Barn får lida för socialtjänstens okänslighet

• • "Barn får lida för socialtjänstens okänslighet"

Av Anita Ankarcrona, Fil Dr

• • Dagmar Lagerbergs artikel "Personal blundar för barnmisshandel" (DN debatt 8/1) är en obehaglig läsning. Inte blott pga. ämnets tragik, utan pga artikelns anda av oförsonlig byråkratism och brist på förtroende för den enskilda människans omdöme och samvete. Hon uppmanar - i ordalag som väcker kusliga associationer: "tänk inte, utan anmäl genast". Hon har tydligen inte reflekterat över de politiska system, som såg angiveriet som en medborgerlig plikt?

    I Dagmar Lagerbergs sfär gör den som anmäler (utan tanke och utan ansvar) en god gärning. Det är orimligt. DN´s ledarsida reagerade omedelbart (9/1) och konstaterade att hennes tolkning av anmälningsplikten var "en utväg för fanatiker...". Man framhöll att "barnomsorgen inte är en kamporganisation med det överordnade syftet att skydda barn mot deras föräldrar."

    Men det finns anledning att lägga ytterligare några aspekter på Dagmar Lagerbergs tolkning av barnomsorgens och socialtjänstens ansvar och uppdrag.
    
    Hon hänvisar i svepande ordalag till "erfarenheter från fältet samt studier av vetenskaplig litteratur" när hon formulerar ett antal teser kring den minskade "anmälningsbenägenheten." Hon anser det t.o.m. vara möjligt att en läkare, för att slippa obehag och vinna "föräldrarnas tacksamhet", väljer att behandla ett skadat barn, men avstår från vidare aktioner, även om det är sannolikt att barnets misshandlats.

    Lagerbergs nedvärdering av barnsjukvårds- och barnomsorgspersonalens omdöme och integritet är minst sagt skamlig.

    Hon tycks vilja se socialtjänsten som övervakare av barnomsorgspersonalen (även om hon kallar det "samarbete") när hon föreslår att en socialsekreterare bör stationeras på barnavårdscentralen. Socialsekreteraren förfogar över utomordentliga maktmedel, genom sitt lagstadgade mandat att omedelbart beordra tvångsomhändertagande av ett barn (LVU).

    Under de senaste åren har jag haft kontakt med flera barn och föräldrar, vars liv utvecklats till mardrömslika trauman just pga ogrundade anmälningar, som lett till förödande ingripanden av en i sammanhanget allsmäktig och åtgärdsinriktad socialtjänst. Vem skyddar de av socialstaten misshandlade barnen?

    Socialtjänstens utredningar, som utgör grunden för allt fortsatt rättsligt förfarande, har alltför ofta visat sig vara undermåliga. Det har framgått av de noggranna vetenskapliga studier som gjorts av bl.a. docent Bo Edvardsson (Kritisk utredningsmetodik, 1996) och fil dr Lena Hellbom Sjögren (Hemligheter och minnen. Att utreda tillförlitlighet i sexualbrottmål, 1998).

    De statliga utredningarnas anmärkningsvärt låga kvalitet har uppmärksammats (Marja Lemne, DN debatt 20.10 98 samt DN 21.10.98).

    Bristerna i socialtjänstens dito har dock varit kända länge, utan att man vidtagit några som helst åtgärder. Åtgärder som förvisso skulle innebära att man tvingas slakta ett antal heliga ideologiska kor, samtidigt som man måste höja socialtjänstens kompetens dramatiskt - något som den säkert skulle bejaka.

    En annan möjlighet är att redan från början anlita en från socialtjänsten fristående medicinsk, social eller psykologisk expertis, med vilja och förmåga att arbeta med många perspektiv. En utrednings kvalitet avgörs i stort sett alltid av "förste man på plats". Idag är socialsekreteraren första instans - och där kunskapen tryter tar gärna prestigen vid.

    Allt fler av oss som följt den intensifierade mediadebatten kring socialtjänsten, eller som själva kommit i kontakt med dess okänslighet och formalism, har helt enkelt förlorat förtroendet. Man anmäler inte - annat än i yttersta nödfall. Man söker inte hjälp - annat än i yttersta nödfall. Om ens då.

    Vi har fått en degenererad s.k. "välfärdsstat", som inte förmår sörja för dem som har det allra sämst, vare sig det gäller ekonomi eller socialmedicinsk hälsa.

    Dagmar Lagerberg, som är docent i just socialmedicin, borde kunna göra stora och konstruktiva insatser - inte minst för misshandlade barn och deras föräldrar - om hon bemödade sig om ett nyanserat och individuellt perspektiv, istället för den doktrinära byråkratism som hon ger uttryck för.

     

    När föräldrar blir offer 

    Hemligheter och minnen. Att utreda tillförlitlighet i sexualbrottmål

    LVU måste bli tydligare

    Agalagshyckleriet

    Där lagen slutar - tar tyranniet vid

    Tillbaka till Artiklar

    Tillbaka till Huvudsidan