Blod är tjockare än vatten

Av Hans Hjortsjö

Så lyder en gammal sentens, återfunnen i nedtecknad form redan 1640. Och även om det förr – i ett mindre sekulariserat samhälle – kunde kännas naturligare att ta till sig dess budskap så äger den alltjämt här och var sin fulla giltighet. Med jämna mellanrum debatteras nuförtiden den svårlösta frågan om barns tvångsmässiga skiljande från sina föräldrar. Några situationer som utspelade sig i början av 80-talet och då gav eko i omvärlden har etsat sig fast i mitt minne. Två välkända TV-reportrar, Annika Hagström och Birgitta Sandstedt, ville den gången oberoende av varandra i det visuella mediet fånga de känslostormar som olika sociala ingripanden hade rivit upp inom berörda barnfamiljer. Eftersom tematiken blev hårt kritiserad i Svenska Dagbladet kände jag behov av att inlägga en gensaga.

Min artikel blev aldrig införd. Tidningens redaktionschef fordrade – säkerligen med rätta – att den skulle undertecknas med eget namn. Det räckte alltså inte att jag signerade den med "En som tjänat rättsväsendet i 18 år",  vilket jag som längst kunde tänka mig. Även om mångt och mycket i dag är annorlunda så förekommer likafullt nu som tidigare att barn genom samhällets tvångsåtgärder skiljs från sina föräldrar; de ofrivilliga separationerna lär snarare ha ökat i antal. Artikeln har kanske därför fortfarande –åtminstone ur släktbandsmässig synvinkel – någonting att säga. Här följer den.

"I sin lördagskrönika med rubriken 'Klappjakt på svensk socialvård' gick Kerstin Hallert till attack mot programledningen för två TV-inslag, vilka under den gångna veckan skildrat barns omhändertagande i olika situationer. Förtvivlade människor som på ett eller annat sätt berövats vården om sina barn hade i programmen fått komma till tals och ge sin syn på vad de uppfattade som en veritabel hetsjakt från samhällets sida. Krönikören hoppades att tittarna i framtiden skulle förskonas från denna typ av kloakjournalistik. Redan samma dag som SvD:s läsare kunde ta del av hennes förhoppning gick sändningarna i repris.

I ett av de omskrivna programmen såg vi bl a en fyrabarnsmamma, som i flykt undan samhället sällat sig till maranatarörelsen. Under Arne Imsens beskärm förde hon ett kringflackande liv tillsammans med sina barn. De tre äldsta hade fadern tilldömts vårdnaden om, det yngsta var nyfött och bröstnärt. Stora polisuppbåd hade iscensatts för att verkställa vårdnadsdomen men alla försök hade kommit på skam. Det andra inslaget handlade till stor del om en kvinna som under sannolikt mycket uppslitande former fråntagits sina barn, omhändertagna för vård. Ingripandet påstods emanera ur en begäran om socialbidrag, varvid både moderns hemförhållanden och hennes 'avvikande samhällssyn' kom att skärskådas. Modern var förbjuden att besöka barnen.  

Kerstin Hallerts vämjelse över rapporteringen grundas dels på avsaknaden av utrymme för experternas, de vederhäftiga instansernas synpunkter i de enskilda fallen, dels på den trygga förvissningen att rättssystemet åtminstone i slutändan tillgodoser de intressen som är värda att beakta. Något opåkallat harmsen eller ironiserande över att de i inslaget utpekade socialarbetarna varit kvinnor, vilka alltså gjort bort sig, är krönikören särskilt indignerad över att socialtjänstemannakåren genom televisionens medverkan fått klä skott för så mycket förakt och 'billiga poänger' som sändningarna visat prov på. Enligt hennes mening kan en angelägen debatt om socialvårdens mål och medel inte komma till stånd med de karikatyrer som televisionen nedlåter sig till.

Så framför en visserligen förargad men ändå bekymmersfri människa i ett brett forum sin uppfattning, en kvinna som uppenbarligen lever på livets solsida - ljusår ifrån den bitterhet och destruktivitet som frodas i de sociala träsken. Kerstin Hallert, som många gånger underhållande och med träffsäker blick återgivit olika programinslag, tycks hysa god tillit till samhållets funktioner, inte minst rättsväsendets förmåga. Detta är bra. Det utgör i själva verket en förutsättning för ett harmoniskt liv och är en av drivkrafterna bakom allt framgångsrikt arbete.

Vad som tillhör god publicistisk sed, vare sig det nu gäller televisionen eller tidningskrönikor, är andra bättre skickade att avgöra. Det är krönikörens förkastelsedom över mänskliga öden, sådana de framställs, som gör det så angeläget att inte släppa frågan hur tragedier såsom de belysta, utan varje skyddsvärde, kan utspela sig, hur allt kan gå så snett. Och krönikören är säkert inte ensam i sin cynism. Den delas förmodligen av merparten människor som aldrig har behövt tänka tanken att genom varierande samhällspådrag tvingas skiljas från sina barn.

I likhet med krönikören kan givetvis sägas att många av uttalandena i programinslagen raskt nog antog karaktären av någon högsta sanning, hur värdeladdade omdömena än var. Likaså tyckte man sig märka hur hjälteglorian spirade från pastor Imsens änne. Men alldeles oavsett programmens slagsida och det eventuella bisyftet - att stilla publikens sensationshunger - frågar man sig vad som driver människor i vår möjligen blott skenbara välfärd att med vilka medel och till vad pris som helst sätta sig över lag och myndigheters bud. Några få söker offentlighetens ljus och blottlägger där hela sitt jag, sin sociala misär och sina åsikter om tillvarons begränsningar under samhällsoket. Att dessa människor känner bitterhet eller hat mot myndigheterna går inte att ta miste på. De har helt enkelt förlorat tron på samhället, mist en livsviktig plattform att stå på. Liknande känslor uppfyller säkert många andra som i det tysta förtvinar, döms till sjukhusvård eller drivs till självmord.

Förmodligen förekommer också inom andra samhällssektorer verkliga eller förmenta övergrepp som försätter de utsatta i liknande omständigheter. Men något så traumatiskt, integritetskränkande och förödmjukande som att med tvång berövas sina barn söker nog sin like. Det är från dessa utgångspunkter som de båda programmen skall ses som värdefulla inlägg i debatten om socialvårdens riktlinjer och styrmedel."

För bara några år sedan uttalade de makthavande att en släktrelaterad miljö alltid var att eftersträva när barn måste omplaceras. Om denna intention har omsatts i praktisk verksamhet låter jag vara osagt, men det kan tyckas tämligen naturligt att ett familjehem med biologisk anknytning till endera av barnets föräldrar alltid är att föredra framför ett annat hem med kanske helt skilda värderingar eller idéer i fråga om uppfostran etc.

Alvorlige grunner til omsorgsovertagelse?
Av Marianne Haslev Skånland

Tragedier vid tvångsomhändertaganden
Av Ruby Harrold-Claesson

Hög tid att avskaffa odemokratiska maktstrukturer
Av Lisbeth Lindeborg

Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
Av Katarina Lagerwall

LVU behöver ändras från grunden
Av Bo Ammer

Tillbaka till Artiklar