ÖVERGREPP
fil Dr. Anita Ankarcrona skriver:
LVU-lagen måste ändras för att förhindra godtycke och övergrepp mot föräldrar och barn: "Socialstyrelsen borde uppmanas att diskutera utplaceringen av barn, dels att höja kompetenskraven på socialsekreterarna så att de kan handla med insikt och känsla, i stället för makt och prestige."
Sverige har drygt 10 000 omhändertagna barn. Den lägsta ersättningen är 7.000 per månad varav 4.000 kronor betraktas som omkostnader och är skattefria (Omkostnader är skidor, cykel i förekommande fall även fjällresor kan debiteras socialtjänsten) Det blir i runda tal 100.000 kronor om året. En enkel multiplicering av 10.000 barn gånger 100.000 blir en miljard!
Men detta räcker inte. En arbetslös kvinna i Västsverige får en lön på 30.000 kronor i månaden för omhändertagandet av två förskolebarn. En familj i Norrland får 22.000 för en autistisk pojke.
Månadsinkomster mellan 20 000 0ch 30 000 är inte ovanliga. Vilken ensam mamma med ett eget svårskött barn får ett liknande ekonomiskt stöd av socialtjänsten?STORA BELOPP
Jag ifrågasätter givetvis inte alla familjehems omsorg och motiv. Men faktum kvarstår: det är så stora belopp involverade att en diskussion är nödvändig.
Socialsekreterares och socialnämnders nit i dessa ärenden kan illustreras med ett rättsfall: I början av 1996 beslöt ordföranden i sociala distriktsnämnden nr 13 i Stockholm att två små pojkar två och tre och ett halvt år gamla (den ene CP-sjuk) omedelbart skulle omhändertas och skiljas från mamman.
Detta enligt 6§ LVU, som ger socialnämnden rätt att fatta ett sådant beslut om den anser att vård inte kan avvaktas, eller att en fortsatt utredning allvarligt kan försvåras. Beslutet fastställdes några dagar senare av länsrätten. Den psykiskt ansträngda mamman - det handlade ingalunda om missbruk- hade något år tidigare kontaktat socialbyrån och då fått viss avlastning i hemmet på grund av sin CP-sjuke son. Efter polisanmälningar från två personer samt uttalanden från dagispersonalen, som bl a ansåg att hon var "ryckig, oförutsägbar och skötte barnen mekaniskt"? slutade socaltjänstens trakasserier av en stark men hårt pressad mamma med att barnen omhändertogs.
Den unga kvinnan och hennes småpojkar var i uppenbart behov av tillfälligt stöd. För att kunna vara tillsammans inte för att skiljas.
Vid länsrättens rotel 46 kommande förhandling avslog man dock i sin dom socialnämndens yrkanden om fortsatt omhändertagande. Pojkarna skulle få återvända till modern. En dom som måste uppfattas som rättfärdig. Men vem tar ansvar för det känslomässiga lidande och den ångest som socialtjänsten åsamkat pojkarna och deras mor?
I dag när allt handlar om besparingar - när man till och med anser att de 30 000 barn som förlorat en eller båda föräldrarna skall bidra till statsfinanserna med 130 miljoner kronor genom att man halverar deras pensioner - då borde det finnas uppenbara skäl att se över denna ekonomiska verksamhet. Ja, det geschäft som kan fortgå i skydd av LVU:s luddiga formuleringar och socialsekreterarnas ödesdigra kombination av stor makt och liten kunskap.Insikt och känsla
En god sak vore om oppositionen åstadkom en motion. En motion som kräver en ändring av LVU för att förhindra det godtycke och de övergrepp mot barn och föräldrar som äger rum i dag. Socialstyrelsen borde uppmanas dels diskutera utplaceringen av barn, dels höja kompetenskraven på socialsekreterarna så att de kan handla med insikt och känsla, istället för makt och prestige.
Bringa reda och klarhet i ett motbjudande geschäft och satsa tillgängliga resurser på dem som bäst behöver dem, nämligen barnen och deras närstående. Ett barn har rätt till sitt ursprung och till sitt sammanhang. Till den djupa livsförändring som även en utsatt och skör familj utgör.
Barnens "bästa" har blivit ett gravt korrumperat begrepp.
Barnens "rätt" däremot, tvingar oss till inlevelse. Den behövs.
Välj ditt språk
Powered by AIS