt därför att hon terroriseras av en jämnårig flicka utan att personalen ingriper.

Självmordshoten fortsätter och förefaller mycket allvarliga. Personalen har sagt till Lisa att när hon blir tretton år får hon inte vara kvar på barnhemmet utan skall flyttas till ett nytt fosterhem. Lisa ser ingen ljusning på sin svåra situation.

Innan jag övergår till att berätta om nästa fall måste jag få tala om vad som hände för ett par veckor sedan. Lisa tillåtes vid enstaka tillfallen under några timmar besöka sin mor och sina syskon under övervakning av en kontaktperson från barnhemmet och under villkor att fadern ej är hemma när Lisa kommer. Lisa är varmt fästad vid sin lillebror, nu sju är gammal och han vid henne. Som storasystrar gör så satt hon med sin lillebror i knät i soffan och de kramade varandra som äldre syskon gör med småsyskon. Intill satt modern och kontaktpersonen. Inget anmärkningsvärt inträffade.

Några dagar senare får modern besked att det är viktigt att umgängesrestriktionerna består för Lisas lillebror, observera 7 år gammal, hade klämt på Lisas bröst!!!! och rivit i Lisas kläder. Lisa kunde inte freda sig och modern anklagas för att inte ha ingripit! ! !

Vi har alltså barnhemspersonal i den här incestbranschen som på fullt allvar gör gällande att en sjuårig pojke förgriper sig sexuellt på sin tolvåriga syster när han sitter i hennes knä!! Mot sådana påståenden står man som juridiskt ombud maktlös.

Lisa och hennes familj har andra namn än de jag sagt här men alla andra uppgifter är de verkliga.

Även i nästa fall jag skall berätta om har jag bytt ut just namnen mot fingerade namn.

En dag under senhösten 1990 är Ritva Gunnarsson på väg till sin sonsons daghem för att hämta honom. Det gör hon ofta. Hennes son 0lle, 30 år, är änkling. Björns mor dog i cancer när Björn var bara två och ett halvt år. Både under Björns mammas långa och svåra sjukdom och efter hennes död har Ritva ställt upp mycket för sitt barnbarn. Hon lovade för övrigt Björns mamma innan hon avled att ta väl vara på Björn. Så Björn bor nästan lika mycket hos farfar och farmor som hos pappa. Ofta bor han veckorna hos sin pappa och veckosluten hos farfar och farmor.

Ritva är född i Finland och till yrket är hon barnsköterska på ett annat daghem.

Ritva vet att Björns daghemsföreståndarinna inte tycker om Ritva. När Björn skulle skolas in på daghemmet ett och ett halvt år tidigare krävde daghemsföreståndarinnan att Björns pappa skulle vara med på daghemmet under en vecka. Men Björns pappa skulle på ett viktigt utlandsuppdrag i sitt arbete just då. Så han sa att den inskolningen kan farmor sköta; hon känner Björn väldigt bra. Daghemsföreståndarinnan protesterade. Men det blev som familjen Gunnarsson ville. Det här kunde daghemsföreståndarinnan aldrig riktigt smälta -- det finns ju mycket fördomar mot finländare i Sverige-- och hon kunde inte smälta att den här finska barnsköterskan hade vunnit över henne, den svenska daghemsföreståndarinnan När Ritva kommer in på daghemmet den här eftermiddagen blir hon vittne till något egendomligt. I ett rum ligger på golvet Björn och en annan pojke och leker sexlekar. Tyvärr förekommer ju sådant på daghem. Men det mest anmärkningsvärda är att två av personalen står bakom en glasdörr och iakttar intresserat vad pojkarna gör utan att på något sätt ingripa och stoppa den här olämpliga leken. Nu blir Ritva verkligt förargad. Hon säger på skarpen till personalen att om de ser något sådant här så skall de omedelbart ingripa och se till att barnen intresserar sig för några lämpligare saker. Och så tillägger Ritva "det här tycker jag Ni bör tala med Björns pappa om." Då svarar personalen något egendomligt "nej, då kanske Olle blir arg". Det var väl en ganska riktig gissning. För vilken förälder skulle inte bli arg om han fick veta att personalen på ett daghem underlåter att ingripa om de får se barnen leka sexlekar!! Förmodligen har väl personalen rapporterat det hela till föreståndarinnan och förmodligen har hon väl också varit rädd för kritik och funnit att anfall är bästa försvar. Hon kallar in Björn på samtal i enrum. Vad som sagts där bakom stängda dörrar vet vi inte. För övrigt: vilket fruktansvärt brott mot rättssäkerheten att det första förhöret med ett barn hålls av en daghemsföreståndarinna bakom stängda dörrar och sedan användes som bevisning det som Björn påstås ha sagt då.

Vad Björn egentligen sagt då vet vi inte, vi kan bara gissa. De flesta av oss har väl någon gång under några timmar eller dagar varit barnvakt åt någon släktings eller god väns barn i förskoleåldern. Då känner Ni nog igen en situation i likhet med följande: Jag säger: Men snälla lilla Maria, inte får Du sitta och äta karameller tio minuter innan vi skall äta middag. Och då svarar Maria tvärsäkert: Jo, det får jag visst, det får jag alltid göra när mamma är hemma!! Jag vet mycket väl att Marias mamma aldrig skulle tillåta det här. Men Maria uppfattade min tillsägelse som kritik och nu skall hon försvara sig med att hon minsann har mammas löfte att göra så här. Jag kan mycket väl föreställa mig att när daghemsföreståndarinnan förebrår Björn för att han och den andra pojken lekt sexlekar så svarar Björn för att försvara sig: Ja, men så gör jag och pappa!!!

Ja, vad som följer kan Ni räkna ut. Socialmyndigheten får en anmälan från daghemmet och så gör socialmyndigheten anmälan till polisen. En dag för daghemspersonalen Björn till polisen. Och samma dag hämtas Olle på sin arbetsplats av två civilklädda poliser. Jag vill att vi tar en diskussion om det lagliga eller olagliga i att daghemspersonal utan föräldrarnas vetskap för ett ännu icke tvångsomhändertaget barn till polisförhör. Jag har sett det videobandade förhöret och det är uppenbart att Björn inte alls begriper vad det hela handlar om. Den manliga polisen ställer mycket ledande frågor och när han talar om penis använder han hela tiden ordet snoppen. Det ordet använde man aldrig i familjen Gunnarsson om penis så Björn vet inte vad ordet betyder. Men han vet hur nakna vuxna ser ut, för på grund av det finska inslaget i familjen badar hela familjen bastu tillsammans varje fredagskväll.

Björn är en rar och tillgiven liten pojke som alltid vill svara de vuxna de svar som den vuxne vill ha. På de ledande frågorna svarar Björn mest mm och försöker säga ja och nej på de ställen polisen vill ha ett ja eller nej. När det blir fel, förebrår polisen honom för att han sagt på annat sätt till daghemsföreståndarinnan och då ändrar Björn lydigt sitt svar.

Ja resten förstår Ni. Pappa häktas och sitter häktad en vecka. Han dömes så småningom till ett års fängelse och det avtjänar han på en öppen anstalt med god mat och rikliga permissioner. Sitt arbete får han behålla, arbetsgivare och arbetskamrater liksom alla andra, som känner Olle, är helt säkra på att Olle är oskyldigt dömd.

Hur gick det för Björn? Han tvångsomhändertages enligt Lag om vård av unga och förs till ett fosterhem, som är rent förskräckligt. Fostermodern har utöver ett antal egna barn ett antal fosterbarn, däribland flera stökiga tonårspojkar. Björn är fullständigt livrädd för dessa stora pojkar. Fostermodern driver en hundkennel och i huset springer tio hundar lösa. Hemmet är enormt smutsigt och ovårdat med drivor av hundhår överallt. Medan Björn bor där tar fostermodern ut skilsmässa från sin man; det får Olle veta långt senare av en slump. Fostermodern är politisk engagerad och ofta borta från hemmet. Barnen får inte mat och den förtvivlade Björn skriver brev till sin farmor - han är intellektuellt långt före sina jämnåriga och kan både läsa och skriva. Han klagar över sin förtvivlade situation och över hur hungrig han är.

Det enda positiva är att Björn faktiskt får hålla kontakt med sina farföräldrar och besöka dem. På ett tidigt stadium säger han till sin farmor att han ljugit "det var aldrig pappa och jag, det var den andra pojken och jag ". Detta har han upprepat många gånger.

I det här miserabla fosterhemmet ville man inte ha besvär med att skjutsa Björn till förskolan så han åkte dit med taxi på socialens bekostnad. En taxichaufför, som ofta körde Björn, blev litet fundersam över var pojken egentligen bodde och frågade Björn "var bor Du egentligen?" Björn brast då i gråt och sade " jag bor i fosterhem för jag har ljugit. '

Björn hade tidigare varit en harmonisk och glad och vetgirig pojke och intellektuellt tidigt utvecklad. I fosterhemmet började han stamma och han var helt förtvivlad. Vid ett besök hos farföräldrarna sade han när det blev dags att resa tillbaka till fosterhemmet att han ville dö och komma till sin mamma i himlen. Farföräldrarna, som helt förvägrades att själva få Björn som fosterbarn, lyckades dock efter ett halvår förmå socialmyndigheten att flytta Björn till ett annat fosterhem, som var mindre dåligt, men inte heller särskilt bra. Det var en lärarinna som tydligen ville ha dels en extrainkomst av ett fosterbarn dels ha sällskap till sin egen son, som var ett par år äldre än Björn. Den här sonen var inte särskilt välbegåvad och vi har intrycket att hon försöker hålla tillbaka Björns intellektuella utveckling för att det inte skall märkas att hennes egen son inte är särskilt välbegåvad.

Björn, som tidigare varit ett vaket och piggt barn, som alltid ville lära sig nya saker, är numera likgiltig för det mesta. Hans skolresultat, som med hänsyn till hans begåvning borde vara strålande, är medelmåttiga. Fosterhemmet är, jämfört med farföräldrarnas underbart trevliga och fina villa, relativt ovårdat, fostermodern yrkesarbetar ju heltid, mathållningen slarvig och Björn går i slitna och dåliga kläder. Men Björn är ett fogligt barn som finner sig i sitt öde även om han då och då frågar sin farmor varför han inte får flytta hem.

Ljuspunkten i det hela är att han får besöka sina farföräldrar ett veckoslut varje månad och sina morföräldrar ett veckoslut varje månad. En gång i veckan tillåtes Olle besöka honom i fosterhemmet. Några sommarveckor brukar han också få vara hos farföräldrarna Och då får hans pappa vara där också. Bland de många LVU-mål jag haft genom åren är detta fall egentligen det enda där barnet fått en någorlunda vettig umgängesrätt med sin familj.

Men observera --- det här med umgänget med farföräldrarna sker så att säga genom nådiga och godtyckliga beslut från socialvårdstjänstemännen. Enligt svensk lag kan farföräldrar inte få ett formellt beslut om umgängesrätt och kan inte till domstol överklaga ett nej beträffande umgänge. De är helt utlämnade till socialvårdstjänstemännens godtycke.

När Olles brottmålsdom vunnit laga kraft kom han till mig och bad mig föra hela saken till Strasbourg. Jag försökte men vad beträffar brottmålsdomen menade Europeiska Kommissionen för de mänskliga rättigheterna, som den brukar göra, att Kommissionen kan inte göra bevisvärderingar för det är en sak för de inhemska domstolarna. Så målet blev ej admissible, fick alltså inte prövningstillstånd i Strasbourg. Som klagande hade vi angivit både far och son och farföräldrar och de klagade i Strasbourg över kränkningarna av deras rätt till familjeliv enligt artikel 8. Farföräldrarna hade ju förvägrats att bli fosterföräldrar och umgängesrätten med dem var ju inskränkt till en gång i månaden. Tyvärr blev ej heller denna del admissible. Vad beträffar att farföräldrarna ej fick bli fosterföräldrar var svenska myndigheters motiv att de var för gamla (58 respektive 59 år och aktiva, vitala och sportiga), att de trodde att Olle var oskyldig och för övrigt, sade svenska myndigheter, så har 80 % av de, som gör sig skyldiga till incest, själva varit utsatta för incest i barndomen!!

Det skäl Strasbourg accepterade och som enligt Strasbourg berättigade beslutet att vägra dem att vara fosterföräldrar var att farföräldrarna sagt att eftersom Olle var oskyldig tänkte de, om de fick vårdnaden om Björn, inte låta honom gå kvar i den här terapin hos psykolog som alla sådana här barn hamnar i.

Och för övrigt menade Strasbourg att på en rad punkter hade farföräldrarna inte uttömt inhemska rättsmedel. De visste ju att svensk lag absolut inte ger dem någon möjlighet att till domstol klaga över inskränkningarna i umgängesrätten. Men Strasbourg menade att de borde ha försökt!! Ett egendomligt beslut enligt min åsikt. För farföräldrarna och Olle vågade helt enkelt inte hålla på och klaga i domstolar för mycket. Socialen tycker ju inte om föräldrar som processar och deras umgänge med Björn skedde ju helt på socialvårdstjänstemännens nåd och kunde när som helst godtyckligt helt förbjudas.

Ingen tvekan om att i denna process, där oskyldiga blivit dömda, har Björn fått ett betydligt strängare straff än sin pappa.

Jag tackar för uppmärksamheten och nu vill jag gärna höra åhörarnas synpunkter på dessa fall.