"Att ta ett barn" - en journalistisk våldtäkt

"Att ta ett barn" - en journalistisk våldtäkt

Av Nils Schwartz, journalist

"Jag hoppas att ni inte vill att dom ska komma och ta mig för att ni ska få göra ett reportage, om verkligheten."

Det är huvudpersonen - eller rättare sagt det journalistiska våldtäktsoffret för dokumentärfilmen "Att ta ett barn" som ställer frågan direkt in i kame­ran. Hon vet inte själv hur ironisk den är. Det är klart att det är just det de hoppas. Något annat intresse har inte Karl Olof Larsson och Axel Arnö, de ansvariga för det mest oetiska program jag någonsin sett i en svensk public service kanal.

Fallet är tragiskt - en hemlös kvinna på mångårig kollisions­kurs med de sociala myndighe­terna, och psykiatrin får sitt barn omhändertaget direkt efter för­lossningen, och förs själv till psykiatrisk tvångsvård. I fortsätt­ningen förhindras hon att träffa barnet som under myndigheter­nas övervakning vårdas av fa­dern på ett upptagningshem.

Reporterns stamma darrar av salvelsefull upprördhet alltme­dan filmteamet av samarbetsvillig personal på socialförvaltning, BB och psykiatrisk avdelning tillåts filma den lidande kvin­nan. Vi ska förstå hur hårdhjärtade och bedrägliga des­sa människor är bakom sina undanflykter och falska leenden.

Gång på gång upprepar reporterstämman att alla utom offret vet vad som ska hända. Alltså också filmteamet som hjärtlöst spelar med i tragedin för den dramatiska effektens skull! De filmar kvinnan när hon vraks från en campingplats, men erbjuder henne förstas ingen hjälp. En sådan medmänsklighet skulle ju sumpa hela reportaget. De får förtro­endet att filma offret ända in i förlossningssmärtan och utnyttjar hennes aningslöshet gång på gång för att få tillfreds­ställa sina egna socialpornografiska lustar.

Själva skulle de aldrigsläppa henne över tröskeln.

Fallet Christina Ekman - "Att ta ett barn"

Tillbaka till Artiklar